Category - Klimat

Vetenskap så man begriper.

Väderdramatik eller vanliga regnskurar idag?

Martin Hedberg

Med tromberna som drabbade Norrbotten och Västerbotten förra i veckan färskt mediaminne så flaggades det igår för att nya tromber skulle kunna bildas i det instabila vädret som kommer med gårdagens och dagens regnskurar.

Har sannolikheten ökat eller minskat? Eftersom det bevisligen redan har hänt, det som inte var sannolikt att hända, så känns det rätt tryggt att varna för att det kan hända iden. Men hade någon varnat för att det skulle hända innan det hade hänt så hade denne nog blivit kallad alarmist eller något liknande.

Vi människor är konservativa. Vi har ofta som första antagande att saker skall vara som de är eller fortsätta i samma riktning som de hade nyss. Översatt till mekanik motsvarar detta Newtons första lag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen.

Det är inget tokigt antagande. Det fungerar i många fall hyfsat. Problemet är bara att antagandet inte är fullt tillämpart annat än i mekaniska, avgränsade system.

Vare sig vädret, klimatsystemet, ekosystemen eller samhället är något avgränsat mekaniskt system. De påverkas av såväl krafter inom sig som av krafter utifrån. Dessa är alla komplexa, återkopplade system som innefattar såväl slump som lärande, utslagning och förmåga att omorganisera sig själva.

Vi vill gärna att vår omgivning skall förändras gradvis, att den skall vara förutsägbar och att den skall vara reversibel, dvs att man kan backa, ”göra om och göra rätt” om något blir som man inte vill. Men sådan är inte vår omgivning.

Det är troligen först när något väl har hänt som vi människor verkligen förstår att det kan hända. Innan dess är det bara en sannolikhet. Vare sig sannolikheten är 1 eller 99%.

Det märkliga är att vi gärna köper lotter, trots att sannolikheten att vi skall  vinna är liten och trots att de samlade vinsterna som utbetalas är mindre än summan av det som satsats.

Å andra sidan har vi en försvarsmakt och vi betalar försäkringspremier för risker kopplade till inbrott, bilolyckor, tandskador, stöld mm. Vi kan uppenbarligen hantera risker, både gemensamma och individuella. Vi har byggt och använder system som såväl skyddar oss mot skador, som ersätter oss för konsekvenser.

Men när det gäller gemensamma hot i vår omgivning, t ex relaterade till förändringar i tillgång till naturresurser, ekosystemtjänster, klimat mm, då haltar det. Hoten är stora sannolikheterna för att de skall inträffa likaså. Och ändå så är vi, hittills, oförmögna att förändra vårt beteende i en riktning som minskar såväl hoten som sannolikheterna för att de skall inträffa. Jorå, i det lilla så sker det framsteg, men den aggregerade, sammanlagda, situationen förvärras.

Det sker katastrofer relaterade till såväl klimat som ekosystem redan idag. Just nu är det uppenbart, dels för de som drabbas, dels genom forskarrapporter. Men fram till dess det är uppenbart för var och en av oss så skall man väl inte förvänta sig annat än att Newtons första lag gäller. I alla fall för samhället: Vi lullar på i likformig rörelse till dess någon yttre kraft verkar oss.

Forskarrapporternas kapacitet att vara en kraft som verkar på våra sinnen genom att ge människan insikter verkar hittills har varit begränsad till ett fåtal.

Det är bara att hoppas att kritiska tröskeleffekter inträffar snabbare i samhället än i naturen. Just nu ser det dock illa ut, vi människor behöver nämligen ha en hel del framförhållning för att kunna ställa om. För att det skall fungera så måste vi kunna agera på sannolikheter. För när sannolikheten har blivit 1, dvs när det väl har inträffat, då är det för sent att undvika den situationen. Och ett par situationer till. Det senare på grund av det enorma momentum som finns i naturen och den komplexitet som präglar dess utveckling.

Naturen är varken snäll eller rättvis mot oss. Den ÄR. Och det bästa vi kan göra är att försöka förstå var den är och förhålla oss till det. För vår egen skull. Because we’re worth it. 😉

/Martin

Ökad ökning av växthusgaser

Av Martin Hedberg

Det som i grunden driver på förändringarna av klimatet i vår tid, som så många andra gånger, är relationen mellan inkommande mängd energi från solen och hur mycket energi som strålar ut i rymden. Just nu (och de senaste hundra åren) är det en obalans; vi strålar ut mindre än vi tar emot, vilket resulterar i att planeten ackumulerar energi.

Energi kan manifesteras på lite olika sätt t ex som värme-, rörelse-, läges- eller kemisk energi. Vi märker främst av energiöverskottet i form av värme: haven, marken, luften och isarna blir varmare. Det senare leder till att glaciärer och permafrost töar.

Förutom att extra koldioxid leder till att förstärka växthuseffekten så leder det högre partialtrycket koldioxid i luften till att koldioxid löser sig i haven. Koldioxid pressas helt enkelt ner i haven. Det leder i sin tur till att havens pH-värde sjunker, haven håller på att försuras. Det gör i sin tur att organismer som använder kalk för att bilda skall och skelett får svårare att överleva; De blir mindre, får mjukare skal och får använda mer resurser till att bygga skal/skelett. Detta påverkar, förutom hela näringskedjan och livet i haven, vår egen livsmedelsförsörjning.

Forskare, myndigheter och nationer har identifierat behovet av att stabilisera mängden växthusgaser i atmosfären vis en nivå som förhindrar ”farliga antropogena klimatförändringar”. Detta beskrivs i UNFCCC från 1992. Under de två decennierna fram till 1997, då man skapade Kyotoavtalet, så ökade halterna växthusgaser i atmosfären med 1,5% per år. Men trots medvetenhet och goda intentioner så blev det en ökning av ökningstakten efter 1997. Nu ökar halterna med 2,5% per år.

/Martin

Det tröga klimatsystemet

Av Martin Hedberg

Människan har nu blivit den drivande kraften av planetens Jordens atmosfär och därmed även av klimatförändringar.

Klimatsystemet har stort momentum, är trögt att förändra, eftersom det innehåller djupa hav och tjocka istäcken. Klimatsystemet har därmed kapacitet att buffra störningar. Som resultat av det så reagerar det långsamt, i alla fall initialt, på såväl naturliga som antropogena (av människan skapade) krafter.

Detta gör att generationerna före oss står bakom en väsentlig del av de förändringar vi ser idag. Klimatsystemets momentum gör att det vi gör idag främst drabbar de som är unga samt de ännu ofödda. Detta är människor som har högst begränsad eller ingen möjlighet alls försvara sina rättigheter till välfärd. De är helt utelämnade till nuvarande generations förmåga att fatta välgrundade beslut.

Vi kan själva känna tacksamhet  för att generationerna före oss byggt upp välfärd, infrastruktur, sociala system, medicinsk och ingenjörsmässig kapacitet, livsmedelsproduktion mm. Men samtidigt känner allt fler frustration och oro över det stora beroendet av fossil energi som krävs för att upprätthålla denna välfärd.

Oron baseras dels på att resursen är begränsad, det finns bara en viss mängd fossilt kol på planeten (naturens nyproduktion av olja, kol och naturgas är av storleksordningen en miljontedel av vår förbrukningstakt). Man tar stora strategiska risker om man är beroende av något som till slut sinar och som man, för t ex Sveriges del, inte själv förfogar över.

Dels är oron baserad på att en väsentlig del av anledningen till att klimatet förändras är just människans utsläpp av växthusgasen koldioxid. Koldioxid som har sitt ursprung i fossilt kol, skogsskövling och markförändringar.

Förvisso sker även andra saker som driver på klimatförändringar, såväl naturliga som antropogena. T ex utsläpp av andra växthusgaser som metan, lustgas och freoner. Men även utsläpp av partiklar, sot svavelföreningar mm påverkar jordens klimat genom att förändra mängden solenergi som reflekteras, det så kallade albedot.

Därtill har vi naturens egna pådrivande krafter, t ex solvariationer, vulkanutbrott mm. Dessa är dock små i jämförelse med de pådrivande krafter som vi människor står för.

/Martin

Barentskonferens

Av Martin Hedberg

Just nu är jag i Luleå. Jag deltar i ”Fifth Parliamentary Barents Conference” som anordnas av bland andra Sveriges Riksdag.

Konferensen samlar parlamentariker och andra berörda som är aktiva i Barents regionen, det är ungefär norra delarna av Norge, Sverige, Finland och delar av Ryssland. Länder som angränsar till Barents hav.

Jag skall tala om klimat och hur förändringarna kan komma att påverka regionen.

/Martin

Tornados och klimatet

Av Martin Hedberg

Här följer en animering av satellitbilder som visar utvecklingen av några av de kraftiga stormarna som de senaste veckorna dragit fram över USA. Hittills har fler än 300  människor rapporterats omkomna. De materiella skadorna är också omfattande.

Videon kommer från amerikanska Earth Observatory och visar utvecklingen 26-28 april.

Mer information kring stormarna finner ni på Earth Observatorys hemsida.

Många frågar sig nu om de kraftiga stormarna har något med klimatförändringar att göra. Svaret är JA. Men det är lite knepigt eftersom fenomenet (tornados i USA) hade kunnat bildats även om vi inte påverkat klimatet.

Tro nu inte att det bara är ”dåligt” väder som blir resultatet av att vi påverkar strålningsbalansen till/från Jorden. Det finns givetvis en påverkan på ”bra” väder också. Klimatförändringar påverkat allt väder. Om inte vi hade påverkat klimatet så hade det kanske inte varit solsken och sommartemperaturer de senaste veckorna i Sverige, eller växlande molnighet idag.

Så tillbaka till stormarna i USA… Hade de eller hade de inte bildats om vi inte laddat atmosfären med växthusgaser?

Den sortens fenomen, kraftiga stormar, ligger i linje med vad man förvänta sig när atmosfären innehåller mer energi. Och detta, mer energi, är precis vad atmosfären, haven, isarna och marken får när atmosfären innehåller allt mer växthusgaser.

Växthusgaserna påverkar strålningsbalansen av energi till/från planeten på ett sånt sätt som gör att mindre energi strålar ut i rymden än vad planeten tar emot från solen. Det ackumuleras energi på planeten Jorden. Det märks och kommer att märkas allt mer i takt med att allt mer energi ackumuleras.

Det är bara att vänja sig. Både vid tanken och nya vädermönster.

/Martin

Fästingar och förnekelse

Av Martin Hedberg

Nu har fästingsäsongen börjat. I alla fall i södra Sverige.

Vi bor en bit utanför Stockholm. Det är inte ens en vecka sedan den sista snöhögen töade bort från gräsmattan. Och jag tog just bort en fästing från vår femårige sons rygg.

Vår son hävdade i och för sig, med eftertryck, att det inte var en fästing. ”För jag har sett det.” För mig var det dock uppenbart att det var en fästing och att hans reaktion var ett utslag av förnekelse. Det är inte ovanligt när man står inför en (upplevd) obehaglig insikt.

Fästing (arkivbild)

Det var en fästing, även efter att jag tagit bort den. Den rörde sig långsamt på pincetten. Men inte heller nu ville vår son ta in att det var en fästing. Han ville inte titta på den utan stod en bit bort och beklagade sig över att jag nypt till två gånger istället för bara en. Jag försökte förklara att det nog hade räckt med en gång om jag fått grepp om fästingen på en gång, men att det var svårt eftersom han (vår son) inte legat still.

Nåväl, fästingen är borta. Kvar är en rodnad i skinnet. Det var inte värre än så. Men det hade blivit både obehagligare och värre om vi inte agerat i tid. T.ex. om jag inte upptäckt fästingen eller inte kunnat stå emot vår sons förnekande respektive argumentation att den i alla händelser inte krävde någon åtgärd.

Är allt frid och fröjd nu? Ja för stunden, men jag vet att såväl han som jag kommer att få fler fästingar. Men man får ta ett problem i sänder, vara glad för dagen som kommer och framför allt se världen, inklusive fästingar, med öppna ögon.

Jag får givetvis inget tack för att jag tog bort fästingen (men det var inte heller därför som jag tog bort den). Däremot skäller han på mig för att jag sitter framför datorn istället för att göra frukost till honom. Nåväl, det var ett bra argument. Det följer jag.

/Martin

PS. Alla eventuella paralleller till förnekande av klimatvetenskap är bara en händelse. Men det kanske går att lära sig något av det i alla fall. DS.

Prognoser i fotboll och väder

Av Martin Hedberg

Så är då helgen här pch med den också den förväntade våren.

Eller?

Hur blev det nu egentligen? Jorå, det är ett skifte i temperaturen, men det är, och blir, också en hel del moln. Och inte nog med det, det kommer att regna/snöa en del också.

Stämmer prognoserna? Nja, det visade sig att det blir 12 istället för 15 grader i Götaland men också 8 (någon timme) istället för 6 på vissa platser i södra Norrland. Solen visar sig mer i Norrland och mindre i östra Götaland och Svealand.

Nej det är inte exakt som prognoserna visades i början av veckan, men det som sades i början av veckan var ändå ett relativt bra underlag.

Hur som helst. Nu avancerar våren norrut i landet. Det betyder bland annat att det kommer regn istället för snö (som det till många i södra Sveriges förvåning gjorde i början av veckan). Det betyder också att naturen vaknar än mer ur sin vinterdvala.

Och så börjar fotbollsallsvenskan.

Är det någon som kan göra en prognos på vem som gör första målet, när det sker och var alla spelarna står i det ögonblicket?

Det är troligt att det sker idag, men först efter kl 16 och att spelarna kommer från Halmstad BK eller Kalmar FF. Men matchen kan även bli mållös eller tom ställas in… Se där lite ramvilkor eller så kallade ”boundary conditions” som finns i alla sammanhang där man vill sia något om framtiden.

Man kan inte veta exakt, men man kan skapa ett ramverk inom vilket saker kommer att ske. I fotboll, väder eller klimat. Jag passar på fotbollen och håller mig till de andra två.

Våren har kommit och den rör sig norrut. Detaljerna får ni bland väderkartor och diagram här på sajten.

/Martin

Att ”rädda klimatet”

Av Martin Hedberg

Det här med miljö- och klimatfrågor är inte enkelt. Och ändå är det väldigt enkelt. Vi människor påverkar, enskilt och gemensamt, vår omgivning på ett sätt som förändrar förutsättningarna dels för våra egna liv, dels för andra organismers liv.

Vi gör saker som på kort sikt ofta gör livet lite lättare och roligare att leva. Men samtidigt har en del av dessa saker en del besvärande bieffekter som försämrar förutsättningarna för kommande liv. En insikt som dessutom börjar sjunka in är att försämringarna är något som sker redan nu, de är inte bara något diffust hot i en avlägsen framtid.

Jag får ofta frågan om vad jag själv gör. Kör inte jag också bil? Flyger inte jag? Äter inte jag maten om det är importerade tomater i salladen? Köper inte jag prylar som är tillverkade med hjälp av smutsig kolkraft i något fjärran land?

Kol.

Man måste ta ett systemperspektiv. Om vi skall minska utsläppen med X% så måste vi minska förbränningen med X%. Det måste i sin tur leda till att vi minskar brytningen av fossilt kol med X%. Det måste faktiskt leda till att vi låter kol vara kvar i marken, trots att det kanske är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna det. Detta eftersom uppehållstiden för växthusgaserna i luften är så lång (tiotals till tusentals år) att det spelar marginell roll om utsläppet sker i år eller om tio eller femtio år.

(Jag lägger här in en liten notering för att markera att många saker påverkar klimatet, såväl naturliga som antropogena. Av de antropogena så är koldioxiden den mest inflytelserika, dock inte den enda. Vi har utsläpp av andra växthusgaser och vi förändrar jordens albedo, tex genom aerosoler och förändrad markanvändning.)

Man har räknat på hur mycket mer koldioxid vi människor kan släppa ut och fortfarande klara av det så kallade ”2 graders-målet” (vilket inte låter mycket, men som i alla fall resulterar i en havsnivåhöjning gott och väl över fem meter).

Historiska utsläpp av kol från olika fossila källor samt framtida projektioner för 75% sannolikhet att inte överskrida 2-gradersmålet.

Det visar sig då att vi måste minska utsläppen av koldioxid med storleksordningen 3-10% per år (för att landa i ett nära samhälle som i princip inte använder fossilt kol alls omkring 2040-2060). Det här visar sig vara ungefär samma struktur på minskning som Peak Oil tvingar oss till avseende bristen på olja.

Man kan roa sig med att fundera på sannolikheten för att detta skall ske. Och då menar jag inte peak oil, utan sannolikheten att människan frivilligt skulle avstå från att bryta fossilt kol och skövla skogar. Personligen tror jag sannolikheten är mycket liten. Detta både eftersom det finns stora ekonomiska och maktstrukturer som lever av att utvinna fossilt kol, dels eftersom vi människor, på kort sikt, får mycket välfärd genom att använda fossilt kol. Det är som att kissa i byxorna men i väldigt mycket större skala.

Det här är världens största dilemma. Det skulle (troligen) bli en ekonomisk och social katastrof om man slutade använda fossilt kol i den takt som vetenskapen säger att vi borde för att slippa problem som havsnivåhöjning, försurning av haven, utslagning av ekosystem, omfattande skogsbränder, vattenbrist, översvämningar mm.

Och det skulle (minst lika troligt) bli nämnda miljöproblem om vi fortsätter använda fossilt kol och skogsskövling i den takt som vi gör idag (och därtill ökar vi takten!).

Det är en stor skillnad mellan att JAG får fördelarna NU och NÅGON ANNAN/JAG får ta de negativa konsekvenserna SENARE. Bland annat därför rullar vi på i samma hjulspår som tidigare.

Så tillbaka till ursprungsfrågan: Vad gör du själv då?

Som jag skrev i ett bloggsvar nyss så undviker jag att flyga om det går. Man kan gott säga att jag redan använt min kvot flygbränsle genom att jag jobbade i Flygvapnet med flygtjänst. Jag har både flugit (som navigatör) och beordrat andra att flyga.

Jag bor så pass bra att jag för det mesta kan cykla, gå eller åka kollektivt. Men vi har också bil som vi använder måttfullt. (Jag har för övrigt ägt roligare bilar). Vi värmer huset med solvärme och ved/pellets och har egen skog. (Vår skog binder för övrigt mycket mer än familjens utsläpp, hur relevant den diskussionen nu är). Vi använder inte mycket el och den elen är dessutom producerad genom andelsägd vindkraft.

Man kunde kanske tro att jag gör detta för att ”rädda klimatet”, men i första hand är det för att jag är intresserad av teknologi, i andra hand för att jag ser om familjens ekonomi. Som grädde på moset ökar jag min resiliens (ungefär ”robusthet”) för yttre faktorer som tillgång till, och pris på, energi. Som fjärde skäl är det en bra investering. Som femte skäl ger det en bra strategisk kunskap.

Jag är inte naiv. Ingen ”räddar klimatet” på egen hand. Men jag kan göra det lättare för andra att dra sina strån till stacken och jag kan undvika att försätta mig i en situation som blir obekväm i framtiden.

Uttrycket ”rädda klimatet” är förlegat. Hade vi velat bibehålla ett någorlunda stabilt klimat så skulle man beslutat sig på 1960 eller 70-talet. (Det fanns om inte annat bra incitament i form av oljekris, men det ”gick över”.) Klimatet förändras nu snabbt. Det minsta man kan begära av mänskligheten är att vi undviker att öka farten.

En väsentlig del av vår samhällsstruktur bygger på att väldigt många skall att kissa i våra gemensamma byxor även i morgon. Men det finns andra sätt att få välfärd, även om det tar lite tid och kan vara såväl roligt som jobbigt att ställa om. Det lönar sig i längden.

Synsättet borde vara: Hur skall vi människor använda den mängden fossilt kol (olja/kol/naturgas) som finns kvar att nyttja? Vare sig den tillgängliga mängden begränsas av hänsyn till vår gemensamma miljö eller för att undvika konsekvenser av resursbrist som till slut uppstår. De allra flesta har ingen aning. Jag tror de resonerar i termer av: ”Det här har man pratat om länge och hittills har det ju gått bra, så det går nog bra i framtiden också.”

Men den sortens prognoser, ”persistens” (”samma i morgon som idag”), har svårt att förutsäga det som verkligen spelar någon roll: Förändringar.

/Martin

PS. Jag har skrivit om prognoser genom persistens och extrapolation i tidigare, Rekordvärme globalt och hemma och Prognoser genom persistens. DS.

Svidande klimatkritik av Riksrevisorn

Keeling curve

Av Martin Hedberg

I en debattartikel i dag i DN så kritiserar Riksrevisor Claes Norgren Sveriges klimatinsatser.

Trots, eller kanske på grund av, att Sveriges Riksdag har beslutat att Sverige skall gå före när det gäller att minska klimatpåverkan så visar det sig att många av åtgärderna är otillräckliga, trubbiga eller kanske till och med motverkar varandra.

Man har granskat fyra insatsområden: Biodrivmedel, utsläppskrediter, Sveriges överskott av nationella utsläppsrätter och energideklarationer av fastigheter.

Riksrevisorn kritiserar inte ambitionerna att minska klimatpåverkan, men däremot de incitament man använder för att få oss konsumenter att ändra beteende.

Mest kritisk är man till turerna kring biodrivmedel. Kostnaderna för skattebefrielse uppgår till 2 miljarder per år, men har trots detta varken lett till den förväntade teknikutvecklingen av nya drivmedel eller att folk slutar använda bensin. En enkät visade att klimatskäl hade stor betydelse för de som köpte en bil som gick att köra på etanol. Men när det visade sig att det trots detta var billigare att tanka bensin än etanol så… tankar man bensin.

”Avsaknaden av tydlig prioritering mellan olika mål gör det svårt att bedöma resultatet av åtgärderna. Det kan leda till att statliga medel inte används effektivt och till att olika åtgärder motverkar varandra. Klimatåtgärder ska ofta bidra till flera olika mål som ibland är svåra att förena samtidigt. Det kan vara näringspolitik, regionalpolitik eller jordbruksstöd.”

Just den här röran beror till stor del på att man trots allt är inne och reglerar i detaljer, vare sig det är med skatter eller subventioner. Men hur skall man annars göra? Be folk att minska klimatpåverkan? Hur bra fungerar det?

”Att de viktiga klimatåtgärderna ofta måste vidtas inom politikområden vid sidan av miljöområdet gör det inte mer överblickbart. Effekterna kan vara både direkta och indirekta och ibland motverkar de varandra. Det har vi sett i tidigare granskningar, även inom fiskeripolitiken där yrkesfiskarna får skattebefrielse från energi- och koldioxidskatter och andra stöd, trots problem med överfiske och stora koldioxidutsläpp från fisket och övriga sjöfarten.”

Det här är inte enkelt. Och det här är röran som uppstår bara i Sverige. Tänk dig när att man göra samma belysning av världen som helhet. Hur minskade utsläpp i en nation kan motverkas av ökade utsläpp i en annan nation och dessutom inom en helt annan sektor.

När någon pratar om hur en åtgärd skall minska vår klimatpåverkan, vare sig det är, grön el, plantering av skog, CCS, ”klimatkompensering”, kollektivtrafik, fri parkering för ”miljöbilar”, stand-by knappar eller någon annan vettig och behjärtansvärd insats, så brukar jag ställa mig en fråga: ”Leder det här till att fossilt kol blir kvar i marken och biomassa kvar på marken?” Och det skall inte bara vara ett tag till, inte bara några månader eller år. Insatsen måste leda till att vi faktiskt låter bli att gräva upp en viss mängd kol och att skogar netto tillåts stå kvar under hundratals år.

Oftast är svaret nedslående. Vi blir allt bättre på att hushålla med energi och använda förnybar energi, men vi ”kompenserar” detta med att allt fler människor använder allt mer energi, totalt sett. Det blir alltså mer nytta till fler, och det är ju bra. Men samtidigt så missar vi våra övergripande mål, att minska det totala utsläppen.

Det blir lätt så när man styr i detaljerna, men inte har överblicken. Och det är inte konstigt, våra samhällen är inte uppbyggda på det sättet. Vem skulle styra så att utvecklingsländerna inte nyttjar den olja/kol/gas som vi låter bli att använda? Vem skulle bestämma att Australien inte skall gräva upp mer kol? Marknaden? Politiker? FN? Våra barn?

Det kommer att ta ett tag innan vi blir bra på det här. Under den tiden kommer vi, inom vissa regioner, att uppnå fantastiska mål och inom andra att misslyckas. Det som räknas när det gäller klimatet är vad som sker totalt.

Och hur det går totalt, tex när det gäller atmosfärens innehåll av koldioxid, kan man bland annat se genom den så kallade Keeling-kurvan. Den visar hur halten koldioxid i luften ökar för vart år som går, trots alla stolta ambitioner.

Koldioxid sedan 1958, Mauna Loa. NOAA.

Förindustriell nivå var 280 ppm (miljontedelar), När Keeling började mäta år 1958 så var halten 315 ppm. Nu är vi uppe i 390 ppm. Och halten det fortsätter att stiga. (Läs mer på NOAA.)

(För säkerhets skull så påpekar jag än en gång att det inte bara är koldioxid som ligger till grund för atmosfärens långlivade växthusgaser. Vi har även metan, lustgas och olika former av freoner. Och det är inte bara växthusgaser som påverkar jordens strålningsbalans och därmed klimatet, även aerosoler och jorden albedo (reflektionsförmåga) påverkar klimatet. Men förändringen av koldioxiden står för merparten av det som gör att förändringstakten i klimatet är kraftigare nu än den varit på många miljoner år.)

Riksrevisorn levererade svidande kritik, men det är ändå bara en vårbris jämfört med kritiken som lär komma från våra barn när de växer upp. Och de behöver inte bli Riksrevisorer för att fatta att vi gjorde för lite igår, idag och förmodligen också i morgon.

/Martin

WSI:s senaste säsongsprognos för Europa

Av Martin Hedberg

I måndags, 21 februari, utfärdade WSI (Weather Services International) sin månatliga långtidsprognos/säsongsprognos. Prognosen berör Europa och sträcker sig över mars, april och maj.

WSI:s chefsmeteorolog Dr. Todd Crawford säger:

“After the recent two-month stretch of persistently negative North Atlantic Oscillation (NAO) ended in January, a more seasonable pattern settled in across Europe until the cold returned with a vengeance across during the last couple of weeks across the Nordic regions and eastern Europe”

“The UK has been caught in the middle between the persistent cold Scandinavian ridging and the stormy, warmer cyclonic flow in the eastern Atlantic, resulting in near to slightly above-normal temperatures there.”

“As we progress into March, this pattern of cold weather in eastern European sections and milder weather across western sections will continue, at least until another significant pulse of the less predictable subseasonal signals (Madden-Julian Oscillation) develops, after which the UK is at greater risk for more persistent cold,”

“For Europe as a whole, however, we continue to expect below-normal temperatures to be more prevalent than above-normal temperatures through most of the spring.”

WSI:s karta över prognosområden i Europa

Deras prognoser lyder (Jag kan inte översätta WSI:s ”northern/southern mainland” till ”norra/södra fastlandet”. ”Central/Sydeuropa” låter rimligare. Se deras karta för hur de definierar områdena.)

Temperaturavvikelser i
mars:

Norden: Kallare än normalt
Storbritannien: Varmare än normalt
Centraleuropa: Kallare än normalt, förutom norra Frankrike
Sydeuropa: Kallare än normalt, förutom södra Frankrike och Iberiska halvön

April:
Norden: Kallare än normalt
Storbritannien: Kallare än normalt
Centraleuropa: Kallare än normalt
Sydeuropa: Kallare än normalt, förutom sydöstra delen

Maj:
Norden: Varmare än normalt, förutom södra Sverige/Finland
Storbritannien: Varmare än normalt
Centraleuropa: Kallare än normalt, förutom Benelux/norra Frankrike
Sydeuropa: Kallare än normalt

WSI:s prognoser har kritiserats hårt av meteorologer, bland annat här i Sverige. Finns det grund för kritiken? Först och främst så måste man ta sig en titt på hur de gör prognoserna.

De har utfärdat säsongsprognoser sedan år 2000 (2002 i Europa). De använder sig av en egenutvecklad prognosmodell. Målet är inte att få svar på alla detaljer i små väderfenomen utan att fånga de stora dragen bland parametrar med stor dominans som havstemperaturer, havsströmmar, isläget, solaktivitet mm. Man använder vidare en klimatologisk modell med 16 ensemblemedlemmar (olika scenarier), till det lägger man statistik regressionsanalys, dvs sannolikhetsberäkningar av hur vädret utvecklats tidigare år under liknande förhållanden som det hittills varit.

Man använder sig alltså av flera olika metoder och modeller för att beräkna främst temperaturutvecklingen kommande månader. Detta material analyseras i sin tur av meteorologer innan man sammanfattar sin prognos.

WSI utger sig inte för att sitta inne med sanningen om hur vädret utvecklas kommande månader, man letar efter indikationer på ”åt vilket håll det drar”. De säger själva att de har en träffsäkerhet på 60-65%. (Jag vet dock inte hur de beräknar den eller vad träffsäkerheten hade varit om man slumpade fram svaren.)

Jag har varit i kontakt med Todd Crawford på WSI (till skillnad från många andra som skrivit om honom/dem). De vet om att de har ögonen på sig och att många är tveksamma till kvalitén på långtidsprognoser. Men de vet också att prognoserna har ett värde och att man, om man hanterar dem med rätt försiktighet, har nytta av dem.

Låt oss ta deras senaste prognos för Norden under mars-april-maj som i stora drag lyder: kallare-kallare-varmare. Minns att sannolikheten är 65% att den slår in. Vi bör alltså vara inställda på att våren dröjer, men för det inte bli överraskade om den trots allt kommer redan i mars-april.

Tycker ni att det låter luddigt? Nå, inget här i världen är förutbestämt, egentligen måste allt beskrivas med sannolikheter. Vad händer på Stockholmsbörsen om en timme? Hur länge till sitter regimerna i respektive land i norra Afrika?, Vem vinner pimpeltävlingen i Tervajärvi den 5  Mars?

Och när kommer våren? 😉

/Martin