Category - Uncategorized

Positiv eller realist?

Hur positiv skall man vara? Michael Mann har stor koll på vad som sker, scenarier och vad som krävs för att undvika respektive uppfylla olika framtida situationer.

Intervju på ABC Morning

Mellan raderna formligen skriker han konflikter, katastrofer och misär.

Men han håller fanan högt och inger en bild av att ”jag tror fortfarande vi kan klara det” som om det stod 1-1 vid halvlek i en fotbollsmatch.

Till och med när de diskuterar utsläppen av koldioxid så fastnar de i bilden av att utsläppen av koldioxid planat ut. Han bara missar att säga att det fortfarande leder till att halterna fortfarande stiger i atmosfären.

Förvisso poängterar han att vi måste få ner utsläppen allt brantare ju senare vi agerar, men bilden är missvisande.

Vi har tidigare accelererat i fel riktning. Nu minskar vi på accelerationen, men rör oss fortfarande i fel riktning. Visst, vektorn som illustrerar förändring har rätt riktning, men i absoluta mått rör vi oss fortfarande i fel riktning.

/Martin

Borde vi åldersbegränsa klimatscenarier?

Med tanke på de förfärliga scener och tragedier som kommer att utspela sig när/om de vetenskapligt belagda klimatscenarierna blir verklighet, så kanske man borde införa någon form av åldersbegränsning på den sortens framtidsinformation?

Vi kan ju inte med gott samvete låta unga människor ta del av information som berättar att miljontals människor kommer att drivas på flykt, vi får missväxt, värmeböljor, översvämningar, jordskred, förorenat vatten, skogsbränder, växt- och djurarter som dör ut och att det till råga på allt är vi vuxna som bär ansvaret för detta!

Och vi behöver nog något som får oss vuxna att inse att det är riktigt illa ställt med vår situation. Att vi verkligen behöver ta oss i kragarna, kavla upp ärmarna, dra på oss kängorna och agera. Göra det som krävs för att undvika de förfärliga situationer som annars med största sannolikhet, och oåterkalleligen, kommer att utvecklas.

Tänk på de trauman som annars kommer att utvecklas hos den unga generationen! Den generation som för övrigt skall föda oss när vi om några decennier går i pension och vill njuta av livets goda. Tänk om det varken finns så mycket gott kvar att fördela, eller om de som då sitter vid makten inser att vi visste, men inte gjorde vad vi borde gjort? Vore jag i deras kläder skulle jag skicka oss över ättestupan.

Nej, för att undvika dessa och många andra obehagligheter så borde vi införa åldersbegränsning på klimatscenarier. När man är 18 så är man nog mogen att ta del av informationen. Då kan vi dessutom göra dem till medskyldiga och kanske snabba på den nödvändiga omställningen. Innan det är på tok för sent.

/Martin

Jag och Norman efterfrågar en kreativare kapitalmarknad

Idag publicerade DN Debatt en artikel skriven av mig och Peter Norman, tidigare Finansmarknadsminister, nu egenföretagare och styrelsearbetare. I den påtalar vi hur den enormt stora kapitalmarknaden (mer än två gånger Sveriges BNP) bör kunna ta ett större ansvar och vara mer kreativ i omställningsarbetet till ett mer hållbart samhälle.

Vi ger olika exempel och utvecklar cat bonds (catastrophe bonds), dvs katastrofobligationer mer i detalj. Det skall sägas först som sist att anledningen till att jag har lite mer koll på just cat bonds är att jag är med som grundare av ett företag, Entropics, som investerar i cat bonds genom en fond.

Nåväl, jag skall erkänna att det första jag själv tänkte på när jag för ett par år sedan hörde ordet ”katastrofobligation”, var att det lät cyniskt. Ett sätt att tjäna pengar på folks olycka? Men det är tvärtom, ingen i processen med cat bonds tjänar på att det blir naturkatastrofer. Det leder till att investeraren förlorar sina pengar. Eller förlorar och förlorar, pengarna övergår till förmånstagaren för återuppbyggnad av samhället som förstörts av naturkatastrofen. De används alltså till något nyttigt. (Fundera på vad dina pengar tar vägen om du förlorar pengar på börsen.)

Så länge som katastrofen inte inträffar så får investeraren avkastning på sitt kapital. Det är en kostnad som förmånstagaren få lägga ut så länge som de har skyddet av att det finns en obligation som betalas ut i händelse av naturkatastrof.

Cat bonds används främst vid lågfrekventa (osannolika/sällsynta) men väldigt kostsamma naturkatastrofer. Det handlar om stora jordbävningar, orkaner, dammbrott, stora skogsbränder osv. Sannolikheten är låg att de skall inträffa, men om de händer så kostar det mycket. Ofta mer än vad försäkringsbolag och återförsäkringsbolag har resurser till. Och det räcker inte med en stor orkan, det är först när den blir tillräckligt stor eller medför tillräckligt stora skador som obligationen ”triggas”. Det kan vara  att det blåser mer än x m/s, att luftrycket i cyklonen centrum är under y hPa eller att kostnaderna/skadorna överstiger z $. Mer om triggers och andra detaljer kan man läsa om på Artemis.

Räntan, ”kupongen”, som betalas ut är satt i relation till sannolikheten för att obligationen skall triggas skall inträffa plus en riskfri ränta. Och till skillnad från vanliga företagsobligationer eller investeringar i tex aktier så kan man faktiskt beräkna fysikaliska sannolikheter för att stormar, översvämningar och jordbävningar skall inträffa. ”Risk” blir därmed inte lika godtyckligt eller bara baserat på historiska händelser när det gäller cat bonds. En annan skillnad mot övriga kapitalmarknader är att cat bonds i princip är helt okorrelerad vanliga investeringar. -Förekomsten av naturkatastrofer påverkas inte av om börser, fastigheter, konst, guld… går upp eller ner.

Det är inte bara så att man kan skapa skydd för extrema händelser, man får också en värdering av vad det kostar att ha skydd. Det stimulerar företag och organisationer att öka säkerheten och minska sina risker. Det är inte minst viktigt i anpassningen till klimatförändringar.

Och ytterligare en fin sak i kråksången med att introducera extremväder och klimatrelaterade risker på kapitalmarknaden (förutom att tillgängliggöra deras pengar för de som är i behov av resurser) är att finansfolket direkt eller indirekt tvingas att fundera på naturkatastrofer och hur vi påverkar och påverkas av dem. Hur är det med sannolikheter för extremväder och hur de varierar med årstider, havsströmmar och klimatförändringar? Hur är det med El Niño/La Niña, ökar eller minska risken för tropiska cykloner i Mexikanska Gulfen? Påverkas förekomsten av vinterstormar i Europa av avsmältningen av isen i Arktis eller är det något annat? Påverkas sannolikheten för stormar och översvämningar i New York av temperaturen i Atlanten? Påverkar vi människor detta?

Nu kanske många av investerarna nöjer sig med de finanstekniska nyckeltalen och jargongen, men jag finner det ytterst intressant och värdefullt att belysa och analysera de bakomliggande fenomenen som ligger till grund för värdepappret och verksamheten.

Nåväl, det var det om cat bonds. Vi måste kunna skapa och frigöra mer, fler och andra innovationer och instrument som utnyttjar kraften i de ekonomiska systemen och reservoarerna för att göra världen lite bättre. Resurser som annars i alltför stor utsträckning rullar vidare i BAU-spåret. Och det har vi sett inte alltid leder rätt.

Att ytterligare engagera kapitalmarknaden kommer inte att vara tillräckligt för att lösa de problem vi står inför. Ärligt talat, många problem kommer inte att lösas alls. Men vi kommer inte heller att vara i närheten av att mildra eller hantera problemen om inte kapitalmarknaden växlar upp kreativiteten och innovationskraften med det uttalade syftet att göra världen lite bättre.

/Martin

Hoppfull, men inte naiv

Sverker Sörlin skriver i dag på DN Kultur om balansen mellan förtvivlan och hopp. Förvisso behöver vi hopp för att åstadkomma förändring, men vi får inte vara naiva. Hopp och engagemang, javisst. Men inte utan realism.

Jag säger inte att Sörlin inte är realist, tvärtom. Sörlin är en av få verklighetsförankrade filosofer och nutidstänkare Sverige kan stoltsera med.

Sverker skriver: ”Att skriva om hopp innebär att föreställa sig den ”framtida historia” som måste till för att inte den obeboeliga jorden ska bli verklighet.”.

Men däremot möter jag många i samhället som förefaller vara så förblindade av hopp att de inte ser den uppenbara verkligheten. Vi står vid ett vägskäl med flera val. En är att fortsätta som vanligt, då går det åt pipsvängen. Och ju mindre åt pipsvängen vi vill att det skall gå, desto mer måste vi väga ifrågasätta hur vi använder de resurser och de insikter som finns på bordet. Det förefaller som om vi prioriterar användandet av resurser istället för att använda insikter. Sverker Sörlin hjälper oss att se verkligheten och de verktyg vi har för att bromsa in resan mot pipsvängen.

Och vi måste vilja ta till oss av insikter. Vilja se verkligheten och vilja förändra riktningen vi rör oss i. Det är inte bara oss det handlar om det, det är även alla andra. Och det är inte bara alla andra, det är också vi. Antingen skapar vi förändring hos oss själva och ser till att få följare. Eller så väntar vi tills någon annan gör det och följer dem.

Realist vad gäller naturen. Inte naiv.
Hoppfull vad gäller mänskligheten. (Det hjälper om man är lite naiv)

Och framför allt så behöver vi en beskrivning av framtiden som är realistisk och inger hopp. Annars går det år pipsvängen av bara farten när vi konstaterar att vi är på väg åt det hållet. Då blir vi passiva passagerare som varken leder, läser kartan eller försöker styra undan faror.

/Martin

Surrealistiskt samtal om extrem värme

Lyssnade just på ett samtal om extrem värme till följd av klimatförändringar på P1 Morgon. Undertonen råkade bli att ”människorna som drabbas i tex Indien och Pakistan kanske kan anpassa sig ändå”.

Bakgrunden var att en forskarrapport visar att klimatförändringarna kan bli så extrema avseende temperatur och luftfuktighet, daggpunkt/”våta temperaturen” (wet-bulb temperature), att människan inte längre kan göra sig av med överskottsvärme. Vi blir då överhettade och i övrigt fullt friska människor avlider. Detta kommer att göra delar av Sydasien, tex områden kring Indus och Ganges, mer eller mindre obeboeligt.

Värst ser det ut att bli kring Persiska viken. Men anledningen till att man fokuserar på Indus och Ganges är för att det blir tillräckligt illa där för att hettan/fukten skall vara dödlig och att en stor del, 20%, av jordens befolkning bor i de områdena.

Från artikeln i Advanced Science: If ambient air TW exceeds 35°C (typical human body skin temperature under warm conditions), metabolic heat can no longer be dissipated. Human exposure to TW of around 35°C for even a few hours will result in death even for the fittest of humans under shaded, well-ventilated conditions. While TW well below 35°C can pose dangerous conditions for most humans, 35°C can be considered an upper limit on human survivability…

Pia Sjögren intervjuade Johan Rocklöv, docent i epidemiologi vid Umeå universitet. (Nej inte Rockström och det som om journalisten Pia var lite ovan att säga ”Johan Rock…” och inte få avsluta med …ström).

Nåväl, Johan redogjorde för bakgrunden där man har gjort studier på hur människokroppen påverkas av hög värme i kombination med hög luftfuktighet. Det är föga överraskande att kroppen inte förmår bli av med överskottsvärme genom svettning om det är väldigt varmt och fuktigt.

Det som är uppseendeväckande är att vi inom några decennier tidvis med stor sannolikhet kommer att ha dessa förhållanden på platser där det idag bor väldigt många människor. Det skall tilläggas att det redan idag avlider storleksordningen tusentals människor varje år till följd av värme och hög fuktighet.

Intervjun rundas av med att konstatera att västerländska idrottare och brandmän ingått i studien. Kan det vara så att människor som bor där borta i Indien har bättre fysiologiska eller livsstilsmässiga förutsättningar för att klara den extrema värmen? Ja, kanske…

Men hallå! Vi pratar om hur nära kanten man kan gå innan man avlider. Och samtalet rundas av med något som ger känslan av att de kanske tål mer och kan anpassa sig?”. Till lyssnaren lämnar man därmed att dra sina egna slutsatser. Jag misstänker att många tänker: ”Den där forskarrapporten kanske inte är så relevant.”, respektive ”Vi behöver nog inte grunna så mycket på det här, vare sig för att minska klimatpåverkan eller för att anpassa oss till värme”.

Vi behöver nog inte heller känna skuld för att andra lider, eller avlider, till följd av mänsklighetens beroende av fossilt kol och fortsatta suicidala beteende, trots all vetenskaplig kunskap. Vi behöver inte heller fundera på mänskligt lidande och vad som händer geopolitiskt om folk börjar vandra från platser för att de tinte längre går att överleva där.

Missförstå mig inte, inslaget i P1 Morgon var sakligt och bra. Men det speglade inte den väckarklocka som den vetenskapliga artikel man refererade till är.

Johan Bergendorff och Vetenskapsradions inslag omfattade mer, lyssna gärna på det också, länk nedan.

/Martin

Länk till intervjun (15 minuter och 45 sekunder in i sändningen) i P1 Morgon.

Länk till Vetenskapsradions inslag.

Länk till artikeln i Science Advances:

Jag i samtal om klimat och säkerhet i P4 Gotland

Jag är i Almedalen och i förmiddags (måndag 3 juli) medverkade jag i SR P4 Gotland där jag blev intervjuad av journalisten Erik Timan kring klimat och säkerhet i stort och smått.

Samtalet, en knapp halvtimme, handlade om anpassning och minskad klimatpåverkan, hållbarhet, människans syn på naturen, teknikoptimism, plast och föroreningar, ekosystemtjänster, framtid mm. Erik ville gärna veta vad de största problemen med klimatet är vilket vi resonerar om. (Hint: snarare än en lista är det ett system och vår förståelse för det. Och även om det blir stora konkreta problem av klimatförändringar så kommer troligen de största problemen att komma från konflikter mellan människor.)

Jag poängterar också att 2°C faktiskt motsvarar en halv istid, men åt andra hållet. (När vi har istid är jordens medeltemperatur mellan 3 och 5 grader lägre.) En del av de förändringar vi står inför är så monumentalt stora att de är svåra att föreställa sig, tex förändringar av monsuner, havsnivåer, förutsättningar för livsmedelsproduktion, extremväder mm. Och många av dessa förändringar ligger latenta, inbyggda i de förändringar av klimatsystemet som redan är gjorda.

Vi lever i ett samhälle som strävat efter optimering och förvisso har vi lyckats åstadkomma stora förbättringar av vår livskvalitet. Men ”optimering sker på bekostnad av flexibilitet”. Samhället har blivit mer och mer specialiserat och beroende på att många små delsystem fungerar. Och det skapar ju för stunden bra levnadsvillkor, så länge allt fungerar.

Jag växlar mellan att resonera kring de dystopiska framtidsbilderna och de hoppfulla bilderna som tonar fram tex i samband med teknikutvecklingen kring förnybar energi. Vi talar också om seminariet ”Klarar du 72 timmar i en krissituation?” arrangerat av Pelletsförbundet som jag just deltagit i och vad MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap rekommenderar oss till.

Vi kommer också in på Golfströmmen, afrikanska monsunen, flyktingkriser, havsnivån, livsmedel och vatten. Samt behovet av att vi, innan internationella kriser uppstår, ser till att reda ut de diplomatiska och juridiska förhållandena för hur tex flyktingsituationer skall hanteras.

Vi är sent ute. Det kommer att bli stora förändringar i klimatet och vi måste både reducera vår påverkan på klimatet och anpassa oss till det som vi inte kan förhindra.

Vi hinner också resonera kring grundvattnet på Gotland och morgondagens väder.

Lyssna gärna. Det är ett pass i deras program ”Förmiddag i P4 Gotland” måndagen den 3 juli, 2017. I länken ovan har jag satt en autostart när vårt samtal börjar, men om en av någon anledning inte fungerar så kan man söka efter den på Sveriges Radios hemsida eller SR Play. Min medverkan startar ca 1 timme och 20 minuter in i programmet.

/Martin

Med tåg till Italien

Snart serveras det frukost på nattåget när det nu har blivit morgon. Jag och familjen, fru samt två pojkar på 11 respektive 13 år, är på semesterresa.

Bad från klippa i Manarola

Vi har åkt från Stockholm, genom Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien. Mest tid har vi spenderat i Cinque Terre, norra Italien. Sol, bad, vandringar mellan byarna och pasta med fisk och skaldjur har dominerat agendan.

Hamnen i Riomaggiore

Vi har haft var sin ryggsäck varav två har varit helt vattentäta. Vi skippade regnkläder och räknade med bra väder. I Venedig ösregnade det och vi fick komplettera med paraplyer. Annars har vi haft vad många skulle klassa som strålande väder. Växlande molnighet eller sol och 25 till 30 grader.

Vi har använt Interrail-kort och bokade platsbiljetter via resebyrån Tågbokningen innan avresan. Under veckan har vi gjort flera spontana tågresor, oftast utan platsbiljett. Jag har använt appen Rail Planner för att kolla resmål och tågtider.

Venedig

I Italien var man lite si och så med att hålla tiderna. Å andra sidan så är det gott om tåg och ett brett nät även ut till små byar. I Tyskland och Schweiz är det lite mer ordning på tidtabellerna.

Det är trevligt och lätt att resa med tåg. Vi möter folk, men kan också var lagom privat. Vi har tex fått en hel sovkupé för oss själva (sexbäddskupé bäddad för fyra).

Sovkupé mellan Zürich och Hamburg

Jag visste att jag ville åka tåg innan jag var med och skrev samt signerade artikeln i DN om att sluta flyga. Tåg är ett helt annat sätt att resa, och ändå inte.

Vilka är alternativen? (inte bara för att ta sig till Italien, utan i största allmänhet)

Ja först kanske man skall fråga sig vad man vill åstadkomma och man bör undvika fantasier som att ”beama” sig från en plats till en annan a la Star Trek. Där är det uppenbart att resan i sig är ointressant, den skall bara göras så kort och smärtfritt som möjligt. (Ehuru om det var verklighet så vore just resan det enda intressanta).

Vinodlingar mellan byarna i Cique Terre

Flyg. Man kan tillryggalägga stora avstånd och komplicerad terräng på kort tid. Men resan i sig är ingen höjdare.

Bil. Jag kan ta med mig vad jag vill och komma långt ut i nätverket. Men det tar tid och jag reser i min egen lilla bubbla.

Tåg. Nätverket tar mig till städer och byar genom kultur och sammanhang. Jag möter andra och lär mig saker längs med resan. Jag stannar till var jag vill och får/tvingas ta del av lokala villkor, mat och väder längs med vägen.

Båt. Resan är mer än målet. Man har, både fysiskt och kompetensmässigt, det man har och förmår samla på sig. Det egna ansvaret för sig själv och de man reser med är totalt. Och det är en mycket speciell känsla att segla in i en hamn i ett nytt land.

Buss. Som bil och tåg och varken eller. Kommer långt i en något större bubbla.

Lifta. Mycket eget ansvar samtidigt som man utelämnar sig till andra. Möten med människor.

Cykel och till fots. Lite som att segla, men med möten och kontakter inte bara i hamnarna.

Tillbaka till målet och möjligheterna. Jag har vuxit upp i de generationer som från början åkte tåg och buss, men som snabbt vande sig med att man enkelt, snabbt och billigt kan resa vart som helst. Med flyg.

Syftet var att så snabbt som möjligt komma till en annan plats. Kanske lockade av solskensbilder i en resebroschyr. Men har de någonsin sålt in tranferbussar, köer, flygplanmat eller röntgenkontroller?

När jag var 19 och läste på KTH blev jag skoltrött. Flygresan till Israel har jag inget som helst minne av. Däremot minns jag hur jag åkte båt, tåg och liftade hem därifrån. Det var lärorikt.

För att inte tala om seglatserna med Nicorette respektive Grönlandsexpeditionen. Där var resan det fullständiga målet. I och för sig att komma fram (sätta världsrekord New York – England respektive leverera Ola Skinnarmo och Torell Ideström till Grönland). Men ändå att fullända själva seglingen, resan.

Nu färdas vi genom norra Tyskland. Regnet bildar diagonala streck på tågrutan och temperaturen ute förkunnar långbyxor på.

Solen och värmen i södra Europa är trots detta fortfarande närvarande inte så avlägset. Med tåg.

När solenergi är billigare än fossil

Världen står inför stora förändringar i samband med att förnybar energi är på väg att bli billigare än fossil energi. 

Det kommer göra det avsevärt mycket enklare, om än fortfarande svårt, att uppfylla Parisavtalet. Det kommer också att stöpa om maktbalanser och samhällsstrukturer. 

Vilka kommer att äga den nya tekniken? Hur kommer kollapsen för de gamla makthavarna se ut? Hur decentraliserat kommer systemet att vara? Hur kommer kapitalflödena vara? Hur kommer skiften att påverka vår syn på vår historia? Och på vår framtid? Hur kommer detta att påverka kreativitet, innovation, kultur, livsmedelsproduktion, resor, konflikter… 

Förnybar energi, vindkraft, men framför allt solenergi, är billigare än fossil, dvs kol, olja och gas. Det finns variationer och framför allt har vi en massa gammal teknologi och strukturer som går på tex bensin, diesel och kol. Och vi har dessutom inte monterat upp all infrastruktur och teknologi som går på förnybar energi. 

Men i och med att vi passerat den prismässiga tipping pointed så kommer förändringar att ske. 

Världen kommer onekligen att se annorlunda ut och förändringen i sig går inte att stoppa. Den har redan börjat. Vi är alla en del av i att form framtiden, även om vi i mångt och mycket kanske mest upplever att vi bara åker med. Att saker händer som vi först i efterhand kan förklara. 

Men underskatta inte möjligheterna att sätta sig in i utvecklingen av kollapsen, att förstå vad som händer, varför och att både få ett hum om vart vi är på väg, vad som går att styra och hur man kan positionera sig själv för att vara en del av en positiv utveckling. 

/Martin 

Percy Barnevik drar fullt hus på Yasuragi

Percy Barnevik drar fullt hus på Yasuragi. Från skratt till allvar. Om ledarskap, olika aspekter av sovande, självförtroende, tidstjuvar, möten, lojalitet, kommunikation, Walk the talk, kassaflöden, executions och misstag. Mer därtill nedtecknat i hans bok som delas ut till oss åhörare. Gratis poängterar han.

Men det han brinner för idag framkommer när han talar om kampen mot fattigdom.

Främst genom hans projekt Hand in hand. Han tillämpar sina erfarenheter och kontakter från ledarskap inom internationellt näringsliv på områden i andra änden av inkomstskalan.

Det är fascinerande att det som varit hans framgångsfaktorer och principer inom näringslivet också skapar framgång i kampen mot fattigdom.

Han skojar friskt om inkompetenta män och olika yrken tex advokater, politiker och att journalister saknar humor. Han återkommer till att ekonomi och ledarskap ofta sköts bättre av kvinnor av män. Det är inte så att han hatar män, han bara inte tycker om det sätt som de ofta utför jobb och hanterar pengar på, samtidigt som kvinnor ofta gör det mycket bättre.

Percy poängterar att Hand in hand är hans största, viktigast och sista projekt.

/Martin

Det brinner i bastun

Ännu en rekordvarm månad. Och vi reagerar som om vi vore förvånade. Men hallå! Är det någon som på riktigt tror att temperaturen kommer att falla, eller ens plana ut!?

Bastuaggregatet har fattat eld, dörren är låst och vi tittar med förvåning på termometern.
Strömbrytaren sitter på väggen, men snart är det för varmt för att slå av den. Dessutom har det börja brinna i väggen och när det tar sig så blir det ännu varmare, med eller utan el i aggregatet.

Elektrikern har varit här en gång i kvarten och sagt att vi kör för hårt, men högljudda herrar närmast dörren var berusade och sa att han inte visste vad han höll på med, så hans goda råd rann ut i avloppet. De som kände oro gjorde vad de kunde, men de högljudda fyllona hade för mycket att säga till om.

Och nu när det börjar bli varmt och oroligt i lägret så hävdar fyllona att de skall ha bästa platserna där det fortfarande är lite svalka. Där har de i och för sig suttit hela tiden och skruvat upp temperaturen, men de har ingen förståelse för att andra vill flytta ner. ”Nä, ni får skylla er själva att ni hamnade på de varmaste platserna och att luften nu är förpestad av brandrök”.

Sannerligen så börja det bli hett om öronen. De som läser av termometern och försöker samla krafterna för att agera blir hela tiden hyschade av de feta herrarna närmast dörren. ”Termometern går fel och vi tänker ta ner den så ingen skall läsa av den och fatta åt vilket håll vi är på väg och hur fort det går.”

Metaforer och historier i all ära. Men jag som har följt klimatfrågor genom hela mitt yrkesliv är både förfärad och djupt besviken på mänskligheten. Vår kortsiktighet, egoism, självdestruktiva beteende, förnekelse och djupt irrationella beteende.

Det är som Paul Crutzen sade:

”We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” –a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant –and potentially intelligent– force capable of reshaping the face of the planet.”

”Potentially intelligent”. Vi gör så mycket tokigheter och vi undlåter att lösa problemen, trots att vi vet vad som behöver göras och att det inte är omöjligt att fixa (tex förnybar energi istället för fossil).

Nej, istället hittar vi på ”Key Performance Index” och så bestämmer vi att de är mer eller mindre heliga, tex tillväxt i västvärlden. Och om det bara finns misstanken om att något skulle kunna hota BNP-tillväxten, så är det ett stort NEJ.

Vad gör det om korallreven dör, fisken försvinner, haven försuras, det blir skyfall, torka, stormar och missväxt, skogen skövlas, havsnivån stiger och allt äter sakta men mycket säkert upp infrastruktur, kultur och livsmiljöer och den civilisation och välfärd som våra förfäder lagt grunden för och vi säger oss värdesätta högt?

Men egentligen skiter vi i framtiden. Bara jag får mitt, här och nu. Framtiden? Titta vilka fantastiska innovationer vi har fått, telefoner, titthålskirurgi och twitter. Vad skall komma härnäst? De fixar säkert klimat, mat och havsnivå. Vem vet, de kanske bygger ett gigantiskt kylskåp på Arktis, avsaltar och pumpar upp vatten så att hela Sahara grönskar igen och bygger en osmotisk koldioxiddammsugare?

Under tiden som lågorna slår upp mot taket så tittar vi på termometern och hoppas att elektrikern skall komma tillbaka och säga att allt är mätfel. Eller att det är en naturlig brand som hade inträffat i alla fall, att det bara är en slump att det inträffar nu när vi kör bastun mot bättre vetande. Som om det skulle göra saken bättre, skulle vi inte göra något då heller?

Nä, så här ligger det till: Så länge, och lite till, vi plockar upp fossilt kol ur marken och skövlar skogar som kommer det att bli allt varmare. Haven försuras, glaciärerna smälter, vädret blir mer oförutsägbart, mönster ändras, det blir torka och skyfall -på olika platser. mm

Högsta prioritet är nu att minska utsläppen av koldioxid med storleksordningen 10% per år! Och samtidigt ta hand om våra medmänniskor och anpassa oss till de förändringar som generationer före oss, och vi själva, byggt in i systemet. Vi skall inte göra saker som förutsätter fossil energi och vi skall satsa massivt på att bygga ut förnybar kapacitet.

Okay, det görs redan mycket. Då vänder vi blickarna åt de hållen och stöttar de som jobbar för att skapa en bättre värld. Men glöm inte bort att kolet måste vara kvar i marken! Solpaneler, närodlad vegetarisk mat och alla andra bra saker är till ingen klimatnytta om vi inte samtidigt ser till att kolet är kvar i marken.

Basta!

/Martin