Människan som förändrade klimatet. 1/3 Jorden vi ägde

Jag medverkar i antologin ”Brev till trädkramarnas barnbarn” av Anna Jonsson och Sara Nilsson (Sweet Dreams).
Boken finns att köpa som vanlig bok på SF Bok men går också att ladda ner som pdf från Sweet Dreams hemsida.
Här på bloggen publicerar jag nu mitt kapitel i något modifierad form. Det här är första delen av tre.

Ett stabilt klimat i mer än tiotusen år gav människan möjlighet att gå från att vara jägare och samlare till att utveckla jordbruk, samhällen och nyligen också industrier och efterhand en global ekonomi.

Tillgången till skogar höll på att begränsa industrialiseringen under 1800-talet. Men upptäckten och utvinningen av fossilt kol, det vill säga kol, olja och naturgas gjorde att vi kunde hålla fler hjul snurrande och förverkliga projekt som inte varit möjliga med bara muskelkraft, hävstänger, hjul och ånga. 

Vi flög, stöpte om naturen och bokstavligen flyttade berg. Vi kunde avdela en stor del av befolkningen till att utveckla kultur och vetenskap och fick efterhand kunskap som gjorde det möjligt att utveckla transistorn, lasern, konstgödsel, solceller, antibiotika och så vidare. Vi kunde lämna jordens gravitationsfält och fick förutsättningar att minska barnadödligheten, mätta miljarder munnar, ge fler möjligheter att läsa och skriva, reducera dödliga sjukdomar, öka kulturella utbyten och ge människan längre livslängd. Trots detta så lever fortfarande hundratals miljoner människor i fattigdom och svält.

Med berättelser har människan skapat samarbeten, mening och samhällen. Genom religionen gav vi oss själva mandat att betrakta naturen som en resurs som vi var skickade att dominera och förvalta. Efterhand så exkluderade vetenskapen gudarna ur bilden, men behöll idén om att naturen, liv och materia på planeten, är resurser som finns till för vårt förfogande att förvalta. 

Vetenskapliga framgångar indikerade med all önskvärd tydlighet att det inte tycktes finnas några problem som var för stora för att de skulle kunna övervinnas av det mänskliga intellektet. Allt som behövdes var en problemformulering, resurser och tid. I västvärlden finns ett allmänt spritt synsätt som går ut på att människan, och i synnerhet teknik vi utvecklar, i sinom tid löser valfritt problem, att naturen är en resurs som finns för vårt förfogande. 

Att det mätbara värderas högre än det omätbara gör att vi har svårt att tillgodogöra oss insikter från andra kulturer eller förmår se oss själva som en integrerad del i det system vi nu förändrar i grunden. Men naturen, och vi med den, är ett komplext adaptivt system under ständig förändring.

Fortsättning följer. Del två publiceras på morgonen den 16 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner lite för att hitta den.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: