Förundran

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

2 tankar på “Förundran”

  1. Har gått o lyssnat på boken Sapiens av Harari under tiden jag målat huset och trots att jag absolut inte är okunnig om vår arts historia och beteende så väcker den boken en väldigt stor förundran…ja, som sagt hur kommer det här sluta med en art som är en utpräglad ekologisk seriemördare och så fyndig och kreativ men ändå så obetänksam och hänsynslös….

    Svara
  2. En mycket vanlig suboptimering är att mellancheferna belönas för att hålla ner kostnaderna för budgetåret genom att skyffla kostnader över väggarna framåt och bakåt (året efter och innan) och mot sidorna (andra mellanchefers revir). Störst skyffel vinner.

    Svara

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: