Category - Scenarier

Compound weather and climate events

Jag deltar denna vecka i fascinerande webbinarier och workshops som behandlar effekten av hur kombinationer av förändringar och variationer av väder, klimat och samhälle återkopplar och påverkar sig själv, Compound weather and climate events.

Arrangörerna, universitetet i Bern, ursäktar sig eftersom man tvingas genomföra konferensen digitalt istället för att samlas i Schweiz och mingla på universitetet. Men samtidigt skapar man ju möjligheter för så många fler att ta del av informationen. Det är bra.

Vad handlar det då om? Jo, från beskrivningen läser vi att: ”Compound events result in substantial impacts due to interactions of atmospheric drivers and / or hazards that might be further amplified though societal responses and integration across infrastructure and trade networks.”.

Och målet är att: ”…to bring together specialists in the fields of atmospheric and climate science, climate impact modelling, statistics, forecasting, hazard prevention and first responders, and structural, societal and ecological vulnerability.”.

Konceptet ”compound events” beskriver dynamiken och effekterna av återkopplade komplexa system. Det kan tex vara hur marknadspriset och produktionskapaciteten av spannmål i USA på 30-talet påverkade jordbruksmetoder och hur detta samverkade med nederbörd, luftfuktighet, partiklar i luften, växtlighet, jorderosion och sociala konsekvenser av missväxten. Ska man studera och lära sig något av ”The Dust Bowl” i Nordamerika på 30-talet, precis som alla andra kriser, så kan man inte se världen i stuprör. Inte ens som många stuprör. Man måste kombinera många olika fält och se dynamiken och återkopplingarna mellan dem.

Compound events diskuterades av IPCC SREX 2012 och det sker kontinuerlig utveckling av konceptet. I början handlade det i stor utsträckning av kombinationen av fysikaliska parametrar, till exempel temperatur+kraftig nederbörd, skogsbränder+vind eller försurning+uppvärmning+mikroplaster i haven. Var och en är parametrarna stora problem, men i kombination har de kapacitet att skapa extrema konsekvenser.

Ovanstående är illa nog, men med större förståelse för komplexiteten i naturen och våra samhällen så ser man nu risker som tidigare inte fanns på kartan över möjliga händelseutvecklingar och risker. Ta till exempel hur pandemin i kombinationen med politisk polarisering i USA påverkar den geopolitiska utvecklingen i Europa. Lägg till frekvensen av tropiska cykloner, skogsbränder i Australien, Sibirien och Kalifornien, tillgången till insatsvaror i jordbruket, skogsskövling i Amazonas och energistrategiska frågor.

Ofta, men inte alltid, så ökar risk och negativa konsekvenser med ökat antal parametrar. Men man måste också ha öppet för att det i vissa fall minskar riskerna. Förutsägbarheten för hur systemet ska utvecklas minskar i samband med att antalet parametrar och komplexiteten ökar.

Som i alla sammanhang när vi bygger modeller av världen, vare sig det är datormodeller, konceptuell modeller, fatalistisk, religiös, holistisk, mekanisk, slumpmässig, statisk … you name it… världsbild, så gör vi antaganden och använder metaforer för att få grepp om och beskriva det vi observerar.

Ingen av modellerna kommer att vara korrekt, men som den brittiske statistikern George E. P. Box konstaterade: ”All models are wrong …but some are useful”.

Jag vill här poängtera att man alltså kan kritisera vilken modell som helst. Men det gör dig inte till ”objektiv” eller klokare än de som hänger sig åt en specifik modell. Att inte ha nån modell, ett simpelt exempel är ”det blir samma väder i morgon som det är idag” är nämligen också en modell!

Det man däremot kan göra är att dels att beakta många modeller, dels att inse att de alla är just bara modeller. De kan återspegla verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Kanske till och med flera gånger i rad. Men du måste ha med dig insikten om att verkligheten inte följer våra modeller eller metaforer. Det betyder att man inte ska lägga alla ägg i samma korg eller satsa inte allt på en häst (som metaforer av verkligheten, sic!).

Världen är inte huggen i sten (btw så är inte heller sten oföränderligt). Vi behöver såväl flera olika modeller som olika parametrisering av dessa. Detta skapar en palett av scenarier over hur det vi valt att studera kan förändras över tid.

Hittills, förmiddag dag två av fyra, så kretsar presentationerna och diskussionerna fortfarande mest kring konsekvenser av kombinationen av en handfull parametrar. Den tematiska indelningen av webbinarier och workshops är:
– Physical understanding,
– Forecast skill, predictability and climate change,
– Recent events as case studies,
– Non-traditional methods,
– Impacts, preparedness and adaptation

Den fjärde sessionen, ”Non-traditional methods” är intressant avseende ytterligare en viktig aspekt, kommunikation. Dess beskrivning lyder ”This session invites contributions that propose or evaluate methods to assess very unlikely but high impact compound events (wild cards). Methods that provide different ways to imagine outcomes such as storylines, scenarios, downward counterfactuals.”.

Om vi nu tror oss veta något om framtiden, hur ska vi begripliggöra och kommunicera detta? Just ”conterfactuals” har jag anledning att återkomma till. Detta då jag och Omställningsnätverket deltar i metodutveckling och forskning med KTH i projektet Event Horizon kring hur konceptet kan användas för att ställa om samhället.

”Counterfactuals” handlar om att skapa scenarier och händelseutvecklingar utifrån antaganden om att världen valde en annan väg i en tidigare situation. Hur hade till exempel världen sett ut idag om vi redan i samband med oljekrisen på 70-talet hade skiftat över till förnybara energikällor? Antingen för att vi aktivt gjorde det valet eller att det bara var hälften så mycket olja som var utvinningsbar.

Vad har man för nytta av det hypotetiska antagandet kanske du undrar? Jo, det skapar insikter dels om att vi ständigt gör val, dels minskar det tröskeln för att faktiskt genomföra systemförändringar. Det har visat sig att det är lättare att föreställa sig att världen förändras olika till följd av historiska förändringar ”what if…?”, än att vi skulle ha möjligheter att göra det idag. Det som stoppade oss för 30, 40 eller 50 år sedan kanske var argument som ”det är utopiskt att skörda så mycket energi från sol och vind”, ”oljan kommer inte ta sina” eller ”människan kan inte påverka klimatet”.

Men idag vet vi bättre och kan därmed föreställa oss utvecklingen om vi hade valt andra vägar, retorik och incitament då. Det säger oss något om vilka möjligheter vi har om vi kan inse vidden av paletten av tänkbara och inte otänkbara scenarier som dagens modeller och förståelse av vår omvärld ger.

Därtill kommer behovet av storylines, berättelser och narrativ. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen som egentligen bygger på nån form av fatalism: ”Det var inget bra, men oundvikligt att det skulle bli så här”, eller vi kan säga (som tom Dalai lama nyligen sade till just Greta) ”Vår generation har gjort fel, men/och nu är det bra att Greta och alla unga tar tag i det här och gör något åt saken” (Well, i så fall ska vi rimligen kliva åt sidan och ge dem makten att göra det också.). Eller vi kan säga som Johan Rockström och Dramatiska teatern: ”Vi har tekniken som krävs och står nu vid ett vägskäl”. Eller klimatforskaren Michael Mann som i sin nya bok ”The Climate war” menar att individuella beslut och marknadskrafterna förvisso är bra, men inte är tillräckliga utan de facto är en del av fossilbolagens strategier att fördröja nödvändiga omställningar. Han konstaterar ”Recycle. Fly less. Eat less meat. These are some of the ways that we’ve been told can slow climate change. But the inordinate emphasis on individual behavior is the result of a marketing campaign that has succeeded in placing the responsibility for fixing climate change squarely on the shoulders of individuals.”.

Det finns massor av narrativ och storytelling kring klimat, hållbarhet, naturen, samhällen, innovationer, ansvar och framtid. (Att jag valde exemplen ovan var för att det var de som passerade min näthinna alldeles nyligen). Jag hoppas ha större förståelse för hur man kan utveckla kraftfulla narrativ efter denna vecka.

Men just idag kretsar det mesta fortfarande kring cykloner, vorticity, värmeböljor, bränder, nederbörd, klorofyll, risk, översvämningar, Rossbyvågor, jetvindar, sannolikheter och liknande.

/Martin

Cirklar sluts med ruttplanering på Atlanten

De senaste tre veckorna har jag detaljstuderat vädret på Atlanten och försett Gurra Krantz och hans besättning på en Swan 66 med beslutsunderlag. Det handlar om säsong två av TV-serien ”Över Atlanten” där Gurra seglar med ett gäng kända och mer eller mindre seglingsvana profiler över Atlanten. (Bilden ovan är en prognosbild med olika ruttförslag från inledningen av seglatsen.)

Årets besättning består av programledaren Sofia Wistam, alpinskidåkaren Frida Hansdotter, kocken Tareq Taylor, tidigare fotbollsspelaren Henrik ”Henke” Larsson, artisten Tommy Nilsson och komikern Klas Eriksson.

Nu är det bara 350 nautiska mil kvar på den 2700 nautiska mil (5000 km) långa resan från Kanarieöarna till S:t Martin.

De har serverats stiltje och storm, sol och ösregn, grov sjö och spegelblankt hav. Besättningen har satts på prov och saker på båten har gått sönder.

Det är fascinerande att segla. Fantastiska naturupplevelser, personliga tankar, insikter och fina relationer med de man seglar med. Men folk kommer inte att må bra hela tiden, vare sig upplevelsemässigt eller fysisk. Sjösjuka får man räkna med, men långvarig innebär risker och det är ett absolut nej för situationer som skapar risker för personskador.

Gurra Krantz vid rodret. Bild från Mastiff och fjolårets säsong av Över Atlanten.

Min uppgift är att i samverkan med Gurra ta fram beslutsunderlag så att de kan planera seglingen såväl flera dygn som några timmar i förväg. Prio ett är säkerheten, att undvika situationer som kan skapa trauma eller fysisk skada. Helt riskfritt går inte, men man vill minimera riskerna och skapa förberedelse inför det som inte går att undvika, eller som man krasst tar, så att man kan rida ut dem på ett bra sätt.

Därefter är det en blandning mellan att skapa förutsättningar för variationer i seglingen, det ska inte vara monotont ombord och att de ska komma fram i tid, vare sig för tidigt eller för sent. Man behöver också planera och koordinera mycket. Stora manövrar som att gippa, slå eller reva segel gör man givetvis hellre i dagsljus än på natten. I synnerhet om det blåser upp, är grov sjö, kraftig vind, regn, kallt eller om folk är trötta eller på annat sätt utslagna.

Vädret till havs kan skifta väldigt mycket. Där de fick stiltje i ett tillfälligt högtryck var det kuling såväl två dygn tidigare som två dygn senare. Och vädret skiftar och rör sig snabbare än man kan segla. Det gäller att befinna sig på rätt plats när vädret utvecklas. (Det är extra tydligt när man av någon anledning vill ha högtryck och vindstilla).

Så själva ruttplaneringen går i mångt och mycket ut på att segla bra (snabbt, säkert… eller vad man har för prioriteringar) till en plats där man kan fortsätta segla bra. Det är genom vädret och hur det skiftar som man tar sig fram, och det är vädret som i stor utsträckning definierar om kriterierna för vad som är bra eller dåligt.

Och det finns inga tvärsäkra prognoser. Det handlar hela tiden om sannolikheter för olika scenarier.

Med VPP, velocity prediction program, eller Polardiagram, definieras hur snabbt en specifik båt seglas i olika väderförhållanden.

Och även om man gör beräkningar som involverar såväl vädrets skiftningar som båtens prestanda (VPP, velocity prediction program, eller ”polardiagram” som visar hur fort just denna båt kan segla med olika segeluppsättningar i olika vindhastigheter och -riktningar), så ligger man inte på maxprestanda hela tiden. Det är kontinuerliga justeringar av den planerade rutten.

De har fått sin beskärda del av olika sorters väder och det, i kombination med besättning och teknik, har påverkat såväl stora som små beslut ombord.

Inför seglingen hade vi också en rush med att ordna bättre förutsättningar för kommunikation till och från båten. Jag och kompisen Jesper ordnade och funktionstestade en satellitmottagare här hemma i Sverige bara dagarna innan de seglade iväg. Ett dygn senare tog en ur TVproduktionsteamet med sig prylarna ner till Kanarieöarna.

Förutom att det var roligt att kunna skaka fram en bra kommunikation på kort tid så hade jag en del speciella kopplingar till detta:

– Dels Greta Thunbergs första seglats, över till USA. Ett tag, innan hon och Svante hade bestämt sig för att segla med Boris Herrmann och Pierre Casiraghi på Team Malizia, så var det meningen att de skulle ha just den här satellitmottagaren på ett av de andra potentiella båtarna. I och med att jag redan hade rotat i frågan så kunde jag snabbt återta kontakterna med firman Network Innovation som hade utrustningen.

– Dels finns det en personlig anekdot mellan mig och Gurra som sträcker sig tillbaka till när jag var under mitt första utbildningsår till att bli meteorolog 1988-89. Jag gjorde praktik på Marinens Helikopterdivision på Berga. Förutom att göra prognoser så hängde jag med meteorologkollegan Lage Larsson och hjälpte till att utrusta den svenska Whitbreadbåten The Card med en satellitmottagare. Gurra Krantz var ombord och seglade även med den satellitmottagaren (Whitbread 89-90). 🙂

Och det var den veckan med Lage som sådde fröet som ledde fram till att jag 1997 gjorde routingen och seglade med på båten Nicorette när vi slog världsrekord över Atlanten.

Nåväl. Apropå att segla över Atlanten, jag var med på ett hörn även inför planeringen när Greta och Svante skulle segla tillbaka till Europa. Det var ingen enkel resa. De seglade med Riley Whitelum, Elayna Carausu och Nikki Henderson på katamaranen La Vagabonde.

Riley och Elayna har i dagarna publicerat en första av sex filmer som visar seglatsen. I en kort passage (ca 5:50 – 6:15) samtalar jag med Riley om stundande väder på Atlanten, strax efter att Svante och Greta fått kontakt med dem. Man ska inte övertolka det samtalet, jag ansvarade inte för väderinformationen eller routingen till dem under seglatsen. (Men jag följde deras position, väder, vägval och scenarier åt de som behövde det här hemma.)

Routing är fascinerande. Det omfattar många intressanta delar av ett större system. Och det kan även fungera som en metafor på vad våra samhällen står inför när det gäller klimatförändringar. Den jämförelsen blir inte sämre av relevansen i uttrycket ”vi sitter i samma båt”.

Istället för båten, besättning, scenarier för kommande väder och en skeppare som fattar beslut så handlar det om planeten jorden, allt liv, klimatscenarier och beslut vi fattar mer eller mindre medvetet och kollektivt. Systemet går också från att vara komplicerat till komplext i många dimensioner och tidsskalor. Vi har både fler och färre frihetsgrader jämfört med båten.

En rätt byggd och utrustad segelbåt klarar väldigt stora skillnader i väder, medan våra samhällen är optimerade för ett visst klimat, Holocen. Det är som att bygga en båt som går finfint i sydvästliga vindar på 7 m/s, men varken klarar stiltje eller storm.

En annan skillnad är att båten inte påverkar vädret, annat än i dess omedelbara närhet, men vi människor påverkar klimatet såväl nära som långt bort i tid och rum.

Jag ser fram emot att Gurra och besättningen kommer fram till St Martin. Just i detta nu undrar jag om de kommer att gippa innan solnedgång, vilket är lite för tidigt för att kunna sträcka hela vägen fram på sista benet, eller om de ska göra det tidigt i morgon, men då har gått lite för långt norrut för att optimera seglingen.

Och så vill jag ta del av deras berättelser. Det är med berättelser vi skapar vår värld. Men det är en annan historia.

/Martin

PS. Serien Över Atlanten produceras av Mastiff och sänds i höst på kanal 5. DS.