Category - Uncategorized

Att tillsammans fasa ut det fossila

Strategimöte i Telge Energi Vind Ekonomisk förening igår. Jag sitter i styrelsen sedan starten 2011 och föreningens syfte är att producera el från förnybara källor till sina medlemmar och sälja överskottet på elmarknaden. Detta för att utan vinstintresse förse medlemmar/delägare med el samt öka andelen förnybar energi i energimixen på marknaden.

Arbetar nu med vision, mål och aktiviteter som kan ge föreningen ytterligare mening. Det är klart att det ger effekt om vi blir fler medlemmar, finansierar och bygger en solcellspark och ett vindkraftverk till.

Men det är inte mängden förnybar energi som är problemet, utan mängden fossilt kol som grävs ur marken och förbränns (och ett par puckar till…).

Därför är målsättning att ”Tillsammans fasa ut fossilt kol” mer relevant än ”100% förnybar” för en förening som arbetar med energifrågor. Det skapar större möjligheter att åstadkomma nytta, ökat branschsamarbete, inkludera andra aktörer och omställning av samhället utöver leverans av el.

Eftermiddagen inleddes med tanken om att ha visioner och målsättningar kring årtalen 2025 (lagom horisont för normala strategiska beslut) och 2035 (när arrendet för marken där våra vindkraftverk står går ut).

Men vi landade tanken på att se föreningens verksamhet i ett perspektiv som inte var bundet till tid, utan till händelse: Vi är klara när samhället inte längre använder fossilt kol. Det gjorde att vi fick en längre och bredare horisont. Det gjorde det också möjligt att lägga mer kraft på saker som behöver ske Nu.

Vi skapade en mängd konkreta förslag och graderade dem efter hur stor impact de har respektive hur komplexa de var att genomföra.

Men det finns givetvis fortfarande öppna frågor. T.ex. hur långt utanför energifrågorna vi skall gå och hur vi ska hantera/vår roll under potentiella kollapser av samhällsfunktioner och ekosystem. Omställningen har bara börjat.

De kreativa processerna fortsätter och föreningens medlemmar och ägare får under årsstämman i september ta ställning till och besluta om strategier, visioner, mål, aktiviteter och förändringar som ligger utanför föreningens befintlig inriktning.

#klimat #energi #vadärlagom

/Martin

PS. Det finns många föreningar (andelsföreningar, vinkraftkooperativ…) som drivs utan vinstintresse och producerar el till sina medlemmar. De bygger på att man blir delägare och då får rätten att köpa el som föreningen producerar i relation till hur stor andel man äger av föreningen.

Jag råkar (well…) sitta med i Telge Energi Vinds styrelse, men blir lika glad om du går med i en någon annan vindkraftförening, startar egen förening (hör av dig så slussar jag vidare till folk som tipsar om fallgropar att undvika, service, underhåll, försäkringar, avtal mm), bygger eget vindkraftverk, monterar egna solceller och drar ner på energiförbrukningen så mycket du kan.

En andel i Telge Energi Vind kostar 440 kronor och ger rätten att köpa 100 kWh el per år. För närvarande (fortfarande) till priset 19 öre/kWh exkl elcertifikat, energiskatt och moms. Du kan läsa mer om TEV på https://telgeenergi.se/privat/bestall-el/om-ren-el/vindkraft/om-telge-energi-vind/.

Om ni läsare har tips om andra föreningar så publicerar jag dem gärna i kommentarerna nedan. DS.

Berättelsen om Hen

Jag vill rekommendera Sveriges Radios dokumentär om pronomenet hen. Välgjort, pedagogiskt och en massa smarta människor, däribland min syster Karin Milles, som resonerar och rör sig framåt i samtalet.

Själv tycker jag att argumenten från 1966 låter tillräckliga, men sedan dess har det stötts och blötts. Det är också fascinerande, som syrran påpekade för mig alldeles nyss, att förändringsprocessen gynnats av att det finns lite kontroversiella och lite ”skavande” inslag i diskussionen. Det gör att det pratas om begreppet. Men det måste givetvis bottna i sakliga argument för att etablissemanget, typ myndigheter och institutioner, skall anamma det.

Förutom berättelsen och insikter kring själva begreppet Hen så finner jag själva processen mycket intressant. Det handlar om hur vi hanterar samhällsförändringar. Vem säger vad, återkopplingar, kultur, makt, fördomar mm.

Jag ser massor av paralleller till andra områden som klimat, energi, ekologiska livsmedel, skogar, fiske, antibiotika, antropocen, hållbarhet mm. I decennier har vi känt till vad som är rätt och vad som är fel. Det forskas, arrangeras konferensen, görs analyser, skrivs böcker, debatteras, skrivs avtal, skapas komplexa system… men ändå händer för lite och för långsamt.

Och/men nu när Hen har gått i mål så frågar jag mig vilka insikter och lärdomar man kan dra av hens resa på dessa, och eventuella andra, områden. Jag känner både hopp och förtvivlan.

Förtvivlan för att det uppenbarligen har varit så svårt att få acceptans för ett ord, en bokstav som ändå gör så mycket nytta.

Hopp för att processen visar att det går att förändra även de mest konservativa. Många förstår, men alla kämpar inte. Att förstå hur förändringsprocesser kan gå till skapar hopp till de som vill, men misströstar att, ta klivet och aktivt kämpa för en bättre värld.

Vad finns det för paralleller mellan hen och andra områden där samhället behöver ställa om?

/Martin

För 50 år sedan

Den 24 december 1968 (kl 16:40 UTC) togs denna bild, Earthrise, av Bill Anders ombord på Apollo 8 som cirkulerade runt månen.

Bilden lade grunden för miljörörelser och är ett viktigt dokument i förståelsen av hur vi kom att inse att vår planets biosfär inte skall tas för självklar.

En viktig händelse som initierade den enorma fokuseringen och ansträngningen att vara den den första nationen som satte sina fotavtryck på månen var JF Kennedys tal den 25 maj 1961. Något som inte bara gav oss stekpannor i teflon utan också riktigt meningsfulla saker som en medvetenhet om vilken skör planet vi befolkar. Och insikten om vad man kan åstadkomma med en tydlig berättelse och mätbara mål.

Originalet lyder:

”First, I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the moon and returning him safely to the Earth. 

No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important for the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish.”

Idag har vi något större att kämpa för än att komma först till månen. Att se till att vi och annat liv kan vara kvar här. På planeten Jorden. Det är meningsfullt på riktigt.

Min tolkning:

I believe that mankind should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of finding a way of living that will return safety to the Earth. 
No single earth project in this period will be more impressive to all species, or more important for the long-range exploration of life; and none will be so complex or meaningful to accomplish.

God jul och framför allt God fortsättning på Er.
/Martin

PS: Jorden går inte upp över månens horisont på samma sätt som månen går upp över jordens horisont. Detta eftersom månen alltid vänder samma sida mot Jorden. Begreppet Earthrise förutsätter att man rör sig relativt månen, vilket man också gjorde i sin omloppsbana runt månen. Men uttrycket skall nog ändå snarare ses som en metafor på det uppvaknande som bilden innebar. DS.

Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

”Hit men inte längre!” sa vi och drog en linje i sanden. Men vattnet steg och linjen raderades ut.

Vi fällde ett träd och sade ”Inte över den här gränsen!” Men vattnet steg och stocken flöt iväg.

Vi byggde en mur av stenar och sa ”De här flyter inte” Men vattnet sipprade emellan stenarna.

Vi tätade med lera och sa ”Ha, nu kommer inget vatten in”. Då började det att regna och inget vatten kunde rinna ut.

Vi tror vi är så smarta. Och vi har god anledning, vi har lyckats med en mängd enormt stora bedrifter. Men vi misslyckas också. Stort.

Tiden är inte på vår sida. Vare sig före eller efter. Människan har samlat erfarenheter under 200.000 år, men minns men nöd och näppe de senaste 200, i vissa fall bara 20, åren och planerar ännu kortare in i framtiden. Planeten har roterat i drygt fyra miljarder år, liv har funnit i mer än två miljarder. Och vilket liv dessutom! En sådan mångfald av livsformer, betingelser och förutsättningar.

Nej, tiden är inte på vår sida. Några polletter har trillat ner, men vi fortsätter på i princip samma sätt som tidigare. Vi accelererar utför ett sluttande plan. Det var lite skrovligt och trögt i början, men snart blir det blankt och halt. Då kan vi titta tillbaka och försöka beräkna när vi borde gjort vad. Det kanske var för tio år sedan, nu eller nästa år som vi borde agerat stort. Det beror på om vi verkligen, dvs tillräckligt många tillsammans, är tillräckligt intresserade av att göra skillnad. Var finns nästa hållpunkt och hur stadig är den gropen eller grenen? Välj metafor.

Jorå, vi kommer att lära oss, men jag har svårt att se att det inte också kommer att göra ont. Det gör det redan idag. Orkanerna blir större och lever längre, nederbörden kraftigare, värmeböljan torrare, bränderna intensivare. Skogarna krymper och de vilda djuren blir färre. Glaciärerna smälter och kalvar. Och haven stiger.

Vi tittar på och försöker förstå. Vi äger varken naturen eller processerna som förändrar den. Vi kommer aldrig att vinna mot naturen. Hela idén med att bemästra och kontrollera är befängd. Det gör ont, men vi kommer att lära oss att simma. Med naturen. Det är det enda som fungerar.

/Martin

Kritik av min kritik och pudel i roll

I mitt förra bloginlägg tog jag i från fotknölarna och skällde på SVT Nyheters inlag där man resonerade om hur man kunde resa ”klimatsmart” med flyget. Detta genom förslag på tips som i jämförelse är som att sätta plåster på benbrott.

Jag har fått support, men också kritik. Och jag tar till mig av dem bägge. Kritiken (och supporten) handlar om att jag använt en svordom och adjektiv som ”infantilt” (barnsligt) och ”patetiskt” (löjeväckande) när jag beskrivit inslaget. Samt att jag uttryckt att jag skäms för att ha arbetat på SVT.

Det senare är inte korrekt. Jag är tvärtom stolt över att ha arbetat på SVT. Det är också därför som jag blir precis så upprörd som jag blev när jag såg inslaget.

Men allt som kan liknas vid personliga omdömen av medarbetare ber jag om ursäkt för. Det var inte det jag åsyftade när jag namngav de som medverkade i inslaget. Namngivandet var för att kunna referera till vad som sades. Min kritik, och det artikeln handlar om, är vad som sades, orden och retoriken i just det inslaget.

Jag lägger mig på rygg för detta. Men för att komma till kärnan så roterar jag att halvt varv till. Åtgärderna som presenteras för att resa ”klimatsmart” eller ”miljövänligt” var barnsliga och löjeväckande. Samhället måste vakna ur sin törnrosasömn och inse vilka konsekvenser våra handlingar får.

En enskild människans bidrag är försumbart i det stora hela -om man inte har stort inflytande över många människors agerande, policy eller teknikutveckling. Och att då säga ”fortsätt flyg, men ta inte med så mycket kläder” är fel av flera anledningar.

  • Dels för att det inte i princip inte gör någon mätbar skillnad på utsläppet från flygresan.
  • Dels för att det invaggar folk i en falsk illusion av att de har gjort vad som krävs för att agera i linje med vad tex FN:s klimatpanel eller forskarvärlden säger behövs, ”vi gjorde vad vi kunde, vi har tagit personligt ansvar”.
  • Dels att man indirekt säger att samhället troligen kommer att fungera på ungefär samma sätt i en framtida värld och att de ekosystemtjänster som våra samhällen är beroende av och där planetära strålningsbalansen är i balans också kommer att göra det.

Men många små bidra tillsammans då? Tillsammans gör vi givetvis stor skillnad på totalen. Men då måste man ju också beakta totalen av det som inte förändrades. Om var och en minskar sina utsläpp med 0,1 promille, så blir det tillsammans…. 0,1 promille. (Om det nu inte är så att en enskild person skall tillgodoräkna sig summan av alla andras skillnader. Men då kan ju inte de andra tillgodoräkna något alls).

Sett ur ett systemperspektiv så innebär detta inte någon förändring av systemet. Att packa lite mindre kläder på flygresan ger inte någon ränta-på-ränta effekt (exponentiell tillväxt), det ändrar inte några återkopplingar, reservoarer eller incitament. Det som i sammanhanget skulle kunna göra skillnad är att resa på ett annat sätt, t ex att avstå från att flyga. Men där har man beröringsskräck. Inte ens att ”klimatkompensera” flygresan fanns med på listan.

Man säger att klimat och miljö är viktigt och att man ska ta ansvar. Men man agerar inte i linje med det, och vill ändå säga att man är ”klimatsmart” och ”miljövänlig”. Det är därför jag är upprörd. Tipsen man kommer med i inslagen är bra, framför allt ur ett individuellt perspektiv. Men de är otillräckliga för att lösa problemen man adresserar.

Man behöver inte ens avstå från att flyga resten av livet, man kan börja med att halvera mängden flygningar. För om det är ”klimatsmart” att banta sin packning med säg 5 kilo, då motsvarar ju min personliga vikt (75 kg) hela 15 stycken ”SVT-klimatsmarta resor” (egentligen ännu mer eftersom jag givetvis inte behöver skicka med någon packning alls på det flyget). Tänk vad stor nytta man kan göra genom att avstå en enda flygresa! Dessutom så sänder man en signal till marknadens osynliga hand att den behöver utveckla andra sätt för oss människor att uppleva vår omvärld.

Ett tv-inslags anslag är givetvis inte detsamma som en hel organisation. Det finns massor av kompetens på SVT som inte har en förenklad syn på en av vår tids allra största frågor, klimatförändringar och samhällets anpassning till verkligheten.

Pudelns kärna: Jag ber om ursäkt för mitt språkbruk, men vidhåller att förslagen i inslaget, om ambitionen var att resa klimatsmart eller miljövänligt, var undermåliga. Jag kunde gott ha uttryckt mig mer ekvilibristiskt.

/Martin

Patetiskt inslag på SVT om att resa miljövänligt

Väx upp SVT! Det är svårt att ha överseende med det inslag som SVT Morgon presterade igår morse angående att ”resa klimatsmart”, eller som url:en säger ”resa miljövänligt”. Inget av förslagen som presenteras är i närheten av att göra någon som helst skillnad.

Men det kanske är det som är syftet? Vi ska kunna göra som vanligt, men bara slippa ha dåligt samvete. Det börjar med att man retoriskt konstaterar att: ”Ofta är vi klimatsmarta hemma, men hur skall man göra när man är ute och flyger?”. Först kan vi eliminera idén om att vi lever klimatsmart hemma. Det finns några som är det, och inom vissa områden sker en bra utveckling, men på det hela taget så är lever vi fortfarande över våra tillgångar. Och det vill inte säga lite det i ett land med så fantastiska förutsättningar som Sverige.

Och när det gäller utlandsvistelsen så är det inte att man ber om en doggybag på restaurangen eller betalar några kronor för plastpåsen i mataffären som gör resan miljövänlig.

Jag ska gå händelserna i förväg och avslöjar redan här att det är själva flygresan som är problemet.

Men nej, den elefanten ser man inte. De vilseledande tipsen kommer rappt och är lika insiktsfulla som när barnet håller för ögonen och tror att hen inte syns:

Du ska flyga så rakt som möjligt”, ”…Gröna landningar”, och ”men framför att så är det så att tungt innebär mycket utsläpp, så många bolag har mindre vatten i handfaten, man har tagit bort dagstidningarna och man har manualer på plattor… och man borde ta bort taxfree för det väger ju också rätt så mycket.

Det är så dumt så jag saknar ord! Vakna, det går inte att göra flygresan ”klimatsmart” genom att ”inte ta med sig onödig packning”.

Det är som att säga att man kan dricka en flaska vodka utan att bli full genom att blåsa på spriten i glaset (jodå, lite alkohol avdunstar innan du sveper drickat).

SVT:s programledare Ted Wigren och Karin Magnusson spelar med i låtsasleken. Karin frågar: ”Hélène, du har ju kommit med fantastiskt bra tips här, men hur långt räcker det för att kompensera för en resa till Thailand?”. ”Nej, det gör det ju inte”, svarar Hélène, ”men det kanske är därför som man skall titta på att göra en lång resa istället för många små”.

Ted gör i de sista sekunderna av inslaget ett försök med att fråga om man skall kompensera resan genom att betala extra… (För att flygbolaget eller någon annan skall kompensera* resan på något annat sätt får jag anta att han menar. Detta kan ske t ex genom att köpa upp utsläppsrätter, plantera träd, bidra till produktion av förnybar energi, nedgrävning av biokol… mm). Men nej, det vill inte Hélène säga att man ska, det är något du får bestämma själv. Det är ingen idé att komma med pekpinnar uppifrån.

Vi tar det en gång till: Väx upp, läs på och sluta berätta fördummande sagor! Hur resonerade den som var redaktör och övriga inblandade kring idén till det här inslaget? Vad kommer i morgon, Hur man lindrar lungcancer genom att dricka morotsjuice och tänka positivt? Om ni inte kan se elefanten i rummet, trots att forskarvärlden riktar massiva strålkastare mot den, så gör inslag om harmlösa saker istället för att låtsas att elefanten är en mygga.

/Martin

* PS. Vilken verkan, eller huruvida alls, så kallad klimatkompensation fungerar är en väsentlig fråga som jag har anledning att återkomma till i en senare artikel. Denna artikel låter jag stanna vid min ilska över löjeväckande och vilseledande råd från SVT om hur man kan hantera miljöpåverkan från flygresor. DS

Lilla drevet om ”väderkillen och global krigsekonomi”

Podden Lilla drevet lyfte i avsnitt ”206 Hyscha en influencer klimatförändringar och samhällets oförmåga att ta till sig vad forskarvärlden säger. Eller är det forskarvärlden som uttrycker sig på ett sätt som invaggar allmänheten i falsk trygghet? Jag och kollegan Pär Holmgren används som argument.

IPCC presenterade förra måndagen som bekant rapporten SR15 – Global Warming of 1,5°C. Jo, visst kände du till det? FN’s klimatpanels rapport som belyser skillnaden mellan effekterna av det kaotiska klimatet vid 1,5 graders uppvärmning och de katastrofala vid 2,0 grader. Sändningen på YouTube av presskonferensen har nu, åtta dagar senare, visats… knappt tiotusen gånger. Jag hoppas innerligt att det inte återspeglar mänsklighetens intresse för vare sig rapporten i sig eller slutsatserna man drar.

Jag tittar ut genom fönstret. Världen rullar på som vanligt. Har någon överhuvudtaget lagt märke till rapporten? Den säger att vi, civilisationen som vi känner den, har anledning att agera kraftfullt för att begränsa globala uppvärmningen och därmed även konsekvenserna av därpå följande klimatförändringar. Vi behöver anpassa oss till konsekvenser och vi har bara en begränsad mäng kol kvar att använda. Detta samtidigt som vi givetvis måste beakta rättviseaspekter, livsmedelsförsörjning och andra globala frågor som sammanfattas bra i de globala hållbarhetsmålen, SDG. Det som krävs för att undvika katastrof är inget mindre än en global transformation av samhället.

Det finns en del som agerar och ryter till. Tydligast på den svenska klimatscenen just nu är kanske Greta Thunberg 15 år som strejkar utanför Riksdagen. För att vi vuxna skall fatta och agera. I alla fall som om vi brydde oss lite om kommande generationer, tex våra barn. Och för den delen även oss själva.

Lilla drevet och Ola Söderholm undrar varför inte media ställer systemkritiska frågor. Om det nu är så här illa som forskarvärlden, om och om igen, säger att det är. Forskare säger att ”det är möjligt att begränsa uppvärmningen, men det kräver en enorm omställning”. Men beslutsfattare fattar inte vad det innebär. Än mindre agerar de. På något sätt tror de kanske att det räcker med att forskare har sagt att det går. Men det är upp till samhället, beslutsfattare, politiker och individer att faktiskt ställa om samhället.

Ola plockar upp min medverkan i SVT Aktuellt (måndag 8 okt) och att jag ställer frågan varför inte världen reagerar när vi i decennier känt till klimathotet och hur viktigt det är att vi ställer om. Programledare Lotta Bouvin kastar tillbaka frågan till mig ”Vad tror du?”. Ola Söderholm reagerar och undrar varför jag eller andra klimatexperter skall vara bäst skickad att svara på den frågan. Hon själv som politisk journalist borde väl kunna göra ”en habil gissning om vilka hinder, maktrelationer, ekonomiska och politiska intressen som står i vägen för att vi inte inför global krigsekonomi för att mot klimathotet. I går.

Ola menar att det är kontraproduktivt att låta klimatexperter svara på frågan. Det är klart att det går att ställa om. Men kommer vi att göra det? Klimatexperter har fått det att låta som om vi har verktygen att faktiskt ställa om. Men de har bara svarat på frågan om det rent fysikaliskt går. Att sedan genomföra det, det är en helt annan sak.

I IPCC-rapporten från i måndag så trycker man på att man bara svarar på fyra av sex väsentliga frågor om huruvida det är möjligt att nå 1,5°C-målet. De två avslutande frågorna är upp till samhället att besvara. Och om vi skall klara av detta så måste vi klara av alla sex punkter. Misslyckas vi på en av dem så når vi inte målet.

  1. Geophysical: What global emission pathways could be consistent with conditions of a 1.5°C warmer world? What are the physical potentials for adaptation?
  2. Environmental-ecological: What are the ecosystem services and resources, including geological storage capacity and related rate of needed land use change, available to promote transformations, and to what extent are they compatible with enhanced resilience?
  3. Technological: What technologies are available to support transformation?
  4. Economic: What economic conditions could support transformation?
  5. Socio-cultural: What conditions could support transformations in behaviour and lifestyles? To what extent are the transformations socially acceptable and consistent with equity?
  6. Institutional: What institutional conditions are in place to support transformations, including multi-level governance, institutional capacity, and political support?

Själv ställer jag mig tvekande till realismen i att klara av 1,5°C-målet.

  • Dels för att det är så stor omställning som krävs, så mycket vana och så många kortsiktiga särintressen som skall övervinnas. Jag misstror helt enkelt att människor i tillräckligt stor omfattning kommer att ställa om sina vanor (punkt 5), respektive (främst) att vi kommer att skapa oss de institutioner som krävs för att understödja transformationen (punkt 6).
  • Dels för att IPCC inte på något sätt garanterar att vi lyckas. Man talar om sannolikheter som handlar om 50-50 chans eller möjligen 67% chans till framgång beroende på hur mycket vi anstränger oss. Det är få andra situationer där vi accepterar samma dåliga odds att nå framgång. Men om man skulle göra beräkningarna för vad som krävs för säg 95% sannolikhet till framgång, då har vi redan förbrukat allt kol i vår tänkta kolbudget. Då skall vi gå till noll fossilt kol och skogsskövling. Igår. Det gjorde vi inte.

Dvs även om vi lyckas kraftsamla hela världen så är det bara 50, eller i bästa fall 67% sannolikhet att vi lyckas nå målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Men gör det att vi skall kasta in handduken och säga ”Skit samma, festen pågår så länge det finns sprit i baren”? Nej. Ju långsammare förändringar vi får, desto färre växt- och djurarter kommer att försvinna. Och förändringarna kommer något senare. Det finns fortfarande all anledning att anstränga sig. Ju mer desto bättre.

En annan sak som gör att jag misströstar är de ekonom som jag (senast igår) hör upprepa mantrat att det inte är någon idé att genomföra åtgärder som inte är ”kostnadseffektiva”. Att Sverige inte behöver göra så mycket utan att det är viktigare att andra nationer vidtar åtgärder. Att vi inte kan kräva av Polen att de stänger ner sin kolkraft, det enda vi kan göra är att producera mer el och sälja till Polen (utan att förklara hur detta skulle medföra att polackerna inte eldar kol i alla fall, nu eller i framtiden). Att skatt på utsläpp är bra, bara de inte är så stora att de hämmar tillväxten. Och att ”vi hamnar nog på en uppvärmning kring 3 grader.

Jag frågar mig vad värdet av ett korallrev är. Vid 1,5 graders uppvärmning så beräknas 70-90% av världens korallrev försvinna. Vid 2 graders uppvärmning är mer än 99% borta. Förlusten av korallrev handlar inte om att vi inte längre kan åka på semester och dyka på dem. Förlusten handlar om att de är väsentliga för allt liv i haven. Just nu är vi på en väg som leder oss till 3 eller 4 graders global uppvärmning inom hundra år. Det är inget mindre än att kraschlanda ekosystemen och civilisationen.

Vad är värdet av att städer och jordbruksmark inte översvämmas av stigande havsnivåer? Vad är värdet av dricksvatten? Vad är värdet av att undvika folkvandringar? Vad är värdet av en stabil civilisation?

”Kostnadseffektiv” fungerar i små sammanhang och modeller. ”Skall vi förlägga kontoret i Eskilstuna eller Västerås givet att de flesta anställda bor i Katrineholm, men kunderna finns i Örebro, resekostnaderna är x, energipriserna y, räntekostnaderna z och skatteavdragen a?” Där går det bra att räkna med ekonomernas modeller. Men inte när det gäller ekosystem. Som analogi: Man kan använda Newtons mekanik för att förklara hur biljardbollar rör sig, men inte varför katter fångar möss.

Klimatförändringar är helt enkelt en för stor, och framför allt komplex, fråga för att låta vare sig klimatforskare eller ekonomer svara på vad och hur vi skall hantera dem. Vi måste blanda in allt kunnande som finns i samhället. Vi sitter i båten tillsammans och ju förr vi börjar samarbeta desto bättre.

Lilla drevet fångar i podavsnitt 206 tidsandan i klimatdiskussionen rätt bra. Nu behöver vi gå vidare. Alla.

/Martin

Inte konstigt att vi inte reagerar

Forskare kommer med allt mer alarmistiska rapporter om hur illa det är ställt med klimat, ekosystem och andra globala frågor. Samhället samlar sina krafter till konferenser och olika former av lösningar.

Men allt för lite händer. Framför allt händer inte det som skulle kunna påverka och ändra de bakomliggande orsakerna till att vi har problem.

Vi försöker nämligen laga systemet med samma metoder som skapat problemen. Linjärt tänkande och kontroll. Ibland talar vi om exponentiell utveckling, men då är det oftast i samband med hur problemen växer eller hur någon aktör skall vinna marknadsandelar.

”Lösningen” på fossila bränslen heter biobränslen. Men så visar det sig (big surprise) att det i sin tur skapar problem med biodiversitet, utrotade växter och djur, jorderosion… och ännu mer utsläpp av växthusgaser.

Batterier och elektrifiering av samhället! Jovisst, men det leder i sin tur till expansiv malmbrytning, utsläpp av mineraler, transporter och kräver en massa energi.

Men himla dysterkvist! Vad skall vi göra då?

Först skall vi inse att vi inte har kontroll över naturen och vi kommer aldrig att få det. Naturen är ett komplext system, det förändras hela tiden och responser på olika aktiviteter blir olika vid olika tillfällen och situationer.

Vidare så vore det fint med lite ödmjukhet. Vi är inte skapelsens krona. Ingen har givit oss mandat att härska och dominera annat liv, vare sig nu levande eller kommande. Vi tog oss den rätten för att det passade oss.

Och systemet, det som vi nu inser att vi behöver förändra för att samhällsfunktionerna skall trilla över kanten efter det sluttande plan som vi befinner oss på, det VILL INTE förändras. Systemet agerar efter egenintresse. Det strävar efter att vidmakthålla sin position, även om det leder till kollaps och dess undergång.

Låter det knepigt? Det är bara att titta på våra lösningar på de uppenbara problemen. Lösningen på fattigdom heter ”trickle-down”, Lösningen på brist på grundvatten heter Borra djupare, Lösningen på klimatrelaterade värmeböljor heter luftkonditionering eller resa bort, Lösningen på luftföroreningar heter luftfilter, Lösningen på förlust av ekosystem heter ”green growth”, Lösningen på att folk tigger heter Kriminalisering, Lösningen på folkvandringar och flyktingar heter taggtråd och militär, Lösningen på havsnivåhöjning heter vallar och pumpstationer, Lösningen på utsläpp av växthusgaser heter skatter, …

Det är därför det är så svårt att hitta relevanta lösningar. Vi vill göra samma sak som förut, blunda för det jobbiga och hoppas att det som händer i verkligheten inte sker på riktigt.

Jag är övertygad om att vi behöver en ny berättelse om vilka vi är och hur vi kan skapa mening i tillvaron.

Jag önskar att jag hann presentera något som kan ta oss ur denna sinnesstämning av misströstan och förtvivlan. Men jag hinner inte skriva mer om det just nu, skall till Universitetet och lyssna på en expertgenomgång av IPCC:s senaste rapport, den om skillnaden mellan att värma planeten med 1,5 eller 2 grader. Jag tror inte jag kommer att bli mer hoppfull efter det, men jag träffar nog en och annan som har kommit till väsentliga insikter i alla fall.

Efter det skall jag lyssna på vad konsten gör nu när jorden, eller i alla fall civilisationen och systemet som vi känner det, går under.

/Martin

PS. Cred till Erik Garmo för idé till artikeln. Eriks hemsida: erikgarmo.se DS

Om en intelligent utomjording ville förgöra oss

De utomjordingar vi kan komma att stöta på är antigen bakterier eller riktigt intelligenta varelser. Ekorrar, ormbukar eller något liknande lär inte kunna resa genom rymden till vårt solsystem. Antag därför att utomjordingen Zorg* upptäckt planeten Jorden och dessutom bestämt sig för att förändra livet på planeten och slå ut de väl etablerade arterna som befolkar den. Varelsen gör det inte genom att landstiga, kriga eller sprida smitta. Nej, Zorg är betydligt listigare än så, och än oss.

Djur och växter på planeten Jorden är/var bra rustade mot störningar och hot, dvs resilienta. Detta till stor del eftersom planeten haft ett förhållandevis stabilt klimat de senaste drygt 11.000 åren. Men samtidigt har det gjort att vi alla lever under premissen att klimatet, t ex havsnivån, monsuner, havsströmmar, temperaturer och växtzoner mm inte varierar särskilt mycket.

Zorg’s plan var att få till en förändring av just klimatet och att det i sig skulle slå ut många arter. Av dessa så föreföll människan vara en osedvanligt seg och anpassningsbar art, trots sina klena fysiska förutsättningar. Men kreativiteten hos människan gjorde henne också lämplig som katalysator för Zorg’s grandiosa plan. Därtill tänkte sig Zorg komma åt många arter genom dominoeffekter i systemen.

Det finns (minst) sex sätt att ändra/påverka en planets väder och klimat.

  1. Förändra hur mycket energi som solen strålar ut.
  2. Flytta planeten närmare eller längre bort från solen.
  3. Ändra månens rotation kring planeten.
  4. Ändra planetens rotation, rotationsaxelns lutning eller formen på omloppsbanan kring solen.
  5. Ändra planetens färg, ”albedo”. Detta påverkar hur mycket av solljuset som reflekteras ut i rymden respektive blir kvar som energi på planeten.
  6. Ändra sammansättningen eller mängden växthusgaser i atmosfären.

Av dessa så kräver de fyra första stora externa krafter från t ex andra planeter. Till viss del sker förändringar av dessa, men det är på skalor som antingen är för snabba (solfläckar) eller för långsamma (tex Milanković-cykler) för att tilltala Zorg som vill ha en varaktig förändring, men inte orkar vänta flera tusen år till nästa förväntade istid.

De två sista är lite enklare och kräver mindre energi. Interna processer på planeten kan skapa t ex kraftiga vulkanutbrott eller återkopplingar i klimatsystemet. Men även om stora regionala katastrofer som vulkaner och jordbävningar har orsakat mycket skada på livet på jorden de senaste 11.000 åren, så har ingen av dem förmått förändra klimatet varaktigt.

Att ändra planetens reflektionsförmåga, Albedo, är inte heller trivialt. Sot, svavel och andra partiklar faller ner till marken av gravitation eller nederbörd efter någon vecka. Det gör att man aktivt måste ”fylla på” för att andra återkopplingar i klimatsystemet skall kunna starta. Det är nästan som om systemet inte vill förändras annat än att möjligen ”vibrera” kring ett medelvärde.

Växthusgaserna då, hur kan de nyttjas för att ändra planetens klimat? Växthusgaser är lite mer långsiktiga. De ändrar inte mängden energi som kommer till jorden, men däremot hur mycket som strålar ut i rymden. Mer växthusgaser gör att utstrålningen av värmeenergi sker från en högre höjd. Där är det kallare, dvs mindre energi lämnar planeten. Det blir alltså kvar energi på planeten. Och det blir därmed varmare, blåsigare, mer regn och mer torka. Eftersom växthusgaser är gaser så faller de inte ur atmosfären till följd av gravitationen i alla fall. Gaserna det handlar om är:

  1. Vattenånga
  2. Metan
  3. Lustgas
  4. Koldioxid
  5. Ozon
  6. Helt nya kemiska föreningar, tex freoner

Att ha som strategi att försöka förändra dem har sina baksidor. Vattenångan är effektiv som växthusgas och det finns gott om den, men den är alldeles för temperaturkänslig. Så fort det blir kallt, och det räcker med att det blir natt, så kondenserar den och faller ut som dagg, regn eller snö. Men den kan boosta effekten av andra växthusgaser. Metan och lustgas är effektiva sett per molekyl, men bryts ner av solljus efter något tiotals år. Ozon är inte tillräckligt stabilt det heller, reagerar med andra molekyler. Freoner är i och för sig väldigt stabila och effektiva sett per molekyl, men de kostar dock en massa energi och förutsätter kunskap för att skapa.

Koldioxiden däremot skiljer sig från de andra. Dess beståndsdelar, kol och syre, finns i överflöd på planeten. Och koldioxiden är tillräckligt långvarig i atmosfären, flera hundra år, för att en ökad halt av den skall kunna starta andra processer, tex avsmältning av glaciärer, metangasutsläpp från biologisk aktivitet i mark som varit i permafrost i hundratusentals år och förändra växtzoner.

Dessutom så behöver man inte tillföra någon energi för att producera den. Tvärtom, man får energi när man skapar koldioxid!

Det som talar mot koldioxiden är att växter konsumerar den genom fotosyntesen och att koldioxiden löser sig i vatten, tex haven. Men det oroar inte Zorg. Dels eftersom människan redan transformerat så mycket skogar till andra ytor och därmed tagit bort en väsentlig del av den växtlighet som kan binda koldioxid till såväl fibrer som i marken. Dels för att den koldioxid som löst sig i haven förmodligen kommer att komma upp till atmosfären igen när haven blir allt varmare. Vätskors förmåga att binda gaser är ju trots allt temperaturberoende. Och mer än 90% av värmen från den förstärkta växthuseffekten hamnar i haven.

Koldioxiden är Zorg’s trolldryck! Det fossila kolet kommer att bli människans ödesråvara. Får människan väl smaka på den frukten blir det svårt att låta bli att fortsätta. Zorg bevakar Jorden från en av dess Lagrangepunkter där han smider sina planer. Människan har nu etablerat sina vanor och system. Zorg kan sätta sina idéer till verket. Han skall låta människan förgöra sig själva.

Det gäller bara att göra dem beroende av något som i sin tur får dem att såga av grenen de sitter på. Och komma långt nog innan de fattar vad de håller på med. Som grädde på moset kanske de dessutom börjar bråka med varandra och då kommer det att gå ännu snabbare.

Tiden blev mogen för människan att uppleva att hon kan ställa sig utanför naturen och betrakta den som ett objekt. Människan bearbetar detta objekt, denna resurs som tycks ligga helt outnyttjad framför henne, och skapar på så sätt mer välmående till sig själv. Med hjälp av vetenskap, teknik och förfinade berättelser bygger människan upp samhällen, strukturer och rör sig sakta men säkert in i förväntningarnas landskap. Inget problem är för litet eller stort. Men djärva ambitioner och gott självförtroende tar sig människan an problem efter problem. Det förefaller bara vara en tidsfråga innan alla är lösta. Naturen ligger som på ett dukat bord, färdigt för människan att ta sig an. Ja, och det som inte ligger färdigdukat, det kan människan gräva fram och servera sig själv.

Skogarna höll på att ta slut till följd av de energikrävande processer man skapat. Men så fann människan det fossila kolet som legat lagrat i mark, berg och under havsbottnar i miljontals år. Det är ett mirakel större än Miraculix’s trolldryck som ger övermänsklig styrka. Olja, kol och naturgas tycks finnas i obegränsad mängd. Med dess hjälp får man krafter som inte ens forntida kungar eller generaler förfogade över. Den ger makt och rikedom och ju mer fossilt kol man förfogar över, desto mer makt och förmåga att erövra fossilt kol får man.

Det är inte konstigt att alla människor tävlar om att komma åt trolldrycken.

Zorg’s plan håller på att fulländas. Genom att göra människan beroende av något som hade som bieffekt att den skapade koldioxid så är Zorg på väg att lyckas med ambitionen att  människorna skall transformera klimatsystemet och sina livsbetingelser till sin egen nackdel. Varningsklockor ringer, men sötman och belöningen för de som äger kolets kraft trumfar visheten hos de som inser att grenen vi sitter på, och sågar i, håller på att brista.

Men människan är inte beroende av koldioxiden i sig. Inte heller av energin som sådan, det är bara ett verktyg. Vi är beroende av syre, vatten, livsmedel, värme, kyla, fibrer, transporter, sjukvård, kultur, rekreation, bildning mm. Om vi kan finna något annat sätt att skapa denna välfärd på, eller i alla fall det mest nödvändiga av den, så kan vi låta det fossila kolet ligga kvar i marken och skogarna på marken. Men det rådande systemet är beroende av de återkopplingar som ger makt, rikedom, välfärd mm. Det är inte lätt att transformeras. Men transformation blir det förr eller senare, till det ena eller andra.

Grenen håller på att brista. Naturen vrålar. Människan är tondöv och stoppar huvudet i sanden. Som snart är översvämmad. Gör vi inget så är det ett aktivt val att misslyckas.

/Martin

I verkligheten finns givetvis inte Zorg eller någon motsvarighet vi skulle kunna skylla på. Vi gör det här helt själva.

*Alla eventuella likheter med andra verkliga eller fiktiva Zorg är givetvis oavsiktliga.

Vad kan vi enas om kring problem med klimatförändringar?

Jag fick igår en fråga om vad mänskligheten skall göra för att hantera klimatproblemen. Jag tänkte det kunde vara värt att utveckla mitt svar i en egen artikel.

Så vad skall vi göra? Ja, förutom såna självklara saker som att låta merparten av de kända fossila koltillgångarna vara kvar i marken samt återplantera skogar (riktiga skogar, inte monokulturer) på marken, så kanske vi kan börja med att ifrågasätta vårt nuvarande paradigm.

Vi behöver släppa den antropocentriska världsbilden, dvs att världen, naturen, atmosfären, liv… finns till för vår skull. Att allt är till för oss att nyttja. Detta extremt egoistiska synsättet i kombination med våra fantastiska förmågor att ”förvalta” och dominera i princip vad som helst, gör att vi nu lever i det sjätte massutrotningen.

”Miljölagar” är inte på något sätt skrivna för att värna om miljön. De är till för att reglera vem och hur vi (människan) får utnyttja miljön. Allt handlar om att människan står i centrum och resten av världen, från mineraler tusentals meter ner i berggrunden till allt levande i haven, på marken och i luften, till och med andra planeter, kan förvaltas för att göra livet lite behagligare för de som har makten över systemet här och nu.

Jag menar INTE att vi behöver värna om allt liv eller be om ursäkt för att vi förändrar världen. Bara det att vi behöver inse att vi, liksom förmodligen alla andra livsformer, sätter oss själva i centrum och ser världen som ett smörgåsbord som finns till för vår skull.

Men skillnaden mellan människan och myror, mykorrhiza och makrill är att vi har självförtroende, förmåga och resurser att ta vad vi vill ha, dominera och förändra allt -överallt. Snabbt, ofta oåterkalleligt och utan att den som njuter av sötman behöver lida av vare sig skuld eller bieffekter.

Denna förmåga bör komma med en stor varningstext som tvingar oss att inse det som alla som läst Bamse och Pippi redan vet, nämligen att: ”om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll”. Även de som följer Spindelmannen vet att ”With great power comes great responsibility.”. Samma citat återfinns även hos Voltaire och i andra kulturer, religioner och epoker.

Men även om vi känner ansvar så är vi starkare och har mer makt och inflytande än vi känner ansvar. Återkopplingarna, kortsiktigheten och bristen på systemförståelse och ansvar för medmänniskor gör att vi stressar och urholkar livsuppehållande system på planeten. Sett till våra dagliga liv och vår närmiljö så går det långsamt, men geologiskt och ekologiskt är det en explosion.

Lägg därtill teknikoptimism och tilltro till att ”Marknaden” på något magiskt sätt kommer att lösa eventuella problem (återigen sett ur människans perspektiv) som dyker upp. Men i den mån Marknaden är ett komplext system så ser den till sitt eget bästa ur det korta perspektiv som präglar just Marknaden. Man kan tycka att Marknaden borde förstå att den behöver Människan för att frodas, men det inser den lika lite som cancercellen som tar livet av sin värd.

Visst gör vi människor bra saker gentemot varandra. Vi har lyckats minska barnadödligheten, vi mättar allt fler munnar, allt fler kan läsa och skriva, vi botar sjukdomar, demokratier ersätter diktaturer och livslängden ökar. Jag har sett, läst och samtalat med Rosling (som för övrigt gav mig i feedback efter ett föredrag att han uppskattade att jag beskrev världen som den är, utan värderingar, ideologi eller agenda.)

Men vår framgång inom vissa, eller ens väldigt många, områden kan inte tas för intäkt för att vi inte gör fel inom andra, mycket väsentliga, områden. Eller på andra tidsskalor än här och nu.

Ett grundläggande problem i dagens samhälle är att det är för mycket Jag och för lite Vi. Samhället hyllar inte bara individualismen, det kan vara okay, men berättelsen om att ”du kan bli vad du vill” skapar en kultur där ett av de yttersta målen är att maximera den egna lyckan och egna framgången. Inte att fråga sig vad jag kan göra för att samhället, systemet jag verkar i och kommande generation skall få det bättre.

Bilder och berättelser på sociala media är ofta ett uttryck för detta: ”Titta vad härligt jag har det på min exotiska plats och situation”. Och visst är det roligare att visa upp ett solbränt leende och ett par svindyra solglasögon från ett Jeepsafari i Sydafrika än att stimulera andra till att ta ansvar för sina medmänniskor. Det första vittnar om framgång, som det definieras idag, det senare betraktas som pretentiöst.

En annan sida i flödet på sociala media är snuttifiering, lösryckta argument och påhopp. Återigen ovilja att se sammanhang och skapa förståelse. Kan jag inte föra fram vettiga argument så kan jag alltid sabba och smutskasta någons annans samtal eller insikter. Framgång i systemet handlar om att synas, inte om att hjälpa varandra eller systemet.

Egentligen självklara systemvillkor för framgång tillämpas inte på global nivå. DNS, Det Naturliga Stegets, systemvillkor lyder:

  • Förhindra koncentrationsökning av ämnen från berggrunden i naturen.
  • Förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
  • Inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder.
  • Inte hindra människor att tillgodose sina behov

Bryter man mot dessa så kommer man, förr eller senare, att oåterkalleligen förändra systemet. Det handlar inte om huruvida man har för avsikt att göra det eller att det är ett problem att just vi människor gör det. Om ekorrar kunde göra detta på stor skala så skulle även de förändra systemet. Till och med intellektuellt extremt lågt stående livsformer kan förändra systemet. Tex bakterier som förändrade klimat och sina egna livsbetingelser för 2-3 miljarder år sedan. Jämfört med oss människor tog det dem dock längre tid och de fattade inte vad de höll på med.

Det leder mig in på Donella Meadows systeminsikter och hur man kan förändra system. System består av reservoarer, flöden av energi och information samt återkopplingar. Komplexa system har medvetenhet om sig själv (ehuru inte total insikt) samt förmåga till urval och att förändra sig självt.

De flesta system vi ser omkring oss är stabila, dvs deras funktion och ”karaktär” förändras inte. De är inte oföränderliga, de modifieras, men deras ”personlighet” kvarstår. Det kan vara en skog, ett statsskick (såväl demokratier som diktaturer är förhållandevis stabila, på var sin kant), en individs immunsystem, ett företag, klimatet osv.

Men om man ändrar tillräckligt mycket på vissa saker i systemet, vare sig det är reservoarerna (tex ett företags likviditet, makten hos en ledare, pH-värdet i en sjö eller mängden växthusgaser i atmosfären) eller återkopplingarna, så förändras till slut systemet så mycket att det får en annan karaktär/personlighet. Det skiftar till en annan regim. Flöden och återkopplingar förändras.

Den nya situationen, regimen, kan vara minst lika stabil som den tidigare och möjligheten att återfå det gamla systemet kan ha gått förlorad. Inte sällan måste man ”överkompensera” för att komma tillbaka, eller tom ”ta en annan väg” för att återfå den tidigare situationen och återkopplingarna. Om det går alls.

I de flesta fall är det rådande systemet ganska nöjt med hur systemet ser ut, men i vissa fall vill man förändra systemen till en annan regim. Donella Meadows identifierade olika metoder för att förändra systemen och var man får bäst utväxling på sin insats. Hon kallade det för ”Leverage points”. I en artikel som återfinns på en hemsida efter henne kan man läsa var man kan/bör gå in i systemen om man förändra dem:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM (in increasing order of effectiveness):
12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Ju lägre nummer, desto större utväxling på en given insats. Men/och det blir också abstraktare. För att återknyta till rubriken och inledningen av den här artikeln så vill jag belysa punkt nummer 3. The goals of the system. Vad är målet/målen med/i det paradigm vi lever i?

Som jag skrev inledningsvis så handlar den västerländska kulturen och efterkrigstidens paradigm om individens lycka, möjligheter och ”framgång”. Det handlar om att ackumulera kapital, tillgångar och status. Det senare får man genom andra människors beundran. Ju fler människor som beundrar dig, desto mer framgångsrik är du. Du har lyckats.

När många strävar efter detta så rör vi oss oundvikligen till den punkt där vi är idag och systemet blir alltmer ohållbart. Snart kommer systemet att förändras. Inte för att vi medvetet har valt det utan för att vi har brutit mot tillräckligt många systemvillkor tillräckligt länge. DN hade häromdagen en artikel om hur stora delar av Östersjön är död. Det var ingen som ville det och trots att forskare varnat för det under lång tid så …bara blev det så här. Accelererande bränder, artutrotning, bakterieresistens, havsnivåhöjning, havens försurning… Listan med problem kan göras lång och vi borde ändra kurs. Men hur? Meadows lista ger del av svaren. Och insikten om att vi måste lyfta oss mins en nivå ovanför den där vi observerar problemen.

Punkterna 12-5, dvs konstanter, reservoarer, återkopplingar osv är bra och behöver adresseras. Tex skatter och avgifter på fossil energi, lyxkonsumtion mm. Subventionera bra saker. Bättre information och relevanta underlag för beslutsfattare. Lagar och förordningar. mm. Det här är saker som är ganska enkla att komma åt, men det tar tid innan man når resultat. Om man alls kommer hela vägen fram. Men ju lägre nummer, desto bättre. 6, 5 och 4 är riktigt bra och skall inte förringas. Men om man verkligen vill åstadkomma saker så skall man titta djupt i listan.

Jag vill belysa punkt nummer 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. Om vi inte är nöjda, eller ser problem som vi behöver lösa, som relaterar till Målet med systemet, så kan det vara värdefullt att förstå ur vilket mindset, vilken filosofi, som målen uppstod.

Om vi vill förstå hur vi skall förflytta oss från något som är kortsiktigt bra för ett fåtal (dvs rika människor som lever just nu) till något som är långsiktigt bra för många så tror jag att det är på den här nivån, från 4 till 1, som vi behöver lägga betydligt mer kraft. Dels för att förstå var vi är idag och varför vi är här. Dels för att få insikt om hur vi skall förändra systemen.

Och om vi inte kan enas om vart vi bör röra oss (vad som är långsiktigt bra, eller om det ens är ett bra mål) så kan vi förmodligen samlas kring vilka faror och fallgropar vi skall undvika. Just nu accelererar vi utför ett sluttande plan. Det är önskvärt att göra något annat.

Vi behöver skapa berättelser, engagemang och strukturer som får oss människor att hitta ett bra sluttande plan (återkopplingar) som återskapar och stärker ekosystem, resiliens och tillit i en värld som om ingen ny kurs tas ut blir allt mer instabil.

/Martin