Tag - klimat

Förnekelse är en livlina på låtsas

8 augusti 2018
Martin Hedberg
Klimat
36 Comments

Det här är ett svar på en tidigare kommentar här på bloggen där ”Klimatskeptiker” menar att:

”..det finns långt viktigare problem i världen att lösa än de så kallade växthusgaserna. Men faktum är, precis som Karl var inne på, att det finns starka ekonomiska och politiska motiv till att driva på myten om den globala uppvärmingen som ett stort “hot” mot mänskligheten. Det har blivit lite av vår tids religion, makthavarna har i alla tider gillat att ha något skrämma och påverka folket med. Man har också investerat stora summor och resurser i det här och det skulle förstås inte se bra ut om det visade sig att man hade fel.”

Tror du att ”makthavarna” har arrangerat bränderna också? Och torkan? Återkommande missväxt?

Makthavare, typ vår statsminister, VD:n för storbankerna och i synnerhet alla som säljer vapen och olja har ju jättestora incitament för att skrämma vanligt folk. Och det är ju dessutom så enkelt för dem att lura tusentals forskare att ljuga med sin forskning och hitta på att klimatet är ett hot mot samhället.

Javisst, så måste det vara! Stefan Löfven, eller kanske hans statssekreterare, arrangerar med hjälp av en välbetald PR-byrå, ett gigantiskt högtryck över hela norra Europa. Ett högtryck som ligger kvar i tre månader. F-n vet hur de fick bort alla molnen och såg till att allt regn hamnade över Island, men är man statsminister så kan man få nästan vad som helst att hända.

Sedan kan de smyga ut om natten och fjutta på skogen och dra igång den största brandbekämpningsinsatsen i Sverige genom tiderna. Eller dra i något snöre i en hemlig kommandocentral i Rosenbad så att det börjar åska och blixtar sätter eld på skogen.

Och ett par dagar senare kan de stå framför brandbilar bredvid sotiga brandmän och bli hyllade som hjältar för att de är så handlingskraftiga och tar sig hela vägen från sommarstugan och Stockholm till Färila och Kårböle och att de kan se så bekymrade ut och dela en skogaholmsmacka med vanligt folk. Det är en klockren idé, så måste det ha gått till.

Och på samma sätt i Japan, bara att där gick man lite längre och skapade så mycket värme att folk dog. Och i Portugal och Kalifornien och Ryssland. Allt för att få sitta kvar vid makten och få höja skatterna på olja. För de tjänar ju alla de riktiga makthavarna på, i synnerhet de som livnär sig på att borra efter olja.

De som borrar efter olja vill ju att priset på olja ska höjas med koldioxidskatter så att -eh folk använder mindre olja. Asch, detaljerna är inte så viktiga. Det viktiga är att alla forskare ljuger och är i konspiration med alla makthavare, i synnerhet folkvalda. Och direktörer, presidenter och kejsare och påven och… alla med makt.

För makt har de. I fjol så omkom över 4500 människor i sviterna av orkanen Maria som drog in över Puerto Rico. Det var Donald Trump som skapade den. Allt för att kunna åka dit och kasta pappersrullar och visa upp frugan i högklackat. Japp. Och orkanen Harvey var också arrangerad av Trump. Den styrde han in över Texas och såg till att det kom en och en halv meter vatten över Huston och samhället fick förluster på 125 miljarder dollar. Det kan han utnyttja när han motiverar varför USA inte skall engagera sig i klimatfrågor. Samma sak med bränderna i Kalifornien. Det gynnar honom för då kan han visa hur smart han är. Han har ju faktiskt jobbat som brandman förut så han vet att de tramsiga miljölagarna mest är till för att rädda onödiga bofinkar och fiskar som ingen kan namnen på. Han, som råkar vara USA:s president, monterar ner miljömyndigheter, lagar och regleringar.

Amerikanska militären tycker också det är kul med klimatförändringar. För då får gjuta betong och bygga nya vägar för att anpassa sig till havsnivåhöjningar istället för att vara officerare. Det är roligare.

Och fastighets- och försäkringsbranschen skall vi inte tala om. Det tycker det är lattjolajban att bygga nya hus när de gamla spolas bort i jordskred eller brinner ner. De går också runt och tuttar på och spränger vattenfördämningar. Ja, men först gör de förstås högtryck och en massa regn på olika platser. Och lurar alla forskare utom de som är arvoderade av bröderna Koch, familjen Saudi, Putins polare och andra i oljeindustrin.

För de i olje-, gas- och kolindustrin, de vet hur det egentligen ligger till. De är så snälla mot alla människor och bara gör det som de är bra på. Gräva stora hål i bergen, ja till och med tar bort hela berg (sök på Mountain top removal). De vill egentligen inte göra det här, de har ju inget att tjäna på att vi fortsätter att vara kvar i fossilsamhället. Jag menar de tjänar ju faktiskt inga pengar alls nästan på att just gräva upp det fossila kolet och sälja det.

Och värst av alla är såna som säger att det är en allvarlig situation och som tycker det är tråkigt att det försvinner en massa växt- och djurarter. Jag menar vad har vi för nytta av dem? Växterna alltså. Vi kan väl importera nya om de gamla tar slut. Eller bygga djur i laboratorium. Eller flytta till Mars.

Nä, jag tror att det hela är kraftigt överdrivet och att alla som har makt, i synnerhet folkvalda, miljöengagerade och forskare, är alarmister. De ropar nog ”skogen brinner” bara för att få uppmärksamhet och en massa pengar. För det får de ju. Tokrika blir de. Och så håller sig folket i schack.

Frågan är bara hur de fick till den här globala värmen som håller i sig? J-lar vad bra de är på att skrämmas, det är nästan så man tror att det är på riktigt.

Så är det nog. Eller?

Om man tänker efter så är det nog tvärtom. Forskarvärlden har extremt rigorösa processer för att kvalitetsgranska varandra. Det är en trumf om du kan påvisa att kollegorna har fel. Och beslutsfattare har inget speciellt att tjäna på att visa upp katastrofer, tvärtom.

Fossilindustrin däremot, de har väldigt mycket att tjäna på att fortsätta med sina affärer. Vad skall de göra annars, programmera smartgrids, montera solceller, odla mat eller kanske till och med engagera sig i att städa upp efter sin verksamhet, stärka ekosystemen och öka resiliens i natur och samhälle…? De saknar den kompetensen. BP gjorde ett försök (Beyond Petroleum), men halkade ner i oljan igen.

Jag menar inte att andra problem är små och obetydliga, långt därifrån. Men jag förstår att Big Oil, hellre vill att vi koncentrerar oss på andra stora frågor än just de som utgör ett fundamentalt och oöverstigligt hinder för deras verksamhet. Det går inte att minska utsläppen av koldioxid med mindre än att olja, kol och gas blir kvar i marken. Det innebär att stora bokförda värden, och därmed framtida vinster, aktieutdelningar, bonusar, arbetstillfällen mm går dem om intet. Pengar som de förväntade sig kommer inte att vara där i morgon om vi gör allvar med åtgärderna för att minska utsläppen av växthusgaser. Period.

Jag lånar några inledande ord från citatet av ”Klimatskeptiker”, stryker det konspiratoriska och lägger till en fras som belyser innebörden av Stranded Assets, tillgångar som riskerar att gå förlorade:

”…det finns starka ekonomiska och politiska motiv till att driva på myten om den globala uppvärmingen som ett stort “hot” mot mänskligheten att allt är lugnt, bara vi fortsätter som vanligt. Det har blivit lite av vår tids religion, makthavarna har i alla tider gillat att ha något skrämma och påverka folket med. Man har också investerat stora summor och resurser i det här…”

Aktörer i fossilindustrins näringskedja har lyckats sprida berättelsen om att vi inte kan leva ett gott liv utan olja, kol och gas. Indirekt att det skulle vara ett hot mot det goda livet att leva ett ansvarsfullt liv. Den berättelsen, att jag som individ har mer att tjäna på att fortsätta som förut än att samarbeta med andra och välja en ny väg, väger uppenbarligen ofta tyngre än insikter man får när man läser vad forskningen säger inom klimat, ekologi, medicin osv.

När det gäller klimatförändringar så är det INGEN som har lyckats visa annat än att det människan som orsakar förändringarna. Vi ser att förändringarna är omfattande, att de går snabbt och att förändringarna riskerar att bli mycket ödesdigra för mänskligheten och civilisationen som vi känner den idag. Och vi vet vad som orsakat dem: 1/3 av koldioxiden som är skillnaden mellan Holocen och Antropocen kommer från skogsskövling, 2/3 från fossilt kol.

Med berått mod fortsätter vi att välja att misslyckas, trots all kunskap, påhejade av de som gör kortsiktiga vinster på att förstöra en fullt fungerande biosfär.

En fungerande biosfär är en nödvändighet för vår överlevnad. Det är främst forskare och insatta som ser och inser konsekvenserna av business as usual och vad som krävs för att sluta misslyckas. Men alla kommer att drabbas av kosekvenserna.

Det är lätt att känna sig liten i sammanhanget och resonera i termer av att ”det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör”. Det är just därför det är så viktigt att se verkligheten, prata, vara visionär och samarbeta. Det är vårt ansvar som tänkande, kreativa och agerande varelser.

Förnekelse är en livlina på låtsas.

/Martin

Vad kan vi enas om kring problem med klimatförändringar?

5 augusti 2018
Martin Hedberg
Uncategorized
16 Comments

Jag fick igår en fråga om vad mänskligheten skall göra för att hantera klimatproblemen. Jag tänkte det kunde vara värt att utveckla mitt svar i en egen artikel.

Så vad skall vi göra? Ja, förutom såna självklara saker som att låta merparten av de kända fossila koltillgångarna vara kvar i marken samt återplantera skogar (riktiga skogar, inte monokulturer) på marken, så kanske vi kan börja med att ifrågasätta vårt nuvarande paradigm.

Vi behöver släppa den antropocentriska världsbilden, dvs att världen, naturen, atmosfären, liv… finns till för vår skull. Att allt är till för oss att nyttja. Detta extremt egoistiska synsättet i kombination med våra fantastiska förmågor att ”förvalta” och dominera i princip vad som helst, gör att vi nu lever i det sjätte massutrotningen.

”Miljölagar” är inte på något sätt skrivna för att värna om miljön. De är till för att reglera vem och hur vi (människan) får utnyttja miljön. Allt handlar om att människan står i centrum och resten av världen, från mineraler tusentals meter ner i berggrunden till allt levande i haven, på marken och i luften, till och med andra planeter, kan förvaltas för att göra livet lite behagligare för de som har makten över systemet här och nu.

Jag menar INTE att vi behöver värna om allt liv eller be om ursäkt för att vi förändrar världen. Bara det att vi behöver inse att vi, liksom förmodligen alla andra livsformer, sätter oss själva i centrum och ser världen som ett smörgåsbord som finns till för vår skull.

Men skillnaden mellan människan och myror, mykorrhiza och makrill är att vi har självförtroende, förmåga och resurser att ta vad vi vill ha, dominera och förändra allt -överallt. Snabbt, ofta oåterkalleligt och utan att den som njuter av sötman behöver lida av vare sig skuld eller bieffekter.

Denna förmåga bör komma med en stor varningstext som tvingar oss att inse det som alla som läst Bamse och Pippi redan vet, nämligen att: ”om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll”. Även de som följer Spindelmannen vet att ”With great power comes great responsibility.”. Samma citat återfinns även hos Voltaire och i andra kulturer, religioner och epoker.

Men även om vi känner ansvar så är vi starkare och har mer makt och inflytande än vi känner ansvar. Återkopplingarna, kortsiktigheten och bristen på systemförståelse och ansvar för medmänniskor gör att vi stressar och urholkar livsuppehållande system på planeten. Sett till våra dagliga liv och vår närmiljö så går det långsamt, men geologiskt och ekologiskt är det en explosion.

Lägg därtill teknikoptimism och tilltro till att ”Marknaden” på något magiskt sätt kommer att lösa eventuella problem (återigen sett ur människans perspektiv) som dyker upp. Men i den mån Marknaden är ett komplext system så ser den till sitt eget bästa ur det korta perspektiv som präglar just Marknaden. Man kan tycka att Marknaden borde förstå att den behöver Människan för att frodas, men det inser den lika lite som cancercellen som tar livet av sin värd.

Visst gör vi människor bra saker gentemot varandra. Vi har lyckats minska barnadödligheten, vi mättar allt fler munnar, allt fler kan läsa och skriva, vi botar sjukdomar, demokratier ersätter diktaturer och livslängden ökar. Jag har sett, läst och samtalat med Rosling (som för övrigt gav mig i feedback efter ett föredrag att han uppskattade att jag beskrev världen som den är, utan värderingar, ideologi eller agenda.)

Men vår framgång inom vissa, eller ens väldigt många, områden kan inte tas för intäkt för att vi inte gör fel inom andra, mycket väsentliga, områden. Eller på andra tidsskalor än här och nu.

Ett grundläggande problem i dagens samhälle är att det är för mycket Jag och för lite Vi. Samhället hyllar inte bara individualismen, det kan vara okay, men berättelsen om att ”du kan bli vad du vill” skapar en kultur där ett av de yttersta målen är att maximera den egna lyckan och egna framgången. Inte att fråga sig vad jag kan göra för att samhället, systemet jag verkar i och kommande generation skall få det bättre.

Bilder och berättelser på sociala media är ofta ett uttryck för detta: ”Titta vad härligt jag har det på min exotiska plats och situation”. Och visst är det roligare att visa upp ett solbränt leende och ett par svindyra solglasögon från ett Jeepsafari i Sydafrika än att stimulera andra till att ta ansvar för sina medmänniskor. Det första vittnar om framgång, som det definieras idag, det senare betraktas som pretentiöst.

En annan sida i flödet på sociala media är snuttifiering, lösryckta argument och påhopp. Återigen ovilja att se sammanhang och skapa förståelse. Kan jag inte föra fram vettiga argument så kan jag alltid sabba och smutskasta någons annans samtal eller insikter. Framgång i systemet handlar om att synas, inte om att hjälpa varandra eller systemet.

Egentligen självklara systemvillkor för framgång tillämpas inte på global nivå. DNS, Det Naturliga Stegets, systemvillkor lyder:

  • Förhindra koncentrationsökning av ämnen från berggrunden i naturen.
  • Förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
  • Inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder.
  • Inte hindra människor att tillgodose sina behov

Bryter man mot dessa så kommer man, förr eller senare, att oåterkalleligen förändra systemet. Det handlar inte om huruvida man har för avsikt att göra det eller att det är ett problem att just vi människor gör det. Om ekorrar kunde göra detta på stor skala så skulle även de förändra systemet. Till och med intellektuellt extremt lågt stående livsformer kan förändra systemet. Tex bakterier som förändrade klimat och sina egna livsbetingelser för 2-3 miljarder år sedan. Jämfört med oss människor tog det dem dock längre tid och de fattade inte vad de höll på med.

Det leder mig in på Donella Meadows systeminsikter och hur man kan förändra system. System består av reservoarer, flöden av energi och information samt återkopplingar. Komplexa system har medvetenhet om sig själv (ehuru inte total insikt) samt förmåga till urval och att förändra sig självt.

De flesta system vi ser omkring oss är stabila, dvs deras funktion och ”karaktär” förändras inte. De är inte oföränderliga, de modifieras, men deras ”personlighet” kvarstår. Det kan vara en skog, ett statsskick (såväl demokratier som diktaturer är förhållandevis stabila, på var sin kant), en individs immunsystem, ett företag, klimatet osv.

Men om man ändrar tillräckligt mycket på vissa saker i systemet, vare sig det är reservoarerna (tex ett företags likviditet, makten hos en ledare, pH-värdet i en sjö eller mängden växthusgaser i atmosfären) eller återkopplingarna, så förändras till slut systemet så mycket att det får en annan karaktär/personlighet. Det skiftar till en annan regim. Flöden och återkopplingar förändras.

Den nya situationen, regimen, kan vara minst lika stabil som den tidigare och möjligheten att återfå det gamla systemet kan ha gått förlorad. Inte sällan måste man ”överkompensera” för att komma tillbaka, eller tom ”ta en annan väg” för att återfå den tidigare situationen och återkopplingarna. Om det går alls.

I de flesta fall är det rådande systemet ganska nöjt med hur systemet ser ut, men i vissa fall vill man förändra systemen till en annan regim. Donella Meadows identifierade olika metoder för att förändra systemen och var man får bäst utväxling på sin insats. Hon kallade det för ”Leverage points”. I en artikel som återfinns på en hemsida efter henne kan man läsa var man kan/bör gå in i systemen om man förändra dem:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM (in increasing order of effectiveness):
12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Ju lägre nummer, desto större utväxling på en given insats. Men/och det blir också abstraktare. För att återknyta till rubriken och inledningen av den här artikeln så vill jag belysa punkt nummer 3. The goals of the system. Vad är målet/målen med/i det paradigm vi lever i?

Som jag skrev inledningsvis så handlar den västerländska kulturen och efterkrigstidens paradigm om individens lycka, möjligheter och ”framgång”. Det handlar om att ackumulera kapital, tillgångar och status. Det senare får man genom andra människors beundran. Ju fler människor som beundrar dig, desto mer framgångsrik är du. Du har lyckats.

När många strävar efter detta så rör vi oss oundvikligen till den punkt där vi är idag och systemet blir alltmer ohållbart. Snart kommer systemet att förändras. Inte för att vi medvetet har valt det utan för att vi har brutit mot tillräckligt många systemvillkor tillräckligt länge. DN hade häromdagen en artikel om hur stora delar av Östersjön är död. Det var ingen som ville det och trots att forskare varnat för det under lång tid så …bara blev det så här. Accelererande bränder, artutrotning, bakterieresistens, havsnivåhöjning, havens försurning… Listan med problem kan göras lång och vi borde ändra kurs. Men hur? Meadows lista ger del av svaren. Och insikten om att vi måste lyfta oss mins en nivå ovanför den där vi observerar problemen.

Punkterna 12-5, dvs konstanter, reservoarer, återkopplingar osv är bra och behöver adresseras. Tex skatter och avgifter på fossil energi, lyxkonsumtion mm. Subventionera bra saker. Bättre information och relevanta underlag för beslutsfattare. Lagar och förordningar. mm. Det här är saker som är ganska enkla att komma åt, men det tar tid innan man når resultat. Om man alls kommer hela vägen fram. Men ju lägre nummer, desto bättre. 6, 5 och 4 är riktigt bra och skall inte förringas. Men om man verkligen vill åstadkomma saker så skall man titta djupt i listan.

Jag vill belysa punkt nummer 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. Om vi inte är nöjda, eller ser problem som vi behöver lösa, som relaterar till Målet med systemet, så kan det vara värdefullt att förstå ur vilket mindset, vilken filosofi, som målen uppstod.

Om vi vill förstå hur vi skall förflytta oss från något som är kortsiktigt bra för ett fåtal (dvs rika människor som lever just nu) till något som är långsiktigt bra för många så tror jag att det är på den här nivån, från 4 till 1, som vi behöver lägga betydligt mer kraft. Dels för att förstå var vi är idag och varför vi är här. Dels för att få insikt om hur vi skall förändra systemen.

Och om vi inte kan enas om vart vi bör röra oss (vad som är långsiktigt bra, eller om det ens är ett bra mål) så kan vi förmodligen samlas kring vilka faror och fallgropar vi skall undvika. Just nu accelererar vi utför ett sluttande plan. Det är önskvärt att göra något annat.

Vi behöver skapa berättelser, engagemang och strukturer som får oss människor att hitta ett bra sluttande plan (återkopplingar) som återskapar och stärker ekosystem, resiliens och tillit i en värld som om ingen ny kurs tas ut blir allt mer instabil.

/Martin

Intervju på Public Radio International (PRI)

28 juli 2018
Martin Hedberg
Uncategorized
3 Comments

Igår (fredag 27 juli) medverkade jag även i en intervju för Public Radio International (PRI). Jag och Eric Holthaus, amerikansk meteorolog och skribent på grist.org, blev intervjuad av Marco Werman.

Intervjun klipptes för att passa in i deras 45 minuter långa program som även innehåller sju andra inslag om händelser världen runt. Jag och Eric fick frågor som rörde de många värmeböljor och bränder som härjar runt jorden, kopplingar till klimat och hur våra samhällen och vi själva reagerar.

Det var en hel del av det som sades som inte kom med i det slutliga programmet. Tex,

  • Hur jetvinden påverkar hög- och lågtryck samt hur jetvinden påverkats av den kraftiga avsmältningen av isarna i Arktis.
  • Att vi hade tillräckligt  med kunskap redan för trettio år sedan för att göra det vi gör idag.
  • Att Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till max 2°C motsvarar en halv istid, fast åt andra hållet. Och att vi är på väg mot 3 eller 4°C.
  • Att vi måste minska utsläppen av växthusgaser med med 10% per år för att till slut nå netto noll.
  • Att var och en av oss kan ta på oss ledarroller i omställningen, och inte minst ge support och stöd till andra som gör det vare sig det är individer, företagsledare eller politiker.
  • Behovet av visioner och berättelser som illustrerar såväl vad vi vill undvika som vad vil vill uppnå i framtiden.

Det här var saker som vi resonerade om under intervjun, men som alltså inte kom med. Må så vara. Men det som slog mig redan under intervjun som lite obekvämt var det här med att minska utsläppen med 10% per år och att bördan bara blir större för varje år som vi inte gör det. Det var liksom inte riktigt med på kartan över tillgängliga åtgärder.

Vad jag kanske borde tagit upp var behovet av prissättning, tex genom skatt på koldioxid. Men det är ju ändå otillräckligt. Det krävs någon annan medicin för att minska utsläppen så mycket som krävs för att det skall göra nytta.

Men jag fick i alla fall tydliggöra att det är människan som ligger bakom värmeböljorna, de hade inte inträffat om det inte var så att vi hade adderat så mycket växthusgaser till atmosfären.

Men jag skall inte lasta dem eller det sammanhang som programmet publiceras i för det. Vi är inte så mycket bättre här hemma heller. Våra klimatåtgärder ur ett vetenskapligt sammanhang erkänner förvisso att vi måste ställa om samhället och kraftigt reducera utsläppen. Men samhällets verklighet, i form av medvetenhet och incitament, är nog ganska nöjd med att ligga kvar på den här nivån och möjligen klimatkompensera* i lite större utsträckning.

Nåväl, det är bara att förbereda sig på ännu mer omfattande förändringar av klimat och ekosystem.

Ni kan höra programmet i dess helhet  på PRI:s hemsida här. Om man klickar på ”Fires in Sweden” hoppar man direkt till vårt avsnitt.

/Martin

* Jag anser att klimatkompensation är bra. Det skapar medvetenhet och justerar priser så att de är i bättre paritet med vad som krävs för att göra skillnad. Haken är att det är otillräckligt. Det krävs mycket mer. Det är alltså steg i rätt riktning, men inte ens om vi tar många såna steg så kommer vi i närheten av att komma över den avsats som krävs för att undvika katastrofala klimatsituationer.

PS. Igår skrev jag i en tweet att vi blev intervjuade av BBC World, vilket bara delvis var korrekt. Intervjun gjordes från BBC Worlds studio, men publicerades alltså av PRI World.
(PRI World produceras av PRI, BBC och WGBH). DS.

Jag om klimatet i Sveriges Radio i P5

27 juli 2018
Martin Hedberg
Uncategorized
3 Comments

Jag medverkade i Sveriges Radio P5 Stockholm i morse (ca kl 07:30-08:00) på temat värme, bränder, extremväder och klimat.

Du kan lyssna på avsnittet i spelaren nedan. Om inställningarna fungerar borde det bara vara att klicka på play. Annars får du scrolla fram till ca 1h 35 minuter i ljudfilen.

Vi avhandlar värmeböljor, skillnader mellan bevis för/konsekvenser av klimatförändringar, havsnivåhöjning, istider, jetvindar och blockeringar, istider, hydrologiska kretsloppet, snöfall, sträng kyla, fossilbrytning, ozonskiktet och freoner, omställning, jordbruk, skuld, konflikter och vad som krävs för att uppnå Parisavtalet. Och lite till. 🙂

Intervjuade gjorde Martina Thun och Behrad Rouzbeh.

/Martin

Beror värmeböljan på klimatförändringarna?

25 juli 2018
Martin Hedberg
Uncategorized
96 Comments

Ja, värmeböljan hänger samman med klimatförändringar. Vi har dopat vädret med växthusgaser, detta är resultatet. Och det kommer mer.

De senaste dagarna har jag fått flera frågor, dels från vänner, dels från journalister, om värmeböljan och bränderna beror på klimatet.

Jag har också läst hur andra insatta i klimatfrågorna har svarat på samma sorts frågor. I en artikel i Expressen svarar Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet: ”att just detta händer just nu kan man inte säkert koppla till klimatförändringarna”.

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, citeras säga att: ”När det blir varmare påverkas också förekomsten av extremvärme och värmeböljor och annat. Extremväder är dock så pass sällsynta att det behövs en ganska lång tidsperiod för att se eventuella förändringar”.

Och Helen Ivars Grape, hydrolog på SMHI, citeras med ”Att titta enskilt på Sverige under ett år är för kort tid. Just nu upplever vi ett extremt varmt år, men ett enskilt år kan avvika från det normala”.

Detta är mer eller mindre standardiserade svar som forskare ger när journalister, av helt förklarliga skäl, frågar ”Är värmeböljan/översvämningen/stormen/torkan/branden… orsakad av klimatförändringar?”. Att jag har med ovanstående tre forskare är inte för att hänga ut dem eller deras svar. Det råkar bara vara tre bra exempel (även jag har svarat på liknande sätt i media).

De uttalanden som forskarna gör är förföriskt lätta att tolka som att: vi hade haft såväl torka och värmebölja som dessa skogsbränder även om vi inte hade påverkat klimatet och även om jordens medeltemperatur inte stigit med en grad inom loppet av ett par decennier.

Men notera att ingen av dem påstår detta!

Alla tre svarar på en fråga i stil med: ”Är torkan och bränderna ett bevis på människans klimatpåverkan?” Men beviset för att vi påverkar klimatet finns i långa mätserier av väderdata, inte in enskilda händelser.

Det är därför som journalistens egna slutsats i ingressen ”De svenska skogsbränderna kan inte kopplas till klimatförändringar…” är direkt felaktig. Man kan inte dra den slutsatsen av svaren från forskarna. Forskarna har sagt ”skulle kunna ha hänt i det gamla klimatet”, inte ”hade hänt oavsett vår påverkan på klimatet”.

Nå, hade detta kunnat hända i det gamla klimatet? Ja, på en enskild plats (den frågan har vi redan avhandlat ovan). Men inte i den omfattning vi ser idag över hela jorden.

Det handlar om sannolikheter. I och med att temperaturen har stigit så har vi skapat en situation där värmeböljor är 100 gånger så sannolika som de var på 50-, 60- och 70-talet. Hundra gånger så sannolikt!

Se grafik som jag skrev om i en uppmärksammad artikel om majvädret, Vad har hänt med Lagom?.

Sannolikheten för extrem värme sommartid har förändrats dramatiskt på ett par decennier. Källa: NASA. Länk till artikel i PNAS (pdf, öppnas i nytt fönster).

Men det stannar inte där. Värmeböljorna är dessutom varmare än de var på 50-, 60- och 70-talet.

Man kan närmast jämföra med kraftigt dopade idrottsutövare. Inte konstigt att det slås rekord om man trycker i sig anabola steroider. Samma sak har vi gjort med vädret, det är dopat med växthusgaser. Det är klart att en odopad atlet skulle kunna prestera lika bra som en dopad. -Det är den sortens fråga som forskarna svara på i Expressenartikeln. Men nu är förhållandet det att allt väder är dopat (inte bara oväder). Hela startfältet har matats med allehanda steroider, i detta fall främst i form av koldioxid, men även metan, lustgas och freoner.

När vi pratar klimat så handlar det alltsomoftast om jordens medeltemperatur mätt på 2 meters höjd över mark och hav. Men det finns många andra mycket viktiga klimatparametrar som också behöver uppmärksammas. Många handlar om vatten. Jag har i andra sammanhang belyst förändringen av havsnivån, men vill också lyfta ”det hydrologiska kretsloppet” vilket i ännu större grad påverkar oss här och nu.

I takt med att det blir allt varmare så avdunstar allt mer vatten, luften innehåller mer vattenånga och det blir allt mer nederbörd. Så hand i hand med värme kommer torka och nederbörd, såväl regn som snö (det kan som bekant vara minusgrader och att det snöar mycket motsätter på intet sätt att det blir varmare eller att klimatet förändras. Tvärtom).

Det är bara ca 3% av den globala uppvärmningen som hamnar i atmosfären. Ett par procent värmer mark och glaciärer. Och mer än 90% värmer haven. I takt med allt detta finns mer energi än tidigare i vädersystemen. Det påverkar givetvis avsmältningen av glaciärer, men också havsströmmar och tropiska cykloner (”orkaner”). Det har blivit en marginell ökning av antalet tropiska cykloner, men framför allt så har de blivit kraftigare, täcker större yta och varar längre.

Jag skrev ovan att sannolikheten för värmeböljor har ökat i takt med att det blivit varmare. I expressens artikel lyftes beroendet av Golfströmmen fram. Men det finns även en annan intressant koppling mellan det långvariga högtrycket (som gjort att det varit soligt och inte regnat på länge) och klimatet. Nämligen hur avsmältningen av isarna i Arktis påverkar jetvindarna.

Jetvindarna (mer om jetvindar på Wikipedia) är kraftiga vindar på ca 10.000 meter höjd. De påverkar hur låg- och högtryck rör sig. Förekomsten av jetvindar hänger samman med temperaturgradienten (skillnaden i temperatur över en viss sträcka) mellan Arktis och sydligare breddgrader.

Den globala uppvärmningen har slagit till hårdast i Arktis. Skillnaden i klimat mot förr är större i Arktis än närmare ekvatorn. Det gör att temperaturgradienten minskat och detta på verkar jetvindarna. (Det blir en lite för lång bloggartikel om jag går in på hur, men det intresserade kan finna en del intressant i artikeln ”Influence of Anthropogenic Climate Change on Planetary Wave Resonance and Extreme Weather Events”.)

Summan av kardemumman: Avsmältningen av isarna i Arktis gör att vädret lättare hamnar i ”låsta lägen” eller ”blockeringar” som vi brukar kalla dem. En blockering är ett högtryck som ligger kvar på samma plats under lång tid (flera veckor istället för några dagar). Den blockerar därmed möjligheterna för lågtryck att passera med svalare luft, moln och regn.

Och om högtrycken ligger kvar på samma ställe så betyder det att lågtrycken (för de har inte försvunnit) rör sig över samma områden lika lång tid. Värmebölja på ett ställe och översvämningar på ett annat.

Så dels har vi ökat sannolikheten för att det skall vara varmt, dels har vi ökat sannolikheten för blockeringar, dvs långvarig värme. Och som grädde på moset har vi ökat sannolikheten för kraftig nederbörd, översvämningar och kraftigare cykloner.

Global Annual Mean Surface Air Temperature Change. Källa NASA.

Att så mycket skog brinner har med människan att göra. Ytterligare faktorer är att vi är bra på att släcka bränder, dvs det finns mycket bränsle som kan brinna när det väl gör det. Samt att vår monokultur med likartade trädslag gör skogen känsligare. En del av bränderna, såväl i Sverige som på andra platser, är anlagda av mordbrännare (alltså inte de proffs som använder brand för att begränsa omfattningen av skogsbränder).

Just denna sommar tror jag dock att varken tidigare naturliga skogsbränder eller lövinslag hade gjort någon större skillnad på brändernas omfattning. Hade de gjort det så faller de i alla fall in under beslut som vi människor tar.

Anledningen till de omfattande bränderna har helt enkelt med vädret att göra: Långvarig torka, värme och blixtnedslag ligger bakom den extrema omfattningen av skogsbränder i Sverige sommaren 2018.

Väder i all ära, men klimatet då? Jo, nu är det så att klimat är statistik på vädret.

Det är vi som har skapat den här situationen. Det är inte slumpen, ”naturliga variationer” eller ”hade hänt i alla fall”. Detta vid 1°C uppvärmning. Vädret med värmebölja, torka och bränder är en konsekvens av att människan har påverkat klimatet, främst genom enorma utsläpp av växthusgaser.

/Martin

PS. Skogsbränderna genererar i sin tur stora utsläpp av koldioxid. Vem vill ta ansvar för dessa utsläpp? Nä, tänkte väl det. Det kan vara värt att tänka på när vi gärna vill tillgodoräkna oss skogens förmåga att binda koldioxid.

Vid en istid är jordens medeltemperatur 3 till 5°C lägre än förindustriell nivå. Parisavtalet, att begränsa uppvärmningen till +2°C är alltså som en halv istid, men åt andra hållet. Vi har i princip redan intecknat 2°C och business as usual leder till 3°C eller mer.

Omslagsbilden visar temperaturanomali, dvs avvikelse från det normala den 25 juli 2018 jämfört med 1979-2000. Källa: ClimateRenalyzer.

Kan mina tankar påverka VM i fotboll?

12 juli 2018
Martin Hedberg
Allmänt
2 Comments

Jag har just sett matchen mellan Kroatien och England. Den slutade som bekant 2-1 till Kroatien. Matchen blev betydligt mer spännande än vad som föreföll sannolikt efter att England tagit ledningen efter bara fem minuter.

Att England fick ett inledande mål så tidigt gjorde att jag höll på Kroatien. De är ju också en underdog som fotbollsnation. Jag känd medgång när de svartklädda spelarna vann boll, och motgång när vita tröjor fick bollen och dirigerade spelet.

Men varför?

När Kroatien kvitterade i andra halvlek så bestämde jag mig för att jag istället ville att England skulle vinna. De förtjänade det efter många år som stor fotbollsnation utan medaljer i VM och det skulle dessutom bli en rafflande och förmodligen klassisk finalmatch mot Frankrike.

Jag hoppades på oavgjort genom ordinarie speltid och förlängning. Jag ville att England skulle vinna över Kroatien genom straffläggning. Så under förlängningen satt jag och hoppades på att ingen skulle göra mål. Och när Kroatien satte 2-1 kände jag mer och mer tvivel allteftersom vi närmade oss den 120:e spelminuten. Men inte ens en väl tilltagen extra speltid kunde hjälpa mig hjälpa England kvittera.

För det är så det känns. Att jag med mina varma och hoppfulla tankar skall hjälpa mitt favoritlag att få bollen att studsa och skruvas rätt väg. Jag tror inte jag är ensam. Jag befinner mig nog någonstans i mitten, eller möjligen med en ordentlig dragning åt det rationella hållet, i normalfördelningen över hur människor tror att deras tankar skall kunna hjälpa andra till framgång.

Det är ju en sak att påverka spelet när man själv är på planen. Att då känna hopp eller förtvivlan hör ihop med strid och fruktan som gör att vi läser av händelser, mobiliserar, koordinerar oss med stammedlemmar och försöker överlista våra fiender. Ja till och med när man är på läktaren så kan ju våra primitiva ljudliga läten stötta eller störa vänner och motståndare på planen.

Men när man sitter hemma stugan och glor på tv?

Jovisst är det ett arv från tider när vi endast var spelare IRL (In Real Life, dvs verkligheten (för min mamma och andra som inte hänger med i jargongen)), men känslan finns fortfarande där, väldigt närvarande. Förvånande närvarande.

Visst skall man bli glad/ledsen när ”sitt” lag vinner /förlorar. Men att ha känslor som gör att förnuftet helt åsidosätts och att faktiskt tro att vad jag tänker och känner kommer att påverka spelarna på planen i Moskva?

Det är ju till att råga på allt en fördröjning på någon eller några sekunder i och med att tv-bilderna skall processas och skickas i diverse system innan de når fram till min soffa.

Vi hoppas så gärna, mycket, lätt och på lösa grunder att vi lurar oss att tro att sannolikheterna förändras till vår fördel om vi tror tillräckligt starkt.

Min förra artikel handlade om räddningen av ungdomarna som fastnat 4 kilometer in och 800 meter under markytan i vattenfyllda grottor i Thailand. De hoppades och höll ihop, trots att oddsen inte var på deras sida för att de skulle klara sig. Men det lyckades. DÄR var det relevant att hoppas och tro, även på det mindre sannolika, eftersom det påverkade deras egen hälsa, stresshormoner, förmåga att fatta rationella beslut osv. Det påverkade däremot inte dykarnas och räddningsteamets förmåga att hitta dem eller ta dem därifrån.

Och nu kommer kopplingen ni alla har väntat på, klimatet.

De flesta förstår vad vi borde ha gjort för länge sedan och att många möjligheter inte längre är möjliga att nå. Men vi hoppas att på någon form av mirakel, att det skall komma fram någon forskarrapport som säger att allt bara var en jobbig dröm, felmätningar eller något annat som jag ännu inte begriper mig på.

Men det är inte så. Det var inte mina tankar eller mitt stöd för Kroatien som gjorde att de kvitterade i 68:e minuten. Och hur mycket jag än önskade oavgjort vid full tid och förlängning så kunde varken jag eller någon annan än spelarna och de aktiva vid planen påverka det. Inga tankar i världen från min sida kunde hjälpa England göra mål.

När det gäller klimat och miljöfrågor så är vi drygt sju miljarder människor på planen/planeten. Vad vi gör, snarare än vad vi tror eller hoppas, spelar roll. Men vissa har betydligt mer inflytande än de flesta andra. Det är företagsledare, investerare, politiker och influensers. Lite kategoriskt kan man säga att ju mer pengar och högre position i samhället, desto mer inflytande och därmed ansvar.

Ansvar för vår gemensamma framtid. Spelreglerna finns i naturen och uttolkas av vetenskapen. Naturen dömer obönhörligt, inte alltid (kanske tom sällan) rättvist enligt vår mänskliga moral och etiska riktlinjer. Och det finns inge möjlighet att överklaga eller begära VAR (video assistant referee).

Matchen slutar inte heller. Enskilda spelare får vi alla lämna planen efterhand. Och spelplanen förändras dessutom snabbare än någon gång tidigare, undantaget efter kollision med riktigt stora meteoriter. Vi har skapat situationen. Antropocen pågår och vi åker med.

/Martin

Kan exponentiell tillväxt rädda oss från exponentiell tillväxt?

4 maj 2018
Martin Hedberg
Uncategorized
8 Comments

Det låter som att lyfta sig själv i håret. Många talar sig varma för hur teknisk utveckling och i synnerhet den exponentiella tillväxten inom digital systemutveckling kommer att rädda oss från exponentiella miljöproblem. Men tänk om vi inte löser rätt problem? Eller om det exponentiell skapar nya problem? Eller, absurda tanke (?), om det är det exponentiella i sig som är problemet?

Daniel Pargman förklarar förtjänstfullt i en bloggartikel så ”The point is that the fact that we have been able to solve some problems that looked really hard is in no way a guarantee that we will solve all problems.”.

Bara för att problemen växer exponentiellt så räcker det inte med att lösningar (i obestämd form) också växer exponentiellt. Matematiskt måste lösningarna växa snabbare än problemen. Och de måste lösa PROBLEMEN, inte vilka problem som helst.

Programvara för att göra direktöversättningar av talat språk är tex en ”lösning” som blivit möjlig till följd av kraftfull beräkningskapacitet och bra programvara. Men den lösningen gör ju ingen nytta för att minska försurningen av haven, metangasutsläpp, förlust av biologisk mångfald osv.

Men det finns en enorm optimism, vilket är bra för att vara kreativ och nytänkande. Och den skapar fantasier som tillskrivs ett värde som om de redan var i det närmaste realiserade. ”Om vi kan lösa det här problemet som verkade olösbart för tio år sedan så kan vi nog i framtiden lösa de problem som verkar svårlösta eller tom omöjliga idag!”.

Var finns realismen?

Bara för att man kan lösa en del problem som förefallit svåra så betyder inte det att man kan lösa alla problem som förefaller svåra. Den euforiska optimismen kring exponentiell tillväxt har förblindat folk så att de inte ser hur naivt resonemanget är.

För ett par år sedan så mötte jag en investerare på en större affärsbank. Han frågade mig med vilken hastighet miljöproblemen växte. Jag svarade att det var lite svårt att definiera hur man skulle mäta, men ta tex halten koldioxid i luften ökar med 0,5-1% per år. ”Men det är ju inte så mycket”, svarade investeraren. ”Om vi kan ordna en avkastning på investerat kapital som överstiger det så är det ju fortfarande smartare att investera pengarna i tex oljeindustrin än att försöka minska utsläppen idag. Om pengarna växer snabbare än problemen så har vi ju mer resurser i morgon att lösa problemen.”.

Var skall man börja resonera med en sån som argumenterar på det sättet? Och dessutom var det en person med makt och inflytande såväl över kapital, som över andra människor med resurser som litade på honom.

Så jag avslutar med berättelsen om riskornen på schackbrädet. Schackspelets uppfinnare visar landets härskare hur man spelar schack. Denne imponeras och som ersättning för spelet skall uppfinnaren få mängden ris som det blir om man lägger ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, sedan fyra på ruta tre osv. Det låter ju fjuttigt, men den totala mängden, när man kommit till ruta 64, är många gånger större än världens totala risproduktion.

Det finns flera varianter på detta, ofta med ersättning till hantverkare som bas. Ersättningen ökar, ofta med en faktor två per dag. Och överraskande snart är köparen bakrutt och säljaren omättligt rik.

Insikten är att man skall vara försiktigt med exponenter. Linjär tillväxt ackumulerar också resurser, men systemet skenar inte på samma sätt som med exponentiell tillväxt.

Oändligt finns inte på en ändlig planet. Någon gång slår systemet i taket. Faran med exponentiell tillväxt, förutom det som nämnts ovan, är att den ser så beskedlig ut i början, men snart skenar den. Och ju högre hastighet man har när man slår i taket, desto besvärligare blir fallet.

Om problemet bara vore en saga om en fiktiv betalning av ett brädspel så vore det väl okay, men nu är det mycket mer än så som står på spel.

Exponentiell tillväxt löser inte valfritt problem.

Exponentiell tillväxt är däremot orsaken till många problem. Man bör därför våga tänka tanken att en del av lösningen är att ta bort det exponentiella från tillväxten.

/Martin

Lena Mellin vill flyga, men är ute och cyklar

26 januari 2018
Martin Hedberg
Uncategorized
5 Comments

I en artikel i Aftonbladet ondgör sig kolumnisten Lena Mellin över den växande trenden att avstå från att flyga. Hon förnekar inte att flyget medför miljöproblem, tvärtom, hon förtydligar dem. Men sedan snubblar hon i sitt resonemang.

Hon konstaterar att:

”Men är då svaret att vi ska sluta flyga? Det är i alla fall inte det långsiktiga svaret eftersom det skulle förändra världen till någonting som de flesta av oss inte skulle uppskatta.
Nämligen till ett ställe där man inte har tid att resa och därmed sällan få chansen att uppleva andra kulturer och miljöer eftersom man tvingas begränsa sig till att tuffa omkring i en elbil, på ett tåg eller möjligen på ett klimatsmart fartyg.”

Det här är en genant svag retorik. Om argumentet för att vi skall få flyga är att vi annars skulle byta ner oss och ”begränsa” vårt resande, borde vi då inte samtidigt se till att många fler människor, de miljarder som idag inte har möjligheten vare sig att flyga, ta tåget eller åka båt, också får möjligheten att ”uppleva andra kulturer och miljöer”?

Och argumentet för att vi skall få fortsätta skita ner planeten på andras bekostnad är att ”vi inte skulle uppskatta att inte få resa som vi vill”. Mellin illustrerar tondövhet, egoism och total brist på insikt av problemens omfattning.

Så här ligger det till: Problemen som uppkommer om vi fortsätter att utvinna och förbränna fossilt kol samt överutnyttja ekosystemen kommer oundvikligen att leda till kollaps av ekosystem samt omfattande klimatförändringar för vilka vare sig vår infrastruktur, moral eller samhällssystem har kapacitet att hantera. Vi pratar om att förändra världen. Bokstavligen.

Konsekvenserna av det är, milt uttryckt, något som samtliga tänkande varelser inte kommer att uppskatta.

Men Lena Mellin anser att vår (vi som har möjligheten) upplevelse av frihet att kunna resa vart vi vill och hur vi vill, trumfar andras lidande. Det trumfar också att vi själva kommer att drabbas av omfattande fysikaliska och ekologiska konsekvenser av vår påverkan på ekosystemen.

Det är inte bara att förneka den reella verkligheten, det är även att sätta sig själv i högsätet och säga att min upplevelse av frihet är mer värd än din rätt till livsuppehållande ekosystemtjänster. Den sortens kortsiktiga och självdestruktiva resonemang har mänskligheten haft tillräckligt av, men den frodas uppenbarligen.

Jovisst slår hon ett slag för att flyget måste ”klimatanpassas”. Men det räcker inte att ”blanda in förnybart flygbränsle” eller ens skifta helt och hållet till förnybart bränsle. Det är en rörelse i rätt riktning, men fel fokus som gör att vi inte kommer i mål med det som behöver ske.

Det samhället behöver göra är att snabbt ställa om till ett system som tillgodoser mänskliga behov (livsmedel, trygghet, sjukvård osv) utan att använda fossilt kol. Därefter kan vi börja fundera på hur vi skall bygga flygplan som tar oss till främmande kulturer och miljöer. Om vi börjar med flygplanen, och dessutom bara små steg, så kommer vi inte att leverera på det som verkligen behöver ske, nämligen att lämna en väsentlig del av det fossila kolet kvar i marken.

Och notera att Mellins resonemang inte bara är ett moraliskt moras för hur man bör behandla sina medmänniskor. Resonemanget, om det fullföljs, leder ju till att hon själv drabbas av urholkade ekosystemtjänster och klimatförändringar. Men det är klart, sett i det perspektivet är det trevligt att ha sett och upplevt andra kulturer och miljöer. För min upplevelse när jag är på den där andra platsen samt minnet av den är värt mer. Eller?

Det kan ju vara värdefullt att samtidigt passa på att sprida information om den egna kulturen och miljön så att andra (oavsett om de har möjlighet att flyga eller inte) vet vad och vem det var som bidrog till systemkollapsen.

Om dessa argument inte räcker så har jag fler. Ett är att vi, om det nu är så att vi är extremt beroende av fossilt kol för vårt välbefinnande, också är extremt sårbara. Mänskligheten förfogar nämligen inte över obegränsade resurser fossilt kol. Det är alltså inte bara så att vi inte bör släppa ut mer växthusgaser, vi kan inte göra det hur länge som helst heller.

Och behöver jag påpeka att vi i Sverige inte heller har några egna fossila resurser. Oljan köper vi från andra, främst Ryssland (40%), men också Norge, Danmark, Nigeria och Venezuela. Andelen Rysk olja har ökat under hela 2000-talet.

Och det är korrekt att Sverige är beroende av fossilt kol, främst olja. Men det man skall oroa sig över är inte hur detta påverkar möjligheterna att flyga till Spanien, Singapore eller inrikes i Sverige. Nej, men man bör skänka en tanke över hur beroendet av fossilt kol påverkar vår förmåga att producera spannmål, leverera samhällsfunktioner och skapa geopolitisk säkerhet.

Som världen och Sverige ser ut idag så kan man konstatera att om vi inte har kontinuerliga leveranser av olja så har vi inte mat på bordet eller möjlighet att transportera oss på annat sätt än med tåg, elbilar, cykel och till fots. Hur långt kommer vi som samhälle på det? Vad händer i resten av världen och hur påverkar det oss?

Det är stora och komplexa frågor utan enkla svar. Det gör att kolumnister som Lena Mellin hellre omdefinierar berättelse om vårt fossilberoendet till att handla om rätten att kunna resa till valfri plats i världen för att uppleva andra kulturer och miljöer, än att inse dess betydelse för riktigt väsentliga frågor i våra liv.

Vi har möjligheten att välja, men vad vi kan välja förändras av tidigare val vi gjort och tid som förflyter. Hittills har vi gjort val som känts skönt i stunden men som till slut leder till kollaps och misslyckande inte bara för andra utan även för oss själva. Detta trots att vi de senaste decennierna blivit serverade hyllkilometer med vetenskapligt förankrade insikter om vad som är bäst för oss. Men ”We choose to fail” som klimatforskaren Kevin Anderson uttrycker det. Lena Mellin knuffar på.

/Martin

PS. Cyklisten som faller handlöst med sin cykel heter Nicholi Rogatkin och han inte bara klarade sig, han reste sig och fullföljde tävlingen han deltog i.
Men alla klarar sig inte lika bra. Man måste ha övat, vara vältränad och ha en god portion tur. Hur väl förberett är det svenska samhället, på individ och systemnivå? DS.

P1 Konflikt om att stämma staten för klimathot

4 november 2017
Martin Hedberg
Uncategorized

Intressant på radion just nu om olika initiativ att stämma staten för brott mot mänskliga rättigheter till en trygg framtid. Anledningen är att stater i många fall genom grundlagsförordningar har skyldighet att se till sina medborgares bästa.

Och att degradera och förstöra livsmiljöer för nuvarande och framtida generationer genom att fortsätta agera på sätt som skapar mer växthusgaser och decimerar ekosystem är inte i linje med samma länders grundlag.

Många menar att man skall sköta detta genom andra demokratiska processer. Men å andra sidan har människan provat de vägarna i decennier, med otillräckligt resultat. Det är som att ha en tvist vilken som helst. Man provar alla givna och enkla vägar, argumenterar, debatterar osv. Men till slut kommer man till en punkt när man måste söka svar hos domstol.

P1 Konflikt, 4 november 2017. 09:03-10:00.

/Martin

Föreläsning av mig på NAV i Nacka

26 september 2017
Martin Hedberg
Uncategorized
7 Comments

I morse föreläste jag för inbjudna gäster på mötesplatsen NAV i Nacka. Jag måste erkänna att det var en utmaning att få med allt jag hade föresatt mig att tala om. Inbjudan lät meddela att:

Martin beskriver människan som global kraft som påverkar klimat och natur, fossila dilemmat, antropocen, teknologi, investeringar, livsstil och berättelser. Är utvecklingen problemet, eller går den inte fort nog? Vad är ett komplext system och är resiliens bra eller dåligt? Hur kan vi hitta rätt ”leverage points” för att få så stor utväxling som möjligt om vi vill ändra på system? Vad gör det för skillnad vad vi gör lokalt om resten av världen rör sig i en annan riktning? Hur får vi till en omställning och berättelser om vad som sker?

Jo, jag var med och formulerade den själv så jag gnäller inte. Jag vill bara säga att det gick strålande att med hastigheten 1 bpm (bild per minut) ta oss igenom de fem stora områdena Antropocen, Komplexa system, Leverage points, Omställning och Berättelser.

Och jag var så inne i presentationen att jag inte reflekterade över att man (jag) kanske borde släckt ljusen och gasspisen bakom min rygg. Det var varmt ett par gånger, men jag trodde att jag stod längre ifrån den än vad jag ser på videon att jag gjorde i verkligheten.

Nåväl, tänk lika lite på det som jag gjorde och häng istället med på den inspelade versionen av föredraget. Ljudet är lite bullrigt i början, men Daniel Lundqvist från NAV byter mikrofon två gånger så till slut blir det bättre.

Bilderna som jag använde finner du nedan, dock utan eventuella animeringar.

[smartslider3 slider=2]
Vänligen respektera upphovsrätten genom att ange källa (Martin Hedberg samt en länk till den här artikeln) om du skulle vilja använda någon av dem i eget bildspel eller presentation.

/Martin

Notering 11 oktober 2017: Jag har uppdaterat innehållet i en av bilderna, nr 14 den som illustrerar strålningbalansen.