Tag - klimat

Förundran

22 juli 2019

Martin Hedberg

Uncategorized

2 Comments

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

Snart blir det bok om extremt väder

13 april 2019

Martin Hedberg

Uncategorized

12 Comments

Jag har fått tidigare fått frågor om att skriva bok men det var först i det här projektet med förlaget Max Ström som jag kom till skott. Merparten av boken skrev jag i vintras och veckorna fram till förra veckan. Just förra veckan skulle jag ha deltagit i en think tank och åkt skidor i Lyngen i Nordnorge, men tvingade mig att välja bort det för att möta en deadline i bokprojektet. Det kändes surt då, men desto bättre när jag hade skickat texterna till korrektur. Och denna soliga fredag igår så signerade Jeppe Wikström och jag avtalet kring boken. En nog så viktig text.

Boken kommer, som jag tidigare har nämnt att handla om extremt väder. Orkaner, översvämningar, tromber, kyla, blixtar, värme, torka och bränder. Men den förklarar också hur jordskred och laviner bildas, vad norrsken är, varför pärlemomoln är vackra men bryter ner ozonskiktet, varför alpinister kan få lungödem, hur riktigt stora vågor bildas och varför korallreven i haven tar skada av koldioxiden i luften. Samt hur allt förändras med klimatet, varför och hur vi bör tänka på framtiden. Framtiden som redan är här. Men inte lika mycket som den kommer att vara snart.

Svårt att avgöra vem som är gladast, förläggare **Jeppe Wikström** eller författare **Martin Hedberg**.

Tro nu inte att det blir bok bara för att Jeppe och Martin är glada på bild. Mest slitsamt jobba har nog Charlotta Broady som brottas med mina texter, städar och gör så att det blir flyt i språket och en fröjd att läsa. Och Marianne Lindgren som som letar rätt på alla magiska bilder som jag kommer på att vi vill ha. Eller Martin Thelander som gör grafiken och Mikael Engbom som ser till att alla bilder och bokstäver hamnar i rätt ordning i själva boken. Och Henrik Grape som ser till att boken hamnar hos läsaren. För att inte tala om Johan Salander som leder projektet.

Boken blir både vacker, fascinerande och lärorik. Jo, jag vet att jag är jävig, men det är i alla fall min bestämda ambition och målsättning. En av mina favoriter är den grönländska katabatiska (fall-) vinden Piteraq vilket betyder ”den som överfaller dig”, eller hur det kan komma sig att en måttlig vind kan flytta tunga stenar i öknen. För att inte tala om alla rekord. Hur står sig Gudrun jämfört med Katrina, vilka är de dödligaste naturkatastroferna, var är det mest solsken och hur litet är Gotland i jämförelse med ett stort isberg?

Nåväl, än är det sidor som ska skrivas och korrigeras, bilder som ska förhandlas och layout som skall förfinas. Men/och det är stimulerande och skönt att ha kommit över en tröskel i form av att ha skrivit merparten av råtexten.

Vi gjorde en print på halva boken i februari och den var magisk att bläddra i. Om två veckor kommer vi att få en känsla för hur hela boken blir. Och det finns sju sidor (av tvåhundra) som fortfarande är blanka där jag kan skriva mer på. Det här blir bra.

Boken kommer ut i mitten av september.

/Martin

Kan ofödda barn rädda klimatet?

2 april 2019

Martin Hedberg

Uncategorized

27 Comments

SVT Opinion Live hörde av sig och ville ha med mig i torsdagens program som bland annat ska ha en diskussion ”om vi bör sluta skaffa barn för att rädda klimatet”.

Men jag tackade nej. Och inte bara för bilden jag ser framför mig där kvinnor trycker ut barn ur sig och skadar klimatet på samma sätt som Al Capone skjuter kulspruta mot sina antagonister. (Just den illustrationen fick inte okay av en vän jag testade den på, så det fick bli den snälla varianten du ser idag)

Varför vill jag inte delta i debatten? Det är inte de nyfödda barnen som är problemet, utan att vi skolar in dem i vår livsstil. Vad gör det då för nytta att inte få barn om de potentiella föräldrarna fortsätter att leva icke-klimatsmart? Vi erkänner indirekt att vi lever ett ohållbart liv och vi vill ”lösa” det problemet genom att inte föda in fler till att leva det livet. En inte alltför vild gissning är att vi förmodligen inte heller vill att människor som lever med små klimatavtryck skall anamma vår livsstil heller. Men att dra slutsatsen att vi har gjort fel hittills och att inte heller vi bör ta oss det utrymmet i framtiden? Nej, dit ska vi inte gå, bättre att säga att man ”räddar klimatet” genom att inte föda barn.

Om man ska diskutera det ofödda barnets framtida klimatpåverkan så måste man väl rimligen börja med att diskutera de potentiella föräldrarnas klimatpåverkan. Det är ju de som ansvarar för barnets förehavanden de första åren, samt skapar vanor och värderingar som barnet förvaltar.

Forskarstudien som givit upphov till diskussionen visar på hur olika val vi gör har olika påverkan på klimatet. Den har en bredd och den resonerar utifrån olika antaganden. En lättläst sammanfattning har rubriken ”De fyra livsstilsvalen som är mest effektiva för att minska din klimatpåverkan”. Det är relevant. Ingenstans säger de ”Rädda klimatet genom att inte skaffa barn”. Men varför blir vetenskapliga studier ofta snuttifierade och grovt förenklade i den mediala debatten?

Ett antagande i studien är att barnen fortsätter med föräldrarnas livsstil. Genom att inte föda barn förhindrar man alltså detta. Nu är det dags att ta fram spegeln och inse att det som har störst inverkan är att ändra sin egen livsstil. Nu. Och givetvis se till att ens barn, födda eller ofödda, också har ett minimalt klimatavtryck.

(Jag vill också påtala hur illa det låter med ordet ”skaffa” barn. Samt min djupaste respekt för de som väljer att inte bli gravida av vilka personliga skäl man än har.)

Vi exploaterar framtiden och kommande generationers förutsättningar utan att fråga dem som skall leva i den världen om lov. ”Men hur ska man fråga den om lov som inte ens är född?” säger någon. ”Använd fantasin.” svarar jag. Vi väljer att debattera för-emot och en fråga i sänder, istället för att utveckla tankar, filosofier och samtal som skulle göra skillnad på riktigt. Men vi kanske inte vill, törs eller ens fattar?

Om vi ska ha en 50-50 chans att leva upp till Parisavtalet så har vi tio-femton år kvar på nuvarande utsläppsnivåer. Sedan skall det vara noll (0) utsläpp av CO2. Dvs ingen olja, ingen naturgas, inget kol. Dessutom utan att skövla skogar eller ekosystem.

Det är så snart att barnen som föds idag är inte ens myndiga då! Om man är i fertil ålder så utgör man troligen större belastning på klimatsystemet än barn och ungdomar som inte ens är myndiga. Hur kan man då ens resonera i termer av ”rädda klimatet” utan att ifrågasätta sin egen livsstil, förälder eller inte?

Vi haft såväl kunskap som tid på oss. Kunskapen förfinas, men tiden rinner ifrån oss. Det är inte ”bara” barnen, kommande generationer och fattiga långt bort som drabbas. Även vi. På en planet och i en tid mycket nära oss. Och det vi som har skuldbördan, inte barnen.

/Martin

Jag skriver om Gud som haver

15 februari 2019

Martin Hedberg

Uncategorized

76 Comments

Många får lära sig bönen Gud som haver när de är små. Jag använder den som plattform för att forma några insikter:

Makten som håller barnens öde,
se till mig som lever i överflöde.
Vart jag mig i världen vänder,
ser jag huru människans händer,
format naturen efter behag,
och sagans sinnelag.

Idén om evig tillväxt skapade åtrå,
men den kom bara till de få,
som makten lyckades fånga,
de som blev utan var väldigt många.

Lyckan kommer, lyckan går,
genom generationer är det kor och får,
som näst människan sprider sina gener,
på bekostnad av miljontals evolutionära scener.

Vi har skapat mer än vilsna gudar,
med början när vi bar stenåldershudar.
Är vi på väg att fulländning nå,
när vi strax decimerat miljoner arter till några enstaka få?

Den här bloggen skulle egentligen handla om Tre globala giganter, FridaysForFuture, att vara realist, och alla fantastiska kommentarer som ni läsare skapar här på bloggen.

Men det blev en dikt om vikten av mångfald av en gammal bön istället. Framtiden blir sällan varken som man planerar eller förväntar sig. Inte ens när man själv bestämmer.

/Martin

Klimatet? -”Vi är intelligenta och anpassar oss”

28 januari 2019

Martin Hedberg

Klimat

141 Comments

Jag fick en kommentar från Klimatskeptiker (hen kallar sig så) på min förra artikel. Klimatskeptiker formulerade ett par grundläggande problem på ett så bra sätt att jag svarar på den i en egen artikel. Eller rättare sagt, när mitt svar började bli långt så insåg jag att jag kanske gjorde bättre i att skriva den som en egen artikel. Kommentaren lyder:

För det första finns det ju inga objektiva bevis på att vi verkligen har en global uppvärming som är orsakad av människan.
För det andra, om nu klimatet ändå skulle bli varmare så kommer människan att anpassa sig. Människan är till skillnad från dinosaurierna och andra utdöda förhistoriska djur en intelligent och anpassningsbar varelse. Vi människor har genom tiderna kunnat anpassa oss både till extrem kyla och extrem värme. Den fria marknaden och människans uppfinnesrikedom och förmåga kommer att lösa eventuella problem som kan uppstå. Skulle nuvarande bränslen ta slut så tar vi fram alternativa energikällor. Blir det för varmt så bygger vi effektivare kylanläggningar. Blir det för torrt bygger vi bättre bevattningssystem. Och så vidare.

Stort tack för din kommentar. På riktigt. Din retorik återspeglar resonemanget hos en del av befolkningen som rimligen bör gå under beteckningen ”klimatförnekare”. En hyggligt optimistisk grupp som observerar världen, resonerar och argumenterar utifrån vad de upplever och känner sig trygg med.

Det är vanskligt att kategorisera, men det du skriver representerar traditionell ”ingenjörs” och ”ekonom”-retorik. Det betyder givetvis inte att alla (eller ens flertalet) ingenjörer och ekonomer resonerar så här. Det skall ses som ett paradigm, ett synsätt som präglat vårat västerländska samhälle under lång tid.

I klassisk ingenjörskonst skolas man i att ”problem” som dyker upp kan lösas med teknik. Man tillämpar kunskap vi har om fysik, mekanik, kemi osv. Det började med Descartes (som sa att om man förstår alla delar så förstår man helheten) på 1600-talet och fortsatte med Newton (och insikten om att det finns universella lagar) i början av 1700-talet. Det är korrekt, men man måste också beakta att även lösningarna har konsekvenser. Att man lyckats lösa många problem är ingen garanti för att man kan lösa alla problem. Och den här tekno-fix mentaliteten beaktar sällan konsekvenser som ligger utanför det definierade problemområdet. James Watts ångmaskin gav oss ett bekvämare, tryggare, längre och stimulerande liv. Men i förlängningen (vi är där nu) så försuras haven och merparten av korallreven utrotas.

Dra nu inte slutsatsen att jag inte önskar mig/oss det här bekväma livet. Jag gör en observation. Och jag drar slutsatsen att saker vi gör får konsekvenser. En del är oönskade. Världen är komplex.

Inom ekonomin refererar man ofta till kraften som Marknaden har för att lösa problem. Men trots att den mirakulösa Osynliga handen uppenbarligen inte löser alla problem så är det ändå en idé eller berättelse som är svår att bli av med. Det kan nog bero på att ingen alternativ idé ännu är tillräckligt tydlig, rättvisande eller att de helt enkelt utgör ett för stort hot mot den etablerade bilden av nyttan och konsekvenserna av Marknaden. Vidare så har vi ”externaliteter”. Det är oönskade konsekvenser som är obekväma eller krångliga att beräkna varför man bortser från dem. (Man grupperar dem som externalitet. Sedan bortser man från dem).

”Men hur ska vi göra istället då? Gå tillbaka till stenåldern?” kan man få som svar på ovanstående konstateranden.

”Nej” blir mitt svar. Vi måste hantera situationen vi befinner oss i, men utan att förblinda oss av fantasier eller förneka förluster. Vi bör ta in så mycket vi kan av verkligheten och förhålla oss till den, även om det vi ser är bekvämt eller utgör ett hot mot det paradigm vi växt upp i och är en del av.

För övrigt har de allra flesta av oss inte kompetens eller färdigheterna som krävs för att överleva som stenåldersmänniskor. (”stenåldern” borde dessutom heta ”träåldern”. De flesta av deras verktyg var gjorda av andra material än sten, men det är bara stenflisorna som bevarats så vi kan studera dem).

Jag ska också svara på några av påståendena i kommentaren från ”klimatförnekare”. Det är nämligen bland annat den sortens resonemang som gjort att vi hamnat i den här situationen som forskare kallat ”The Great Acceleration”, ”Antropocen” mm. Det går bra (?) för oss ett tag, men det kan, av fysikaliska, kemiska och biologiska skäl, inte fortsätta i tangentens riktning i evighet. Hur uppfinningsrika vi än är så är vi inte gudar. Naturlagarna är inte förhandlingsbara.

Jo du bäste klimatförnekare, det finns objektiva bevis för att vi har en pågående global uppvärmning. Och att den är orsakad av människan.

Men/och du har rätt i att vi kommer att anpassa oss. Vad du däremot förefaller inte inse är att det kommer att göra ont. När monsunregn, havsströmmar och vädermönster förändras så kommer marker att torka och översvämmas, skogar brinna, brunnar sina och grödor att förtvina. När växt-, djurarter och hela ekosystem slås ut så gör de det för evigt. När havsnivån stiger så kommer samhällen och hela nationer att tvingas överge såväl infrastruktur som mark. Inte överallt och samtidigt, men tillräckligt mycket för att många människor skall lida. Eller investeringar så går förlorade. Osynlig eller inte, ”anpassning” betyder ”förändra dig eller dö”. Förr eller senare kommer människan att bli varse, om än så för en kort stund, hur beroende hon är av naturen. Detta såväl som individ, som samhälle och civilisation.

När det inte finns vatten att dricka, ge till sina djur eller släcka bränder med, vad gör människan då? Migrerar. Flyttar på sig, bosätter sig någon annanstans. Eller försöker i alla fall, om det inte är ett hav, beg eller taggtråd i vägen. Då försöker vi ta oss förbi dem. Får jag inte köpa en biljett eller har resurserna, passet eller kontakterna som krävs så går jag en annan väg. Vi anpassar oss, eller hur?

Och samtidigt som detta sker så blomstrar någon annans ekonomi någon annanstans. (Det finns även scenarier som illustrerar globala kriser, dvs att det går åt pipsvängen för alla, samtidigt). Så länge som vi väljer att titta på framgångarna, och bortse från motgångar och kollapser (de bidrar ju för övrigt inte till tillväxt, BNP och andra väsentliga KPI:er och är därmed inte relevanta att väga in så hårt i huruvida det går bra eller inte för världen som helhet), så kan vi med gott samvete (well…) fortsätta på den inslagna vägen.

Anpassning händer hela tiden och har gjort så genom årmiljonerna, dvs även innan människan gjorde entré på planeten. Det tragiska är att vi fortätter allt längre ut på grenen, eller den allt tunnare isen, utan insikter om att det vore lite intelligentare att se världen som den verkligen ser ut istället för att lägga på vårat filter av ”det har ju gått bra hittills…”.

Klimatförändringarna vi har framför oss kommande decennier motsvarar övergången mellan istid och interglacial period (3 till 4 grader). Som om inte det räckte så går förändringarna femtio till hundra gånger så snabbt nu (typ hundra år) som när vi gick ur förra istiden (6000 år).

I vissa avseenden har det gått fantastiskt bra. Men vi har också byggt in en mängd latenta katastrofer. Ytterligare två-tre miljarder människor kommer att födas kommande decennier. De vill också ha mobiltelefoner, flygsemester, 3000 kcal mat per dag, stora hus, upplevelser och en bekväm pension. Hur löser vi det? Effektivare kylanläggningar och bättre bevattningssystem svarar du. Hur då och vad får det för konsekvenser frågar jag.

Om några decennier kan det vara så varmt och framför allt fuktigt kring ekvatorn att vår svettning inte förmår kyla oss tillräckligt. Eller djuren. Vad ska vi göra då? Bygga tak och ha kylanläggningar över allt (betesmark, åkermark, ekosystem…) där som vi behöver för att överleva?

Prisad vare marknaden och behovsdrivna innovationer! Kommer du ihåg skogsbränderna i somras? Då behövde vi vatten, regn hade varit fint. Men det var minsann ingen som uppfann det! Det brann och folk fick göra precis som du säger, man anpassade sig. Man nödslaktade djur, fällde skog och kunde inte skörda det man hade sått. Man förlorade pengar, material, resurser, liv. Anpassade sig. Men idén om att ”när behoven är stora så är det nån som uppfinner en lösning”, den lyste med sin frånvaro i skuggan av alla brandrök. Eller fick inte vatten på sin kvarn. Eller kunde inte gro, eller förvandlades till aska. Välj vilken metafor du vill.

Kalifornien har haft extrema bränder på riktigt. 760 000 hektar brann i höstas, det kostade 3,5 miljarder dollar och fler än hundra människor omkom. Året innan så dumpade orkanen Harvey en årsnederbörd över delar av Texas under loppet av ett par dagar. Det kostade 125 miljarder dollar. Varför kom inte Marknaden på ett smart sätt att hämta det enorma överskott av vatten som fanns i Texas och släcka bränder i Kalifornien? Man hade löst två problem och tjänat pengar samtidigt, hur svårt ska det vara?

Världen blir på många sätt bättre och bättre. Men helt i onödan lägger vi grunden för allt fler situationer med ödesdigra konsekvenser.

Idén eller berättelsen om att människans uppfinningsrikedom, marknadens kraft att allokera resurser och hybris när det gäller vår förmåga att ”förvalta” naturen gör att vi skapar problem som vi hade kunnat undvika.

Insikter om, och respekt för, det komplexa system som naturen utgör och som vi är en del av minskar lidande och skapar förutsättningar för ett hyfsat gott liv för oss människor. Om det nu är det vi är intresserade av.

Men en förutsättning är att man tar till sig av den kunskap som forskare inom såväl naturvetenskap som humaniora besitter, att man inte är naiv optimist. Samt att man övar på sin förmåga att se saker ur andra perspektiv än det rådande paradigmet, även om man själv är en integrerad del av det.

/Martin

Polarfararna del 3, Klimat med Isak Stoddard

27 november 2018

Martin Hedberg

Podcast

(Episode in Swedish) Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, med Isak Stoddard, forskare vid CEMUS vid Uppsala Universitet om klimat och om att vända ut och in på jordskorpan samt insikten om att livet i mångt och mycket handlar om förlust. Vad är värt att rädda och vad kan vi släppa taget om? Om frontallobens betydelse för människans förmåga att tänka långsiktigt.

Klimatet är en existensiell fråga. Vi kommer också in på språkets betydelse för att kunna beskriva och tolka världen omkring oss. Vad innebär ”hållbar utveckling” egentligen? Är det en godispåse där man kan plocka det som passar sin verksamhet och på så sätt legitimera en kanske i grunden ohållbar verksamhet?

Klimatet som en moralisk storm där begreppet rättvisa kommer att bli alltmer centralt. Klimatförändringar orsakas främst av människor som är sist att känna av konsekvenserna, medan de som bidragit minst till skadorna är de som känner av konsekvenserna först och mest.

Kommer samhället att kollapsa? Vilka metaforer och berättelser skulle kunna hjälpa oss hantera situationen bättre?

Musik: Magnus Larsson.

Isak tipsar om Påvens skrift om klimat, miljö och ekologi Laudato Si.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig, det andra om plaster. Det här är det avslutande avsnittet som alltså handlar om klimatfrågor.

Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

16 november 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

17 Comments

”Hit men inte längre!” sa vi och drog en linje i sanden. Men vattnet steg och linjen raderades ut.

Vi fällde ett träd och sade ”Inte över den här gränsen!” Men vattnet steg och stocken flöt iväg.

Vi byggde en mur av stenar och sa ”De här flyter inte” Men vattnet sipprade emellan stenarna.

Vi tätade med lera och sa ”Ha, nu kommer inget vatten in”. Då började det att regna och inget vatten kunde rinna ut.

Vi tror vi är så smarta. Och vi har god anledning, vi har lyckats med en mängd enormt stora bedrifter. Men vi misslyckas också. Stort.

Tiden är inte på vår sida. Vare sig före eller efter. Människan har samlat erfarenheter under 200.000 år, men minns men nöd och näppe de senaste 200, i vissa fall bara 20, åren och planerar ännu kortare in i framtiden. Planeten har roterat i drygt fyra miljarder år, liv har funnit i mer än två miljarder. Och vilket liv dessutom! En sådan mångfald av livsformer, betingelser och förutsättningar.

Nej, tiden är inte på vår sida. Några polletter har trillat ner, men vi fortsätter på i princip samma sätt som tidigare. Vi accelererar utför ett sluttande plan. Det var lite skrovligt och trögt i början, men snart blir det blankt och halt. Då kan vi titta tillbaka och försöka beräkna när vi borde gjort vad. Det kanske var för tio år sedan, nu eller nästa år som vi borde agerat stort. Det beror på om vi verkligen, dvs tillräckligt många tillsammans, är tillräckligt intresserade av att göra skillnad. Var finns nästa hållpunkt och hur stadig är den gropen eller grenen? Välj metafor.

Jorå, vi kommer att lära oss, men jag har svårt att se att det inte också kommer att göra ont. Det gör det redan idag. Orkanerna blir större och lever längre, nederbörden kraftigare, värmeböljan torrare, bränderna intensivare. Skogarna krymper och de vilda djuren blir färre. Glaciärerna smälter och kalvar. Och haven stiger.

Vi tittar på och försöker förstå. Vi äger varken naturen eller processerna som förändrar den. Vi kommer aldrig att vinna mot naturen. Hela idén med att bemästra och kontrollera är befängd. Det gör ont, men vi kommer att lära oss att simma. Med naturen. Det är det enda som fungerar.

/Martin

Expandera inte verksamhet som förutsätter omfattande resor

14 november 2018

Martin Hedberg

Klimat

10 Comments

Idag har jag varit i Isaberg i Småland och talat på konferensen ”Forum för Naturturismföretagare”. Den var fulltecknad och samlade 130 personer, från Lappland till Skåne. Representerade var (är) såväl myndigheter som stora och små företag.

Konferensen pågår i dagarna två, 14-15 november. Dagens programpunkter var bland annat:
– ”Från vinterdestination till året runt destination.” (Louise Söderlund, VD Isaberg)
– ”Hur vi bytte strategisk inriktning mot outdoorupplevelser från att tidigare ”bara” varit bra semesterlogi.” (Torbjörn Backlund, Ramsvik Stugby)
– Och så pratade jag på temat ”Förändringar av klimat, ekosystem, tjänster och energiresurser är några av vår tids stora globala frågor. Efter värmeböljan i Sverige 2018 är frågan ännu mer aktuell.”

(Presentationerna filmades så jag bör kunna länka in min presentation om ett par dagar eller när den nu blir klar.)

Hur som helst så förklarade jag bland annat hur vi människor är besatta av iden att förvalta resurser, hur vi formar vår värld genom att skapa berättelser, hur klimatsystemet hänger ihop, såväl med förhistoriska klimatförändringar som nuvarande och hur vi påverkar allt liv på planeten, Vostok, Milankovitchcykler, extremväder, sommarens bränder, värmeböljor, orkaner, översvämningar och blockeringar, klimatscenarier, glaciärer och havsnivån, migration, tipping elements, vad som får oss människor att anstränga oss (känslor snarare än fakta), negativa emissioner, månlandningen, solceller, biokol, flyg- och tågresor. Bland annat.

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm så jag vet inte vad de resonerade om kring middagen, men en hint fick jag i slutet av mitt föredrag i form av surret kring en specifik fråga. Man arbetar engagerat på den egna verksamhetens klimatpåverkan. Men hur skall man tänka med den påverkan som gästerna har, tex med sina resor?

Flera av arrangörerna ser stor potential i att expandera utomlands, dvs att locka hit folk från tex Asien för att de skall få uppleva fantastiska naturupplevelser i den svenska naturen. Folk från världens alla hörn skall alltså resa, låt oss anta att det blir med flyg, till Sverige för att paddla, cykla, åka skidor, bada bastu, klättra, vandra, segla osv.

Jag förstår dem. Sverige är fantastiskt. Och exotiskt, i synnerhet om man bor långt härifrån. Men hur smart är det att bygga en verksamhet på att folk skall använda stora resurser för att resa hit och uppleva orörd (nåja) natur? Det är ungefär lika tokigt som att vi längtar bort från detta och spenderar både tid, pengar och naturresurser på att resa till andra sidan jorden för att… (fyll i själv).

Nej, på något sätt så måste det vara vettigare att se till att vi kan finna glädje i omgivningen i närheten av där vi redan är. Att företag som arbetar med naturupplevelser kan göra det utan att erodera vare sig naturen i Sverige eller på andra orter. (Det är tex etablerad kunskap att flygresor skapar utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till såväl klimatförändringar som försurning av haven). Vi vill gärna kunna resa, men vi kanske inte måste göra det så ofta. Och när vi väl gör det så skall vi resa på ett sätt som inte tär på naturen och det system som vi, och allt annat liv, är totalt beroende av.

Och vi skall då givetvis inte heller bygga vår egen välfärd på att andra människor, direkt eller indirekt, skall behöva skapa utsläpp av växthusgaser, partiklar eller erodera resiliens i ekosystem eller samhällen för att komma hit och uppleva naturen. Gärna naturupplevelser. Det behöves det mer av såväl för att laga trasiga själar som för att få oss att värdesätta världen vi lever i och av. Men upplevelserna skall givetvis inte sabba den fantastiska naturen. Det är en av hörnstenarna för (förhoppningsvis) alla som arbetar med Naturturism.

Nåväl. Jag kände mig lite som en party pooper när jag bad åhörarna att inte expandera sin verksamhet på ett sätt som gör dem beroende av att folk, gästerna, gör ohållbara saker som tex långa resor. Ska vi alltså avstå från att maximera potentialen och avkastningen från vår verksamhet? Ja, om man ser att den leder till ohållbarhet. Hursomhelst så hade jag publiken med mig och blev inbjuden att fortsätta prata omställning i senare sammanhang.

När jag gick hörde jag hur en företagare funderade i termer av att bli den första som ställer krav på hur dennes gäster lever även utanför sin anläggning och/eller hjälper gästerna att minska sina ekologiska och klimatrelaterade avtryck. Jag tror att det finns ett stort värde i det, såväl för världen och hans verksamhet.

/Martin

PS. Jag känner mig tillfreds när jag ser att saker slår rot. DS,

Inte konstigt att vi inte reagerar

15 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

23 Comments

Forskare kommer med allt mer alarmistiska rapporter om hur illa det är ställt med klimat, ekosystem och andra globala frågor. Samhället samlar sina krafter till konferenser och olika former av lösningar.

Men allt för lite händer. Framför allt händer inte det som skulle kunna påverka och ändra de bakomliggande orsakerna till att vi har problem.

Vi försöker nämligen laga systemet med samma metoder som skapat problemen. Linjärt tänkande och kontroll. Ibland talar vi om exponentiell utveckling, men då är det oftast i samband med hur problemen växer eller hur någon aktör skall vinna marknadsandelar.

”Lösningen” på fossila bränslen heter biobränslen. Men så visar det sig (big surprise) att det i sin tur skapar problem med biodiversitet, utrotade växter och djur, jorderosion… och ännu mer utsläpp av växthusgaser.

Batterier och elektrifiering av samhället! Jovisst, men det leder i sin tur till expansiv malmbrytning, utsläpp av mineraler, transporter och kräver en massa energi.

Men himla dysterkvist! Vad skall vi göra då?

Först skall vi inse att vi inte har kontroll över naturen och vi kommer aldrig att få det. Naturen är ett komplext system, det förändras hela tiden och responser på olika aktiviteter blir olika vid olika tillfällen och situationer.

Vidare så vore det fint med lite ödmjukhet. Vi är inte skapelsens krona. Ingen har givit oss mandat att härska och dominera annat liv, vare sig nu levande eller kommande. Vi tog oss den rätten för att det passade oss.

Och systemet, det som vi nu inser att vi behöver förändra för att samhällsfunktionerna skall trilla över kanten efter det sluttande plan som vi befinner oss på, det VILL INTE förändras. Systemet agerar efter egenintresse. Det strävar efter att vidmakthålla sin position, även om det leder till kollaps och dess undergång.

Låter det knepigt? Det är bara att titta på våra lösningar på de uppenbara problemen. Lösningen på fattigdom heter ”trickle-down”, Lösningen på brist på grundvatten heter Borra djupare, Lösningen på klimatrelaterade värmeböljor heter luftkonditionering eller resa bort, Lösningen på luftföroreningar heter luftfilter, Lösningen på förlust av ekosystem heter ”green growth”, Lösningen på att folk tigger heter Kriminalisering, Lösningen på folkvandringar och flyktingar heter taggtråd och militär, Lösningen på havsnivåhöjning heter vallar och pumpstationer, Lösningen på utsläpp av växthusgaser heter skatter, …

Det är därför det är så svårt att hitta relevanta lösningar. Vi vill göra samma sak som förut, blunda för det jobbiga och hoppas att det som händer i verkligheten inte sker på riktigt.

Jag är övertygad om att vi behöver en ny berättelse om vilka vi är och hur vi kan skapa mening i tillvaron.

Jag önskar att jag hann presentera något som kan ta oss ur denna sinnesstämning av misströstan och förtvivlan. Men jag hinner inte skriva mer om det just nu, skall till Universitetet och lyssna på en expertgenomgång av IPCC:s senaste rapport, den om skillnaden mellan att värma planeten med 1,5 eller 2 grader. Jag tror inte jag kommer att bli mer hoppfull efter det, men jag träffar nog en och annan som har kommit till väsentliga insikter i alla fall.

Efter det skall jag lyssna på vad konsten gör nu när jorden, eller i alla fall civilisationen och systemet som vi känner det, går under.

/Martin

PS. Cred till Erik Garmo för idé till artikeln. Eriks hemsida: erikgarmo.se DS

Om en intelligent utomjording ville förgöra oss

29 september 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

42 Comments

De utomjordingar vi kan komma att stöta på är antigen bakterier eller riktigt intelligenta varelser. Ekorrar, ormbukar eller något liknande lär inte kunna resa genom rymden till vårt solsystem. Antag därför att utomjordingen Zorg* upptäckt planeten Jorden och dessutom bestämt sig för att förändra livet på planeten och slå ut de väl etablerade arterna som befolkar den. Varelsen gör det inte genom att landstiga, kriga eller sprida smitta. Nej, Zorg är betydligt listigare än så, och än oss.

Djur och växter på planeten Jorden är/var bra rustade mot störningar och hot, dvs resilienta. Detta till stor del eftersom planeten haft ett förhållandevis stabilt klimat de senaste drygt 11.000 åren. Men samtidigt har det gjort att vi alla lever under premissen att klimatet, t ex havsnivån, monsuner, havsströmmar, temperaturer och växtzoner mm inte varierar särskilt mycket.

Zorg’s plan var att få till en förändring av just klimatet och att det i sig skulle slå ut många arter. Av dessa så föreföll människan vara en osedvanligt seg och anpassningsbar art, trots sina klena fysiska förutsättningar. Men kreativiteten hos människan gjorde henne också lämplig som katalysator för Zorg’s grandiosa plan. Därtill tänkte sig Zorg komma åt många arter genom dominoeffekter i systemen.

Det finns (minst) sex sätt att ändra/påverka en planets väder och klimat.

Förändra hur mycket energi som solen strålar ut.
Flytta planeten närmare eller längre bort från solen.
Ändra månens rotation kring planeten.
Ändra planetens rotation, rotationsaxelns lutning eller formen på omloppsbanan kring solen.
Ändra planetens färg, ”albedo”. Detta påverkar hur mycket av solljuset som reflekteras ut i rymden respektive blir kvar som energi på planeten.
Ändra sammansättningen eller mängden växthusgaser i atmosfären.

Av dessa så kräver de fyra första stora externa krafter från t ex andra planeter. Till viss del sker förändringar av dessa, men det är på skalor som antingen är för snabba (solfläckar) eller för långsamma (tex Milanković-cykler) för att tilltala Zorg som vill ha en varaktig förändring, men inte orkar vänta flera tusen år till nästa förväntade istid.

De två sista är lite enklare och kräver mindre energi. Interna processer på planeten kan skapa t ex kraftiga vulkanutbrott eller återkopplingar i klimatsystemet. Men även om stora regionala katastrofer som vulkaner och jordbävningar har orsakat mycket skada på livet på jorden de senaste 11.000 åren, så har ingen av dem förmått förändra klimatet varaktigt.

Att ändra planetens reflektionsförmåga, Albedo, är inte heller trivialt. Sot, svavel och andra partiklar faller ner till marken av gravitation eller nederbörd efter någon vecka. Det gör att man aktivt måste ”fylla på” för att andra återkopplingar i klimatsystemet skall kunna starta. Det är nästan som om systemet inte vill förändras annat än att möjligen ”vibrera” kring ett medelvärde.

Växthusgaserna då, hur kan de nyttjas för att ändra planetens klimat? Växthusgaser är lite mer långsiktiga. De ändrar inte mängden energi som kommer till jorden, men däremot hur mycket som strålar ut i rymden. Mer växthusgaser gör att utstrålningen av värmeenergi sker från en högre höjd. Där är det kallare, dvs mindre energi lämnar planeten. Det blir alltså kvar energi på planeten. Och det blir därmed varmare, blåsigare, mer regn och mer torka. Eftersom växthusgaser är gaser så faller de inte ur atmosfären till följd av gravitationen i alla fall. Gaserna det handlar om är:

Vattenånga
Metan
Lustgas
Koldioxid
Ozon
Helt nya kemiska föreningar, tex freoner

Att ha som strategi att försöka förändra dem har sina baksidor. Vattenångan är effektiv som växthusgas och det finns gott om den, men den är alldeles för temperaturkänslig. Så fort det blir kallt, och det räcker med att det blir natt, så kondenserar den och faller ut som dagg, regn eller snö. Men den kan boosta effekten av andra växthusgaser. Metan och lustgas är effektiva sett per molekyl, men bryts ner av solljus efter något tiotals år. Ozon är inte tillräckligt stabilt det heller, reagerar med andra molekyler. Freoner är i och för sig väldigt stabila och effektiva sett per molekyl, men de kostar dock en massa energi och förutsätter kunskap för att skapa.

Koldioxiden däremot skiljer sig från de andra. Dess beståndsdelar, kol och syre, finns i överflöd på planeten. Och koldioxiden är tillräckligt långvarig i atmosfären, flera hundra år, för att en ökad halt av den skall kunna starta andra processer, tex avsmältning av glaciärer, metangasutsläpp från biologisk aktivitet i mark som varit i permafrost i hundratusentals år och förändra växtzoner.

Dessutom så behöver man inte tillföra någon energi för att producera den. Tvärtom, man får energi när man skapar koldioxid!

Det som talar mot koldioxiden är att växter konsumerar den genom fotosyntesen och att koldioxiden löser sig i vatten, tex haven. Men det oroar inte Zorg. Dels eftersom människan redan transformerat så mycket skogar till andra ytor och därmed tagit bort en väsentlig del av den växtlighet som kan binda koldioxid till såväl fibrer som i marken. Dels för att den koldioxid som löst sig i haven förmodligen kommer att komma upp till atmosfären igen när haven blir allt varmare. Vätskors förmåga att binda gaser är ju trots allt temperaturberoende. Och mer än 90% av värmen från den förstärkta växthuseffekten hamnar i haven.

Koldioxiden är Zorg’s trolldryck! Det fossila kolet kommer att bli människans ödesråvara. Får människan väl smaka på den frukten blir det svårt att låta bli att fortsätta. Zorg bevakar Jorden från en av dess Lagrangepunkter där han smider sina planer. Människan har nu etablerat sina vanor och system. Zorg kan sätta sina idéer till verket. Han skall låta människan förgöra sig själva.

”Det gäller bara att göra dem beroende av något som i sin tur får dem att såga av grenen de sitter på. Och komma långt nog innan de fattar vad de håller på med. Som grädde på moset kanske de dessutom börjar bråka med varandra och då kommer det att gå ännu snabbare.”

Tiden blev mogen för människan att uppleva att hon kan ställa sig utanför naturen och betrakta den som ett objekt. Människan bearbetar detta objekt, denna resurs som tycks ligga helt outnyttjad framför henne, och skapar på så sätt mer välmående till sig själv. Med hjälp av vetenskap, teknik och förfinade berättelser bygger människan upp samhällen, strukturer och rör sig sakta men säkert in i förväntningarnas landskap. Inget problem är för litet eller stort. Men djärva ambitioner och gott självförtroende tar sig människan an problem efter problem. Det förefaller bara vara en tidsfråga innan alla är lösta. Naturen ligger som på ett dukat bord, färdigt för människan att ta sig an. Ja, och det som inte ligger färdigdukat, det kan människan gräva fram och servera sig själv.

Skogarna höll på att ta slut till följd av de energikrävande processer man skapat. Men så fann människan det fossila kolet som legat lagrat i mark, berg och under havsbottnar i miljontals år. Det är ett mirakel större än Miraculix’s trolldryck som ger övermänsklig styrka. Olja, kol och naturgas tycks finnas i obegränsad mängd. Med dess hjälp får man krafter som inte ens forntida kungar eller generaler förfogade över. Den ger makt och rikedom och ju mer fossilt kol man förfogar över, desto mer makt och förmåga att erövra fossilt kol får man.

Det är inte konstigt att alla människor tävlar om att komma åt trolldrycken.

Zorg’s plan håller på att fulländas. Genom att göra människan beroende av något som hade som bieffekt att den skapade koldioxid så är Zorg på väg att lyckas med ambitionen att människorna skall transformera klimatsystemet och sina livsbetingelser till sin egen nackdel. Varningsklockor ringer, men sötman och belöningen för de som äger kolets kraft trumfar visheten hos de som inser att grenen vi sitter på, och sågar i, håller på att brista.

Men människan är inte beroende av koldioxiden i sig. Inte heller av energin som sådan, det är bara ett verktyg. Vi är beroende av syre, vatten, livsmedel, värme, kyla, fibrer, transporter, sjukvård, kultur, rekreation, bildning mm. Om vi kan finna något annat sätt att skapa denna välfärd på, eller i alla fall det mest nödvändiga av den, så kan vi låta det fossila kolet ligga kvar i marken och skogarna på marken. Men det rådande systemet är beroende av de återkopplingar som ger makt, rikedom, välfärd mm. Det är inte lätt att transformeras. Men transformation blir det förr eller senare, till det ena eller andra.

Grenen håller på att brista. Naturen vrålar. Människan är tondöv och stoppar huvudet i sanden. Som snart är översvämmad. Gör vi inget så är det ett aktivt val att misslyckas.

/Martin

I verkligheten finns givetvis inte Zorg eller någon motsvarighet vi skulle kunna skylla på. Vi gör det här helt själva.

*Alla eventuella likheter med andra verkliga eller fiktiva Zorg är givetvis oavsiktliga.