Av Martin Hedberg
Nu har fästingsäsongen börjat. I alla fall i södra Sverige.
Vi bor en bit utanför Stockholm. Det är inte ens en vecka sedan den sista snöhögen töade bort från gräsmattan. Och jag tog just bort en fästing från vår femårige sons rygg.
Vår son hävdade i och för sig, med eftertryck, att det inte var en fästing. ”För jag har sett det.” För mig var det dock uppenbart att det var en fästing och att hans reaktion var ett utslag av förnekelse. Det är inte ovanligt när man står inför en (upplevd) obehaglig insikt.
Fästing (arkivbild)
Det var en fästing, även efter att jag tagit bort den. Den rörde sig långsamt på pincetten. Men inte heller nu ville vår son ta in att det var en fästing. Han ville inte titta på den utan stod en bit bort och beklagade sig över att jag nypt till två gånger istället för bara en. Jag försökte förklara att det nog hade räckt med en gång om jag fått grepp om fästingen på en gång, men att det var svårt eftersom han (vår son) inte legat still.
Nåväl, fästingen är borta. Kvar är en rodnad i skinnet. Det var inte värre än så. Men det hade blivit både obehagligare och värre om vi inte agerat i tid. T.ex. om jag inte upptäckt fästingen eller inte kunnat stå emot vår sons förnekande respektive argumentation att den i alla händelser inte krävde någon åtgärd.
Är allt frid och fröjd nu? Ja för stunden, men jag vet att såväl han som jag kommer att få fler fästingar. Men man får ta ett problem i sänder, vara glad för dagen som kommer och framför allt se världen, inklusive fästingar, med öppna ögon.
Jag får givetvis inget tack för att jag tog bort fästingen (men det var inte heller därför som jag tog bort den). Däremot skäller han på mig för att jag sitter framför datorn istället för att göra frukost till honom. Nåväl, det var ett bra argument. Det följer jag.
/Martin
PS. Alla eventuella paralleller till förnekande av klimatvetenskap är bara en händelse. Men det kanske går att lära sig något av det i alla fall. DS.