Tag - Historia

Historia, litteratur, kultur, filosofi, konst mm

Tropiska orkaner, historik 1

John säger: Årets orkansäsong i Västindien har börjat med Alex.

Här är lite historik om dessa oväder som i det här orkanområdet kallas på engelska för hurricanes. Man har kunnat spåra den benämningen till ett indianfolk, arawakerna, som med kanoter kommit från de nordligaste delarna av Sydamerika över Karibiska havet och bosatt sig på en av de västindiska öarna.

De kallade sig själva för tainos som lär betyda ”de vänliga” och ön fick namnet Aiti. De drabbades naturligtvis även då av tropiska orkaner som i deras språk hette ”huracan” (ordet tobak lär också komma från deras ord ”tabaca”).

När Christofer Columbus (spanska Cristobal Colon) landsteg på ön den 6 december 1492 gav han den namnet La Isla Espanola som vi ändrade till Hispaniola. Idag delas ön av två stater, Dominikanska republiken och Haiti.

Även Columbus råkade ut för tropiska orkaner under sina fyra resor till Västindien. Men som den skicklige sjöfarare som han var lärde han sig de varningstecken som förebådar en annalkande orkan.

Under sin sista resa på sommaren 1502 i de Karibiska farvattnen fick han sådana tecken på att en orkan närmade sig. Själv sökte han skydd men varnade också en flotta på 30 fartyg som seglade ut från Santo Domingo fullastade med guld och slavar. Tyvärr nonchalerade de hans varning och alla skeppen utom ett förliste i orkanen. Mer historik i en kommande blogg.

/John

De första väderobservationerna

I min tidigare blogg om de äldsta mätningarna av vädret nämnde jag Stockholms Observatorium på Drottninggatan 120, där man från 1756 har en sammanhängande temperaturserie utförd på samma plats.

Observatoriets huvudsakliga uppgift var för den astronomiska vetenskapen  och dess första chef var också en framstående astronom, Pehr Wilhelm Wargentin. Han var sedan 1749 Vetenskapsakademins ständige sekreterare och tack och lov även intresserad av meteorologi.

Redan efter invigningen av observatoriet 1753 började han göra meteorologiska observationer. Han hade monterat en kvicksilvertermometer på norra sidan av byggnaden utanför ett sovrumsfönster på andra våningen. Till en början läste han av temperaturen två gånger om dygnet, dels strax efter soluppgången och dels omkring kl 13.00.

Efter några år tyckte dock Wargentin att det var jobbigt att stiga upp vid 3-4-tiden på morgnarna under sommaren så från 1761 avläste han vid regelbundna tider tre gånger om dagen, kl 6.00, kl 13.00 och kl 23.00. Eftersom detta var en bisyssla fick han också anlita medhjälpare som kanske inte var lika noga med avläsningstiderna kan man misstänka.

Placeringen av termometern var inte den allra bästa och 1875 flyttade man termometern till en metallbur utanför ett fönster på första våningen. Senare placerades termometern i den gängse vita termometerburen och för sex år sedan ersattes kvicksilvertermometrarna av resistenstermometrar.

I observatoriet finns en särskild ”väderlekskammare” med alla uppgifter om Stockholmsvädret sedan 1756. För intresserade finns stiftelsen Observatoriekullens Vänförening som gärna tar emot nya medlemmar.

/John

De äldsta mätningarna

Beskrivningar och iakttagelser av vädret finns sedan mer än tvåtusen år tillbaka i tiden. Men under 1500- och 1600-talen gjordes uppfinningar som möjliggjorde att man kunde börja mäta de meteorologiska elementen.

Det italienska geniet Leonardo da Vinci utvecklade en fuktighetsmätare och gjorde också ett förslag till en enkel anordning att mäta vinden. En annan italienare Evangelista Torricelli konstruerade 1643 en kvicksilverbarometer för mätning av lufttrycket. Hans lärare, fysikern och astronomen Galileo Galilei, hade redan 1592 fabricerat en vätsketermometer som sedan utvecklades vidare under 1600-talet.

Med de uppfunna instrumenten började man då också göra en del försöksmätningar runt om i Europa. Regelbundna mätningar kom sedan igång på 1700-talet och på initiativ av Royal Society i London inleddes också ett internationellt samarbete för ett meteorologiskt observationsnät.

I Sverige var det de astronomiska observatorierna i Uppsala, Lund och Stockholm som började med mätningarna. I Stockholm invigdes observatoriet på Observatoriekullen 1753 och här finns en obruten temperaturserie från 1756, en av världens längsta.

En av de främsta initiativtagarna för de meteorologiska observationsserierna var Anders Celsius. Han hade då fastställt en 100-gradig temperaturskala mellan vattnets  kokpunkt och fryspunkt. För att undvika plus- och minustecken valde Celsius, tror man, att sätta noll vid kokpunkten och hundra vid fryspunkten. Minusgrader blev då 101, 102, 103 osv. Efter hans död ändrades skalan till dagens utseende.

Under 1500-talet började man också på många håll i Europa föra väderjournaler i rent vetenskapligt syfte. Mest känt för oss är Tycho Brahes observationer från Ven.

/John

Bergenskolan

Ett viktigt och mycket stort steg i den moderna meteorologins utveckling var införandet av begreppet fronter. Man skulle nästan kunna påstå att det revolutionerade det meteorologiska analysarbetet och förståelsen för de atmosfäriska processerna.

Året var 1918. I Norge, liksom i Sverige, startade man en särskild väderavdelning med syfte att förbättra prognoserna för jordbruket; i Sverige under benämningen ”jordobs” (se tidigare blogg).

Chefen för detta projekt i Norge var professor Vilhelm Bjerknes. Han hade under några år i Leipzig tillsammans med sin son Jack och ytterligare en meteorolog Halvor Solberg studerat väderkartor och främst med inriktning på bildandet och utveckling av oväder. Man upptäckte att dessa oftast förekom längs områden där kalla och varma luftmassor stötte samman. De här gränslinjerna fick efterhand namnet fronter som en anknytning till första världskriget.

På vädertjänsten i Bergen där också två mycket betydande svenska meteorologer tjänstgjorde, Tor Bergeron och Carl-Gustav Rossby, arbetade man fram en så kallade cyklonmodell med ett lågtryck kopplat till en varmfront och kallfront som till en början kallades ”styrlinje” resp ”skurlinje”.

I modellen rörde sig vädersystemet på våra breddgrader från väster till öster. Först passerade varmfronten och sedan kallfronten. Eftersom kallfronten vanligen rör sig snabbare hinner den upp och förenar sig med varmfronten.

Den sammanslagna fronten får ett särskilt namn som inte är så allmänt känt bland allmänheten, nämligen ocklusionsfront. Just den processen upptäcktes av Tor Bergeron. Jag hade äran att träffa honom i början av 1960-talet under min studietid på Meteorologiska institutionen i Uppsala.

/John

SMHA-SMHI

Statens Meteorologisk-Hydrografiska Anstalt, förkortat SMHA, bildades 1919. Anstalten tillhörde jordbruksdepartementet och dess förste chef med titeln överdirektör var Axel Wallén, som varit föreståndare på Hydrografiska byrån.

Vädertjänsten hade vid den här tiden fått nya hjälpmedel att sprida sin information, framförallt den trådlösa telegrafen, radion. Man utfärdade väderrapporter två gånger dagligen. Förutom sina regelbundna bulletiner gjorde man också en del specialprognoser. Till exempel fick varje trafikdistrikt en järnvägsobs, ett antal tidningar en pressobs och jordbrukets abonnenter en jordobs.

Ett stort genombrott för väderrapporter till den stora allmänheten kom i början av 1920-talet, nämligen rundradion. Den första väderrapporten sändes i rundradion den 19 februari 1924. Till en början gick det bara ut över Stockholms rundradio men de följande åren utökades sändningsnätet till övriga delar av landet.

Under 1920- och 30 talen skedde en stark expansion av SMHAs verksamhet. Genom rundradion väcktes intresset för vädret hos allmänheten och utvecklingen av luftfarten resulterade i en särskild vädertjänst för flyget med meteorologer på särskilda flygplatser.

Utvecklingen ledde till en översyn  och en ny organisation av verket i början av 1940-talet. Samtidigt ändrades namnet 1945 till Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut och underställdes kommunikationsdepartementet.

Från de första lokalerna i Piperska palatset 1919 flyttade man 1926 till Hantverkargatan på Kungsholmen och vidare år 1938 till Fridhemsgatan 9. Det var i denna fastighets översta våningar som bloggförfattaren stegade in en solig sommardag år 1962.

/John

Första vädertjänsten del 4

Bland de viktiga uppgifter Statens Meteorologiska Centralanstalt ålades vid starten 1873 var att utfärda stormvarningar. Men med all annan verksamhet under de första tiotals åren fick den uppgiften skjutas framåt i tiden.

Efter flera påstötningar började man emellertid i slutet av 1890-talet i bulletinerna också varna för hård vind och storm. Man började också bygga upp ett varningssystem genom att upprätta så kallade stormvarningsstationer vid kusterna, som jag skrivit om i en tidigare blogg. Den första allmänna stormvarningen skickades i september 1905.

Med den allt mer ökande verksamheten fick man anställa mer personal och därmed fick man också utöka de ursprungliga lokalerna på Drottninggatan. Man fick också hyra in sig på andra platser i Stockholm. Lokalfrågan löstes inte förrän 1918 då Centralanstalten slogs samman med den år 1908 inrättade Hydrografiska byrån och flyttade in i deras lokaler på Munkbrogatan 2, Piperska palatset. Den sammanslagna myndigheten fick år 1919 namnet Statens Meteorologisk-Hydrografiska Anstalt, SMHA.

Vår första vädertjänst varade alltså från år 1873 till 1918. Den förste föreståndaren Robert Rubensson efterträddes vid sin död 1902 av Hugo Emanuel Hamberg. Han var huvudsakligen forskare och ägnade mycket arbete åt Sveriges klimat.

Anstaltens sista föreståndare 1913 till 1918 var ännu en forskare Nils Ekholm. Han var specialist på vindar och intresserade sig mycket för stormvarningarna. Han hade tidigare deltagit i Andrés misslyckade ballongförsök att flyga till Nordpolen 1896 och var kritisk till utrustningen. Därför deltog han inte i ballongfärden 1897 som slutade i katastrof med dödsfall för Andre och hans båda medresenärer.

/John

Första vädertjänsten del 3

De dagliga ”Väderleks-Bulletiner” som Statens Meteorologiska Centralanstalt publicerat sedan starten år 1873 kompletterades 1881 med en kortfattad prognos. En sådan så kallad prognosticon kunde lyda: Fortfarande västliga vindar med klar himmel i södra och mellersta Skandinavien.

Förutom publikation i några dagstidningar sökte man nya vägar att sprida sin väderinformation. Till exempel skickade man via järnvägstelegrafen en daglig väderrapport, som sattes upp på anslagstavlor vid en del stora järnvägsstationer.

Man utnyttjade också järnvägen på andra sätt. På en järnvägssträcka i Västergötland från Lidköping via Skara till Stenstorp satte man enligt Centralanstaltens prognos en vit flagga på en av de tre personvagnarna i tågsättet. Innebar prognosen ”vackert väder” påföljande dag satte man flaggan på första vagnen. Vid ”ostadigt väder” satt den på andra vagnen och vid ”regnigt väder” på den tredje.

På andra lokaltåg, bland annat till Karlskoga och till Nora, satte man på sista vagnen olikfärgade bleckplåtar, där gul, rött och blått markerade det väntade vädret dagen efter.

Efter hand som intresset för vädret ökade började man också få beställningar för specialprognoser. En av de första kunderna var frökontrollanstalterna i Stockholms län som under sommaren fick dagliga utsikter beträffande nederbörd och nattfrost. Man ringde in prognosen till en del platser i länet där man hissade olikfärgade flaggor enligt ett visst system.

Under 1880-talet blev också de allmänna prognoserna mer utarbetade och ett exempel från en bulletin i DN 1890 lydde: Delvis frisk vest eller nord; ostadigt i norra och vestra Sverige, efter hand klarare i den sydvestra.

/John

Första vädertjänsten del 2

Föreståndaren för den nyupprättade Statens Meteorologiska Centralanstalt, Robert Rubensson, fick igång verksamheten förbluffande snabbt.

Det första var att organisera insamling och utökning av det svenska stationsnätet, som 1873 bara bestod av ett tjugotal observationsplatser. Samtidigt fick han kontakta övriga vädertjänster i Europa för samarbete och utbyte av observationsdata.

Redan under startåret började man rita synoptiska väderkartor över Europa och året efter startade man att regelbundet ge ut dagliga väderbulletiner. De innehöll en karta med en översikt över vädret och uppgifter från en del svenska och utländska platser.

Problemet var hur man skulle få ut bulletinen till allmänheten. Ett genombrott kom 1878 när Aftonbladet som första tidning publicerade den dagliga bulletinen. På kartorna analyserade man fram tryckfältet med isobarer och fick fram lågtrycks- och högtrycksområden. Man kunde också analysera fram ett temperaturfält genom att dra isotermer.

Kartorna innehöll också pilar med vindriktning och vindhastighet. Ibland gjorde man också försiktiga förutsägelser men officiella och regelbundna prognoser började man inte utföra förrän 1881. Mer om detta i min nästa blogg.

/John

Första vädertjänsten

I min föregående blogg berättade jag om det miserabla vädret vid kröningen av Oscar II år 1873. Som av en händelse var detta samtidigt som man just upprättat vår första vädertjänst, Statens Meteorologiska Centralanstalt.

I folkmun ställde man säkert Centralanstalten till ansvar för det regniga vädret och undrade säkert vad man skulle ha en vädertjänst till. Det var alltså en olycklig start. Men även idag får SMHI, förhoppningsvis skämtsamt, klä skott för opassande väder.

Men år 1873 blev adjunkt Robert Rubensson från Uppsala Universitet den förste föreståndaren för Centralanstalten. Riksdagen hade året innan beviljat en årsbudget på 6 000 riksdaler. Man inrättade sig i tre rum och kök på Drottninggatan i Stockholm.

Det var på nedre botten i Vetenskapsakademins hus i hörnet av Adolf Fredriks kyrkogata. Det var nämligen meningen att Vetenskapsakademin skulle ”hålla ett öga” på Centralanstaltens verksamhet eftersom det var en alldeles ny myndighet som man egentligen inte kände till så mycket.

Till sin hjälp hade Rubensson med sin ringa budget en assistent, amanuensen Arvid Forsman, en vaktmästare och kvinnlig kontorspersonal samt så kallade räknarinnor som i hemmet utförde en del räknearbeten.

Föreståndaren var ålagd att, förutom skötseln av anstalten, ägna sig åt ”viktiga och genomgripande tjänster” och även verka för saker ”av allmän vikt och betydelse”. Han skulle också ”komma lagarna för hela jordatmosfärens rörelse på spåren”.

Det var således inga småsaker man krävde av Robert Rubensson men tydligen skötte han sina åligganden till full belåtenhet. Han utnämndes till professor 1876 och blev kvar som föreståndare för Centralanstalten till sin död 1902.

/John

Kröningsväder

Vädret den 12 maj 1873 har blivit ihågkommet därför att det i hög grad satte sin prägel på en särskilt viktig kunglig ceremoni. Kung Karl XV avled 1872 och efterträddes på tronen av hans bror Oskar, son till Oskar I.

Kröningen blev utsatt till den 12 maj året därpå och man hoppades därför att festligheterna skulle få en fin inramning med vackert vårväder. Men de förhoppningarna kom på skam. Det blev i stället en särdeles kylig vårdag med bara 3 plusgrader och hällande regn.

Trots det miserabla vädret hade stockholmarna mött upp för att hylla Oskar och hans hustru Sofia av Nassau under kortegen. Paret satt i en vagn och var skyddade men alla de hundratals gästerna i hedersföljet fick traska i ösregnet.

Väl tillbaka på slottet efter kröningen i Storkyrkan fick middagen uppskjutas ett par timmar för att gästernas kläder skulle hinna torka för dem som inte hade möjlighet att byta om.

Kröningen höll för övrigt inte på att bli av eftersom Oskar deklarerade att han vägrade som brukligt var att falla på knä inför ärkebiskopen vid ceremonin. Men ärkebiskopen, Anton Niklas Sundberg, som var känd för sin frispråkighet lär då ha yttrat: Om han inte vill böja knä, inte för mig fattig, syndig människa, men inför världarnas konung och Herre som jag representerar, så blir det ta mig fan ingen kröning.

Kröningen blev utförd och Oskar II blev Sveriges och Norges konung.

/John