Tag - Historia

I min tidigare blogg om de äldsta mätningarna av vädret nämnde jag Stockholms Observatorium på Drottninggatan 120, där man från 1756 har en sammanhängande temperaturserie utförd på samma plats.

Observatoriets huvudsakliga uppgift var för den astronomiska vetenskapen  och dess första chef var också en framstående astronom, Pehr Wilhelm Wargentin. Han var sedan 1749 Vetenskapsakademins ständige sekreterare och tack och lov även intresserad av meteorologi.

Redan efter invigningen av observatoriet 1753 började han göra meteorologiska observationer. Han hade monterat en kvicksilvertermometer på norra sidan av byggnaden utanför ett sovrumsfönster på andra våningen. Till en början läste han av temperaturen två gånger om dygnet, dels strax efter soluppgången och dels omkring kl 13.00.

Efter några år tyckte dock Wargentin att det var jobbigt att stiga upp vid 3-4-tiden på morgnarna under sommaren så från 1761 avläste han vid regelbundna tider tre gånger om dagen, kl 6.00, kl 13.00 och kl 23.00. Eftersom detta var en bisyssla fick han också anlita medhjälpare som kanske inte var lika noga med avläsningstiderna kan man misstänka.

Placeringen av termometern var inte den allra bästa och 1875 flyttade man termometern till en metallbur utanför ett fönster på första våningen. Senare placerades termometern i den gängse vita termometerburen och för sex år sedan ersattes kvicksilvertermometrarna av resistenstermometrar.

I observatoriet finns en särskild ”väderlekskammare” med alla uppgifter om Stockholmsvädret sedan 1756. För intresserade finns stiftelsen Observatoriekullens Vänförening som gärna tar emot nya medlemmar.

/John

Beskrivningar och iakttagelser av vädret finns sedan mer än tvåtusen år tillbaka i tiden. Men under 1500- och 1600-talen gjordes uppfinningar som möjliggjorde att man kunde börja mäta de meteorologiska elementen.

Det italienska geniet Leonardo da Vinci utvecklade en fuktighetsmätare och gjorde också ett förslag till en enkel anordning att mäta vinden. En annan italienare Evangelista Torricelli konstruerade 1643 en kvicksilverbarometer för mätning av lufttrycket. Hans lärare, fysikern och astronomen Galileo Galilei, hade redan 1592 fabricerat en vätsketermometer som sedan utvecklades vidare under 1600-talet.

Med de uppfunna instrumenten började man då också göra en del försöksmätningar runt om i Europa. Regelbundna mätningar kom sedan igång på 1700-talet och på initiativ av Royal Society i London inleddes också ett internationellt samarbete för ett meteorologiskt observationsnät.

I Sverige var det de astronomiska observatorierna i Uppsala, Lund och Stockholm som började med mätningarna. I Stockholm invigdes observatoriet på Observatoriekullen 1753 och här finns en obruten temperaturserie från 1756, en av världens längsta.

En av de främsta initiativtagarna för de meteorologiska observationsserierna var Anders Celsius. Han hade då fastställt en 100-gradig temperaturskala mellan vattnets  kokpunkt och fryspunkt. För att undvika plus- och minustecken valde Celsius, tror man, att sätta noll vid kokpunkten och hundra vid fryspunkten. Minusgrader blev då 101, 102, 103 osv. Efter hans död ändrades skalan till dagens utseende.

Under 1500-talet började man också på många håll i Europa föra väderjournaler i rent vetenskapligt syfte. Mest känt för oss är Tycho Brahes observationer från Ven.

/John

I min föregående blogg berättade jag om det miserabla vädret vid kröningen av Oscar II år 1873. Som av en händelse var detta samtidigt som man just upprättat vår första vädertjänst, Statens Meteorologiska Centralanstalt.

I folkmun ställde man säkert Centralanstalten till ansvar för det regniga vädret och undrade säkert vad man skulle ha en vädertjänst till. Det var alltså en olycklig start. Men även idag får SMHI, förhoppningsvis skämtsamt, klä skott för opassande väder.

Men år 1873 blev adjunkt Robert Rubensson från Uppsala Universitet den förste föreståndaren för Centralanstalten. Riksdagen hade året innan beviljat en årsbudget på 6 000 riksdaler. Man inrättade sig i tre rum och kök på Drottninggatan i Stockholm.

Det var på nedre botten i Vetenskapsakademins hus i hörnet av Adolf Fredriks kyrkogata. Det var nämligen meningen att Vetenskapsakademin skulle ”hålla ett öga” på Centralanstaltens verksamhet eftersom det var en alldeles ny myndighet som man egentligen inte kände till så mycket.

Till sin hjälp hade Rubensson med sin ringa budget en assistent, amanuensen Arvid Forsman, en vaktmästare och kvinnlig kontorspersonal samt så kallade räknarinnor som i hemmet utförde en del räknearbeten.

Föreståndaren var ålagd att, förutom skötseln av anstalten, ägna sig åt ”viktiga och genomgripande tjänster” och även verka för saker ”av allmän vikt och betydelse”. Han skulle också ”komma lagarna för hela jordatmosfärens rörelse på spåren”.

Det var således inga småsaker man krävde av Robert Rubensson men tydligen skötte han sina åligganden till full belåtenhet. Han utnämndes till professor 1876 och blev kvar som föreståndare för Centralanstalten till sin död 1902.

/John

Vädret den 12 maj 1873 har blivit ihågkommet därför att det i hög grad satte sin prägel på en särskilt viktig kunglig ceremoni. Kung Karl XV avled 1872 och efterträddes på tronen av hans bror Oskar, son till Oskar I.

Kröningen blev utsatt till den 12 maj året därpå och man hoppades därför att festligheterna skulle få en fin inramning med vackert vårväder. Men de förhoppningarna kom på skam. Det blev i stället en särdeles kylig vårdag med bara 3 plusgrader och hällande regn.

Trots det miserabla vädret hade stockholmarna mött upp för att hylla Oskar och hans hustru Sofia av Nassau under kortegen. Paret satt i en vagn och var skyddade men alla de hundratals gästerna i hedersföljet fick traska i ösregnet.

Väl tillbaka på slottet efter kröningen i Storkyrkan fick middagen uppskjutas ett par timmar för att gästernas kläder skulle hinna torka för dem som inte hade möjlighet att byta om.

Kröningen höll för övrigt inte på att bli av eftersom Oskar deklarerade att han vägrade som brukligt var att falla på knä inför ärkebiskopen vid ceremonin. Men ärkebiskopen, Anton Niklas Sundberg, som var känd för sin frispråkighet lär då ha yttrat: Om han inte vill böja knä, inte för mig fattig, syndig människa, men inför världarnas konung och Herre som jag representerar, så blir det ta mig fan ingen kröning.

Kröningen blev utförd och Oskar II blev Sveriges och Norges konung.

/John