Category - Klimat

Vetenskap så man begriper.

Arktis is som en långsam tsunami

Av Martin Hedberg

Som tidigare noterats och som DN skriver idag så är årets avsmältning av isen i Arktis, dvs isen kring Nordpolen, rekordartad. Redan nu i slutet av augusti så är istäcket mindre än vad den var när den var som minst rekordåret 2007.

Grafik från NASA/NSIDS som visar utbredning av den arktiska isen sedan 1979.

Den arktiska isen är viktig ur många synpunkter. Vanligast är väl dess symbolvärde i kombination med isbjörnar, men förutom att representera en konkret mätpunkt så är isen i allra högsta grad involverad i klimatsystemet.

När isen smälter så exponeras allt mer mörk havsyta. Den mörka havsytan absorberar betydligt mer solenergi än vad isens ljusa yta gör.

Detta, en ytas förmåga att reflektera solljus, kallas för ”albedo”. Albedot är ett tal mellan 0 och 1 där 1 representerar att all energi reflekteras likt en spegel. 0 innebär att inget reflekteras, dvs allt absorberas.

Ju mindre istäcke, desto mer av solljuset absorberas. ”Absorberas” betyder solljuset omvandlas till värme. När till följd av detta blir varmare så smälter mer av isarna vilket i sin tur gör att…

Detta kallas för ”positiv återkoppling”. Positiv i bemärkelsen ”förstärkande”. Det är långt ifrån bra. Det är en riktigt dålig spiral.

Vi hade det en grad kallare i Sverige denna sommar. Samtidigt var det omkring 5-10 grader varmare över stora delar av Grönland.

Den arktiska isen har i sig blivit allt mörkare de senaste åren. Bilden nedan visar hur Grönlandsisens albedo förändrats mellan åren 2000 och idag.

Grafik från Meltfactor som visar grönlandsisens albedo sedan år 2000.

Att isen i sig blir mörkare skulle delvis kunna förklaras med sot och andra luftföroreningar, men beror till största delen av att isen smälter och att det sommartid bildas sjöar av smältvatten och ”rutten” is. Dessa absorberar alltså mer solljus än vad ”frisk” is gör.

I DN:s artikel i dag presenteras ett antagande om att ett allt mer isfritt Arktis, paradoxalt nog, kan vara en av anledningarna till varför vi upplevt en kallare och regnigare sommar än normalt här i Skandinavien och Storbritannien.

Det öppna vattnet i Arktis kan påverka generella luftströmmar så att strömningen blir mer från norr-syd och syd-nord än det vanligare väst-till-öst.

Kollar man kommentarerna på DN:s artikel så finner man att en stor del av dem rör denna hypotes, dvs om det gråa vädret, och hur forskarvärlden ”skyller vad som helst på klimatförändringarna”. Andra raljerar över att klimatet alltid förändras, att vi är bättre på att anpassa oss än vad kackerlackor är eller att det bara handlar om att skrämmas, att det inte händer oss, att skördarna blev bra i år… osv.

Men de hårda fakta, att Arktis is håller på att töa bort och vilka konsekvenser det kan komma att få för oss, det är tydligen mindre intressant. Alla som är tysta och inte blir upprörda eller oroade av det som händer, blundar. Ett indirekt förnekande.

Personligen så tycker jag att ignorans och förnekande av fakta är minst lika skrämmande som det faktum att isarna smälter.

Skillnaden är att jag kan förstå varför isarna smälter, men jag förstår inte riktigt varför mänskligheten, som i många andra sammanhang är bra på att förutse risker, beräkna sannolikheter och vidta åtgärder*, inte tidigare har gjort i närheten av vad som krävs för att mildra konsekvenserna av klimat- och ekosystemproblem. Jorå, vi har gjort något, men vi, mänskligheten, har inte gjort vad som krävs, trots att vi haft tillräcklig kunskap under flera decennier.

(*tex har vi en försvarsmakt, vi har pensionssystem mm. Om de är funktionsdugliga kan man diskutera, men vi försöker i alla fall. Och vi låter det det kosta om det krävs. Allt för att undvika större kostnader, problem och lidande i framtiden.)

I morgon är det måndag och vi lullar på som vanligt. Det är som att plocka snäckor på stranden i första skedet av en tsunami.

/Martin

Arktis istäcke historiskt litet

Stockholm

 (TT)

Istäcket i Arktis håller på att bli historiskt litet. Inom de närmaste dagarna väntas istäcket i Norra ishavet bli ännu mindre än rekordåret 2007 och ändå återstår flera veckor av smältperioden, skriver Dagens Nyheter.

James Overland, professor i oceanografi i USA, säger till DN att issmältningen gått snabbare än beräknat. Avsmältningen förstärks av faktorer som att isen blir tunnare och mer rörlig och att vindar och strömmar förändras.

Kebnekaisetopp tillfälligt högre

Stockholm

(TT)

Mycket snö och en kall sommar har byggt på glaciären på Kebnekaises sydtopp med två meter sedan i fjol. Men trenden de senaste årtiondena är att Sveriges högsta topp krymper stadigt.

Sydtoppen reser sig nu 2 101,8 meter över havet, visar Stockholms universitets traditionella augustimätning. Det är drygt två meter högre än i fjol då en varm och lång sommar ledde till en rekordlåg topphöjd, 2 099,7 meter, den lägsta sedan mätningarna startade 1902.

Ovanligt mycket snö och en ovanligt kall sommar har bevarat snön på sydtoppen i år. Men trenden de senaste årtiondena är att sydtoppen blir lägre över tid, säger professor Gunhild Rosqvist, föreståndare för Tarfala forskningsstation vid foten av Kebnekaise.

20 meter på ett sekel

Vid den första höjdmätningen för 110 år sedan mätte toppen 2 121 meter över havet, alltså 20 meter högre än i dag. Orsaken till att glaciärisen på sydtoppen med några undantag krympt sakta men säkert de senaste decennierna är det allt varmare klimatet i norr.

Vi ser samma trend i norra Sverige som i Arktis. Det har blivit varmare i Lappland, både sommar och vinter. Och med varmare och längre somrar smälter glaciärisen mer, säger Gunhild Rosqvist.

Värmen har ökat speciellt de senaste 10-15 åren. Det rör sig om under en grad men det spelar roll för glaciärerna, säger hon.

Kan smälta bort på sikt

Glaciärisen ligger som en iskalott på sydtoppens fasta berg. Dess tjocklek varierar mellan åren och årstiderna, men nu är det runt 40 meter ner till det fasta berget. Om isavsmältningen skulle fortsätta kommer nordtoppen, 2 096,3 meter, så småningom att bli Sveriges högsta punkt.

Jag tror att trenden om fortsatt varmare klimat i norr håller i sig. De modeller som SMHI gjort för den sannolika klimatutvecklingen i norra Sverige visar att somrarna kommer att bli ännu varmare, säger Gunhild Rosqvist.

P O Lindström/TT

Extremväder, en regnig sommar och global uppvärmning

Climate dice

Av Martin Hedberg

Kan man blanda en kall och regnig sommar med global uppvärmning?

Samtidigt som vi i Sverige har haft en regnig och i vissa avseenden sval sommar så har det slagits värmerekord på många andra platser runt om på Jorden. Ändå har media inte lyckats beskriva det nyckfulla vädret i relation till de pågående klimatförändringarna.

I USA har den extrema värmen och bristen på vatten fått allt fler att fråga sig om det trots allt inte ligger något i forskarnas enträgna talande om global uppvärmning. Detta i ett land som präglas av såväl några av de mest framstående klimatforskarna som beslutsfattare som förnekar vetenskapliga resultat.

Här i Sverige har vi under flera år haft en betydligt mer öppen och ödmjuk hållning till klimatfrågorna. Men trots att det ofta poängterats att det är skillnader mellan väder och klimat så har den ”usla” svenska sommaren gjort att en och annan kanske tvivlar på att det pågår en global uppvärmning med klimatförändringar som följd. ”Det skulle ju bli varmare, hur kan det då vara så kall sommar?”.

Och låt vara att medeltemperaturen stiger, men hur är det med förekomsten av extremvärme? Har de situationerna blivit vanligare eller är det bara allmänheten och media som har fått ökade möjligheter att sprida nyheter från världens alla hörn?

Bild 1. Det har blivit varmare, i synnerhet de senaste 40 åren. Men har vädret blivit mer extremt? Från NASA.

Det förefaller osannolikt att allmänheten skulle kräva minskade utsläpp av växthusgaser om man dels inte ser tydliga orsakssammanhang och dels inte upplever konsekvenserna som skrämmande nog för att vilka undvika. Det är också tydligt att vi människor tar till oss av fakta främst när vi kan verifiera dem med egna observationer, helst upplevelsebaserade.

Men kan man verkligen koppla enskilda händelser och extremväder som stormar, översvämningar, torka och värmeböljor till klimatförändringarna? Frågan har ställts många gånger i media och så gott som konsekvent har forskare och andra experter svarat något i stil med ”…man kan inte koppla en enskild händelse till klimatförändringarna…”

Men hur blir det om det dyker upp väldigt många enskilda händelser? Kan inte de kopplas till klimatförändringar? Jo de kan det, men den frågan får sällan forskaren och experten i media, för där behandlas enskilda händelser som enskilda händelser, inte som delar i ett sammanhang.

Bild 2. Normalfördelning av temperaturavvikelser för juni-juli-augusti landmassan på norra halvklotet relativt medelvärdet mellan 1951-1981. I denna sammanställning visar det sig att 50-, 60- och 70 talet hade i stort sett samma fördelning av temperaturer (även illustrerat med svart linje). Men under 80-, 90- och 00-talet har det skett en förändring av fördelningen av temperaturer. Det som på 1950-70-talet var osannolikt varmt har nu blivit betydligt mer sannolikt. Kurvorna har också blivit mer tillplattade, det är fortfarande inte osannolikt med kalla somrar, trots att förekomsten av de varma har blivit väsentligt vanligare. Från Hansen et al 2012.

Men när man sammanställer enskilda händelser i ett sammanhang, t.ex. alla temperaturer i form av temperaturavvikelser från ett medelvärde i ett diagram (se bild 2) så framträder en tydlig förändring. Det som var osannolikt i fråga om värmeböljor på 1950-, 60- och 70-talet har nu blivit betydligt mer sannolikt!

Hela intervallet av temperaturer har skiftat till höger, dvs till det varmare. Vi har tidigare talat om att jordens medeltemperatur stiger, men här ser vi mer konkret vad det kan innebära. I diagrammet visas hur medeltemperaturen för juni-juli-augusti för norra halvklotets landmassa har varit i relation till tidigare år. Man jämför block om 11 år (t.ex. 2001-2011) med varandra. Som synes så var det relativt lika under 1951-1981, men därefter blir det varmare.

Normalfördelningskurvan kan ses som en beskrivning av sannolikheter för att sommarens temperaturer skall avvika från medelvärdet. Det som tidigare var behäftat med liten sannolikhet, t.ex. 3 grader varmare än normalt, har på 2000-talet blivit om inte vanligt så i alla fall betydligt mer sannolikt.

Bild 3. Principdiagram över normalfördelning och standardavvikelse. Från Wikipedia.

I statistiska sammanhang har man definierat begreppet standardavvikelse (σ). Den är ett mått på hur mycket de enskilda värdena i en population avviker från medelvärdet (μ). Inom +/-1 standardavvikelse finner man 68,2% av de enskilda fallen. Det kan även beskrivas som att det är 68,2% sannolikhet att ett slumpvis tal i hela mätserien faller inom en standardavvikelse.

Som synes i bild 3 så minskar sannolikheten för händelser med ökad standardavvikelse. Sannolikheten för att något skall vara över (eller under) tre standardavvikelser (3σ) i en normalfördelning är 0,13%. Dvs om klimatet hade varit normalt (i det här fallet definierat som det var under perioden 1951-1981) så skulle bara 0,13% av alla mätstationer över norra halvklotet registrera den typen av extremvärme.

Men eftersom normalfördelningen har förskjutits sedan 80-talet (se bild 2 igen) så har det som tidigare var tänkbart men ovanligt (temperaturer över 3σ) ökat i sannolikhet från 0,13% till omkring 10% sannolikhet! Sannolikheter för värmeböljor har alltså ökat från några promille till ca tio procent.

Det är därför inte förvånande att det varit flera omfattande värmeböljor och torrperioder de senaste åren. T.ex. Europa 2003, Ryssland 2010, Mexico och södra USA 2011 samt USA 2012.

I media har anledningen till dessa värmeböljor ofta varit i form av väderförklaringar: ”blockerande högtryck…”, ”kraftig La Niña…” ”sydliga vindar” osv. Det må stämma ur ett meteorologiskt perspektiv, men anledningen till att värmeböljorna blir så kraftiga, uppträder så ofta, täcker så stora områden och varar så länge är beroende av att klimatet har förändrats. Det har blivit varmare och normalfördelningskurvan över temperaturer har förändrats.

Bild 4a och b. Det har skett en omfördelning av vad som är vanligt. De tre ytorna med blå, vit och röd färg i bild 4a är alla lika stora och representerar 33,3% av temperaturmätningarnas avvikelse från medelvärdet under juni-aug 1951-1980 för norra halvklotet. I bilden till vänster (4b) syns hur antalet varma sommardagar (rött) har ökat markant om man jämför 2001-2011 med 1951-1980. Därtill har det börjat uppträda situationer med extrem värme (mörkrött) vilket var mycket sällan förekommande tidigare. Från Hansen et al 2012.

Normalfördelningskurvan har också blivit mer ”tillplattad”. Sannolikheten för ”kallare än normalt” har förvisso minskat, men den har inte minskat lika mycket som ”mycket varmare än normalt” har ökat. Man skall därför inte vara förvånad om det dyker upp en säsong med kallare väder som t.ex. den svenska sommaren 2012.

Klimatförändringarna har hittills medfört att sannolikheten för en sommar som är kallare än normalt har minskat från 33% till ca 15%. Sannolikheten för att sommaren skall bli varmare än normalt har ökat från 33 till ca 50%. Och/men mest skrämmande av allt är att sannolikheten för extremt varma somrar har ökat från blygsamma 0,13% till storleksordningen 10%.

Vårt klimat uppvisar nu mer extremer än det gjorde för bara en generation sedan!

Ovanstående resonemang leder inte bara till slutsatsen att sannolikheten för att värmeböljor skall uppstå har ökat. Den är ett krasst konstaterande av att det redan har skett ett större antal värmeböljor, såväl som vanliga varma dagar, än för en generation sedan.

Och klimatet kommer att fortsätta att förändras i samma riktning som hittills. Det blir varmare och sannolikheten för extrem värme kommer att öka. Detta beroende på att planetens energibudget är ur balans. Planeten strålar inte ut lika mycket energi som vi tar emot. Det leder till en ackumulation av energi vilket i sin tur leder till att temperaturerna stiger.

Bli inte förvånad om det oftare än förr blir missväxt, skogsbränder och sinande vattenreservoarerna. På global skala. Det händer redan i större utsträckning än det hade gjort om det inte var för den globala uppvärmningen vi nu bevittnar. Och klimatet har inte kommit för att stanna, det fortsätter att förändras -åt det varma hållet.

/Martin

PS. Till uppvärmningen hör även att det hydrologiska kretsloppet, dvs avdunstning och nederbörd, ökar. Det betyder i korta drag att vi även kan förvänta oss att det blir torrare på en del ställen och blötare på andra. DS.

Kan man blanda en kall sommar med global uppvärmning?

Samtidigt som vi i Sverige har haft en regnig och i vissa avseenden sval sommar så har det slagits värmerekord på många andra platser runt om på Jorden. Ändå har media inte lyckats beskriva det nyckfulla vädret i relation till de pågående klimatförändringarna.

I USA har den extrema värmen och bristen på vatten fått allt fler att fråga sig om det trots allt inte ligger något i forskarnas enträgna talande om global uppvärmning. Detta i ett land som präglas av såväl några av de mest framstående klimatforskarna som beslutsfattare som förnekar vetenskapliga resultat.

Här i Sverige har vi under flera år haft en betydligt mer öppen och ödmjuk hållning till klimatfrågorna. Men trots att det ofta poängterats att det är skillnader mellan väder och klimat så har den ”usla” svenska sommaren gjort att en och annan kanske tvivlar på att det pågår en global uppvärmning med klimatförändringar som följd. ”Det skulle ju bli varmare, hur kan det då vara så kall sommar?”.

Bild 1. Normalfördelning av temperaturavvikelser för juni-juli-augusti landmassan på norra halvklotet relativt medelvärdet mellan 1951-1981. I denna sammanställning visar det sig att 50-, 60- och 70 talet hade i stort sett samma fördelning av temperaturer (även illustrerat med svart linje). Men under 80-, 90- och 00-talet har det skett en förändring av fördelningen av temperaturer. Det som på 1950-70-talet var osannolikt varmt har nu blivit betydligt mer sannolikt. Kurvorna har också blivit mer tillplattade, det är fortfarande inte osannolikt med kalla somrar, trots att förekomsten av de varma har blivit väsentligt vanligare. Från Hansen et al 2012.

Det förefaller osannolikt att allmänheten skulle kräva minskade utsläpp av växthusgaser om man dels inte ser tydliga orsakssammanhang och dels inte upplever konsekvenserna som skrämmande nog för att vilka undvika. Det är också tydligt att vi människor tar till oss av fakta främst när vi kan verifiera dem med egna observationer, helst upplevelsebaserade.

Men kan man verkligen koppla enskilda händelser och extremväder som stormar, översvämningar, torka och värmeböljor till klimatförändringarna? Frågan har ställts många gånger i media och så gott som konsekvent har forskare och andra experter svarat något i stil med ”…man kan inte koppla en enskild händelse till klimatförändringarna…”

Men hur blir det om det dyker upp väldigt många enskilda händelser? Kan inte de kopplas till klimatförändringar? Jo de kan det, men den frågan får sällan forskaren och experten i media, för där behandlas enskilda händelser som enskilda händelser, inte som delar i ett sammanhang.

Men när man sammanställer enskilda händelser i ett sammanhang, t.ex. alla temperaturer i form av temperaturavvikelser från ett medelvärde i ett diagram (se bild 1) så framträder en tydlig förändring. Det som var osannolikt i fråga om värmeböljor på 1950-, 60- och 70-talet har nu blivit betydligt mer sannolikt!

Hela intervallet av temperaturer har skiftat till höger, dvs till det varmare. Vi har tidigare talat om att jordens medeltemperatur stiger, men här ser vi mer konkret vad det kan innebära. I diagrammet visas hur medeltemperaturen för juni-juli-augusti för norra halvklotets landmassa har varit i relation till tidigare år. Man jämför block om 11 år (t.ex. 2001-2011) med varandra. Som synes så var det relativt lika under 1951-1981, men därefter blir det varmare.

Normalfördelningskurvan kan ses som en beskrivning av sannolikheter för att sommarens temperaturer skall avvika från medelvärdet. Det som tidigare var behäftat med liten sannolikhet, t.ex. 3 grader varmare än normalt, har på 2000-talet blivit om inte vanligt så i alla fall betydligt mer sannolikt.


Bild 2. Principdiagram över normalfördelning och standardavvikelse. Från Wikipedia.

I statistiska sammanhang har man definierat begreppet standardavvikelse (σ). Den är ett mått på hur mycket de enskilda värdena i en population avviker från medelvärdet (μ). Inom +/-1 standardavvikelse finner man 68,2% av de enskilda fallen. Det kan även beskrivas som att det är 68,2% sannolikhet att ett slumpvis tal i hela mätserien faller inom en standardavvikelse.

Som synes i bild 2 så minskar sannolikheten för händelser med ökad standardavvikelse. Sannolikheten för att något skall vara över (eller under) tre standardavvikelser (3σ) i en normalfördelning är 0,13%. Dvs om klimatet hade varit normalt (i det här fallet definierat som det var under perioden 1951-1981) så skulle bara 0,13% av alla mätstationer över norra halvklotet registrera den typen av extremvärme.

Men eftersom normalfördelningen har förskjutits sedan 80-talet (se bild 1) så har det som tidigare var tänkbart men ovanligt (temperaturer över 3σ) ökat i sannolikhet från 0,13% till omkring 10% sannolikhet! Sannolikheter för värmeböljor har alltså ökat från några promille till ca tio procent.

Det är därför inte förvånande att det varit flera omfattande värmeböljor och torrperioder de senaste åren. T.ex. Europa 2003, Ryssland 2010, Mexico och södra USA 2011 samt USA 2012.

I media har anledningen till dessa värmeböljor ofta varit i form av väderförklaringar: ”blockerande högtryck…”, ”kraftig La Niña…” ”sydliga vindar” osv. Det må stämma ur ett meteorologiskt perspektiv, men anledningen till att värmeböljorna blir så kraftiga, uppträder så ofta, täcker så stora områden och varar så länge är beroende av att klimatet har förändrats. Det har blivit varmare och normalfördelningskurvan över temperaturer har förändrats.

Bild 3a och b. Det har skett en omfördelning av vad som är vanligt. De tre ytorna med blå, vit och röd färg i bild 3a är alla lika stora och representerar 33,3% av temperaturmätningarnas avvikelse från medelvärdet under juni-aug 1951-1980 för norra halvklotet. I bilden till vänster (3b) syns hur antalet varma sommardagar (rött) har ökat markant om man jämför 2001-2011 med 1951-1980. Därtill har det börjat uppträda situationer med extrem värme (mörkrött) vilket var mycket sällan förekommande tidigare. Från Hansen et al 2012.

Normalfördelningskurvan har också blivit mer ”tillplattad”. Sannolikheten för ”kallare än normalt” har förvisso minskat, men den har inte minskat lika mycket som ”mycket varmare än normalt” har ökat. Man skall därför inte vara förvånad om det dyker upp en säsong med kallare väder som t.ex. den svenska sommaren 2012.

Klimatförändringarna har hittills medfört att sannolikheten för en sommar som är kallare än normalt har minskat från 33% till ca 15%. Sannolikheten för att sommaren skall bli varmare än normalt har ökat från 33 till ca 50%. Och/men mest skrämmande av allt är att sannolikheten för extremt varma somrar har ökat från blygsamma 0,13% till storleksordningen 10%.

Vårt klimat uppvisar nu mer extremer än det gjorde för bara en generation sedan!

Ovanstående resonemang leder inte bara till slutsatsen att sannolikheten för att värmeböljor skall uppstå har ökat. Den är ett krasst konstaterande av att det redan har skett ett större antal värmeböljor, såväl som vanliga varma dagar, än för en generation sedan.

Och klimatet kommer att fortsätta att förändras i samma riktning som hittills. Det blir varmare och sannolikheten för extrem värme kommer att öka. Detta beroende på att planetens energibudget är ur balans. Planeten strålar inte ut lika mycket energi som vi tar emot. Det leder till en ackumulation av energi vilket i sin tur leder till att temperaturerna stiger.

Bli inte förvånad om det oftare än förr blir missväxt, skogsbränder och sinande vattenreservoarerna. På global skala. Det händer redan i större utsträckning än det hade gjort om det inte var för den globala uppvärmningen vi nu bevittnar. Och klimatet har inte kommit för att stanna, det fortsätter att förändras -åt det varma hållet.

/Martin

PS. Till uppvärmningen hör även att det hydrologiska kretsloppet, dvs avdunstning och nederbörd, ökar. Det betyder i korta drag att vi även kan förvänta oss att det blir torrare på en del ställen och blötare på andra. DS.

Extremvärdesanalys är inte lätt

Av Anders Persson

Klimatdebatten handlar inte bara om medelvärden, t.ex. om medeltemperaturen har ökat eller minskat, det handlar ofta om antalet kraftiga stormar, skyfall eller värmeböljor (köldknäppar) har ökat eller minskat. Nedan har jag ett exempel på något slags hypotetiskt extremväder som förekommer 1-2 gånger per decennium dvs. i medeltal vart 5: eller vart 10:e år. Det kan vara orkanartade vindar, extrem köld eller katastrofala skyfall. Jag kan med bästa vilja i världen inte avgöra om detta ”extremväder” håller på att öka, därtill är antalet händelser alltför få.

Fig. 1: Fiktiva tidsserier av ett hypotetiskt ”extremväder” som inträffar ganska sällan.

Varför är detta viktigt? Jo, nyligen kunde vi läsa att ”värmeböljan” på Grönland sker vart 150:e år. Eftersom den senaste var 1889 så har det som inträffat ”i stort sett följt tidtabellen” enligt glaciärforskaren Lora Koenig vid Nasas Goddard Space Flight Center.

Innebär detta att vi kan lugnt vänta till mitten på 2100-talet innan nästa grönländska ”värmebölja” inträffar? Troligen inte. Det beror på hur stor den statistiska spridningen är runt medelvärdet 150. Är de observerade perioderna i det förflutna mellan 130 och 170 år så har var att göra med ett mycket periodiskt skeende.

Men extremhändelser inträffar ofta mycket oregelbundet och Lora Koenigs kunskaper om detta saknas i TT-telegrammet. Min gissning är att även om klimatet inte ändrar sig ett skvatt så kan nästa grönländska värmeepisod mycket väl ske redan om 50 år eller kanske 200 år.

För Grönland har vi klimatstatistik mer än hundratusen år tillbaka i tiden, tack vare iskärnorna man borrat fram. För våra nejder har vi trädringar, men säkrast är mänskliga observationer, men de börjar först på 1700-talet. För vissa typer av observationer har vi kanske bara statistik 50-70 år tillbaka i tiden. Och då blir det svårt att se trender i extremerna. Inom statistiken finns det en särskild gren som sysslar just med detta, ”extremvärdesanalys” (obs inte nödvändigtvis extrem v ä d e r analys).

Problemet är att det råder för närvarande ett kraftigt underskott på den slags expertis inom meteorologin. Det gör det lättare att misstolka vetenskapliga resultat som nästa bild visar.

Fig. 2: Samma som figur 1 men med uppdelning i klimatologiska 30-årsprioder.

Man kan, helt sanningsenligt, skriva att det skett en 50% ökning eller fördubbling under den senaste klimatologiska 30-årsperioden (1981-2010) jämfört med den förra (1951-80) och ge intryck av att en farlig ökning är på gång – utan att detta sagts!

/Anders Persson

Värmen över Grönland

Av Anders Persson

Frågan om klimatförändringar är en så allvarlig sak att den inte bör missbrukas av upplagehungriga journalister. Det undergräver förtroendet för sund vetenskap om tidningarna blåser upp varje värmeepisod någonstans på jorden som ett tecken på ”global uppvärmning”.

Bifogade kartor som sammanställts i all hast visar, vecka för vecka, i grova drag temperaturavvikelserna från det normala i större delen av troposfären under de senaste två månaderna. Som tydligt framgår har Grönland haft en långvarig värmebölja (med grönländska mått mätt). Men det syns också tydligt att polarområdet som helhet haft omväxlande varma och kalla perioder, som helhet varken det ena eller det andra i stort sett.

Bild 1. Kartorna är hämtade från ECMWF och anger avvikelsen av höjden av geopotentialytan för 500 hPa, vilket grovt sett är proportionell mot medeltemperaturen upp till 5-6 km höjd.

Att Grönland haft varmare än normalt är i sin tur korrelerat med vår eländiga sommar. Som ni kan ser ligger de kalla och varma avvikelserna ”varvade” med varandra. Hade det varit kallt på Grönland hade vi kanske haft en varmare sommar.

Hur ser det då ut framöver? Det europeiska vädercentret ECMWF i Reading gör också två gånger i veckan längre prognoser för sina medlemsländer, bla. Sverige.

Bild 2. Prognos över temperaturavvikelse för Grönland fram till 12 aug. Från ECWMF. Kustlinjen av Grönland  finns strax till vänster om mitten på bilderna. Norra Skandinavien framträder i nederkant till höger om mitten. 

Den senaste, som gjordes igår den 26 juli, visar fortsatt varmare eller mycket varmare just över Grönland (se ovan).

/Anders Persson

Kraftig issmältning på Grönland

Stockholm (TT)

Nästan hela det grönländska istäckets ytskikt började smälta i början av juli. På bara fyra dagar accelererade issmältningen dramatiskt till att omfatta 97 procent, mot normalt runt hälften, av glaciärisens översta lager.

En så utbredd avsmältning har enligt det amerikanska rymdorganet Nasa inte registrerats på Grönland sedan satellitmätningarna startade för 30 år sedan. Den omfattade i princip all glaciäris, från de tunnare lagren nära kusterna till det tre kilometer tjocka istäcket på centrala Grönland.

Bild 1. Grafik från NASA som visar den stora ytan med avsmältning under juli 2012.

Även den normalt solida glaciärisen vid forskningsstation Summit Station på 3 216 meters höjd började tina, något som inte hänt sedan 1889. Borriskärnor från Summit Station visar att de översta islagret där bara tinar ungefär en gång per 150 år.

Det innebär att det som inträffat nu i stort sett följt tidtabellen, säger glaciärforskaren Lora Koenig vid Nasas Goddard Space Flight Center.

Bild 2. Animering som visar hur avsmältningen varierat mellan år 1979 och 2009. Från NASA.

Resultaten kom som en total överraskning. Forskaren Son Nghiem vid Nasas Jet Propulsion Laboratory i Pasadena trodde inte sina ögon när han analyserade sina mätdata:

Det var så egendomligt att jag först ifrågasatte resultatet, var det korrekt eller handlade det om ett mätfel?

Men kontroller av data från andra forskningssatelliter visade att resultaten stämde.

Den dramatiska issmältningen startade den 8 juli. Orsaken var ett ovanligt kraftigt högtryck som lagt sig som ett hett lock över Grönlandsisen. Sådana värmeböljor har dominerat det grönländska vädret sedan slutet av maj.

Varje högtryck har varit kraftigare än det föregående. Det senaste parkerade sig över Grönlandsisen den 8 juli, nådde kulmen den 12 och började klinga av den 16 juli.

Forskarna vet ännu inte om den utbredda issmältningen kommer att påverka den totala isförlusten i sommar eller om den kan kopplas till den globala uppvärmningen. Men de ser den ovanliga händelsen som ett varningstecken.

Om vi noterar liknande kraftiga smältperioder under de kommande åren, då kan det bli bekymmersamt, säger Lora Koenig.

För bara några dagar sedan bröts ett isberg, stort som Manhattan, loss från Petermannglaciären på Grönland. Forskare tror att det beror på den globala uppvärmningen, men det kan också vara en naturlig avvikelse från det normala.

P O Lindström/TT

Fakta: Klimatet i Arktis

Klimatförändringarna är generellt sett kraftigare på högre breddgrader än närmare ekvatorn. Medan jordens medeltemperatur har stigit med 0,7 grader de senaste åren har ökningen i Arktis varit dubbelt så stor.

En forskarrapport i fjol antydde dessutom att uppvärmningen är ännu kraftigare än vad som antagits. Den visar att temperaturen i Arktis kommer att öka med ytterligare 3 till 7 grader fram till 2100 – en dramatisk höjning som skulle få enorma effekter. Mest oroande är att isavsmältningen på Grönland tros leda till en global havsnivåhöjning på 0,9-1,6 meter till 2100, dubbelt så stor som FN:s klimatpanel (IPCC) förutspått.

Källa: Lunds universitet (TT)

Klimatförändring blåsippans triumf

Stockholm

(TT)

Ibland kan det vara svårt att känna att våren kommer fort nog. Men en ny studie visar att vårtecknen nu kommer två veckor tidigare än vad de gjorde vid mitten av 1900-talet. En gammal tvistefråga kan därigenom få sin lösning. Om diskussionerna om vilken blomma som är årets första – blåsippan eller tussilagon – skapar osämja där hemma så är försoningen nära. På grund av klimatförändringar får tussilagon snart erkänna sig besegrad, konstaterar forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Det här är en stark inlaga i den diskussionen. Milda vintrar påverkar blåsippan mycket mer än tussilagon. I den mån vi får fortsatt milda vintrar så kommer blåsippan allt oftare vara först, säger botanikern Kjell Bolmgren, koordinator för forskningsprojektet.

Studien bygger på 73 års dagboksanteckningar över vårens första tecken. Resultatet visar konkreta effekter av klimatförändringen. Växterna ändrar sig inte, det är vädret i förhållande till datumen som förändras, säger Bolmgren.

Under 1900-talet har klimatet svängt kraftigt flera gånger. Från 1930- och 1940-talens varma period då vårtecknen kom lika tidigt som i dag, till den kalla perioden mellan 1950- och 1960-talet då blommorna kom upp till en månad senare än i dag.

Sebastian Orre/TT

Ett index för både värme och kyla

Av Martin Hedberg

Diskussonen fortsätter. Så fort det dyker upp stormar, värmeböljor, torka och översvämningar så ropar ”miljönissar” på klimatförändringar och att vi måste minska utsläpp av både det ena och andra.

Men när det vräker ner snö och är kallt så att vattenledningarna spricker, då är de tysta och istället är det ”klimatförnekare” som skriker glåpord över såväl forskare som miljöskatter och incitament som betraktas som verkningslösa förutom att de förhindrar individens frihet.

Är det verkligen så svårt att hålla rätt på om det blir varmare eller kallare? Tänk om man kunde hitta någon form av index där man sammanställde temperaturer, hur stora områden de representerar och hur länge de varar.

Indexet, om det var heltäckande, skulle kompensera för hur vädret utvecklas över tiden och på olika platser. En mild vinter på ett ställe skulle kanske kompenseras av en kall sommar på ett annat ställe. Men en kall sommar på ett ställe kanske å andra sidan inte kompenserade en inte lika varm, men större till ytan, höst på ett annat ställe.

Om man hade ett sådant index och följde upp det över tiden, då skulle man ju få koll på förändringarna!

Hur skulle ett sådant index se ut? Det måste givetvis vara oberoende av mänskligt godtycke, det kan t ex inte vara baserat på antalet feta tidningsrubriker. Nej det skall vara objektivt och baserat på fakta.

Ett sådant index skulle t ex kunna vara om man tar medelvärdet av temperaturerna över hela jorden. Om man gör det år för år och jämför dem så får man ju dels en kompensation för olika årstider, dels en utslätning av vädret.

Land-ocean temperature 1880-2011. Från NOAA.

Som med alla bra idéer så kan man inte förvänta sig att man själv var först med att tänka ut dem. Man har samlat temperaturdata från många tusen olika väderstationer över hela jorden, land som över hav, under lång tid. Som synes finns en viss form av trend. Diagrammet börjar 1880 och går fram till och med 2011.

Men nu säger någon att haven innehåller så otroligt mycket mer energi än luften. Tänk om det bara skett en omfördelning av värme från haven till luften? Då skulle en till synes global temperaturökning i luften kunnat kompenseras av en minskning av samma energimängd i haven!

Nåväl, nedan ser ni förändringen av energi i haven, från ytan ner till ett djup av 700 meter. Som synes så har den energin ökat, inte minskat!

Ocean-heat-content 1955-2009. Från NOAA.

Att det blir varmare i luften betyder att luften innehåller mer energi. Samma sak med haven (och här är enheten redovisad i Joule direkt, dvs energi). Det absorberas även energi i mark och i glaciärer.

Om man summerar den totala förändringen av energi (dvs 100%) så ligger 93% i haven och bara ca 2,3% i luften. Även om man mest talar om temperaturen i luften så är det med andra ord kanske viktigare att titta på vad som händer i haven.

Var kommer all energi ifrån? Jo anledningen till att jorden inte är djupfryst är förstås att Solen lyser. Men lyser den kraftigare? Har det blivit mer energi?

Solar energy 1978-2009. Från NOAA.

År 1978 fick man upp de första satelliterna som på ett tillförlitligt sätt kunde mäta solstrålning (energi), därför börjar ovanstående diagram 1978. När det gäller solfläckar så finns det data som sträcker sig tillbaka till 1700-talets mitt. (Det finns en koppling mellan solfläckar, solfacklor och energi. Jag skrev om det i en tidigare blogg.)

Med reservation för att det skulle kunna vara variationer mellan olika våglängder så har nettoflödet från solen inte förändrats. Sedan slutet av 70-talet har det varit i stort sett lika sett över den 11-åriga solcykelperioden.

Och tittar man på de senaste åren så ser man att effekten från solen faktiskt har minskat. Att den senaste nedgången av solcykeln varat lite längre än de tidigare. Trots att det kommit mindre energi från solen till Jorden så har inte temperaturen på Jorden minskat i samma utsträckning. Inte heller mängden energi i haven.

Det finns en liten korrelation mellan mängden energi från solen till jorden och temperaturen i luften. Om man tittar på 5-års medelvärdet av temperaturen i luften så ser man att det svänger i paritet med solenergin.

Men överlagrat på detta finns en trend av stigande temperatur, från 1900 till 1940 och från 1970 fram till idag. Eller om man så vill från 1880 fram till idag.

Solen strålar ungefär som tidigare. Det som skapar uppvärmning är att planeten Jorden inte strålar ut lika mycket energi som tidigare. Om det är en skillnad mellan inkommande mängd energi och utgående, så blir det uppvärmning eller avkylning av planeten.

Så summa summarum:

  1. Det finns ett index som beskriver hur temperaturen, globalt sett, har förändrats. Den kallas ”global medeltemperatur” och den har uppenbarligen stigit.
  2. Andra stora reservoarer som lagrar energi, t ex haven, har också blivit varmare.
  3. Samtidigt som det blivit varmare på Jorden så har strålningen från solen varit i stort sett konstant (1978-2009).
  4. Under en period när energin från solen har minskat (från 2002) så har temperaturen i luften varit i stort sett oförändrad. Mängden energi i haven steg dock samtidigt.

Observera att jag i denna blogg, förutom i denna mening, vare sig nämnt växthuseffekt, koldioxid, metan, lustgas, ozon, vattenånga, aerosoler eller albedo. Jag har inte heller nämnt vulkanutbrott, kosmisk strålning, Saturnus, Venus eller Pluto.

Jag har inte förklarat i detalj varför det blivit varmare. Bara att det blivit varmare och att det inte bara har med solen att göra. Indexet som man använder sig för att avgöra det heter ”medeltemperatur”. För att den skall ha någon vettig mening behöver man beräkna den på global skala.

En ytterligare slutsats man kan dra av denna blogg i kombination med de två tidigare är att det uppenbarligen kan vara värmerekord i USA, regnrekord i hela Sverige, köldrekord på (minst) en plats i Lappland en dag samtidigt som det blivit en global uppvärmning de senaste hundra åren.

/Martin