Av Martin Hedberg
I en debattartikel i dag i DN så kritiserar Riksrevisor Claes Norgren Sveriges klimatinsatser.
Trots, eller kanske på grund av, att Sveriges Riksdag har beslutat att Sverige skall gå före när det gäller att minska klimatpåverkan så visar det sig att många av åtgärderna är otillräckliga, trubbiga eller kanske till och med motverkar varandra.
Man har granskat fyra insatsområden: Biodrivmedel, utsläppskrediter, Sveriges överskott av nationella utsläppsrätter och energideklarationer av fastigheter.
Riksrevisorn kritiserar inte ambitionerna att minska klimatpåverkan, men däremot de incitament man använder för att få oss konsumenter att ändra beteende.
Mest kritisk är man till turerna kring biodrivmedel. Kostnaderna för skattebefrielse uppgår till 2 miljarder per år, men har trots detta varken lett till den förväntade teknikutvecklingen av nya drivmedel eller att folk slutar använda bensin. En enkät visade att klimatskäl hade stor betydelse för de som köpte en bil som gick att köra på etanol. Men när det visade sig att det trots detta var billigare att tanka bensin än etanol så… tankar man bensin.
”Avsaknaden av tydlig prioritering mellan olika mål gör det svårt att bedöma resultatet av åtgärderna. Det kan leda till att statliga medel inte används effektivt och till att olika åtgärder motverkar varandra. Klimatåtgärder ska ofta bidra till flera olika mål som ibland är svåra att förena samtidigt. Det kan vara näringspolitik, regionalpolitik eller jordbruksstöd.”
Just den här röran beror till stor del på att man trots allt är inne och reglerar i detaljer, vare sig det är med skatter eller subventioner. Men hur skall man annars göra? Be folk att minska klimatpåverkan? Hur bra fungerar det?
”Att de viktiga klimatåtgärderna ofta måste vidtas inom politikområden vid sidan av miljöområdet gör det inte mer överblickbart. Effekterna kan vara både direkta och indirekta och ibland motverkar de varandra. Det har vi sett i tidigare granskningar, även inom fiskeripolitiken där yrkesfiskarna får skattebefrielse från energi- och koldioxidskatter och andra stöd, trots problem med överfiske och stora koldioxidutsläpp från fisket och övriga sjöfarten.”
Det här är inte enkelt. Och det här är röran som uppstår bara i Sverige. Tänk dig när att man göra samma belysning av världen som helhet. Hur minskade utsläpp i en nation kan motverkas av ökade utsläpp i en annan nation och dessutom inom en helt annan sektor.
När någon pratar om hur en åtgärd skall minska vår klimatpåverkan, vare sig det är, grön el, plantering av skog, CCS, ”klimatkompensering”, kollektivtrafik, fri parkering för ”miljöbilar”, stand-by knappar eller någon annan vettig och behjärtansvärd insats, så brukar jag ställa mig en fråga: ”Leder det här till att fossilt kol blir kvar i marken och biomassa kvar på marken?” Och det skall inte bara vara ett tag till, inte bara några månader eller år. Insatsen måste leda till att vi faktiskt låter bli att gräva upp en viss mängd kol och att skogar netto tillåts stå kvar under hundratals år.
Oftast är svaret nedslående. Vi blir allt bättre på att hushålla med energi och använda förnybar energi, men vi ”kompenserar” detta med att allt fler människor använder allt mer energi, totalt sett. Det blir alltså mer nytta till fler, och det är ju bra. Men samtidigt så missar vi våra övergripande mål, att minska det totala utsläppen.
Det blir lätt så när man styr i detaljerna, men inte har överblicken. Och det är inte konstigt, våra samhällen är inte uppbyggda på det sättet. Vem skulle styra så att utvecklingsländerna inte nyttjar den olja/kol/gas som vi låter bli att använda? Vem skulle bestämma att Australien inte skall gräva upp mer kol? Marknaden? Politiker? FN? Våra barn?
Det kommer att ta ett tag innan vi blir bra på det här. Under den tiden kommer vi, inom vissa regioner, att uppnå fantastiska mål och inom andra att misslyckas. Det som räknas när det gäller klimatet är vad som sker totalt.
Och hur det går totalt, tex när det gäller atmosfärens innehåll av koldioxid, kan man bland annat se genom den så kallade Keeling-kurvan. Den visar hur halten koldioxid i luften ökar för vart år som går, trots alla stolta ambitioner.
Koldioxid sedan 1958, Mauna Loa. NOAA.
Förindustriell nivå var 280 ppm (miljontedelar), När Keeling började mäta år 1958 så var halten 315 ppm. Nu är vi uppe i 390 ppm. Och halten det fortsätter att stiga. (Läs mer på NOAA.)
(För säkerhets skull så påpekar jag än en gång att det inte bara är koldioxid som ligger till grund för atmosfärens långlivade växthusgaser. Vi har även metan, lustgas och olika former av freoner. Och det är inte bara växthusgaser som påverkar jordens strålningsbalans och därmed klimatet, även aerosoler och jorden albedo (reflektionsförmåga) påverkar klimatet. Men förändringen av koldioxiden står för merparten av det som gör att förändringstakten i klimatet är kraftigare nu än den varit på många miljoner år.)
Riksrevisorn levererade svidande kritik, men det är ändå bara en vårbris jämfört med kritiken som lär komma från våra barn när de växer upp. Och de behöver inte bli Riksrevisorer för att fatta att vi gjorde för lite igår, idag och förmodligen också i morgon.
/Martin
