Boken extremt väder inom räckhåll

Ett av de första exemplaren av min bok Extremt väder

Tidigare i veckan besökte jag förlaget Max Ström och fick äntligen hålla i ännu ett exemplar av min alldeles nytryckta bok Extremt väder. Det allra första exemplaret av boken fick jag för drygt två veckor sedan. Men det exemplaret gav jag bort. Den boken är nu på väg över Atlanten.

Så boken ni ser på bilden ovan är egentligen bok nummer två av mitt första alster som författare. Det en väldigt speciell känsla. Jag är glad och oerhört tacksam dels över att ha fått den här möjligheten, dels över att ha fått arbeta med en fantastisk redaktion. (Läs mer i en tidigare bloggartikel).

Vandrande stenar. Från boken Extremt väder

Boken kretsar kring fyra teman, vindar, temperatur, nederbörd och fenomen. Den bygger fantastiska bilder med lite längre bildtexter. (Nej inget av det jag fotograferat dög, och förläggaren Jeppe Wikström (som är fotograf) fick bara med en av sina egna bilder.)

Jag förklarar hur olika fenomen uppstår och beskriver hur människa och natur samverkar med väder och naturkatastrofer. Det är faktiskt lite mer än ”bara” väder. Boken behandlar även jordskred, jättevågor, slukhål, norrsken, permafrost mm samt medicinska och ekosystemrelaterade aspekter av dessa. Där jag har lämnat min confort-zone har jag tagit hjälp av sakkunniga inom dessa (och mina egna) områden för att landa rätt.

Nedisning. Från boken Extremt väder

Med min profil kanske många tänker att boken mest handlar om hur klimatförändringar skapar extremt väder, men så är inte fallet. Förvisso sätter jag, där det behövs, in extremt väder och naturkatastrofer i perspektiv av att klimatet förändras. Det går inte att komma ifrån att vi människor är en del av vad vi kallar ”Earth system”. Vad vi gjort märks i naturen.

Fenomen. Från boken Extremt väder.

En orkan är fortfarande en orkan. Och vi har påverkat sannolikheterna för att den ska uppstå och hur mycket vindar och regn den kommer att ge. Och framför allt har vi förändrat förutsättningarna för allt övrigt liv på planeten, växter och djur. Det förändrar i sin tur förutsättningarna för oss. Förändringar av monsunregn till exempel. Eller havsnivåerna, permafrost som tinar, hav som försuras och skogar som skövlas. Allt är återkopplat, det är vansinnigt intressant och skrämmande.

Vi har också med ett uppslag av väderrekord. Kallast, varmast, torrast, högs/lägst lågtryck, tromber, blixtar, dödligaste naturkatastrofer, hagel, tropiska cykloner, isberg och annat för kalenderbitaren. Såväl globalt som, där det är relevant, i Sverige.

De avslutande två kapitlen, Framtidens väder och Epilog, är inte bildsatta. Efter man har läst de texterna får man sluta ögonen och skapa sig sina egna bilder. Där handlar det om sånt som ännu inte har skett. Men jag beskriver det i ord. Den stora frågan är hur människan och våra samhällen kommer att reagera. Lulla på som vanligt är inte en option. Naturen förändras och vi med den.

Jag har fått löfte om att boken skall att finnas i bokhandeln i slutet av nästa vecka (vecka 34).

/Martin

PS. Greta fick mitt första exemplar av boken. Boken kommer, när hon kommer fram till USA, att tillsammans med hennes övriga bibliotek hon har ombord på segelbåten Malizia II, doneras till Svenska ambassaden i USA. DS.

Greta starts sailing

Malizia II in Plymouth, August 14, 2019

At 1500 GMT today (17:00 CET) Greta Thunberg, Boris Herrmann (skipper), Pierre Casiraghi (founder of Team Malizia), Svante Thunberg (Gretas father) and Nathan Grossman (filmmaker) will start their journey to sail from Plymouth to New York.

When you sail, the weather and ocean conditions are interesting, and very dynamic, conditions and boundaries. It is like a framework that sets the rules for your speed, comfort and safety. At the moment and in the future.

The weather changes all the time and as the ship moves it adds a dimension to the change. And it makes the forecasting very interesting. You don’t have to be a meteorologist or weather-geek to appreciate the conversations about how the atmosphere and ocean might, or might not, develop. At home or the office most people hardly notice small and large shifts in the weather. At sea it sets the rules.

Weather is not a mechanical system. No matter how much knowledge or powerful computer you have, you can never be certain about the development of the weather. But you can calculate the most probable development and different envelopes of evolution.

With these at hand, and knowing of how fast you can sail your yacht with different sails at different windspeed, and wind directions, you can calculate where you might be a couple of hours, or days, ahead. -But you have to take into consideration all the small steps in-between. This is called ”routing”, to navigate with respect to weather, waves and currents.

Different team have different goals when they sail. Is it to set a world record, to win a competition or to avoid storms, icebergs, waves and other harsh or dangerous conditions? If the goal was to gain speed you might consider heading north, to make use use of the intense low-pressure located between Ireland and Iceland now and over the weekend.

But the priority of this journey is 1.Safety, 2.Safety and 3.Safety. It will be hard and uncomfortable enough anyway for Greta, Svante and Nathan who has none (Greta) or only limited experience from off-shore sailing like this. The decisions from Boris Herrmann of how they will navigate will of course reflect this. 

Someone compared the interior of the yacht to a tin can. It is a somewhat misleading metaphor. A tin can is nowhere near as optimised as this yacht. The tin can is for instance way too heavy in relation to its task and the environment it experiences. The boat is built for high speed sailing and you don’t add anything unless it brings speed or is necessary for safety. Paint for instance.

I was in contact with the team earlier today and they will take a somewhat southerly route. Not as far south so they reach the Trade winds, but just south of the Great circle between Plymouth and New York.

Malizia II preliminary routing from Plymouth to New York. August 14, 2019.

Right now, south of England, they will experience a 260/20(30) kts wind (i.e westerly wind, average speed 20 knots, gusts reaching 30 knots). It is close to head-wind so they will have to go SSW. North of Spain they will turn westward towards the Azores. 

In meteorology the Azores are forever connected to sun and calm weather via the name ”The Azores High”, the North-Atlantic subtropical anticyclone. Right now there is a High centered over the Azores. But as Malizia II gets closer this weekend this has changed to low-pressure, a cold front and rain.

If it ain’t climate it is weather. Or ”Climate is what you expect, weather is what you get”. Now if you  try to imagine unprecedented fast and very large climate changes. What kind of weather will we get in the future? Oh, btw, the future is already here. And the change accelerate.

Yours,
/Martin

Enjoy your Atlantic journey Greta!

Greta Thunberg with her father Svante Thunberg and Richard Brisius, The Ocean Race

Today you will set sail to cross the Atlantic. From Plymouth, England to New York, USA. When you last year started talking about sailing to the UN meeting in USA, you primarily viewed it as a sustainable transport. To do what most other people would have done, arguing that you had an important mission and therefore was justified going by airplane, was never an option for you.

You investigated going with a transport vessel or even to take the eastern way around the globe. For some time the option was the southern route over the Atlantic along with the trade winds. But it is long and this time of the year also include the risk of dealing with hurricanes. 

You ended up choosing the northern Atlantic route. It is the shortest distance, not too warm and humid. Well, that is apart from all the moist and water the prevailing westerlies and extratropical cyclones, i.e. low-pressures, cold-fronts and mid-latitude storms, create in interaction with the ocean. 

The crux with the northern Atlantic route, going from Europe to America, is that for lion’s share of time you will deal with variations of head-wind due to prevailing westerlies. The northern route is perfect going west to east. But as long as you don’t get stuck in a high-pressure, you will manoeuvre your sailboat to go in whatever direction you want.

There will be many reasons why the sail trip will make a lasting impression on you. Whatever vehicle you have travelled with before, to sail across an ocean is something extra. The first time you sail off-shore, watch the sun rise and set beyond the 360 degree ocean-horizon, experience a cloud-free night where the atmosphere is not polluted be either aerosols or light from surrounding cities, watch millions of stars in the Milky Way, small and large creatures living in the ocean, ride through a storm, pondering all the thoughts and conversations there are time for on board your ship, not to mention when you spot birds and land for the first time after a many days at sea.

The ship itself on the ocean is like a miniature of a society. Whatever tools, knowledge and skills you bring, is what you will have to do with. Of course you can catch some fish, collect rainwater and today also connect knowledge via satellite-communication. But you still have to handle whatever happens with whatever you have brought. 

Things break, people get sick and there will be conflicts even over small matters. But on the boat there is no escape. One has to deal with everything. And that in itself is pretty beautiful and illustrative. 

In ”the modern” life in cities many people don’t see the connections and relations between people and people, and nature we all depend upon. Neither do many people realize how changes in climate and ecosystems far away from them will impose changes to their life, today and in the future. But on a sailboat it is obvious, because everything is short distance and connected. There is a reason for the proverb ”to be in the same boat”.

The earth is round and there is no risk of falling over any edge when sailing towards the horizon, no matter how far one goes. But using geometry as a metaphor, there are slippery slopes and the world is about to accelerate along one or more of those. Science communicated this decades ago -and had societies acted promptly then, for example around the time for the first report from IPCC 1990, or why not in the 70’s when Limits to Growth was published and we had the first large oil-crisis?, we wouldn’t be in the climate crisis we are in today.

Today we make fun of people who claimed (some still claim!) the earth is flat. In the future people will blame and sue those who today are in the business of actively denying and counteracting the scientific knowledge about anthropogenic climate change and other man-made global changes, threatening resilient ecosystems and societies.

But many people understand the science and are concerned. However a lot think that their capacity to make a significant impact and change the devastating trajectory is too small. But then someone thought and said ”no one is too small to make a difference” 😉 Thank you.

Science is clear. Momentum among people grow. Humanity need to transform, or we will loose biodiversity, resilience, species and infrastructure beyond the carrying capacity of ecosystems and our societies. Systems collapse all the time, but we drive unprecedented changes and intensified collapses. It will force us, and all other life on the planet, into very uncomfortable adaptation. Individuals, eventually societies, suffer and die. Therefore, failure to mitigate the driving forces promptly, is not an option.

Every year of inaction, i.e. business as usual and continued emissions of greenhouse gases, we loose two years. The year of inaction and a year on the other side of the carbon budget. Every year of inaction we make the necessary transformation harder as the rate of change has to increase in order for us to stay within the budget.

Greta, you will have a very interesting, intensive and important year in America. But before that, starting this afternoon, take the opportunity to enjoy your journey with Malizia II, the crew and the ocean as you read the sky and manoeuvre your ship with a deepening understanding and relation to nature.

With kind regards,
/Martin Hedberg

The image was taken June 29, 2019 in Stockholm as Greta was doing her research and was invited to see the interior of a VO65. Also in the image, Gretas father Svante Thunberg and Richard Brisius, The Ocean Race.
Greta and crew will sail
Malizia II with Boris Herrmann, an IMOCA 60.

Om man inte håller balansen så ramlar man omkull

Stenmård, skelett

DN hade för ett år sedan en artikel om invasiva arter i Sverige och hur de påverkar och hotar det svenska ekosystemen. Det är bra att hålla koll på dem och se till att de inte stör balansen i ekosystemen. För balans vill man ju ha.

Apropå det, är vi människor bra på att upprätthålla balansen i systemenen?

Vi är, som alla djur, opportunister. Men till skillnad från dem så har vi betydligt mer inflytande på vår omgivning. Vi har också mer intellekt, förmåga att samarbeta och förstå konsekvenser av vårt agerande. Hur går det för oss, vad gör vi med vårt intellekt och förmågor?

Okay, så vi flyger, äter kött och beter oss allmänt dåligt. Lösningen på det måste rimligen vara att göra mindre av detta. Så vi flyger mindre, äter mindre kött, klimatkompenserar och så vidare. Bäst vore kanske om jag inte fanns alls?

Men det är ju inte så kreativt.

Göra saker mindre dåligt. Eller göra saker bra? Hur vore det om vi såg själva som en resurs? Någon som gör gott istället för att göra mer eller mindre ont? 

Det linjära synsättet tar oss inte dit vi vill. Kan vi tänka på ett annat sätt?

Hur kan vi bli bättre på att samspela med de levande systemen? Utveckla en sorts teknik och system som gör att vi är en bra integrerad del av de livsuppehållande systemen.

För de kanske vi behöver ny teknik, men tekniken i sig kommer inte att lösa annat än temporära och lokala problem. Vi behöver vara mer långsiktiga än så.

Hur tar vi ansvar?

Det finns en djupt rotad idé om att naturen finns till för vår skull, att den kanske till och med är skapad för att vi ska använda, förbruka, den. Det är en grundläggande tanke både inom religionen, tex kristendomen, och industriella revolutionen. Vetenskapen och fossila resurser har givit oss möjligheter att extrahera enorma mängder av dessa resurser som fanns/finns i naturen.

Vi har dessutom kommit att distansera oss från naturen. Vi står liksom utanför den. ”Människa och Natur”. Ändå, eller kanske just därför, är vi herre på täppan.

Men tänk om det är så att vi är en del av naturen? Att vi inte skiljer oss i egentlig mening annat än att vi har så ofantligt mycket mer kraft till följd av vår förmåga att samarbeta, nyttja extern energi och konstruera såväl maskiner som kemiska föreningar.

Det första vi kan göra är att erkänna att alla växter och djur, däribland människan, är opportunister. Ligger det en räkmacka på bordet så tar vi för oss. På samma sätt som växter växer på de mest otillgängliga platser och djur expanderar till nya platser. Tex de invasiva arterna som nämnas i DN:s artikel.

Kruxet är att vi människor är så otroligt bra på att ta för oss. Och på att dumpa saker efter oss. Gör man det så tappar man balansen. Vi måste anstränga oss väldigt mycket för att inte hamna i fritt fall. Signalerna är detekterade, bearbetade och kommunicerade sedan decennier. Men nervsystemet och alla mer eller mindre autonoma aktörer i våra komplexa samhällen har inte koordinerat sig för att återfå balansen.

Vi har spärrat upp ögonen och börjat veva med ena handen. Samtidigt brinner skogarna i Sibirien, glaciärer och permafrost tinar, haven försuras och arter och ekosystem går i spinn.

Vi håller på att tappa balansen, men tänker uppenbarligen inte göra något förrän alla, även de med mycket makt och inflytande, är riktigt tvärsäkra på att även de kommer att följa med i fallet. Och då…

Nä, makten och inflytandet vi har är inte obegränsad. Vi är en del av systemet och vi kan inte förhandla med naturen. Vi har knuffat många andra arter över kanten och håller själva på att förlora balansen. Återkopplingar i naturen gör att det tidigare någorlunda fasta fundament vi hade under fötterna flyttas i en annan riktning, i flera dimensioner, än vi rör oss i.

/Martin

PS. Bilden är ett skelettet av en stenmård, en av de invasiva arterna som nämns i DN’s artikel. DS.

Sluta förvånas över värmen

Juli månad är på väg att bli den varmaste månad som någonsin uppmätts på jorden. Detta efter att juni satte rekord som den varmaste junimånaden som någonsin uppmätts.

Och på det en pågående värmebölja i Europa. En värmebölja som kommer att krossa många lokala värmerekord. För att inte tala om allt lidande som den skapar.

Avvikelse av temperatur ca 1500 meter upp i luften. Prognos från ECMWF för torsdag 00 utc.

En del media illustrerar sommarvärme med ”Äntligen sommar”, smältande glassar, barn som hoppar från bryggor i vattnet och solar med solglasögon. Jag tycker att det vore fint om man var mer neutral och saklig. Man kunde också ta med lite av den andra sidan, uttorkning, badsårsfeber, algblomning, skogsbränder, sinande brunnar, ökad energiförbrukning osv.

Och när man ska illustrera det katastrofala med värmeböljor så blir det alltsom oftast folk som svalkar sig i fontäner. De beter sig annorlunda än vad de gör en onsdag i november, men de är inte representantiva för lidandet av värmeböljan. Folk avlider av värmen! Det sker främst för att kroppen inte kan återhämta sig under de varma natterna. Det är barn, gamla och redan svaga som drabbas, inte ungdomar som badar fontän.

Jag menar nu inte att man ska göra bildkollage från bårhusen, men att man skulle kunna välja illustrationer som bättre berättar om umbäranden som folk upplever i samband med värme och uttorkning.

Och så ska vi sluta vara förvånade över att det slås värmerekord. Forskare har i decennier både beräknat och kommunicerat att det som nu sker kommer att ske.

Vi ska vara förvånade om temperaturen/energin i haven/glaciärerna/luften INTE stiger.

Bara för att tydliggöra vad vi behöver förbereda oss på (Hallå politiker, näringsliv, strateger och beslutsfattare)…

Normalt nu, och under överskådlig tid (kommande decennier), är ACCELERANDE stigande temperaturer, havsnivåhöjning, tinande glaciärer, jorderosion, försurning av hav, förlust av ekosystem, växt- och djurarter.

Halten koldioxid i luften sedan år 1700, Keeling-kurvan. Förra gången koncentrationen var så här hög var för 3-5 miljoner år sedan. Det var innan det blivit svalt nog för istider att bildas som kommit och gått.

Vi ska inte heller vara förvånade över att halten koldioxid, det sätt varmed människan primärt driver på dessa förändringar av klimat och ekosystem, stiger accelererande. Hur kan det bli på annat sätt när vi utvinner och förbränner allt mer fossilt kol, skövlar skogar och dessutom naturens förmåga att buffra, absorbera våra utsläpp, minskar?

Det förefaller inte finnas någon som helst vettig eller realistisk plan för att hantera detta. Vare sig på global, nationell eller regional nivå.

De fattiga, utan rösträtt, utsatta och maktlösa har inget att säga till om. Hit räknar jag inte bara människor utan också övrigt liv på jorden. De flesta fattar inte vad som håller på att hända, varför eller vad man kan göra åt det. De försöker bara klara av dagen på den systemnivå de befinner sig.

De som är rika, har makt, inflytande, resurser, kontakter och överblick tror jag lever i illusionen av att de kommer att klara sig med begränsade umbäranden eftersom de har just resurser och redundans på många olika plan. Man förväntar sig kunna omallokera sina tillgångar (som i pengar räknat är många gånger större än vad man med värdighet kan omsätta under en livstid) och i värsta fall helt enkelt flytta till platser som inte drabbas av extremt väder och betala för tjänster, tex livsmedel, energi, säkerhet om det skulle bli en bristvara.

Sedan har vi den stora medelklassen. Människor som lever hyfsat, men inte har jättestor frihet, eller insikter om hur man ska ändra sina liv. Jag tror att många här är medvetna om att vi behöver ändra kurs, men samtidigt känner sig maktlösa över sin kapacitet och förmåga att göra det. Man hoppas att de med mer makt, resurser och inflytande (givetvis) ska göra vad som krävs för att behålla stabiliteten i samhället utan att erodera naturen som vi (ju) är helt beroende av.

Jag ser inte någon hållbar plan eller strategi som ser till allmänhetens eller helheten bästa. (Men jag välkomnar alla initiativ som visar att jag har fel.) De planer som finns i subkulturer eller små samhällen kan möjligtvis vara hållbara för dessa, till och med utan att vara eroderande för andra, men de förhindrar inte den storskaliga skövlingen av naturen på en högre systemnivå.

Och de företag och maktcentra, tex de hundra bolag som står för 71% av utsläppen av växthusgaser, har inte någon plan för sin egen överlevnad utan de fossila resurser de lever av. De kommer att köra sina race in i kaklet. Vi andra följer med av bara farten. Som att sitta med en trerättersmeny i restaurangvagnen på ett skenande tåg.

Vad ska vi då göra? Att klimatkompensera sin semesterresa, byta elavtal, cykla till jobbet, återvinna plastpåsar eller tom ”stora uppoffringar” som att sluta flyga och bara äta växtbaserade livsmedel (något som allt fler klimatmedvetna gör) är inte tillräckligt.

Vi behöver ställa om hela samhället så att vi i princip inte alls använder fossilt kol, vi behöver hjälpa naturen att bli regenerativ, dvs skapa mer mångfald, bördiga jordar, skogar, habitat för växter och djur istället för monokulturer och skövling som är netto är resultatet igår och idag.

Och vi behöver (förmodligen) ändra på vår syn på och relation till övrigt liv på planeten. Vare sig planeten, dess naturtillgångar (resurser), växter eller djur finns till för vår skull.

Bara för att vi kan skövla, döda och dominera andra individer och alla arter betyder inte det att vi har rätten att göra det. Inte ens om det skapar nytta för oss. Vi och övrigt liv, såväl just nu som i framtiden, skulle må bättre om vi visade just övrigt liv betydligt mer respekt än vad vi gjort och gör.

Att göra de här omställningarna på individnivå, i lokalsamhället och tom på nationell nivå är bra. Men inte tillräckligt. Ska det fungera så måste alla ställa om. Människan kan inte använda fossilt kol, inte heller skövla naturen och samtidigt förvänta sig business as usual från ekosystem eller för den delen samhällen. Allt förändras, ingen har kontroll.

Prepare for impact. Vi har redan drivit systemen långt utanför deras mode of operation. Att naturen ska vara typ snäll mot oss för att vi behöver det är en otroligt naiv strategi. Ändå förefaller det vara vår plan.

Det skrämmande är att vi vetat om allt detta i decennier. Vi har känt till att vi måste upphöra med fossilt kol. Vi har känt till att problemen och konsekvenserna blir större ju längre vi väntar. Vi har känt till att det blir allt svårare att ställa om samhället. Och vi har sett att forskarsamhället levererat tillförlitliga scenarier. -De bekräftas av observationer som visar hur verkligheten förändras.

Så ska vi tänka något om framtiden så behöver det vara i linje med vad relevanta klimat- och ekosystemscenarier beskriver. Även om det är jobbiga slutsatser.

Och ändå ställer vi inte om. Om vi inte gjorde det igår när det var hanterbart, varför skulle vi, med samma tänk som igår, göra det idag eller i morgon?

Vi är i akut behov av ett nytt narrativ, en ny berättelse om varför vi är här. Det behöver prägla alla beslut vi tar, i synnerhet strategiska, alla relationer och allt vi gör.

Fram till dess kommer det att bli värre, accelererande. Jag är mycken ledsen att behöva säga det, men det är så mätdata, dynamik, vetenskap och logik ser ut.

Det är jobbigt och just därför jobbar stora delar av samhället med olika former av förnekelse. Alltifrån rena lögner som att påstå att nuvaramde klimatförändringar beror på solfläckar, naturliga variationer eller är forskarlögner till att vi undgår problemen genom att tanka biobränsle eller köpa utsläppsrätter.

Bli inte förvånad om nästa skogsbrand blir värre, nästa orkan orsakar större översvämning, nästa isberg som bryts loss är större, nästa utbrott av vektorburna sjukdomar blir värre eller om nästa värmebölja blir värre än den vi upplever just nu.

Det nu normala är ett skenande klimat och en massutrotning av liv. Detta eftersom vi saknar verlighetsförankrad strategi för att ställa om samhället. Har någon något bättre för sig än att göra allt vi kan för att förändra den situationen?

/Martin

Förundran

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

Nästa värmebölja i Västeuropa

Västra Europa drabbas av en ny värmebölja i nästa vecka. Det blir drygt tio grader varmare än normalt och det är, återigen, främst Frankrike som berörs.

Kartan ovan är en prognos från vädermodeller vid ECMWF, det europeiska centrumet för väderprognoser. Den visar temperaturanomalin, avvikelsen i temperatur, på tryckytan 850hPa (ca 1500 meter upp i luften) jämfört med hur det brukade vara så här års mellan 1979 och 2010.

Det ger en bra fingervisning om hur varm luftmassan i sig är, innan lokala effekter vid marken haft inverkan, tex solen som värmt marken eller kylande vindar från pålandsvind.

Den extraordinära värmen gör entré på måndag 22 juli och faller tillbaka till normala sommartemperaturer inför helgen den 27 juli.

Däremellan kommer det att vara 35 till 40 grader dagtid över stora delar av Frankrike. Om nätterna blir det svalare, men fortfarande för varmt för att ge svalka.

Även andra länder som till exempel Storbritannien, Norge, Spanien, Tyskland, Österrike och norra Italien kommer att känna av värmen.

För 50 år sedan så hade detta varit en unik händelse. Men i takt med att värme har ackumulerats på planeten så är värmeböljor av den här magnituden inte längre lika osannolika. Och de kommer att bli än vanligare i framtiden.

Halten växthusgaser i luften är högre än den varit på mer än 3 miljoner år. Det ändrar på energiobalansen mellan Jorden och rymden. Vi får hit i stort sett lika mycket energi från solen som för hundra år sedan, men strålar ut betydligt mindre i rymden. Orsak: den kraftigt förhöjda halten växthusgaser i luften.

Det är som att dra på sig en ylletröja när man är varm: det blir svårare att kyla av sig.

Och som grädde på moset så ÖKAR halten växthusgaser. Det som redan var illa blir värre!

Men det här borde inte förvåna någon. Koldioxid bildas vid förbränning och eftersom människan fortsätter att såväl skövla skogar som gräva fram fossilt kol som vi eldar upp så transformerar vi alltmer av det tidigare fast bundna kolet till växthusgaser.

Det skulle kunna gå ännu snabbare men alla våra utsläpp blir inte kvar i luften. Den allt högre halten i luften gör att en inte oväsentlig del, knappt hälften, binds i hav. Där bidrar koldioxiden till att göra haven surare, pH-värdet sjunker. Det påverkar allt i haven som använder kalk för att bygga skal eller skelett. Typ räkor, musslor, fiskar, däggdjur, plankton, koraller…

Det blir helt enkelt svårare för dem att behålla de hårda strukturerna i skal och skelett eftersom vattnet de simmar i sakta fräter.

Haven är viktiga ur många aspekter. En ytterligare är att merparten, drygt 93%, av energiobalansen absorberas av haven. (Det som värmer luften är 2 till 3% av energiobalansen, det övriga tinar glaciärer och värmer marken.)

Så var inte förvånad över nästa, eller nästnästa, värmebölja, gigantiska skogsbrand, osedvanligt kraftiga, stora eller långlivade orkan, missväxt, kollapsande glaciär, osv. Vi har i princip bett om dem.

Och som pricken över i’et (jag får snart slut på uttryck över extraordinära situationer) så förändras vädermönster. Den kraftiga avsmältningen av Arktis har påverkat jetvindarna. Det gör i sin tur att sannolikheten för ”blockeringar” av hög- och lågtryck samt storskaliga vädermönsters interferens med bergskedjor ökar. Detta förstärker sannolikheten för värmeböljor som vi kommer att se drabba Europa nästa vecka.

För femtio år sedan kunde folk säga att de inte visste. Men nu är det ett medvetet val mänskligheten gör. Vi förändrar förutsättningarna för att bibehålla den stabilitet som har givit oss möjligheten att utveckla våra samhällen.

Jisses vad vi kommer att ångra oss.

/Martin

Det man inte längre behöver

Människan har i alla tider lagt ifrån och lämnat efter sig sånt hon inte längre behöver. Alla djur gör det.

Men ett par saker skiljer oss idag från dåtiden och andra djur.

– Vi är bofasta. ”Skräp” skapas där producerar varor och där vi bor.

– Vi skapar material som bryts ner extremt långsamt eller inte alls. ”Bryts ner” innebär inte alltid att materialet eller ämnet blir ofarligt. Ibland är det precis tvärtom, ämnen och material blir skadligare med tiden.

– Många av de ämnen vi skapar är giftiga eller på annat sätt skadliga för oss och annat liv.

– Vi är många. Antalet människor är enormt i relation till andra däggdjur. Och merparten av dessa däggdjur odlas och kontrolleras av oss för att ge oss livsmedel och andra tjänster.

– Effekterna av vad vi gör märks inte alltid i tid för att vi ska kunna ställa om och förhindra negativ effekter.Jag hittade ett mindre skrotupplag i sluttningen ner mot sjön på landet.

Förre ägaren hade helt enkelt dumpat allt han inte längre behövde bakom brännässlorna. Han tänkte väl att de därmed försvinner. Eller så tänkte han inte alls.

Men inget försvinner.

Vid det stora oljeutsläppet som uppstod när Deepwater horizon exploderade i april 2010 så spred man stora mängder speciella kemikalier över oljan i Mexikanska gulfen ”för att den skulle försvinna”.

Tror någon att den försvann bara för att oljan inte längre låg kvar på ytan?

Vi skapar och flyttar runt saker på jorden. Det som kommer från växt- och djurarter kan omvandlas och ingå i en komplex kedja av liv. (det finns dock begränsningar i form av ”för mycket” och ”fel ställe”). Men många av de kemiska föreningar och grundämnen som förekommer i skräpet som dagens samhälle producerar omvandlas varken till nytt liv eller något harmlöst.

Detta behöver vi ta hänsyn till för att undvika att skapa farliga eller besvärliga situationer för kommande generationer. För oss och annat liv.

Vare sig det är växthusgaser, metaller, plaster, läkemedel eller annat som av en eller annan anledning har blivit ”skräp” i våra ögon.

Inget försvinner.

Jag plockade ihop en kubikmeter plast och två kubik metall ur slänten ner mot sjön. Det var såväl mediciner, och detaljer till mjölkmaskiner, slangar som ett badkar, plastsäckar, målar(?)burkar och däck. Och mycket mer. Sånt man inte längre behöver helt enkelt.

Men inget försvinner.Jag plockar, sorterar och ser till att det kommer iväg till återvinning. Det är hyfsat irriterande.

Mycket av det ohållbara våra samhällen producerar kan man inte hantera och neutralisera i efterhand, hur mycket resurser och pengar man än lägger på det.

Jag grunnar vidare på vad som inte syns, incitament och ansvar. Vår hjärna har inte lämnat slit-och-släng kulturen.

Om jägaren eller den tidige bonden slängde ett uttjtänt träredskap eller matrester så tog andra organismer i naturen snabbt hand om det.

Men eftersom det inte finns något, eller tillräckligt med, liv som frodas av det skräp vi sprider omkring oss så bör vi ändra attityd till vår relation med natur och övrigt liv.

Vi förgiftar trädet vi äter frukter av och kapar grenen vi sitter på.

Vissa saker försvinner. Kulturer, liv och samhällen. Jag hoppas innerligt vi kan ändra attityd och förhållningssätt till naturen och oss själva så att vi kan leva tillsammans under lång tid framöver. För det här håller inte länge till.

/Martin

Biologiska mångfaldens dag 22 maj

Idag är det biologiska mångfaldens dag. Det borde vara det varje dag. Människan har utvecklats på ett unikt sätt i en unik period. Och transformerat i stort sett varje grop och livsnerv på planeten. Vi kallar det utveckling. Ibland hör man folk säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick brist på stenar.”. Till det har jag tre kommentarer: 1. Stenåldern borde kallas ”Träåldern”, men det är bara verktygen av sten som finns kvar. 2. Vi är vansinnigt mycket mer beroende av sten idag än man var på ”stenåldern”. 3. Idag, precis som då, är vi väldigt beroende av livskraftiga ekosystem, växt- och djurarter.

Vår fossila värld har fått hybris, förmodligen för att den är så bra på att skyffla sten, och inser inte hur totalt beroende vi är av fungerande ekosystem. Utan biologisk mångfald och resilienta ekosystem, inget civiliserat samhälle.

Trots all kunskap vi besitter så beter vi oss på sätt som medför att växt- och djurarter utrotas i en takt som bara skådats på planeten fem gånger tidigare. -Den senaste då de extremt livskraftiga dinosaurerna och många andra arter dog ut. Då ramlade en asteroid ner på jorden, -nu är det vi människor som sakta men säkert eroderar det intrikata system av liv som genom komplexa återkopplingar upprätthåller sig själv och som även möjliggör våra liv.

Sett till våra dagliga liv kan det tyckas gå långsamt, men geologiskt sett är vi i inledningen av en explosion av kaskadeffekter som utrotar liv, men all önskvärd tydlighet illustrerad av IPBES-rapporten för ett par veckor sedan, och hotar vår egen civilisation. Utdöendet är på väg att bli normaliserat. Det är vi som är orsaken. Just den biten, och den är stor, kan inte kategoriseras som intelligent. Vi behöver se verkligheten och ändra inrikting på oss själva. Det kommer inte att vara enkelt, men det är bara att gilla läget. Det är nämligen inte vi som sätter spelreglerna, vi kan inte förhandla med naturen.

Idag 22 maj är det Biologiska mångfaldens dag, instiftad av FN. Den lyftes i Sverige 2017 på initiativ av Rebecka Le Moine och Erik Hansson. Läs mer på Biologiska mångfaldens dags hemsida.

Och hur kan det komma sig att det inte är olagligt att bidra till utrotningen av växt- och djurarter? Vilka steg behöver vi människor ta för att förhindra artutrotningen? Läs Rebecka Le Moines debattartikel om ekocidlagstiftning på AktuellHållbarhet.

/Martin

Otidsenligt att elda som vi gör på Valborg

Som scout var jag i tonåren med om att tända valborgseldar. Jag förstår att många har en speciell relation till elden som symbol och traditionsbärare. Men en del av den här sortens traditioner är det hög tid att låta tyna bort. (En annan är fyrverkerier.)

Visst, det kan väl vara bra att göra sig av med trädgårdsavfall och visst är det trevligt att samlas och prata med grannar, sjunga och vad man nu har för sig. Men alla de här sakerna kan man göra utan att okontrollerade eldar. (Visa mig den arrangör som har resurser att släcka elden de startat.)

Vad jag ser idag är att det blivit närmast ett självändamål att samla flera ton brännbart material och sätta fyr på helt i onödan. Om man vill ungås kring en eld så gör man lämpligen en lagom stor brasa. Nu har det i många fall blivit avfallshantering under förteckning ”kultur”.

Det här handlar inte om igelkottar som stryker med eftersom de övervintrat i rishögarna, utan om resurshantering. Varför lämnar man inte in även detta ris och annat brännbart material till återvinning/kretsloppscentraler? Då blir det varmvatten och el av riset. På vissa stationer kan man numera även göra biokol som kan användas för att förbättra växtligheten. Och allt detta under kontrollerade förhållanden med minimala utsläpp av partiklar och obefintlig risk för bränder i skog och mark.

Just i år är det senare ett vågspel som många eldansvariga har att tampas med. ”Ska vi tända valborgselden eller inte, vad är risken för att branden sprider sig?”. Och om den sprider sig okontrollerat så tvingas samhället ut med resurser för brandbekämpning. Och inte bara det utan även att prioritera mellan olika bränder.

Räddningstjänsten tvingas, oavsett om det blir utryckning eller inte, ha mer brandpersonal i beredskap bara för att det är en ökad risk. Den här resursen kanske man hellre vill lägga på att bekämpa bränder som uppkommer genom blixtnedslag och annat som är svårare att kontrollera än kulturbärare som med avsikt och tändstickor skapar öppna bränder.

Ha gärna kvar traditionen med Valborgsfirande, men låt det vara kring en lagom stor eld. Och låt merparten av ris och annat brännbart avfall bli värme och el.

/Martin

…som fascineras av såväl pyroteknik som vanlig eld, men förfäras över att människan är kortsiktig, har så många skygglappar och inte ifrågasätter vad vi håller på med.