Av Martin Hedberg
Det här med miljö- och klimatfrågor är inte enkelt. Och ändå är det väldigt enkelt. Vi människor påverkar, enskilt och gemensamt, vår omgivning på ett sätt som förändrar förutsättningarna dels för våra egna liv, dels för andra organismers liv.
Vi gör saker som på kort sikt ofta gör livet lite lättare och roligare att leva. Men samtidigt har en del av dessa saker en del besvärande bieffekter som försämrar förutsättningarna för kommande liv. En insikt som dessutom börjar sjunka in är att försämringarna är något som sker redan nu, de är inte bara något diffust hot i en avlägsen framtid.
Jag får ofta frågan om vad jag själv gör. Kör inte jag också bil? Flyger inte jag? Äter inte jag maten om det är importerade tomater i salladen? Köper inte jag prylar som är tillverkade med hjälp av smutsig kolkraft i något fjärran land?
Man måste ta ett systemperspektiv. Om vi skall minska utsläppen med X% så måste vi minska förbränningen med X%. Det måste i sin tur leda till att vi minskar brytningen av fossilt kol med X%. Det måste faktiskt leda till att vi låter kol vara kvar i marken, trots att det kanske är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna det. Detta eftersom uppehållstiden för växthusgaserna i luften är så lång (tiotals till tusentals år) att det spelar marginell roll om utsläppet sker i år eller om tio eller femtio år.
(Jag lägger här in en liten notering för att markera att många saker påverkar klimatet, såväl naturliga som antropogena. Av de antropogena så är koldioxiden den mest inflytelserika, dock inte den enda. Vi har utsläpp av andra växthusgaser och vi förändrar jordens albedo, tex genom aerosoler och förändrad markanvändning.)
Man har räknat på hur mycket mer koldioxid vi människor kan släppa ut och fortfarande klara av det så kallade ”2 graders-målet” (vilket inte låter mycket, men som i alla fall resulterar i en havsnivåhöjning gott och väl över fem meter).
Det visar sig då att vi måste minska utsläppen av koldioxid med storleksordningen 3-10% per år (för att landa i ett nära samhälle som i princip inte använder fossilt kol alls omkring 2040-2060). Det här visar sig vara ungefär samma struktur på minskning som Peak Oil tvingar oss till avseende bristen på olja.
Man kan roa sig med att fundera på sannolikheten för att detta skall ske. Och då menar jag inte peak oil, utan sannolikheten att människan frivilligt skulle avstå från att bryta fossilt kol och skövla skogar. Personligen tror jag sannolikheten är mycket liten. Detta både eftersom det finns stora ekonomiska och maktstrukturer som lever av att utvinna fossilt kol, dels eftersom vi människor, på kort sikt, får mycket välfärd genom att använda fossilt kol. Det är som att kissa i byxorna men i väldigt mycket större skala.
Det här är världens största dilemma. Det skulle (troligen) bli en ekonomisk och social katastrof om man slutade använda fossilt kol i den takt som vetenskapen säger att vi borde för att slippa problem som havsnivåhöjning, försurning av haven, utslagning av ekosystem, omfattande skogsbränder, vattenbrist, översvämningar mm.
Och det skulle (minst lika troligt) bli nämnda miljöproblem om vi fortsätter använda fossilt kol och skogsskövling i den takt som vi gör idag (och därtill ökar vi takten!).
Det är en stor skillnad mellan att JAG får fördelarna NU och NÅGON ANNAN/JAG får ta de negativa konsekvenserna SENARE. Bland annat därför rullar vi på i samma hjulspår som tidigare.
Så tillbaka till ursprungsfrågan: Vad gör du själv då?
Som jag skrev i ett bloggsvar nyss så undviker jag att flyga om det går. Man kan gott säga att jag redan använt min kvot flygbränsle genom att jag jobbade i Flygvapnet med flygtjänst. Jag har både flugit (som navigatör) och beordrat andra att flyga.
Jag bor så pass bra att jag för det mesta kan cykla, gå eller åka kollektivt. Men vi har också bil som vi använder måttfullt. (Jag har för övrigt ägt roligare bilar). Vi värmer huset med solvärme och ved/pellets och har egen skog. (Vår skog binder för övrigt mycket mer än familjens utsläpp, hur relevant den diskussionen nu är). Vi använder inte mycket el och den elen är dessutom producerad genom andelsägd vindkraft.
Man kunde kanske tro att jag gör detta för att ”rädda klimatet”, men i första hand är det för att jag är intresserad av teknologi, i andra hand för att jag ser om familjens ekonomi. Som grädde på moset ökar jag min resiliens (ungefär ”robusthet”) för yttre faktorer som tillgång till, och pris på, energi. Som fjärde skäl är det en bra investering. Som femte skäl ger det en bra strategisk kunskap.
Jag är inte naiv. Ingen ”räddar klimatet” på egen hand. Men jag kan göra det lättare för andra att dra sina strån till stacken och jag kan undvika att försätta mig i en situation som blir obekväm i framtiden.
Uttrycket ”rädda klimatet” är förlegat. Hade vi velat bibehålla ett någorlunda stabilt klimat så skulle man beslutat sig på 1960 eller 70-talet. (Det fanns om inte annat bra incitament i form av oljekris, men det ”gick över”.) Klimatet förändras nu snabbt. Det minsta man kan begära av mänskligheten är att vi undviker att öka farten.
En väsentlig del av vår samhällsstruktur bygger på att väldigt många skall att kissa i våra gemensamma byxor även i morgon. Men det finns andra sätt att få välfärd, även om det tar lite tid och kan vara såväl roligt som jobbigt att ställa om. Det lönar sig i längden.
Synsättet borde vara: Hur skall vi människor använda den mängden fossilt kol (olja/kol/naturgas) som finns kvar att nyttja? Vare sig den tillgängliga mängden begränsas av hänsyn till vår gemensamma miljö eller för att undvika konsekvenser av resursbrist som till slut uppstår. De allra flesta har ingen aning. Jag tror de resonerar i termer av: ”Det här har man pratat om länge och hittills har det ju gått bra, så det går nog bra i framtiden också.”
Men den sortens prognoser, ”persistens” (”samma i morgon som idag”), har svårt att förutsäga det som verkligen spelar någon roll: Förändringar.
/Martin
PS. Jag har skrivit om prognoser genom persistens och extrapolation i tidigare, Rekordvärme globalt och hemma och Prognoser genom persistens. DS.