Detta är en kopia av en krönika som jag skrivit för Hagainitiativet.
De senaste åren har miljöproblemen åkt jojo i medias bevakning. Den vetenskapliga närvaron har stadigt ökat. Så även insikten, hos insatta, om allvaret i situationen.
Människan trycker på gaspedalen och rycker i ratten när vi nu accelererar på en allt smalare väg. Hopp ställs till att mekanikerna skall trimma såväl motor som förbättra aerodynamik och vägegenskaper. Samtidigt börjar allt fler i baksätet att vakna och ha åsikter om vad som sker där fram.
Det råder ingen brist på vare sig vetenskapligt underlag eller politiska deklarationer. De stora bristen ligger i uppfyllande av dessa deklarationer samt i att anpassa politiken efter den fysiska verkligheten. Inget av detta är särskilt enkelt. Detta inte minst för att den breda allmänheten och de flesta beslutsfattare saknar såväl helhetsbild som detaljkunskap inom naturvetenskapen.
Jag har vid flera tillfällen frågat politiker och andra beslutsfattare vad vi måste göra: det naturvetenskapligt nödvändiga eller det politiskt möjliga. Ofta får jag en frågande blick tillbaka. Jag anar att det under dessa sekunder sjunker in hos dem att det kanske är en diskrepans mellan ”naturvetenskapligt nödvändigt” och ”politiskt möjligt”.
Forskare och rådgivare har genom alla år varnat för annalkande problem. I vissa fall har man därtill givit ultimatum: ”Vi har tio år på oss”. I vissa fall har beslutsfattare hörsammat varningarna och vidtagit relevanta åtgärder, i vissa fall har man skjutit problemen framför sig eller ignorerat dem.
Den kvarstående bilden är att det alltid finns lite tid kvar. Vi alltid kan skjuta problem framför oss. Tills det faktiskt är för sent. Men då kan vi å andra sidan inte göra något åt det längre. Katastrofer undviks och de inträffar, både i stort och i smått, det finns det många exempel på. Men vi gråter inte över spilld mjölk, vi häller upp lite mer. Så länge det går.
Många lösningar haltar när vi ser vår värld i ofullkomliga modeller och metaforer. T.ex. när man jämför klimatförändringar med att köra bil eller katastrofer med spilld mjölk. Men samtidigt behövs modeller och metaforer för att vi skall förstå vår roll och handlingsutrymme. Såväl komplexa som enkla modeller har sina för- och nackdelar.
Så är det till exempel med modellen av att klimatförändringarna orsakas av skorstenar och avgasrör. Förvisso är utsläpp av koldioxid den enskilt största orsaken till antropogen påverkan på klimatet, men kommer vi att undvika ”allvarlig påverkan på klimatsystemet” (UNFCCC) genom att försöka täppa till alla skorstenar och avgasrör? Det är att gå över ån efter vatten.
Bert Bolin sade redan 1974 att: ”Det finns betydligt mer fossila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna användas med hänsyn till klimatpåverkan.” Det är insiktsfullt och mycket vackert i sin enkelhet. Det gäller givetvis fortfarande.
Jag ställer mig frågan: ”Leder våra klimatåtgärder till att fossilt kol blir kvar i marken, och träden kvar på marken, i en sådan utsträckning att vi uppnår våra mål?” Svaret är: Kanske. Men definitivt inte om vi kör framåt genom att bara titta ut genom sidorutan eller se avgasröret som problemet. Våra lösningar får vidare inte skapa andra oacceptabla problem.
Om vi verkligen vill ha en chans att uppnå de målsättningar vi deklarerat i nationella och internationella avtal så måste en väsentlig del av det fossila kolet vara kvar i marken, tillika måste en väsentlig del av träden vara kvar på marken, även om det är tekniskt och ekonomiskt tillgängligt att bryta dem. Och hur skall våra samhällen se ut då och framför allt: hur skall de se ut fram till dess?
Det är den verkligheten vi behöver förbereda oss på, parallellt med pågående klimatförändringar samt konsekvenser bland annat inom energi, livsmedel, samhälle, ekonomi och geopolitik. -Vilket också gör att vi tvingas förändra våra samhällen.
Det politiskt möjliga är föränderligt, men här saknar världen ännu ledarskap. Pudelns kärna är att finna och navigera det politiskt nödvändiga inom det naturvetenskapligt möjliga*. Vi kan förhandla med varandra, men inte med naturen.
/Martin Hedberg
* notera att detta inte är samma formulering som i frågeställningen början av texten.
