Tag - Dagbok

Förundran

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

Google hittar alla cyklar

Började bygga ihop den gamla mountainbike som jag rev ner i smådelar förra sommaren. Det är en Bridgestone MB-1 från 90-talet. State of the art på den tiden, men tidens tand hade satt sina spår.

Jag skickade ramen på omlackering, men hann inte montera ihop den innan det blev höst. Så nu när sommaren är alldeles för tidig och det var helg så tänkte jag att det var dags. Ramen är som ny, men alla övriga delar är fortfarande såväl slitna som i behov av uppfräschning.

Och så var det det där med hur sakerna sitter ihop. Jag har givetvis varit någorlunda organiserad och tex dragit ett buntband kring de delar som hör ihop. Men jag fick ändå lite huvudbry.

 

Jag nämnde det för kompisen Erik som undrade om jag inte hade dokumenterat det när jag monterade isär cykeln. Jo, givetvis, men var ligger de bilderna? Jag vet inte vilket datum det var och jag har inte taggat bilderna. Och nu är vi ett par tusen bilder senare…

”Fråga Google” svarade Erik. På skämt. Och jag gjorde det. Jag öppnade Google Foto på min mobiltelefon, dvs mitt eget fotoalbum, och skrev in ”cykel” i sökfältet.

På någon sekund, om ens det, fick jag alla bilder med cyklar på från mitt fotoarkiv. En fantastisk kompetens bildigenkänning/tolkning som med skrämmande precision sorterade fram bilder där det fanns cyklar eller detaljer av cyklar.

Fascinerande och skrämmande.

Jag fick dock ihop styrlagret genom vanligt eget tänk och resonemang, utan hjälp av Google bildsökning eller mina demonteringsbilder. Det kändes bättre.

/Martin

Med tåg till Italien

Snart serveras det frukost på nattåget när det nu har blivit morgon. Jag och familjen, fru samt två pojkar på 11 respektive 13 år, är på semesterresa.

Bad från klippa i Manarola

Vi har åkt från Stockholm, genom Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien. Mest tid har vi spenderat i Cinque Terre, norra Italien. Sol, bad, vandringar mellan byarna och pasta med fisk och skaldjur har dominerat agendan.

Hamnen i Riomaggiore

Vi har haft var sin ryggsäck varav två har varit helt vattentäta. Vi skippade regnkläder och räknade med bra väder. I Venedig ösregnade det och vi fick komplettera med paraplyer. Annars har vi haft vad många skulle klassa som strålande väder. Växlande molnighet eller sol och 25 till 30 grader.

Vi har använt Interrail-kort och bokade platsbiljetter via resebyrån Tågbokningen innan avresan. Under veckan har vi gjort flera spontana tågresor, oftast utan platsbiljett. Jag har använt appen Rail Planner för att kolla resmål och tågtider.

Venedig

I Italien var man lite si och så med att hålla tiderna. Å andra sidan så är det gott om tåg och ett brett nät även ut till små byar. I Tyskland och Schweiz är det lite mer ordning på tidtabellerna.

Det är trevligt och lätt att resa med tåg. Vi möter folk, men kan också var lagom privat. Vi har tex fått en hel sovkupé för oss själva (sexbäddskupé bäddad för fyra).

Sovkupé mellan Zürich och Hamburg

Jag visste att jag ville åka tåg innan jag var med och skrev samt signerade artikeln i DN om att sluta flyga. Tåg är ett helt annat sätt att resa, och ändå inte.

Vilka är alternativen? (inte bara för att ta sig till Italien, utan i största allmänhet)

Ja först kanske man skall fråga sig vad man vill åstadkomma och man bör undvika fantasier som att ”beama” sig från en plats till en annan a la Star Trek. Där är det uppenbart att resan i sig är ointressant, den skall bara göras så kort och smärtfritt som möjligt. (Ehuru om det var verklighet så vore just resan det enda intressanta).

Vinodlingar mellan byarna i Cique Terre

Flyg. Man kan tillryggalägga stora avstånd och komplicerad terräng på kort tid. Men resan i sig är ingen höjdare.

Bil. Jag kan ta med mig vad jag vill och komma långt ut i nätverket. Men det tar tid och jag reser i min egen lilla bubbla.

Tåg. Nätverket tar mig till städer och byar genom kultur och sammanhang. Jag möter andra och lär mig saker längs med resan. Jag stannar till var jag vill och får/tvingas ta del av lokala villkor, mat och väder längs med vägen.

Båt. Resan är mer än målet. Man har, både fysiskt och kompetensmässigt, det man har och förmår samla på sig. Det egna ansvaret för sig själv och de man reser med är totalt. Och det är en mycket speciell känsla att segla in i en hamn i ett nytt land.

Buss. Som bil och tåg och varken eller. Kommer långt i en något större bubbla.

Lifta. Mycket eget ansvar samtidigt som man utelämnar sig till andra. Möten med människor.

Cykel och till fots. Lite som att segla, men med möten och kontakter inte bara i hamnarna.

Tillbaka till målet och möjligheterna. Jag har vuxit upp i de generationer som från början åkte tåg och buss, men som snabbt vande sig med att man enkelt, snabbt och billigt kan resa vart som helst. Med flyg.

Syftet var att så snabbt som möjligt komma till en annan plats. Kanske lockade av solskensbilder i en resebroschyr. Men har de någonsin sålt in tranferbussar, köer, flygplanmat eller röntgenkontroller?

När jag var 19 och läste på KTH blev jag skoltrött. Flygresan till Israel har jag inget som helst minne av. Däremot minns jag hur jag åkte båt, tåg och liftade hem därifrån. Det var lärorikt.

För att inte tala om seglatserna med Nicorette respektive Grönlandsexpeditionen. Där var resan det fullständiga målet. I och för sig att komma fram (sätta världsrekord New York – England respektive leverera Ola Skinnarmo och Torell Ideström till Grönland). Men ändå att fullända själva seglingen, resan.

Nu färdas vi genom norra Tyskland. Regnet bildar diagonala streck på tågrutan och temperaturen ute förkunnar långbyxor på.

Solen och värmen i södra Europa är trots detta fortfarande närvarande inte så avlägset. Med tåg.