Vi närmar oss nu några datum som kan uppmärksammas för ett par minnesvärda oväder för exakt 40 år sedan.
Det första som slog till den 22 september räknas till en av de värsta stormar vi haft under 1900-talet. Stora delar av Götaland drabbades, framförallt de västra landskapen. Vid kusterna blåste det på sina håll 30-32 m/s i medelvind med vindbyar upp till 40-45 m/s. Det blev stor förödelse på båtar och bryggor i hamnarna på västkusten och ett flertal sjöolyckor. I inlandet orsakade ovädret trädfällning motsvarande flera års avverkning och omfattande skador på hus, telenät och kommunikationer. Ett tiotal personer dog och ett hundratal skadades.
En vecka senare drog ett nytt kraftigt oväder fram över ungefär samma område. Det blev också omfattande skador men denna storm var lyckligtvis inte av samma kaliber som veckan innan.
Själv minns jag de båda stormarna på olika sätt. Vid den första var jag på tjänsteresa i Västergötland och upplevde stormen på plats. Den andra tjänstgjorde jag som vakthavande prognosmeteorolog på SMHI i Stockholm.
En tredje våldsam storm denna höst för 40 år sedan kom den 1 november, den så kallade allhelgonastormen. Till denna återkommer jag i en senare blogg.
/John Pohlman
Så spännande att få läsa om stormhösten 1969. Eftersom jag ursprungligen är från Västergötland, och råkade vara där just då, kan jag aldrig glömma hur där såg ut. Väldiga träd hade knäckts som tändstickor. Jag minns det som det var igår, jag ser det framför mig, men Du påminde om att det är 40 år sedan.
Vi hoppas på en vacker höst!
Berit
Kommer mycket väl ihåg dessa dagar. Gick på sjöbefälskolan då och såg, genom fönstretdär, när ”Transarn” m/s Cooranga slita sig från bojarna i Göteborgs Hamn och Krossa ett antal skärgårdsbåtar som låg längst kajen, där P-Arken ligger idag, samt det höga vattenståndet. Min fars alla fruktröd ute på Hönö blev helt svarta av allt saltet, som vinden tog med sig och dog.
Men Vägverkets färjor gick ut till Öarna, så vi kom in till skolan i stan.
//Claes
Tack för intressanta kommentarer till stormarna 1969. Trevligt att ni hörde av er. Det finns säkert många som liksom ni har speciella minnen från dessa våldsamma väder.
Vind är enkelt uttryckt ”luft i rörelse”. Man kan då undra hur luften som är en gas kan ha så enorm kraft. Men kraften ökar mycket snabbt med tilltagande vind. Om vindhastigheten fördubblas så ökar nämligen vindens effekt till det tredubbla. Det vill säga om vindhastigheten ökar till det dubbla blir vindens effekt åtta gånger större! Redan vid friska vindar på 12-13 m/s är det besvärligt att gå, träden svajar och gungar och kvistar och mindre grenar bryts av. Vid dubbelt så kraftig vind och åtta gånger större effekt är det inte så konstigt att det blir omfattande skador.
Såg en uppgift en gång på att vid 25 m/s så har vinden en effekt mot en träffyta på en kvadratmeter uppställd vinkelrät mot vinden på nästan 10 000 watt.
Hej.Ja det var ett fantastiskt vackert men samtidigt skrämmande skådespel. Jag har för mig att jag någon gång hört att den här stormen hade ett namn som våra senare stormar Gudrun och Per, men jag kommer inte ihåg vilket. Är det någon som vet?
/Sven
Den hette Ada. 10 personer omkom varav en var min bror. Fallande träd…
Jag hade just börjat som ”chafffis” efter lumpen i flottan och hade haft en körning med gods till Långedrag båthamn och där var det lite mer än laber bris kan man ju säja. Passerade också minuterna efter att Cooranga hade tryckt upp bla nöjesfiske båten Od på land. En tegelpanna hade blåst av taket på huset där jag bodde i Sandarna.
Jodå, min pappa var ende man ombord på Cooranga när hon slet sig efter att ha legat förtöjd mitt ute i Göta älv. Pappa hade trots ganska hård vind lyckats ta sig ut till Cooranga på morgonen, men under dagen tilltog stormen och efter ett tag slet sig jollen och Pappa var därmed fånge ombord. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, så han hade inga möjligheter att tillkalla assistans. Rätt som det var slet sig även Cooranga och satte först kurs mot två brittiska krigsfartyg på besök i Göteborg, som låg förtöjda på fastlandssidan i hamnen. Ombord på engelsmännen kommenderades blixtsnabbt alle man på däck, för att med fendrar försöka dämpa den förestående smällen. I sista ögonblicket undveks dock kollisionen, och istället blev det fisketuraren Od som fick skatta åt förgängelsen; det var ett ögonblicks verk, och Od låg i spillror i hamnen.
Minnen minne minnen. Jag säger då det….