Category - Uncategorized

Regn, blåst och åska

Sommaren 2023 förväntades bli en repris på 2018 med värme, torka och bränder. Men icke. Det var förvisso varmt och torrt under våren och inledningen av sommaren. Men sedan kom vattnet. Juli präglades av beskedliga temperaturer och regn från olika håll och kanter.

Nu i inledningen av augusti är markerna mättade med vatten. Kommer det mer regn så tenderar det till att rinna ner i vattendrag istället för att absorberas på plats.

Och mer regn kommer. Ett lågtryck, som genererat ovädret ”Hans” (döpt av norska vädertjänsten) präglar vädret i större delen av Skandinavien denna vecka. Med regn och blåst.

Redan har vägar spolats bort (tex i Åre) och raserade banvallar stoppat tågförbindelser (mellan Hudiksvall och Iggesund). Och mer regn blir det. Kartan ovan visar 3-timmars regn på tisdagen 8 aug mellan kl 11 och 14 (blå och lila fält). Det vita är molnighet och isobarer och vindflaggor visar lufttryck respektive hur mycket det blåser.

Mitt i lågtrycket är det vindstilla, men femtio mil söderut, längsmed Västkusten, är det långt från stilla. Där blåser det mycket kraftiga pålandsvindar. Blåsigt är/blir det också på Östersjön med sydvästliga vindar. Och regn i såväl Götaland som Svealand och södra Norrland.

Åska kommer att uppträda i samband med regnskurar. Även om det troligen inte blir lika frekvent som i förrgår när SMHI registrerade över 25.000 blixturladdningar.

I morgon onsdag då? Jo regnandet fortsätter delvis på nya platser, men/och vindarna avtar något. Väderprognoserna kommer från tyska DWD’s modell ICON. Grafiken har jag genererat med en programvara som jag använder för att göra prognoser och routing till seglare (just nu pågår VM i Kiel som jag följer).

På torsdag ligger lågtrycket fortfarande kvar över oss, men börjar att fyllas ut.

Och det är först på fredag som man kan börja skönja slutet av Hans dominans av atmosfären över Skandinavien.

Det här är det nya normala. Som snart är det gamla goda.

Det finns mer energi i atmosfären och även om det varit en sval sommar i Sverige så domineras vädret på global skala av överhettning.

Och med en allt energirikare och varmare atmosfär kommer ett intensivare hydrologiskt kretslopp. Det avdunstar mer och det regnar mer. Det finns mer energi som kommer till uttryck i såväl temperatur som vindar och vatten.

Och det stannar inte här. Det finns flera graders uppvärmning i pipelinen.

/Martin

Förundran

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

Det man inte längre behöver

Människan har i alla tider lagt ifrån och lämnat efter sig sånt hon inte längre behöver. Alla djur gör det.

Men ett par saker skiljer oss idag från dåtiden och andra djur.

– Vi är bofasta. ”Skräp” skapas där producerar varor och där vi bor.

– Vi skapar material som bryts ner extremt långsamt eller inte alls. ”Bryts ner” innebär inte alltid att materialet eller ämnet blir ofarligt. Ibland är det precis tvärtom, ämnen och material blir skadligare med tiden.

– Många av de ämnen vi skapar är giftiga eller på annat sätt skadliga för oss och annat liv.

– Vi är många. Antalet människor är enormt i relation till andra däggdjur. Och merparten av dessa däggdjur odlas och kontrolleras av oss för att ge oss livsmedel och andra tjänster.

– Effekterna av vad vi gör märks inte alltid i tid för att vi ska kunna ställa om och förhindra negativ effekter.Jag hittade ett mindre skrotupplag i sluttningen ner mot sjön på landet.

Förre ägaren hade helt enkelt dumpat allt han inte längre behövde bakom brännässlorna. Han tänkte väl att de därmed försvinner. Eller så tänkte han inte alls.

Men inget försvinner.

Vid det stora oljeutsläppet som uppstod när Deepwater horizon exploderade i april 2010 så spred man stora mängder speciella kemikalier över oljan i Mexikanska gulfen ”för att den skulle försvinna”.

Tror någon att den försvann bara för att oljan inte längre låg kvar på ytan?

Vi skapar och flyttar runt saker på jorden. Det som kommer från växt- och djurarter kan omvandlas och ingå i en komplex kedja av liv. (det finns dock begränsningar i form av ”för mycket” och ”fel ställe”). Men många av de kemiska föreningar och grundämnen som förekommer i skräpet som dagens samhälle producerar omvandlas varken till nytt liv eller något harmlöst.

Detta behöver vi ta hänsyn till för att undvika att skapa farliga eller besvärliga situationer för kommande generationer. För oss och annat liv.

Vare sig det är växthusgaser, metaller, plaster, läkemedel eller annat som av en eller annan anledning har blivit ”skräp” i våra ögon.

Inget försvinner.

Jag plockade ihop en kubikmeter plast och två kubik metall ur slänten ner mot sjön. Det var såväl mediciner, och detaljer till mjölkmaskiner, slangar som ett badkar, plastsäckar, målar(?)burkar och däck. Och mycket mer. Sånt man inte längre behöver helt enkelt.

Men inget försvinner.Jag plockar, sorterar och ser till att det kommer iväg till återvinning. Det är hyfsat irriterande.

Mycket av det ohållbara våra samhällen producerar kan man inte hantera och neutralisera i efterhand, hur mycket resurser och pengar man än lägger på det.

Jag grunnar vidare på vad som inte syns, incitament och ansvar. Vår hjärna har inte lämnat slit-och-släng kulturen.

Om jägaren eller den tidige bonden slängde ett uttjtänt träredskap eller matrester så tog andra organismer i naturen snabbt hand om det.

Men eftersom det inte finns något, eller tillräckligt med, liv som frodas av det skräp vi sprider omkring oss så bör vi ändra attityd till vår relation med natur och övrigt liv.

Vi förgiftar trädet vi äter frukter av och kapar grenen vi sitter på.

Vissa saker försvinner. Kulturer, liv och samhällen. Jag hoppas innerligt vi kan ändra attityd och förhållningssätt till naturen och oss själva så att vi kan leva tillsammans under lång tid framöver. För det här håller inte länge till.

/Martin

Biologiska mångfaldens dag 22 maj

Idag är det biologiska mångfaldens dag. Det borde vara det varje dag. Människan har utvecklats på ett unikt sätt i en unik period. Och transformerat i stort sett varje grop och livsnerv på planeten. Vi kallar det utveckling. Ibland hör man folk säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick brist på stenar.”. Till det har jag tre kommentarer: 1. Stenåldern borde kallas ”Träåldern”, men det är bara verktygen av sten som finns kvar. 2. Vi är vansinnigt mycket mer beroende av sten idag än man var på ”stenåldern”. 3. Idag, precis som då, är vi väldigt beroende av livskraftiga ekosystem, växt- och djurarter.

Vår fossila värld har fått hybris, förmodligen för att den är så bra på att skyffla sten, och inser inte hur totalt beroende vi är av fungerande ekosystem. Utan biologisk mångfald och resilienta ekosystem, inget civiliserat samhälle.

Trots all kunskap vi besitter så beter vi oss på sätt som medför att växt- och djurarter utrotas i en takt som bara skådats på planeten fem gånger tidigare. -Den senaste då de extremt livskraftiga dinosaurerna och många andra arter dog ut. Då ramlade en asteroid ner på jorden, -nu är det vi människor som sakta men säkert eroderar det intrikata system av liv som genom komplexa återkopplingar upprätthåller sig själv och som även möjliggör våra liv.

Sett till våra dagliga liv kan det tyckas gå långsamt, men geologiskt sett är vi i inledningen av en explosion av kaskadeffekter som utrotar liv, men all önskvärd tydlighet illustrerad av IPBES-rapporten för ett par veckor sedan, och hotar vår egen civilisation. Utdöendet är på väg att bli normaliserat. Det är vi som är orsaken. Just den biten, och den är stor, kan inte kategoriseras som intelligent. Vi behöver se verkligheten och ändra inrikting på oss själva. Det kommer inte att vara enkelt, men det är bara att gilla läget. Det är nämligen inte vi som sätter spelreglerna, vi kan inte förhandla med naturen.

Idag 22 maj är det Biologiska mångfaldens dag, instiftad av FN. Den lyftes i Sverige 2017 på initiativ av Rebecka Le Moine och Erik Hansson. Läs mer på Biologiska mångfaldens dags hemsida.

Och hur kan det komma sig att det inte är olagligt att bidra till utrotningen av växt- och djurarter? Vilka steg behöver vi människor ta för att förhindra artutrotningen? Läs Rebecka Le Moines debattartikel om ekocidlagstiftning på AktuellHållbarhet.

/Martin

Otidsenligt att elda som vi gör på Valborg

Som scout var jag i tonåren med om att tända valborgseldar. Jag förstår att många har en speciell relation till elden som symbol och traditionsbärare. Men en del av den här sortens traditioner är det hög tid att låta tyna bort. (En annan är fyrverkerier.)

Visst, det kan väl vara bra att göra sig av med trädgårdsavfall och visst är det trevligt att samlas och prata med grannar, sjunga och vad man nu har för sig. Men alla de här sakerna kan man göra utan att okontrollerade eldar. (Visa mig den arrangör som har resurser att släcka elden de startat.)

Vad jag ser idag är att det blivit närmast ett självändamål att samla flera ton brännbart material och sätta fyr på helt i onödan. Om man vill ungås kring en eld så gör man lämpligen en lagom stor brasa. Nu har det i många fall blivit avfallshantering under förteckning ”kultur”.

Det här handlar inte om igelkottar som stryker med eftersom de övervintrat i rishögarna, utan om resurshantering. Varför lämnar man inte in även detta ris och annat brännbart material till återvinning/kretsloppscentraler? Då blir det varmvatten och el av riset. På vissa stationer kan man numera även göra biokol som kan användas för att förbättra växtligheten. Och allt detta under kontrollerade förhållanden med minimala utsläpp av partiklar och obefintlig risk för bränder i skog och mark.

Just i år är det senare ett vågspel som många eldansvariga har att tampas med. ”Ska vi tända valborgselden eller inte, vad är risken för att branden sprider sig?”. Och om den sprider sig okontrollerat så tvingas samhället ut med resurser för brandbekämpning. Och inte bara det utan även att prioritera mellan olika bränder.

Räddningstjänsten tvingas, oavsett om det blir utryckning eller inte, ha mer brandpersonal i beredskap bara för att det är en ökad risk. Den här resursen kanske man hellre vill lägga på att bekämpa bränder som uppkommer genom blixtnedslag och annat som är svårare att kontrollera än kulturbärare som med avsikt och tändstickor skapar öppna bränder.

Ha gärna kvar traditionen med Valborgsfirande, men låt det vara kring en lagom stor eld. Och låt merparten av ris och annat brännbart avfall bli värme och el.

/Martin

…som fascineras av såväl pyroteknik som vanlig eld, men förfäras över att människan är kortsiktig, har så många skygglappar och inte ifrågasätter vad vi håller på med.

Snart blir det bok om extremt väder

Jag har fått tidigare fått frågor om att skriva bok men det var först i det här projektet med förlaget Max Ström som jag kom till skott. Merparten av boken skrev jag i vintras och veckorna fram till förra veckan. Just förra veckan skulle jag ha deltagit i en think tank och åkt skidor i Lyngen i Nordnorge, men tvingade mig att välja bort det för att möta en deadline i bokprojektet. Det kändes surt då, men desto bättre när jag hade skickat texterna till korrektur. Och denna soliga fredag igår så signerade Jeppe Wikström och jag avtalet kring boken. En nog så viktig text.

Boken kommer, som jag tidigare har nämnt att handla om extremt väder. Orkaner, översvämningar, tromber, kyla, blixtar, värme, torka och bränder. Men den förklarar också hur jordskred och laviner bildas, vad norrsken är, varför pärlemomoln är vackra men bryter ner ozonskiktet, varför alpinister kan få lungödem, hur riktigt stora vågor bildas och varför korallreven i haven tar skada av koldioxiden i luften. Samt hur allt förändras med klimatet, varför och hur vi bör tänka på framtiden. Framtiden som redan är här. Men inte lika mycket som den kommer att vara snart.

Svårt att avgöra vem som är gladast, förläggare Jeppe Wikström eller författare Martin Hedberg.

Tro nu inte att det blir bok bara för att Jeppe och Martin är glada på bild. Mest slitsamt jobba har nog Charlotta Broady som brottas med mina texter, städar och gör så att det blir flyt i språket och en fröjd att läsa. Och Marianne Lindgren som som letar rätt på alla magiska bilder som jag kommer på att vi vill ha. Eller Martin Thelander som gör grafiken och Mikael Engbom som ser till att alla bilder och bokstäver hamnar i rätt ordning i själva boken. Och Henrik Grape som ser till att boken hamnar hos läsaren. För att inte tala om Johan Salander som leder projektet.

Boken blir både vacker, fascinerande och lärorik. Jo, jag vet att jag är jävig, men det är i alla fall min bestämda ambition och målsättning. En av mina favoriter är den grönländska katabatiska (fall-) vinden Piteraq vilket betyder ”den som överfaller dig”, eller hur det kan komma sig att en måttlig vind kan flytta tunga stenar i öknen. För att inte tala om alla rekord. Hur står sig Gudrun jämfört med Katrina, vilka är de dödligaste naturkatastroferna, var är det mest solsken och hur litet är Gotland i jämförelse med ett stort isberg?

Nåväl, än är det sidor som ska skrivas och korrigeras, bilder som ska förhandlas och layout som skall förfinas. Men/och det är stimulerande och skönt att ha kommit över en tröskel i form av att ha skrivit merparten av råtexten.

Vi gjorde en print på halva boken i februari och den var magisk att bläddra i. Om två veckor kommer vi att få en känsla för hur hela boken blir. Och det finns sju sidor (av tvåhundra) som fortfarande är blanka där jag kan skriva mer på. Det här blir bra.

Boken kommer ut i mitten av september.

/Martin

Kan ofödda barn rädda klimatet?

SVT Opinion Live hörde av sig och ville ha med mig i torsdagens program som bland annat ska ha en diskussion ”om vi bör sluta skaffa barn för att rädda klimatet”.

Men jag tackade nej. Och inte bara för bilden jag ser framför mig där kvinnor trycker ut barn ur sig och skadar klimatet på samma sätt som Al Capone skjuter kulspruta mot sina antagonister. (Just den illustrationen fick inte okay av en vän jag testade den på, så det fick bli den snälla varianten du ser idag)

Varför vill jag inte delta i debatten? Det är inte de nyfödda barnen som är problemet, utan att vi skolar in dem i vår livsstil. Vad gör det då för nytta att inte få barn om de potentiella föräldrarna fortsätter att leva icke-klimatsmart? Vi erkänner indirekt att vi lever ett ohållbart liv och vi vill ”lösa” det problemet genom att inte föda in fler till att leva det livet. En inte alltför vild gissning är att vi förmodligen inte heller vill att människor som lever med små klimatavtryck skall anamma vår livsstil heller. Men att dra slutsatsen att vi har gjort fel hittills och att inte heller vi bör ta oss det utrymmet i framtiden? Nej, dit ska vi inte gå, bättre att säga att man ”räddar klimatet” genom att inte föda barn.

Om man ska diskutera det ofödda barnets framtida klimatpåverkan så måste man väl rimligen börja med att diskutera de potentiella föräldrarnas klimatpåverkan. Det är ju de som ansvarar för barnets förehavanden de första åren, samt skapar vanor och värderingar som barnet förvaltar.

Forskarstudien som givit upphov till diskussionen visar på hur olika val vi gör har olika påverkan på klimatet. Den har en bredd och den resonerar utifrån olika antaganden. En lättläst sammanfattning har rubriken ”De fyra livsstilsvalen som är mest effektiva för att minska din klimatpåverkan”. Det är relevant. Ingenstans säger de ”Rädda klimatet genom att inte skaffa barn”. Men varför blir vetenskapliga studier ofta snuttifierade och grovt förenklade i den mediala debatten?

Ett antagande i studien är att barnen fortsätter med föräldrarnas livsstil. Genom att inte föda barn förhindrar man alltså detta. Nu är det dags att ta fram spegeln och inse att det som har störst inverkan är att ändra sin egen livsstil. Nu. Och givetvis se till att ens barn, födda eller ofödda, också har ett minimalt klimatavtryck.

(Jag vill också påtala hur illa det låter med ordet ”skaffa” barn. Samt min djupaste respekt för de som väljer att inte bli gravida av vilka personliga skäl man än har.)

Vi exploaterar framtiden och kommande generationers förutsättningar utan att fråga dem som skall leva i den världen om lov. ”Men hur ska man fråga den om lov som inte ens är född?” säger någon. ”Använd fantasin.” svarar jag. Vi väljer att debattera för-emot och en fråga i sänder, istället för att utveckla tankar, filosofier och samtal som skulle göra skillnad på riktigt. Men vi kanske inte vill, törs eller ens fattar?

Om vi ska ha en 50-50 chans att leva upp till Parisavtalet så har vi tio-femton år kvar på nuvarande utsläppsnivåer. Sedan skall det vara noll (0) utsläpp av CO2. Dvs ingen olja, ingen naturgas, inget kol. Dessutom utan att skövla skogar eller ekosystem.

Det är så snart att barnen som föds idag är inte ens myndiga då! Om man är i fertil ålder så utgör man troligen större belastning på klimatsystemet än barn och ungdomar som inte ens är myndiga. Hur kan man då ens resonera i termer av ”rädda klimatet” utan att ifrågasätta sin egen livsstil, förälder eller inte?

Vi haft såväl kunskap som tid på oss. Kunskapen förfinas, men tiden rinner ifrån oss. Det är inte ”bara” barnen, kommande generationer och fattiga långt bort som drabbas. Även vi. På en planet och i en tid mycket nära oss. Och det vi som har skuldbördan, inte barnen.

/Martin

Delsbo Electric

Hur ser världens mest energieffektiva fordon ut? Och var finner man det?

Det är inte en Tesla, inte en cykel, definitivt inte ett flygplan eller en ubåt.

Det är ett tåg.

Och man finner det inte i Austin, Berlin eller Calgary.

Men förmodligen i Delsbo. 🙂

I synnerhet om man letar den 25 maj när tävlingen Delbo Electric år av stapeln igen. För närvarande är det Eximus III från Högskolan Dalarna som innehar världsrekordet ”Guiness World Record, Most efficient electric vehicle (railed)” med sina 0,657 Wh/person. Men snart är det dag för en ny uppställning av fordon som dels provar tekniska lösningar, dels försöker slå världsrekordet.

(Broschyren jag fick av tävlings- och projektledaren Lars Gustavsson som jag träffade i onsdags i Njutånger var så snyggt inslagen i paket att det gjorde lite ont att öppna det.)

Den 25 maj 2019 slås med stor sannolikhet världsrekordet i världens energieffektivaste fordon igen i Delsbo.

Det handlar om batteridrivna rälsbundna fordon. Det är minimalt med friktion mellan hjul och räls vilket gör att man kan komma väldigt långt med liten mängd energi. Och i de här farkosterna så jobbar man på att minimera energiförbrukningen så mycket det går. Elbilar är energieffektivare än bensin/dieselbilar. Och de här farkosterna är nästan hundra gånger så effektiva som elbilar. Du kommer en mil med energin i din mobiltelefon.

I slutet av maj skall det alltså avgöra igen och ekipage från universitet och högskolor (i år är det Chalmers, Luleå, Linköping och Dalarna) gör upp i den prestigefyllda tävlingen.

25 maj kommer jag att spana in framtiden. I Delsbo.

/Martin

Från Nordstjernan till Njutånger

I tisdags föreläste och samtalade jag med ledningen för Nordstjernan och deras dotterbolag.

Igår gjorde jag samma sak för allmänheten i Njutånger.

Från huvudkontoret på Stureplan till församlingshemmet på Kvavtjärnsvägen.

Det var lika många människor på bägge ställena och bägge serverade termoskaffe och tilltugg. Bägge grupp åhörare hade förväntningar och frågor. De var allvarliga och skrattade. Bägge var fortfarande bekymrade när våra två timmar tillsammans var till ända.

Nej, jag kommer inte med Lösningen. Det är ingen ny maskin eller affär som kommer att ordna upp de bekymmer vi har försatt oss i. Men jag försöker skapa förståelse för hur stora system hänger samman med små. Och små med stora. Hur världen ständigt förändras och vilken roll vi spelar. Hur berättelser, idéer och beslut påverkar framtiden och vad man kan veta och vad som är obekant. Hur vi kan lära oss av historien och att vi i decennier haft tillräckligt med kunskap, men kanske inte mod, att fatta relevanta beslut.

För att citera författaren Clive Hamilton (Den trotsiga jorden, 2017):

Antropocens ankomst motsäger alla berättelser, filosofier och teologier som förutspår ett obrutet predestinerat uppåtstigande mot ständigt högre höjder av materiell, social eller andlig utveckling för mänskligheten.

Från och med nu kommer vår historia i allt högre grad att domineras av ”naturliga” processer utsatta för mänsklig påverkan, tillförda agentskap, men allt oftare bortom vår kontroll eftersom jorden blir allt mindre kontrollerbar i antropocen.

Insikten, som jag är mån om skall sjunka in i församlingarna, är att: Vi varken gör tillräckligt för att undvika problem… Eller förbereder oss för dem.

På individnivå är människan hyfsat bra på att fatta beslut. Men som kollektiv är vi förvånansvärt kortsiktiga. Vilket är märkligt med tanke på vad som står på spel.

Vi måste inse att naturen har visat mänskligheten sin goda sida i ungefär tiotusen år. Och vi har haft kapacitet att utnyttja det – och vänja oss. Men det måste inte vara så. Och med tanke på vilka stora förändringar som klimat och ekosystem har uppvisat i förhistorisk tid, så vore det underligt om ingenting stort händer i framtiden. I synnerhet som tidigare förändringar hade naturliga orsaker. Och nu formligen ruskar vi om hela klimat- och ekosystemen.

Eller som en åhörare påpekade: Man kan plåga en häst ganska mycket och den fogar sig. Men till slut sparkar hon tillbaka.

Vi är alla del av varandra. Vi är sammanlänkade, påverkar och påverkas av allt. Det gäller såväl på Nordstiernan som i Njutånger. Och i hela Naturen.

/Martin

Skriver bok om extremt väder

Jag skriver på en bok om extremt väder. Försöker för tillfället följa vad som hänt med en 11-årig pojke som 2004 drabbades av översvämningar i Indien. Jag har hans namn, by, datum och foto. Han är i och för sig 26 år nu, men några drag kanske går att känna igen. Jag testar med sökmotorer och sociala media.

Jag får träffar som skulle kunna vara honom. Kan det vara så att han nu arbetar med elektriska motorcyklar? Eller är det bara en namne?

Efter en halvtimme tvingas jag erkänna att jag funderar på hur snabbt den tekniska utvecklingen går istället för pojkens öde. Men det skulle vara intressant att veta vad som hänt honom. Jag ger upp letandet för stunden. Han är en symbol för de 220.000 som tvingades lämna sina hem när floder i Assam översvämmades juni 2004.

Har vi glömt det? Ja, vi kanske inte ens visste om det när det hände och ännu större saker har hänt sedan dess.

Strax ska jag beskriva hur vissa snölaviner kan röra sig ned för berget snabbare än en människa i fritt fall. Sedan om microburst, ”regnbomber” och därefter om hur Bolivias näst största sjö kunde förvandlas till torra salta sanddyner.

Det är människans tid på jorden.

/Martin