Category - Paradigm

Ovisst är det nya normala

I kriser är det uppenbart att framtiden inte är vad den brukade vara. Pandemin skördar liv, och grusar framtidsplaner som för bara ett par veckor sedan var självklara. Dess exponentiella tillväxt tvingar samhällen runt hela jorden till extraordinära åtgärder. Framtiden är mer oviss än någonsin.

Det är en unik tid vi upplever. Jag finner förstånd i begrepp, berättelser och metaforer som resiliens, panarchy, limits to growth, återkopplingar, tipping points, kollaps. Dystopiskt? Njae, realistiskt skulle jag säga. Allt ramlar inte ihop. Men många delsystem, marknader och verksamheter mer eller mindre återlåts av samhällets respons på virusets framfart.

Det är obehagligt när det invanda faller och det ska inte trivialiseras. En del har sagt att det som händer är ”bra för klimatet”. Nja, förvisso minskar utsläppen av växthusgaser (men det betyder inte att klimatförändringarna slutar -vi har fortfarande kvar de ackumulerade utsläppen av koldioxid i luften och försurade hav) och mängden partiklar och andra kortlivade luftföroreningar minskar snabbt.

Men systemet som skapar dessa problem, och som dessutom bidrog till den snabba globala spridningen av viruset, flaggas på något sätt som räddningen från kollapsen. ”Hur snabbt kan vi komma tillbaka till Business As Usual?”.

Men BAU har aldrig varit ”som vanligt” eller ”normalt”. Det har varit något temporärt. Och det här har vi känt till i decennier. Sett till våra dagliga liv är det lång tid. Men i ett geologiskt perspektiv är det en explosion vi nu upplever.

Och ingen ska vara förvånad. Vi har haft gott om tid på oss att smälta insikterna. Limits to growth på 70-talet, alla klimatrapporter, IPBES om biodiversitet och ekosystem, Planetary Boundaries, IGBP, begreppet Antropocen, … Inget växer för evigt. Förr eller senare skulle vi antingen plana ut kurvorna, eller slå i taket.

Optimering sker på bekostnad av flexibilitet” sa forskaren Brian Walker till mig. Vad är det vi har byggt vårat samhälle på? -Optimering. När något utöver det vanliga inträffar (det vi betraktade som ”normalt” för det hade varit så i ett par decennier) så kan vi inte längre få fram rätt sak på rätt plats.

Vi har också vaggats in i en illusion om att ha kontroll. Men den är bara temporär, såväl kontrollen som illusionen. För vi har inte kontroll, inte över det som verkligen betyder något: Liv. Att vi kan styra och reglera avgränsade system ska inte tas för intäkt att det ens i teorin går att kontrollera världen. I synnerhet inte när den faller.

Vi lever i en komplex värld. Naturen är komplex. Det sker ett utbyte av information och lärande. Den förändras hela tiden. Det är oförutsägbar. Vi kan bygga modeller, göra scenarier, gissa. Inuti detta komplexa system, och med hjälp av det, har vi byggt våra samhällsstrukturer, vilka också är komplexa system. Allt vi vet handlar om det som har varit. Det vi bryr oss om handlar om framtiden.

Vi betraktar Naturen som en resurs som finns till för oss att förvalta. Frågar man enskilda människor så reflekterar de flesta över det absurda i vårt beteende. Men systemet vi lever i tillåter oss inte att göra mycket annat än att följa med. Och med det även driva på. Den absurda rovdriften där det är okay att konvertera liv till prylar, pengar och avfall.

Har ni tänkt på att i Naturen så finns inget avfall? Inget är för evigt och allt tas tillvara. Det utvecklas och förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre. Men det pågår hela tiden. Systemen är semistabila. Det är inte ovanligt att de kollapsar. Skogar brann även innan vi tillämpade ”produktionsinriktat skogsbruk” eller förändrade klimat och vädersystem.

Men det var inte så stora ytor som brann på en gång. Det var inte så många växt- och djurarter som utrotades på så kort tid. Och systemen stressades och förändrades inte så globalt, parallellt, snabbt och stort.

Men nu är vi här. Med all kraft, kunskap och förmåga att reflektera, lära och samarbeta. Ska vi verkligen sträva efter att hitta tillbaka till de hjulspår som skapar förutsättningar för kollaps?

Det gamla systemet håller på att spricka. Kan vi krypa ur det och bygga ett system som skapar förutsättningar för liv istället för att erodera liv? Kan vi skala ner vårt tidigare omättliga behov av att leva över våra tillgångar?

”Våra” tillgångar förresten. Vems är skogen? Min eller mårdens, myran, masken eller mykorrhizan? Eller skogen själv, som det system det är? Vem ska jag fråga för att få ett svar? Eller är det så att skogen är min (eller någon annan människa eller juridisk person) bara för att vårt system tillåter att jag inte ställer frågan till andra än de som företräder vårat system?

En som förstod sig på system och hur det kan förändras var Donella Meadows. Jag har tidigare skrivit om hennes arbete kring Leverage points. Andra forskare har tagit vid hennes arbete och förfinat det.

Baserat på Donella Meadows arbete kring Leverage points

I bilden illustreras principen med att man med en hävstång ska förändra systemet, en sten. Styrkan i metaforer kan göra att man övertolkar dem. Det är hävstången som är Systemet.

Vi, samhället, spenderar merparten av sina resurser inom begreppet ”Parametrar”, något som har relativt liten inverkan på systemet. Ju längre ut på hävarmen man tar i, desto bättre utväxling blir det på kraften (samtidigt som vägen blir längre). Men om man bara arbetar inom begreppen ”syfte” och ”avsikt” så händer inte heller så mycket. Man behöver skapa länkar och synergier mellan hävstångspunkterna, inom systemen.

Det blir också mer intressant rent filosofiskt ju längre ut på hävarmen man är. Insikten om att människan lever i olika paradigm gör att vi kan ifrågasätta många av de grundvalar som våra normer och beteenden vilar på. Insikten om att jorden inte var universums centrum till exempel. Eller atommodellen, kvantfysik, Darwinismen, antropogen klimatpåverkan mm är exempel på olika paradigm. Eller insikten om människors lika värde och att man inte kan äga andra människor.

När vi tittar tillbaka på vår utveckling, tror vi verkligen att vi har kommit till vägs ände intellektuellt? Nä, knappast. Men när man pratar framtid så svarar många ”bättre teknik”. Visst, lite bättre kan det bli, men det blir just bara lite bättre. Eller lite mindre dåligt när det gäller viss teknologi, till exempel Ottomotorn. Och en del saker är det bra naivt att tro att vi ska lösas med teknik. Till exempel att reversera de enorma flödena av fosfor, kväve och kol. Eller att återfå bördiga jordar. Eller korallrev. Eller utrotade växt- och djurarter.

Jag tror att den stora aha-upplevelsen kommer att vara att/när vi tar oss ur det system som idag med all oönskad tydlighet håller på att erodera stabiliteten i såväl natur som samhällen. Och för att göra det så krävs det nog ett paradigmskifte i vår syn på oss själva och vår relation till övrigt liv på jorden.

Jag har tidigare skrivit om Naturens rättigheter. Det är ett första steg på en mer jämlik relation med systemen vi lever i. Det är också ett paradigmskifte som gör att man inser att idén om att försöka styra och dominera naturen är befängd. Vi är en del av ett system i ständig förändring och det är faktiskt inte vi som skriver spelreglerna. Men vi använder de abstrakta verktyg som vi skapat, till exempel juridisk person, för att få oss att tänka och agera i nya banor. Om ett företag kan ha rättigheter, varför skulle inte en flod eller ett fiskebestånd kunna ha det? De är därtill både betydligt mer konkreta och var här före oss.

Kanske kan pandemin vi nu upplever skapa om inte annat en ordentlig krismedvetenhet som i sin tur gör att vi ifrågasätter vägen som har lett oss hit. Samt vilka vägar som ligger framför oss och vad vi ska försöka välja för väg in i framtiden. Ju större förändringar i natur och samhällsstrukturer, desto mindre förmåga får vi att se in i framtiden. Det gör också att valmöjligheterna minskar.

Det vi strävade efter, förutsägbarhet och valfrihet, minskar ju längre tid vi strävar efter och håller på med ”som vanligt”. Inget är som vanligt och framtiden blir alltmer oviss. Det är hög tid att välja vilka värderingar och visioner som ska vägleda oss och skapa berättelser kring dem.

/Martin

Kan något annat än människan ha rättigheter?

Vad blir konsekvenserna av insikten om att inte bara mänskligt liv har rätten till liv? Och vad händer om vi erkänner det i våra juridiska system? På DN:s Ledarsida skrev Lena Andersson den 23 november att Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv. Om jag tolkar henne försiktigt så ser hon mest farhågor och inte så mycket poäng med att vidga vad som ska inkluderas med någon form av rättigheter (och eventuella skyldigheter).

Men idén att något annat än människan skulle har rättigheter är inte så främmande. Företag och organisationer har rättigheter gentemot såväl människor som andra organisationer. Våra husdjur har rättigheter.

”Men då måste väl naturen ha skyldigheter också” antyder Lena. ”Inte alls” svarar Pella Thiel och Henrik Hallgren på föreningen Lodyn, precis på samma sätt som barnet har rättigheter, men inga skyldigheter.

Lena hänvisar också, slagkraftigt så det förslår genom referens till Karl Marx, att bara den med förnuft har rättigheter. ”Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda.”

Fräscht. Allt annat liv bara håller på, helt utan medvetande och är därför inte värd att respektera. Eller? Vad vet Lena om ett bis medvetande när det bygger sitt bo? Eller en korp. Eller symbiosen mellan mykorrhiza och växter? Tror hon allt allt är mekanik, slump eller bara reflexer? Människan är alltings mått i sin fulländning? Resonemanget låter som förlegad 1800-tals filosofi och antropocentrisk hybris.

Idén, eller paradigmet kring Naturens Rättigheter är inte bara intressant för att det rimligen faktiskt är så (att allt levande har någon form av rätt till liv), det är också ett förhållningssätt som skulle kunna hejda, begränsa eller möjligtvis i alla fall sakta ner människans formidabla skövling av naturen.

Vi förefaller ju vara i det närmaste besatta av att konvertera vår omgivning, vare den är död eller inte, till prylar och pengar. Och vad ska vi göra med alla prylar och pengar när vi med exponentiell kraft slår i taket? Eller inte har någon exponentiell kraft kvar och börjar falla? Köpa tillbaka en levande natur? Av vem?

Nej, eftersom vi nu tycker att vi har rättigheter (vilket vi har), så kan det vara vettigt att inkludera lite mer i det begreppet. Förutom organisationer så har ju som sagt var redan till exempel våra husdjur ganska mycket rättigheter. Det är inte så svårt att vidga vyerna lite.

En intressant aspekt är att vi redan har principer och praxis för att hantera det här med vem som har rätt till vad. Vi har juridiska system som är skapta för just detta.

För precis som med människors och organisationers rättigheter (och i förekommande fall skyldigheter) så betyder inte det att alla parter alltid får rätt. Det är en förhandling. Men bägge parter har i alla fall rätt att bli lyssnade till. (Och Lenas exempel med cancer är väldigt lätt att besluta att den inte har rätten på sin sida, svårare än så var det inte.)

Men hur ska en flod kunna föra sin talan i en domstol? Jo precis som i fallet med företag eller barns rättigheter så utser man någon som för deras talan, ett ombud helt enkelt. Och precis som med barnet så har inte floden några skyldigheter.

Vi har redan löst de riktigt abstrakta och krångliga sakerna. Nu gäller det bara att idén får fäste. Som metafor kan man kan jämföra med paradigmskiftet om människors lika värde och frihet. Slaveri förbjöds i mitten av 1800-talet och fattighjonsauktion 1918 (dvs att sälja barn och andra som behövde hjälp till den som krävde lägst ersättning för att ta hand om, och äga rätten till, personen). Eller paradigmskiftet det innebar att alla vuxna, även kvinnor, skulle ha rätt att rösta (1919).

De i samhället som hade såväl makt som, av olika anledningar, betydligt mer juridiska rättigheter än andra delade med sig av rätten till rättigheter. Och samhället blev bättre. (Jag överlåter till läsaren att visualisera alla sätt som samhället blev bättre på).

Det finns skillnader och likheter mellan juridiska rättigheter och den filosofiska insikten att juridiken och våra samhällssystem är en antropocentrisk tolkning och återspegling av naturens faktiska beskaffenhet.

Naturens rättigheter som filosofi inser ödmjukt och krasst att allt liv faktiskt har någon form av rätt till liv. Man kanske tycker det låter flummigt eller känner sig hotad av att bli nerpetad från den piedestal som den västerländska mentaliteten byggt åt sig själv. Men man kan ändå bejaka begreppet eftersom det hjälper oss att låta bli att såga av grenen vi flätat denna piedestal av.

Så långt människan. Och förvisso företag och andra organisationer. Men djur? Och ekosystem? Allt möjligt som lever? Ska man inte längre kunna äga till exempel en skog? -Jorå, det är återigen inte krångligare än konceptet med företag, juridiska personer. De ägs av andra juridiska personer eller människor. Och har detta till trots rättigheter.

Det hela blir kanske lättare om man belyser och expanderar vad vi betraktar som subjekt respektive objekt. Objekt är rättslösa saker. En klocka, bil eller konsertbiljett. Ett subjekt är något som har rättigheter (och definitionen på detta kan göras lång). Låt det vara en människa, ett företag, en hund, ett flodsystem, ett fiskebestånd, en skog eller liknande.

Objekten har inte rättigheter, men subjekten har det. Att subjektet har rättigheter betyder inte att det har rättigheter till vad som helst. Vi ger inte en björn, en flod eller ett virus rätten att ta människors liv.

Detta trots att de två första, björnen och floden, alltså rimligen har vissa rättigheter. Men ALLT levande måste inte ingå i vad som har juridiska rättigheter, vi väljer. Det tredje exemplet ovan, virus, behöver vi inte ge rättigheter. Jag tror inte det blir svårt att komma överens om att inte tillskriva cancer, HIV, smittkoppor mm rättigheter som subjekt.

Att naturen har rättigheter betyder inte heller att man inte får fånga och äta fisk, fälla träd eller bygga bygga en stad. Men det betyder att vi tvingas hejda oss innan vi förorenar floden, förgör fiskebestånden, skövlar skogen eller driver ekosystem till kollaps.

Det finns fler än vi människor som har rätt till utveckling och liv. Och det är inte bara utifrån att vi moraliskt sett bör respektera liv som sådant. Det är ett synsätt som gagnar oss eftersom vi är helt och hållet beroende av övrigt liv på den här planeten. Det handlar om att respektera annat liv. Inte se det som en resurs vars enda syfte är att ge oss nytta.

Människan har tagit sig väldigt mycket rättigheter. Och vi beter oss som om naturen hade skyldigheter. Men naturen har inte det. Naturen bryr sig inte om människans väl och ve. Och även om vi dominerar, styr och ställer så har vi inte kontroll över naturen.

Om vi vill fortsätta njuta av naturens frukter och komplexa system, -vilket är en förutsättning för drägligt mänskligt liv-, så måste vi inse att naturen inte har skyldigheter. Men rättigheter. Hinner vi mejsla in det i våra moraliska paradigm och juridiska system?

/Martin

Bilden på förstasidan visar Redwood trees i Muir Woods, Kalifornien.

Var är alla?

Extraterrestrial

Hur kan det komma sig att människan på allvar planerar för att befolka och exploatera andra planeter? För många är det fantasier, men det finns stora, och kostsamma, projekt som går ut på att vi måste se oss om i rymden efter andra planeter som vi kan göra beboeliga.

En del säger att det för att vi håller på att driva vår egen planet till ruinens brant och att vi behöver gå utanför dess gränser för att säkra vår arts fortlevnad. Vare sig det sker genom ekologisk kollaps, pandemier, nukleärt kärnvapenkrig eller annat globalt hot mot vår civilisation. Som en gigantisk Noaks ark.

Noaks arkNoaks ark? Men för guds 😉 skull skicka inte med några människor. (Från filmen Noah’s ark av Michael Curtiz 1928.)

För ett par år sedan träffade jag en gammal kompis, Patrik. Han var läkare och forskade nu på hur människan skulle kunna skapa sig en långvarigt livsuppehållande miljö i rymden. Detta för att klara av långa transporter inklusive att kunna befolka andra planeter. Jag tyckte det lät befängt men/och intressant.

I morse läste jag en intressant artikel av Eliszbeth Kolbert i The New Yorker. Artikeln plockade upp en situation initierad av fysikern och nobelpristagaren Enrico Fermi i dialog med kollegan Edward Teller, den så kallade ”Fermiparadoxen”. Den kan sammanfattas i “Where is everybody?”.

Kolbert förklarar Fermiparadoxen:

”The Earth is an unexceptional planet revolving around an unexceptional star. Given the age of the universe and the speed of our own technological advancement, you’d expect that some intelligent life-form from another part of the galaxy would already have shown up on Earth. But no such being has been spotted, nor have any signs of one. So where are they?”

ExtraterrestrialIntelligent utomjording? Ingen vi lär träffa på.

Givet att vår planet har funnits i ca 4,5 miljarder år, att liv har funnits på vår planet i ca 3,5 (komplext liv för ca 2 miljarder år sedan) av dessa och den enormt snabba utvecklingen av vår civilisation de senaste hundratusen-tusen åren så borde någon form av intelligent liv även ha uppstått på någon av alla andra miljontals planeter med de rätta förutsättningarna.

Eller?

En av anledningarna till att vi inte fått besök av några utomjordingar, ungefär som vi fastän lite annan anatomi, kan vara att de/vi inte är tillräckligt livskraftiga för att ta hand om sig själva och resa så långt.

Eller att de inte vet att vi finns. Stephen Hawking varnade 2010 för att skicka ut signaler i rymden om vår existens. Kanske skulle det skapa intresse för utomjordingar att ta sig till oss och exploatera vår planet, på vår bekostnad. Ungefär som när européer reste till Amerika för ett par hundra år sedan.

Varför vi inte kommer att se utomjordingar på vår planet?

Antag att det finns liv på andra planeter.
a) Det är i ”enklare” former av liv. Typ bakterier, träd och ekorrar: De kan inte lämna sin planet.
b) Det är i form av ”människor”: De kan lämna sin planet, men drivkraften till att göra detta visar att de inte fattar hur man lever långsiktigt. De kommer inte att överleva den långa resan.
c) De har förmåga att lämna sin planet och har fattat hur man lever långsiktigt: De stannar kvar på sin planet och lever långsiktigt.

Om det finns intelligent liv därute, eller låt oss säga bara ”liv med förmåga till långsiktigt överlevnad”, så lär de inte fara runt mellan solsystemen och leta efter nya planeter att befolka. De odlar nog sin egen täppa på ett sätt som gör att det håller i eoner av tid. Evolution will tell.

De flesta bakterier, träd, ekorrar och människor kommer att vara kvar på planeten Jorden. Det har uppenbarligen fungerat rätt så bra rätt så länge och det finns förutsättningar att göra något bra av det även i framtiden. Bara vi människor inte sabbar så mycket och så snabbt. För då finns det anledning att vilja dra vidare till en annan planet.

Se bara till att inga människor åker med på den resan. 😉

/Martin