MartinHedberg.se

Jag fick en kommentar från ”Håkan” som tvivlar på att koldioxiden påverkar temperaturen. Detta då det vid tidigare klimatförändringar visat sig vara temperaturen som förändras först, inte tvärtom. Nedan följer mitt svar.

Hej Håkan.

Det är en viktig observation du kommer med. I förhistorisk tid så ”leder” förändringen av temperatur före förändringen av koldioxiden. Anledningen till detta är att den väsentligaste anledningen till förändring av systemet då var förändring av inkommande mängd solenergi. Den påverkade främst temperaturen.

Så temperaturen steg (i luft, mark, hav och isar) och i och med detta ökade tex havens utsläpp av koldioxid (vätskors förmåga att lösa gaser är temperaturberoende) samt markers utsläpp av metangas.

Men/och koldioxid och metan är som bekant växthusgaser och när koncentrationen av dessa ökar i luften så förstärks växthuseffekten. Så även för 20.000 år sedan fram till för 12.000 år sedan (under förändringen från istid till värmeperiod). När planeten får en kraftigare växthuseffekt så… stiger temperaturen (i luften och efterhand även i mark, hav och isar).

Detta påskyndar den förändring som initierades av solen. Det blir allt varmare. Systemet är vad om kallas ”positivt återkopplat”. En liten förändring av en parameter förändrar en annan som i sin tur förändrar en tredje… som i sin tur biter processen i svansen. Och så rullar det på.

Obs, ”positivt” betyder att den förstärker sig självt. Det har inget med ”bra” eller ”inte bra” att göra.
Det finns även ”negativa återkopplingar”. Dessa bromsar den förändringar och fungerar därför stabiliserande.

En liknande process hände/händer med smältande glaciärer. När dess yta väl har börjat krympa så kan det vara en positivt återkopplad process.

Förändringen av inkommande solenergi för 20.000 år sedan skulle inte räcka för att smälta alla glaciärer. Men genom återkopplingarna i klimatsystemet så kunde vi gå från istid till värmeperiod.

Saken är den att samma fenomen händer nu. Men det var inte samma sak som initierade processen. Det var inte förändringen av solenergi som satte igång de positivt återkopplade processerna. Det var halten växthusgaser i luften. Det gör att den här gången så ”leder” förändringen av växthusgaser före förändringen av temperatur.

Systemet är fortfarande återkopplat. När väl ”hönan och ägget” har kommit igång så fortsätter det, oavsett vilken som var först när det väl startade. Det är ett positivt, självförstärkande, system oavsett om det är temperaturen eller koncentrationen koldioxid/metan som ligger först.

Så kommer då den relevanta frågan: Vad stoppade systemet från att förändras? Varför blev det inte vad som kallas ”runaway effect”, att systemet skenar?

Jo det som stoppade uppvärmningen förra gången då vi till slut landade i det relativt stabila klimatet vi haft de senaste 12.000 åren, det var en negativ återkoppling. I takt med att det blev allt varmare högre upp i atmosfären så ökade utstrålningen av energi till rymden. Den ökade utstrålningen av energi från jorden hade en avkylande effekt. Det är lite som att svettas.

Det som har hänt på jorden just nu är att vi (ja, vi människor!) har förstärkt växthuseffekten. Det gör att temperaturen stiger. Det gör i sin tur att glaciärerna smälter, permafrosten töar, haven blir varmare… Om det här fortgår en längre tid så kommer naturen efterhand själv att netto producera metan och koldioxid, dvs fler positiva (förstärkande) återkopplingar startar.

Nu kommer två viktiga frågor: Hur lång tid är ”en längre tid”? Och i vilken utsträckning kan de negativa (bromsande) återkopplingarna dämpa de processer som nu sker?

Eftersom vi inte vet ett exakt svar på dessa två frågor så gör vi ingenting. Eller rättare sagt vi fortsätter att göra som vi brukar. Och det är långt ifrån ”ingenting”.

Kruxet är att för att utstrålningen av energi från jorden skall kunna öka, så måste det bli varmare högt uppe i atmosfären. Och/men det är svårt att se hur det skall ske utan att det blir varmare här nere och utan att såväl hav, som mark och isar skall påverkas i samma riktning som nu sker.

Det är därför som vissa forskare talar om att vi har x antal år på oss. Passerar vi vissa gränser så missar vi chansen att bibehålla den klimatsituation, Holocene, som vi utvecklat vår civilisation under (de senaste 12.000 åren). Förutom en förändring in i det obekanta, så vet man inte hur nästa relativt stabila klimat ser ut eller när det uppstår.

/Martin

PS. Ner till en istid är det ca 3-5 grader. Den situationen hade vi för drygt 20.000 år sedan.
En uppvärmning med 2 grader (just nu är vi dock på väg mot det dubbla) inom 100 år är stort. Det är som en halv istid men åt andra hållet, och/men förändringen sker ungefär 50-100 gånger snabbare än då vi gick ur förra istiden. Det kommer att märkas och man skall inte räkna med att det blir enkelt att anpassa sig till. Det bästa vore kanske att försöka undvika att det sker? Men den chansen håller vi på att, eller har redan, missat. DS.

Jag fick alldeles nyss en kommentar från en läsare, Petter, som var mycket kritisk till att jag ”hittar på saker”, och kommer med teorier ”istället för att presentera fakta”. Kruxet är att det man i vanligt språkbruk kallar för ”teori” har en lite annan innebörd inom vetenskapen. Nedan följer mitt svar till Petter.

Hej Petter. Det du talar om är ”hypotes”, dvs antagande. Det man i vanligt språkbruk kallar för ”fakta” kallas inom  vetenskapen för ”teori” tex när det gäller samband som orsak och verkan.

Visste du att gravitationen är lika mycket teori som tex växthuseffekten?

Vetenskaplig bevisföring går till så att:
1. Man gör en observation av något fenomen.
2. Man lägger fram en mängd hypoteser om orsak-verkan och andra samband.
3. Man försöker motbevisa dessa.
4. Man publicerar sitt material och låter andra komma med fler hypoteser respektive försöker motbevisa dessa och de tidigare hypoteserna.
5. Den hypotes som man inte lyckas motbevisa gäller som teori (dvs det som vi i vanligt språkbruk kallar fakta).

Vetenskaplig bevisföring går alltså till genom att man motbevisar hypoteser. Den hypotes som man inte kan motbevisa står kvar som segrare, men det är inte hugget i sten.

Eftersom man inom vetenskapen har en lite mer ödmjuk inställning till kunskap så kallar man det för ”teori” och poängterar att den gäller tills vidare. Det är inte nödvändigtvis för evigt, men kan i vissa fall vara mycket länge.

Det som därefter sker är att kunskapen förfinas.

Newtons mekanik gäller fortfarande som teori (eller fakta om du så vill), men till det kan vi nu lägga tex kvantmekanik. Kvantmekaniken gör inte Newtons mekanik ogiltig, men den förfinar och/eller förklarar andra saker. Tex är Newtons mekanik riktigt bra på att beskriva hur biljardbollar rör sig efter att ha kolliderat mot varandra. Men det krävs något mer än Newtons mekanik för att beskriva hur två fotoner interagerar med varandra.

På så sätt går vetenskapen hela tiden vidare. När det kommer några ”revolutionerade resultat” så är det inte för att gamla vetenskapliga teorier kastades om 180 grader (men säg aldrig aldrig). Det som händer är att man antingen upptäcker nya saker (där det inte fanns teorier tidigare) eller att man förfinar tidigare teorier.

När det gäller tex växthuseffekten eller antropogena klimatförändringar så skall man veta att det är varje forskares våta dröm att motbevisa dem. Tänk att få lägga fram bevis som kullkastar så många andra forskares resultat! Och att dessutom göra människan fri från bland annat det fossila kolets bojor!

Många har jobbat på det, men de kommer alla fram till att klimatet förändras, koldioxid, metan och freoner är växthusgaser och att människan har en stor inverkan på klimatet. Ingen har lyckats presentera några andra hållbara hypoteser eller fakta som kullkastar detta. Därför är teorierna bakom antropogen klimatpåverkan lika solida som att jorden är rund och roterar kring solen.

/Martin

PS. Det som sker, rent vetenskapligt, är att man därefter visar att jorden är lite tillplattad vid polerna och tjockare kring ekvatorn. Dvs en förfining. Det kan jämföras med att man inom klimatforskningen även kan beskriva tex hur den biologiska aktiviteten i haven påverkar kolcykeln och hur vi har påverkat denna. Forskningen förändras, men den gör det framåt, inte bakåt. DS.