Av Martin Hedberg
Senast nästa år kommer planeten jorden troligen att, för första gången på flera miljoner år, ha en koncentration koldioxid som överstiger 400 ppm (miljontedelar). Men det kan ske redan i år. Om någon veckor får vi svaret.
Koldioxid frigörs och tas upp av naturen, tex av växter och vatten. Det gör att koncentrationen varierar med årstiderna. I mitten av september har koncentrationen sitt lägsta värde. I början av maj når den sin peak, dvs är som högst.
Koncentrationen mäts på många platser. Den första plats man började mäta på var Mauna Loa på Hawaii. Mätningarna där startade i mars 1958 av forskaren C. David Keeling från Scripps Institution of Oceanography. Då var koncentrationen 316 ppm.
Men koncentrationen förändras även till följd av att vi människor förbränner fossilt kol samt netto avverkar skogar. Detta gör att halten successivt stiger från ett år till ett annat. Den årliga ökningen har ökat de senaste decennierna och är nu ca 2 ppm.
Nyligen, den 25 april var 2013, var koncentrationen 399,72 ppm på Mauna Loa. I går, 2 maj, var den 399,29 ppm. Vi är så pass nära 400 ppm att vi skulle kunna passera den historiska gränsen i år. Det sker i så fall inom ett par dagar, max två veckor. Sker det inte nu så sker det med säkerhet nästa år.
Vad betyder då en allt högre koncentration koldioxid? Jo, tillsammans med andra växthusgaser så har de förmågan att konservera värme på planeten. Mer växthusgaser gör att planeten Jorden strålar ut mindre värme i rymden. Det gör i sin tur bland annat att temperaturen stiger.
Ser man till förändringen av energi (istället för temperatur) så återfinns de största skillnaderna i haven, de ackumulerar ca 90% av energidifferensen. Luften ca 3%. Men eftersom haven massa är så mycket större än luftens så blir skillnaden i temperaturen trots detta större i luften än i haven. (Landmassa ackumulerar ca 5% och glaciärer ca 2%).
Men även andra förändringar står för dörren. I samband med halten koldioxid stiger i luften så kommer allt mer koldioxid att lösa sig i hav och sjöar. Det gör vattnet allt surare. Det påverkar i sin tur djur som använder kalk för att bygga skal eller skelett. Resultatet blir att de blir klenare och mer sårbara.
Det händer inget magiskt när gränsen 400 ppm passeras, det är inte som att spränga ljudvallen. Men det har givetvis ett visst symbolvärde. Vi har för övrigt slagit koldioxidrekord för varje år som gått sedan mätningarna började.
Förra gången vi hade nivåer kring 400 ppm var under Pliocene, för 3,2 till 5 miljoner år sedan. Det var då 2 till 3 grader varmare och havsnivån var mellan 5 och 40 meter över det vi har idag. Ge det lite tid, ett par decennier eller mer, med dessa nivåer av växthusgaser och vi kommer att närma oss de situationerna. Temperaturen förändras snabbt, men havsnivån tar längre tid på sig.
Vi får också en stor utslagning av växt- och djurarter. Förutom alla samhällen som inte pallar med förändringar av storleksordning en istid, men åt andra hållet, inom loppet av tiotals till några hundra år.
Det var dagens muntra artikel om klimatet. Forskarsamhället har flaggat för dessa problem i flera decennier och vi har haft gott om tid, och rätt så bra incitament, att undvika problemen. Men vi har tillsammans låtit bli att göra tillräckligt.
Jo visst har vi gjort bra saker och det hade kunnat vara värre. Men vi har trots det inte gjort vad som krävs för att undvika problem. Det får inte bara kommande generationer leva med utan även vi. Det händer nu.
/Martin
PS. Läs även den artikel jag skrev i fjol om att detta skulle kunna ske just nu just. DS.
Andra matnyttiga länkar:
Scripps: http://scrippsnews.ucsd.edu/Releases/?releaseID=1347
Mer om Keelinkurvan: http://keelingcurve.ucsd.edu/
Keelingkurvan på Twitter: https://twitter.com/Keeling_curve
NOAA: http://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/