Tag - Antropocen

Människan som förändrade klimatet. 3/3 Festen är över, dags att se över relationerna

Parisavtalet stipulerar att vi ska begränsa uppvärmningen till max två grader, med sikte på 1,5 jämfört med förindustriell nivå. Det är som en halv istid, men åt andra hållet! Många av dessa förändringar ligger nu latenta i systemen och kommer att skapa förändringar oavsett vilka åtgärder vi vidtar. Det är därför extremt viktigt att minska påverkan långt innan man ser de konkreta effekterna av den. Och som vanligt när det gäller levande system så har man inte mycket för att ångra sig, systemen utvecklas hela tiden och är inte reversibla. 

Problem som förefaller oöverstigliga idag hoppas man ska finna sina lösningar i morgon. ”När problemen växer så ökar även människans motivation att lösa dem. Så säger i alla fall berättelsen som vi tvingas ställa vår tillförsikt till. Men det finns inga ”lösningar” på klimatkrisen, det är varken ett mekaniskt problem eller existerar en tidpunkt när man kan säga att man har klarat eller inte klarat uppgiften. Det finns däremot olika utvecklingar av systemen och därmed en oändlig mängd scenarier. En del av dessa är mycket obehagliga och det är en påtaglig risk att återkopplingar i naturen tar över som drivande kraft av ytterligare förändringar. 

Berättelsen om att mänskligheten är på en resa predestinerad att ge högre välfärd och välmående, materiellt, socialt och andligt får sig törn efter törn. Det må i många fall ha blivit bättre och bättre under 1900-talet, men man kan inte göra prognoser genom att extrapolera kurvor. Exponentiell tillväxt i ett system som inte anpassar sig i samma takt går bra ett tag, i decennier och kanske sekler, men leder oundvikligen, om man inte bryter kurvorna självmant, till kollaps. 

Sättet att undvika kollaps är att man, innan man av bara farten åker ut över ett sluttande plan, upphör med det skadliga. Ett nödvändigt, men kanske inte tillräckligt, villkor är att vi begränsar hur mycket fossilt kol vi bryter ur berggrunden och hur mycket skog vi transformerar. Men den insikten har inte nått fram till tillräckligt många beslutsfattare än. Många tror att vi kan ”klimatkompensera” oss ur krisen, att ”marknaden” kommer att lösa problemen, eller att klimatsystemet är så komplicerat att inget vet hur det fungerar (som om det skulle hjälpa). 

Vad ska vi då göra? Fortsätta festen så länge det går och sedan ta dagen som den kommer? Nej, det vore ansvarslöst, destruktivt och rätt så tråkigt. Vi måste inse att vi snart har nått vägs ände med ett överflöd av relativt billig fossilt kol. 

Omställningen till ett lågenergisamhälle är inte ett val, det är en oundviklig konsekvens av vi lever på en planet med fysiska begränsningar och att naturlagarna inte är förhandlingsbara. 

Det tar tid att ställa om och det kommer att kräva förändrade beteenden. Det triviala svaret på problemen synes vara att bättre ta tillvara på vetenskaplig kunskap, strängare miljölagar, bättre på förvaltandet av jordens resurser. Det vore bra, men skulle förmodligen bara leda till att vi transformerade klimatet och ekosystemen något långsammare. 

Den djupare insikten är att vi behöver överge det antropocentriska synsättet som hittills präglat stora delar av vår relation med övrigt liv. Vi samexisterar med övrigt liv och dess existens är en förutsättning för vår. Ett sätt att tydliggöra detta är att inte betrakta naturen som ett objekt, utan som ett subjekt med inneboende värde och rätt existera, utvecklas och förändras efter egen förmåga. 

Människan är inte skapelsens krona utan förhåller sig i relation till övrigt liv som ständigt utvecklas. Detta är ett paradigmskifte som kan jämföras med insikten om att jorden inte är solsystemets centrum.

/Martin

Människan som förändrade klimatet. 2/3 Någon grad hit eller dit

Människans påverkan på klimat och ekosystem är så stor att man myntat en ny geologisk epok, Antropocen, människans tidsålder. Vad vi gör har en avgörande påverkan på hur liv och livsbetingelser utvecklas under överskådlig geologisk tid. Människan påverkar klimat och ekosystem både mer och snabbare än något annat fenomen som hänt på flera miljoner år. Vi får gå tillbaka till när asteroiden slog ner på jorden för 66 miljoner år sedan (Cretaceous–Paleogene, K–Pg, extinction event) för att hitta någon kraft som varit mer omvälvande. Då dog inte bara dinosaurierna ut, utan även omkring 75 procent av allt liv på planeten.

Sett i ljuset av våra dagliga liv så syns förändringar av klimat- och ekosystem knappt i bruset av variationerna i väder och biologisk mångfald som varierar på tidsskalor som vi har lätt att uppfatta. Men i ett geologiskt perspektiv är det som sker nu en explosion. Förändringar som sker långsamt är hanterbara och när det är i princip stilla så kan naturen förfina relationerna mellan de delsystem man berörs av. Vad som är snabbt respektive långsamt är givetvis relativt.

Klimatet är aldrig stabilt, men kan under perioder vara kvar i samma ”regim”. Den senaste miljonen år så har klimatet växlat mellan istider och ”interglaciala” perioder, dvs det vi har nu. Orsakerna till detta står att finna i hur mycket solenergi som når jorden, variationer i jordens omloppsbana kring solen och, inte minst, återkopplingar i jordens bio-geo-kemiska system, dvs växtlighet, havsströmmar, istäcken, vädermönster mm.

Klimatet kan till exempel definieras genom luftens medeltemperatur. Och för att få lite grepp om vad ”ett par grader” betyder så kan man ha i bakhuvudet att det under den senaste istiden var mellan 3 och 5 grader kallare än det var i början av 1900-talet. 

Resultatet av detta, eller översatt i en annan klimatparameter, var bland annat att hela norra Europa och norra Nordamerika var täckt av ett 2 kilometer tjockt istäcke. Havsnivån (Atlanten, Stilla havet osv) var drygt hundra meter lägre. Det kan vara bra att reflektera över när man slås av skillnaderna mellan väder och klimat. Nån grad hit eller dit när det gäller väder spelar sällan någon roll, men när man gör statistik på vädret, dvs får klimat, så representerar även tiondels grader stora skillnader i förutsättningar att till exempel odla marken, bygga infrastruktur, livsbetingelser för ekosystem mm.

I knappt 12 000 har vi haft vad vi kallar ”Holocen”, ett relativt stabilt klimat. Homo Sapiens har hängt med längre tid än så, men det är under den här tiden som vi gått från att vara jägare och samlare till att bygga jordbruk, samhällen och civilisationer.

Övergången från senaste istiden till Holocen tog 6 000 år. Då värmdes klimatet med fyra (4!) grader och havsnivån steg med mer än 100 meter. Nu är vi på väg att genomföra samma storleksordning av förändring, 2 till 4 graders uppvärmning, men inom endast 200 år. Såväl ekosystem som samhällssystem kommer att få mycket svårt att anpassa sig och det är sannolikt att delar av systemen kollapser. Havsnivån har börjat stiga, accelererande, till följd av att det allt varmare vattnet utvidgar sig och att landbaserade glaciärer tinar. Det kommer att ta 1-3000 år innan den stabiliseras på en ny nivå som troligen kommer att ligga ett par tiotals meter över dagens nivå (om alla isar smälter blir det ca 70 meter).

Vi tar emot lika mycket energi från solen som tidigare, men en högre koncentration växthusgaser i luften gör att allt mindre energi strålar ut från planeten jorden. Skillnaden skapar ett varmare klimat. Det är mänskliga aktiviteter, främst förbränning av fossilt kol och skogsskövling, som gör att mängden växthusgaser i luften ökat. Det är alltså inte bara våra nuvarande utsläpp som är problemet utan hur mycket av växthusgaserna som är kvar i luften. Det som inte blir kvar i luften binds av växter på land och i hav respektive löser sig i haven som därmed blir allt surare. 

Precis som i fallet med naturliga klimatförändringar, vilka initieras av långsamma variationer av jordens bana kring solen, så sker en mängd återkopplingar i naturen. Haven värms, vilket frigör koldioxid. Permafrosten tinar, vilket frigör metangas och glaciärer tinar, vilket skapar mer mörka havs- och markytor – vilka i sin tur absorberar mer solenergi än snön som tidigare låg där. Allt detta förstärker förändringarna av klimatet som människan nu initierat. 

Fortsättning följer. Del tre publiceras på morgonen den 17 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner en bit för att hitta den.

Människan som förändrade klimatet. 1/3 Jorden vi ägde

Jag medverkar i antologin ”Brev till trädkramarnas barnbarn” av Anna Jonsson och Sara Nilsson (Sweet Dreams).
Boken finns att köpa som vanlig bok på SF Bok men går också att ladda ner som pdf från Sweet Dreams hemsida.
Här på bloggen publicerar jag nu mitt kapitel i något modifierad form. Det här är första delen av tre.

Ett stabilt klimat i mer än tiotusen år gav människan möjlighet att gå från att vara jägare och samlare till att utveckla jordbruk, samhällen och nyligen också industrier och efterhand en global ekonomi.

Tillgången till skogar höll på att begränsa industrialiseringen under 1800-talet. Men upptäckten och utvinningen av fossilt kol, det vill säga kol, olja och naturgas gjorde att vi kunde hålla fler hjul snurrande och förverkliga projekt som inte varit möjliga med bara muskelkraft, hävstänger, hjul och ånga. 

Vi flög, stöpte om naturen och bokstavligen flyttade berg. Vi kunde avdela en stor del av befolkningen till att utveckla kultur och vetenskap och fick efterhand kunskap som gjorde det möjligt att utveckla transistorn, lasern, konstgödsel, solceller, antibiotika och så vidare. Vi kunde lämna jordens gravitationsfält och fick förutsättningar att minska barnadödligheten, mätta miljarder munnar, ge fler möjligheter att läsa och skriva, reducera dödliga sjukdomar, öka kulturella utbyten och ge människan längre livslängd. Trots detta så lever fortfarande hundratals miljoner människor i fattigdom och svält.

Med berättelser har människan skapat samarbeten, mening och samhällen. Genom religionen gav vi oss själva mandat att betrakta naturen som en resurs som vi var skickade att dominera och förvalta. Efterhand så exkluderade vetenskapen gudarna ur bilden, men behöll idén om att naturen, liv och materia på planeten, är resurser som finns till för vårt förfogande att förvalta. 

Vetenskapliga framgångar indikerade med all önskvärd tydlighet att det inte tycktes finnas några problem som var för stora för att de skulle kunna övervinnas av det mänskliga intellektet. Allt som behövdes var en problemformulering, resurser och tid. I västvärlden finns ett allmänt spritt synsätt som går ut på att människan, och i synnerhet teknik vi utvecklar, i sinom tid löser valfritt problem, att naturen är en resurs som finns för vårt förfogande. 

Att det mätbara värderas högre än det omätbara gör att vi har svårt att tillgodogöra oss insikter från andra kulturer eller förmår se oss själva som en integrerad del i det system vi nu förändrar i grunden. Men naturen, och vi med den, är ett komplext adaptivt system under ständig förändring.

Fortsättning följer. Del två publiceras på morgonen den 16 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner lite för att hitta den.

Förundran

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

Föreläsning av mig på NAV i Nacka

I morse föreläste jag för inbjudna gäster på mötesplatsen NAV i Nacka. Jag måste erkänna att det var en utmaning att få med allt jag hade föresatt mig att tala om. Inbjudan lät meddela att:

Martin beskriver människan som global kraft som påverkar klimat och natur, fossila dilemmat, antropocen, teknologi, investeringar, livsstil och berättelser. Är utvecklingen problemet, eller går den inte fort nog? Vad är ett komplext system och är resiliens bra eller dåligt? Hur kan vi hitta rätt ”leverage points” för att få så stor utväxling som möjligt om vi vill ändra på system? Vad gör det för skillnad vad vi gör lokalt om resten av världen rör sig i en annan riktning? Hur får vi till en omställning och berättelser om vad som sker?

Jo, jag var med och formulerade den själv så jag gnäller inte. Jag vill bara säga att det gick strålande att med hastigheten 1 bpm (bild per minut) ta oss igenom de fem stora områdena Antropocen, Komplexa system, Leverage points, Omställning och Berättelser.

Och jag var så inne i presentationen att jag inte reflekterade över att man (jag) kanske borde släckt ljusen och gasspisen bakom min rygg. Det var varmt ett par gånger, men jag trodde att jag stod längre ifrån den än vad jag ser på videon att jag gjorde i verkligheten.

Nåväl, tänk lika lite på det som jag gjorde och häng istället med på den inspelade versionen av föredraget. Ljudet är lite bullrigt i början, men Daniel Lundqvist från NAV byter mikrofon två gånger så till slut blir det bättre.

Bilderna som jag använde finner du nedan, dock utan eventuella animeringar.

[smartslider3 slider=2]
Vänligen respektera upphovsrätten genom att ange källa (Martin Hedberg samt en länk till den här artikeln) om du skulle vilja använda någon av dem i eget bildspel eller presentation.

/Martin

Notering 11 oktober 2017: Jag har uppdaterat innehållet i en av bilderna, nr 14 den som illustrerar strålningbalansen.

Hoppfull, men inte naiv

Sverker Sörlin skriver i dag på DN Kultur om balansen mellan förtvivlan och hopp. Förvisso behöver vi hopp för att åstadkomma förändring, men vi får inte vara naiva. Hopp och engagemang, javisst. Men inte utan realism.

Jag säger inte att Sörlin inte är realist, tvärtom. Sörlin är en av få verklighetsförankrade filosofer och nutidstänkare Sverige kan stoltsera med.

Sverker skriver: ”Att skriva om hopp innebär att föreställa sig den ”framtida historia” som måste till för att inte den obeboeliga jorden ska bli verklighet.”.

Men däremot möter jag många i samhället som förefaller vara så förblindade av hopp att de inte ser den uppenbara verkligheten. Vi står vid ett vägskäl med flera val. En är att fortsätta som vanligt, då går det åt pipsvängen. Och ju mindre åt pipsvängen vi vill att det skall gå, desto mer måste vi väga ifrågasätta hur vi använder de resurser och de insikter som finns på bordet. Det förefaller som om vi prioriterar användandet av resurser istället för att använda insikter. Sverker Sörlin hjälper oss att se verkligheten och de verktyg vi har för att bromsa in resan mot pipsvängen.

Och vi måste vilja ta till oss av insikter. Vilja se verkligheten och vilja förändra riktningen vi rör oss i. Det är inte bara oss det handlar om det, det är även alla andra. Och det är inte bara alla andra, det är också vi. Antingen skapar vi förändring hos oss själva och ser till att få följare. Eller så väntar vi tills någon annan gör det och följer dem.

Realist vad gäller naturen. Inte naiv.
Hoppfull vad gäller mänskligheten. (Det hjälper om man är lite naiv)

Och framför allt så behöver vi en beskrivning av framtiden som är realistisk och inger hopp. Annars går det år pipsvängen av bara farten när vi konstaterar att vi är på väg åt det hållet. Då blir vi passiva passagerare som varken leder, läser kartan eller försöker styra undan faror.

/Martin

”Rädda klimatet”, en naiv tanke

I takt med att medvetenheten ökar om den prekära situationen vi befinner oss i så ökar engagemanget och initiativen för att ”rädda klimatet”. Det är en naiv tanke av flera skäl.

För det första så handlar det inte om att Klimatet behöver räddas. Det kommer att finnas klimat på den här planeten långt efter att vi människor och alla andra nu levande växter och djur genom evolution har utvecklats till något annat än vi är idag.

Vi borde snarare skriva ”Rädda mänskligheten från konsekvenser av förändrat klimat och förändrade ekosystemtjänster”. Jag vet att det är en för lång rubrik. Men genom att säga ”Rädda klimatet” så fokuserar vi på ett virtuellt mål och en väsentlig del av jordens befolkning, i synnerhet de med makt, inser inte vad det egentligen handlar om.

Till det kan man lägga att vi kanske borde bry oss lite mer än bara om oss själva. Det kan avfärdas som en filosofisk tanke, men det skulle kunna finnas skäl att inte betrakta liv som värdefullt vare sig det handlar om människor, myror eller mullbär. Men jag lämnar den, eftersom ett strikt egocentriskt perspektiv är tillräckligt för att inse det värdefulla i fungerande ekosystemtjänster.

Om vi bryr oss det minsta om oss själva, det i har byggt upp, våra kommande år och våra barn så gör vi vad vi kan för att naturen skall kunna upprätthålla de ekosystemtjänster som är fundamentalt väsentliga för att vi skall kunna ha välfärd. Vi behöver inte ens tala om ”kommande generationer” (även om det i högsta grad gäller även dem), nej det räcker med att inse vad som kan komma att hända med nuvarande generation.

För det andra så kommer vi inte att komma undan omfattande klimatförändringar och förändringar av ekosystemtjänster. Vi behöver mobilisera för anpassning.

Förra gången jorden var så varm som den är är idag, drygt en grad över förindustriell nivå med latent ytterligare en grad (0,5 grader till följd av aerosoler och 0,5 grader från glaciärerna som inte är i balans) så var havsnivån mellan 6 och 9 meter över det vi är vana vid. Det var för 125000 år sedan. Det ger en fingervisning om vart vi är på väg.

Förra gången vi hade den här halten koldioxid i atmosfären, för ca 3 miljoner år sedan, så var havsnivån mellan 15 och 25 meter över ”normal” nivå. ”Normal” definierade som den nivå den har varit de senaste 7000 åren, dvs under den tiden då väsentligen allt det vi kallar civilisation har utvecklats.

Och havsnivån är bara en av alla parametrar. Vi människor omdefinierar hela planeten, vi är en kraft som är jämförbar i storlek och styrka med de krafter som tidigare omskapat livet på planeten. Alltifrån jordens omloppsbana kring solen (som gör att vi går mellan istider och interglaciala perioder) till asteroider som dimper ner och raderar ut liv. När det gäller jordens förhållande till solen så sker förändringarna på skalan tiotusentals år, när det gäller asteroider så sker förändringen inom loppet av dagar. Vi människor hamnar däremellan, på skalan hundratals år. Men storleken av förändringarna är lika.

Hur mycket vi än anstränger oss för att minska klimatpåverkan (och andra miljöparametrar som utsläpp av kväve, mikroplaster, läkemedelsrester osv) så kommer vi inte undan att det kommer att bli stora förändringar. Antropocen handlar inte bara om att vi påverkar planetens klimat. Det handlar givetvis även om att vi måste anpassa oss till förändringarna.

Nej missförstå mig inte. Vi skall inte ge upp strävan att minska påverkan på klimat och andra system. Vi måste anstränga oss ännu mer där. Gå från prat till genomförande. Vill vi ha en rimligt chans att uppnå Parisavtalet, dvs se till att globala medeltemperaturen hamnar under 2°C, så måste utsläppen av koldioxid minska med ca 6% per år. Kontinuerligt kommande decennier. Och då är det ändå inte några garantier att vi klarar 2-gradersmålet.

År 2050 skall det vara nära noll utsläpp. Vi har en lång resa dit, men/och den börjar nu, inte om något decennium. Vi kommer att få lite ”hjälp” av Peak Oil, men det understryker bara behovet av att anpassa oss till en civilisation utan fossilt kol.

Jag vill också poängtera att 2 graders uppvärmning inte är någon söndagspromenad. Under en istid är det tre till fem grader kallare. (Då är hela norra Europa och Nordamerika täckt av ett kilometertjockt täcke av is.). Två grader varmare är sålunda ungefär lika stor förändring som en halv istid, men åt andra hållet.

Men var inte så naiv så du tror att det går att vare sig minska klimatpåverkan, eller att komma undan att anpassa sig till de förändringar som sker i naturen till följd av vad vi redan har gjort. Ingen vet exakt vad som kommer att ske, dels för att vi inte på något sätt slutat att påverka, dels för att det är ”uncharted territory”, situationer som inte har inträffat tidigare eller på något sätt är förutbestämda.

Om det är någon rekommendation jag vill ge så är det att skapa förutsättningar för anpassning. Det handlar om att gå från ett samhälle som optimerar sin verksamhet till ett samhälle som är robust genom att vara flexibelt och kan hantera flera helt olika situationer.

Allt från att kunna hantera väderextremer (värmeböljor, skogsbränder, stormar, vattenbrist och översvämningar mm) till entreprenörskap (vilka tjänster och produkter kommer att efterfrågas när vi drabbas av klimat och lämnar det fossila samhället) samarbeten mellan nationer i geopolitiska frågor (flyktingkatastrofer, konflikter om territorium, livsmedel mm).

Vakna, något stort håller på att hända.

/Martin

PS. Bilden som jag illustrerar den här artikeln med är ett växthus på Svalbard. En plats där solen bara lyser under halva året och den högst uppmätta temperaturen är 21,3°C. Är det något man behöver, men saknar, så är det grönsaker. Det är värt ett försök och man lär sig något. DS.

Återkopplingar i klimatsystemet

Håller vi på att förlora kontrollen över vår påverkan på klimatet? Frågan är inte tagen helt ur luften (sic!) Nej, frågan ställs dels med anledning av att vi slår värmerekord på värmerekord, dels för att många inte inser vilka krafter vi har att göra med.

Krafterna jag tänker på skulle kunna vara de särintressen vars tillgångar går förlorade om vi gör det som är nödvändigt för att förhindra kraftiga klimatförändringar. Men de krafter jag tänker på just nu är de återkopplingar som finns och verkar i naturen.

Återkopplingar ”feedbacks” som gör att en liten förändring förstärks, ”amplifieras”. Precis på samma sätt som en transistor eller förstärkare fungerar när man sätter mikrofonen framför högtalaren: En liten signal blir kraftigare och som i sin tur matas in i mikrofonen och strax har man rundgång.

Det finns också negativa återkopplingar. Dessa bromsar förändringar. Exempel på detta kan tex vara tillgången på föda: Rävar som äter sorkar. När det finns gott om sork finns det mycket föda och rävarna föder stora kullar. Men stora kullar rävskapar ett stort tryck på sorkarna och till slut minskar tillgången så mycket att rävarna svälter och minskar i antal. Ett högst idealiserat case, men jag tror att ni förstår konceptet.

I klimatsystemet finns en mängd återkopplingar. Såväl positiva (förstärkande) som negativa (bromsande). Så länge som klimatet inte förändras alltför mycket så balanseras dessa och klimatet förblir någorlunda stabilt över tusentals år. Temperaturen, globalt sett, har tex hållit sig någorlunda stabilt i ca 11500 år och havsnivån i ca 7000 år.

Men nu förändras allt. För att skapa lite översikt gav jag mig i uppgift att skapa en översikt på kopplingarna inom och mellan naturen och människan.

Observera att grafiken är ett utkast. Jag har utelämnat en del saker, tex befolkningstillväxt, kärnkraft, metanhydrater, avtal, ekonomi, makt och en del annat. Detta dels för att de delvis ingår i befintliga boxar, dels för att det inte alltid fanns en tillräckligt tydlig koppling. Det är rörigt som det är. Jag har inte heller angivit hur starka återkopplingarna är eller på vilka tidshorisonter de verkar. Men det är också bara en översikt.

Återkopplingar i klimatsystemet.

Återkopplingar i klimatsystemet.

Gröna boxar representerar naturen.
De tre blå boxarna är tre mycket väsentliga konsekvenser av den förstärkta växthuseffekten.
Bruna boxar är i gränslandet mellan natur och människa.
Röda står närmast människan.

Var skall man börja läsa grafiken? Var som helst, men en bra start kan tex vara nere i vänstra hörnet: Det började med skövling av skogar och sedan brytning av fossilt kol…

Jag vill trycka på ett par saker:

  • Försurningen av haven. En väsentlig del av koldioxiden vi släpper ut binds i haven vars pH-värde därmed sjunker. Det påverkar alla organismer som använder kalk för att bygga skal eller skelett (typ de flesta).
  • När haven blir varmare så frigörs istället gaser som tex koldioxid. Ok, vi slipper en del av försurningen, men återfår istället koldioxiden till atmosfären med kraftigt förstärkt växthuseffekt som följd.
  • Skogsbränder representerar, förutom stora kostnader och mänskliga tragedier, stora utsläpp av koldioxid. De sprider även sot som, när det lägger sig på snö och glaciärer, gör att dessa smälter snabbare.
  • Det finns en direkt återkoppling mellan smältande glaciärer och att det blir varmare via ”albedot”, dvs när glaciärer smälter så blottläggs mer markyta/hav som i sin tur absorberar mer värme…
  • Vi har all anledning att känna inspiration och framåtanda av Klimatavtal, SDG, Miljömål, solceller, elbilar, ekologisk mat och annat bra. Men vi får inte släppa blicken från det som är den faktiska orsaken till problemen. Merparten av det fossila kolet måste stanna i marken och skogen på marken.

Grafiken representerar en överblick som jag kommunicerat när jag håller utbildningar och gör konsultuppdrag. Men jag har hittills inte haft den samlad på en överskådligt (well?) bild.

Med viss modifikation så kan man få en överblick av naturliga (dvs förhistoriska) klimatförändringar genom att bara titta på gröna, blå och bruna boxar (Förnybar energi skall vara röd). De startade till följd av förändring av inkommande solenergi (Milankovitch-cykler) till följd av variationer av jordens omloppsbana kring solen (skala 10.000 till 400.000 år).

Vad vi människor nu har gjort är att vi har ökat på komplexiteten. Alla naturliga (förhistoriska) kopplingar finns kvar, undantaget förändring av solenergin (helt enkelt för att den inte ändras signifikant på så korta tidsperioder som decennier). Men vi har lagt lagt till ett par lager till av processer och återkopplingar. Det skulle vara mycket underligt om det inte fick några konsekvenser.

Som sagt var, grafiken är en skiss. Jag tar gärna feedback (!) på den för ytterligare utveckling och komplettering.

/Martin

Klippa gräsmattan i april?

Om jag hade haft lite mer tid och bara en uns mer tålamod så hade jag lagt mig ner på marken för att studera hur gräset växer. Det går nämligen undan nu. April är inte slut ännu, men det är ändå dags att klippa gräsmattan.

Jo, men det beror jo på var man bor, säger någon. Jovisst. Det här är någon mil utanför Stockholm, men inte den varmaste platsen i omnejden. Körsbärsträdet på tomten har tex bara knoppar och är inte i närheten av körbärsblommorna i stan (som blommade för två veckor sedan).

När jag var liten så brukade den sista snön här töa bort för ungefär en vecka sedan. Men det ändrar sig. Nej, inte platsen eller mitt minne. Det är nämligen i närheten av min födelsedag och vi snackar om mitt barndomshem. Men klimatet.

Nix, detta är inget bevis för att klimatet förändras. Men det är en konsekvens av att klimatet förändras. Många har klagat på att det är kyligt, men ha då i mittet att det hittills i år (1 januari – 28 april) har varit mellan 1 och 2 grader varmare i hela landet.

Temperaturavvikelse 1 januari - 28 april 2016 jämfört med samma period 1961-1990. Hittills i år har det varit 1-2 grader varmare än normalt.

Temperaturavvikelse 1 januari – 28 april 2016 jämfört med samma period 1961-1990. Hittills i år har det varit 1-2 grader varmare än normalt.

Förra gången jag klippte gräsmattan var strax före jul…

Och varmare blir det. Passa på att njuta av det som är härligt. Men ducka inte för konsekvenserna både i stort och i smått. Samt såväl kraven på minskad klimatpåverkan och att vi tvingas anpassa oss.

Vi är bara i början av Antropocen. Mycket större förändringar väntar.

/Martin