Category - Klimat

Vetenskap så man begriper.

COP23 ”Young Peoples Burden: Averting Climate Disaster”

En informativ, gripande och angelägen video från COP23 i Bonn. Dr. James Hansen (tidigare chef för NASA Goddard Institute for Space studies) och Sophie Kivlehan (barnbarn till James) som representerar de ungdomar som gått samman i OurChildrensTrust och stämmer staten USA genom ”Juliana v US Government”.

James och Sophie gästar Stuart Scott som är värd för programmet ClimateMatters.TV, en kombinerad TV-show/presskonferens. Avsnittet/föreläsningen/presskonferensen bär titeln ”Young Peoples Burden: Averting Climate Disaster” och spelades in 6 november 2017.

Sophie inleder med att visa en video från Riokonferensen juni 1992 där Severn Cullis-Suzuki, då 12 år gammal, vädjar till delegaterna att ta sitt ansvar och göra vad som krävs för att begränsa klimatförändringarna. (Vill du se hela klippet så finns det här.) Det är lika gripande som det brandtal som Sophie kommer att hålla lite senare i videon.

Skillnaden, förutom att det gått 25 år och att utsläppen ökat, är att Sophie inte nöjer sig med att vädja till vuxenvärlden. Sophie kräver att vuxenvärlden gör vad som behövs för att trygga kommande generationers framtid.

Därefter går Sophie och James växelvis igenom konsekvenserna av våra utsläpp av växthusgaser.

Hansen konstaterar att vi för att begränsa energiobalansen till RCP2.6* så måste vi minska utsläppen av koldioxid med 3% per år samt ta bort minst 100 miljarder ton kol från atmosfären. Det senare genom tex förändrat jord- och skogsbruk. Gör vi detta så kommer vi att begränsa uppvärmningen till 1,5°C över förindustriell nivå (just nu ligger vi på någon tiondel över 1°C).

Målet är att få ner halten koldioxid i luften från nuvarande 400+ ppm till max 350 ppm (förindustriell nivå var ca 280 ppm).

Hansen talar om behovet av att skapa en prisdifferentiering som gör att det blir successivt allt dyrare att använda fossilt kol.

Hansen får en fråga under frågestunden om man inte skall börja med att ta bort subventioner som stödjer fossilindustrin. James håller med om att det vore bra, men argumenterar samtidigt för att det är så många olika regelsystem som styr detta, det kommer helt enkelt ta för lång tid.

Man bör därför införa en avgift på brytningen av fossilt kol. Denna extra kostnad skall därefter successivt höjas vilket kommer att skapa nödvändiga incitament för att minska utsläppen av koldioxid från olja, kol och naturgas. (Han går inte in på detaljerna i förslaget som kallas Carbon Fee and Dividend, men jag berör det i andra artiklar.)

Har du ont om tid, men kan sitta koncentrerad i fyra och en halv minut så skall du börja lyssna 10:00 minuter in i videon. Där håller Sophie sitt tal till alla vuxna som hävdar att de bryr sig om framtiden.

Intressant är också diskussionen kring Our Childrens Trust där Sophie och 20 andra ungdomar stämmer den amerikanska staten för att de inte gör sitt jobb och skyddar sina medborgare.

”Along with 20 other young people and my grandfather I am a plaintiff in a lawsuit filed by Our Children’s Trust against President Trump and the United States government for violating our Constitutional rights to life, liberty and property.”

Även detta berörs i den efterföljande frågestunden.

Här kan du se manus till konferensen.

/Martin

* RCP står för ”Representative Concentration Pathway” och siffran efteråt för den förväntade energiobalansen år 2100. RCP2.6 innebär alltså utsläppsscenarier som ger en energiobalans på omkring 2,6 W/m2 år 2100 jämfört med förindustriell nivå.

För att begränsa energiobalansen till 2,6 W/m2 så måste våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser peaka mellan 2010 och 2020. Gör vi inte det så blir det en större energiobalans och mer omfattande klimatförändringar.

Jag pratar klimat i SR P5 Stockholm

I lördags cyklade jag in till radiohuset i Stockholm för att vara med i ett inslag i P5 Stockholm om klimat. Vi pratar ganska brett om klimatet, vad som de största problemen är, vad man kan göra, hur man undviker dystopi osv. Vi börjar med glaciärer och sedan havsnivån. Därefter tar vi den obligatoriska ”Vad är det värsta…?” och vad kan man göra själv. Jag trycker på att vi har olika mycket ansvar: De som har mycket makt har mer ansvar.

Och när det gäller själva utsläppen av växthusgaser så har man alltför lång tid lastat skuld och ansvar på individer. Det vilar oändligt mycket mer ansvar på fossilbolagen: Om de inte borrar/gräver upp olja, gas och kol så blir det inga utsläpp. Och de hade kunnat börja utfasningen för 30-40 år sedan. De visste, men ignorerade kunskapen. Det var väl lite för frestande att fortsätta tjäna pengar på sin skitiga och destruktiva verksamhet.

I inslaget berörde vi en rapport av Alma Strandmark från Stockholms Universitet som tidigare i somras beskrev ekologiska konsekvenser av en måttlig havsnivåhöjning på 0,5 meter fram till år 2100. Hur det påverkar alltifrån insekter och sjöfåglar till hela ekosystem och samhället i närheten av kusterna.

Vi rullar sedan vidare till geopolitiska konsekvenser, missväxt, värmeböljor, havsnivåhöjningar, migration, personliga tragedier, stängda gränser, behoven av preventiv diplomati och juridik mm.

När man resonerar kring klimat så finns det mycket att prata om. Jag noterar hur vissa frågor får mer fäste än andra. Som extremer som tex ”Vad är det värsta…?”, men också konkreta frågor. Googla på ”3000 öar hotar att försvinna” och se hur många träffar ni får på Alma Strandmark. Kruxet är att det hon forskar om, dvs ekosystem, drunknar (sic!) i antalet öar som försvinner.

Det visuella, nära och personliga vinner över abstrakta och komplexa frågor. Det är bland annat därför som det går lite långsamt i omställningen till ett mindre destruktivt samhälle.

Värd var Demir Lilja.

Om inte länken ovan fungerar så sök efter P5 Sthlm med Demir Lilja, 12 aug 2017 och scrolla fram till 2:07:29 i programmet.

/Martin

Jag har landat

Kan man avstå från att flyga?

Oj vad många argument det finns för att man inte skall avstå från att flyga. De flesta handlar på ett eller annat sätt om att den individuella påverkan är försumbar. Både avseende ökad bränsleförbrukning (mina 75 kg är försumbara jämfört med hela planet) eller marknadspåverkan (min biljett är en liten affär jämfört med flygbolagens omsättning).

Men det finns varianter, tex att man klimatkompenserar, väljer ett bolag som flyger med inblandning av biobränsle eller att man helt enkelt inte hinner om man skulle välja ett alternativ till flyget.

Alla argument kan motiveras, och kritiseras.

Saken är den att vi vill flyga och vi letar febrilt, eller inte alls, efter ursäkter som motiverar det.

Men om man helt enkelt låter bli, hur skulle det te sig? Ja menar de flesta människor flyger ju inte alls. Det är ju vi i väst som lever i en egen (kol)bubbla där vi tycker det är normalt att göra en eller två semesterresor och ett par tre tjänsteresor per år. Inget konstigt med det. Alla gör ju det?

Ett par konstaterande, som randvärden:

  1. Flyget är inte miljömässigt hållbart. Många andra saker (de flesta) kan vi ersätta med fossilfria alternativ, tex energi till bilar, lastbilar, stålproduktion, uppvärmning av hus, för att generera el osv. Men att flyga på något annat är flygbensin (tex el eller vätgas) låter sig inte göra i dagsläget. Att använda biobränsle är inte lika dåligt som fossilt kol, men produktionen är inte okontroversiell och det sker i alla avseenden en undanträngning av nyttjandet inom andra områden.
  2. Det är ingen mänsklig rättighet att flyga. (Och vore det så, så är det många på kö före oss att nyttja den rättigheten.)
  3. Vi behöver halvera våra utsläpp varje decennium, dvs minska dem med ca 7% per år, för att ha en rimlig chans att klara 2°-målet. (”Rimlig” betyder 67% chans, dvs odds sämre än rysk roulette). Btw så motsvarar 2°C en halv istid, fast åt andra hållet. Tex kommer havsnivån att stiga med flera meter in om loppet av ett par hundra år.
  4. Flyget står för en stor andel av våra koldioxidutsläpp, och än mer signifikant blir andelen om man inser att merparten av våra resor är nöjesresor. Det är den för många enskilt största och samtidigt lättaste delen att avstå från om man vill minska sin klimatpåverkan.
  5. Walk the talk. Jag och andra, privata som publika personer, som är engagerade i klimat-, energi- och systemfrågor, påverkar mer än bara med våra egna fotavtryck. Dessa personer visar vad som är möjligt och inspirerar andra till förändring. Man kan kalla dem rebeller, föregångare eller ledare. (Många menar att den verkliga ledare är den som följer en rebell och därmed gör agerandet till mainstream.)

Jag har också bidragit med min beskärda del av höjningen av halten koldioxid i atmosfären genom bilresor, flyg, varmluftsballong, samt flygandet under min tid i Försvarsmakten (Jo att öva och observera väder är nödvändigt, men många flygtimmar hade kunnat vara ogjorda också).

Jag har på intet sätt gjort uppoffringar eller varit rebelliskt tidig med det ställningstagande jag nu avser göra. Jag har tidigare hellre åkt tåg än flugit och hellre cyklat än åkt fossil bil. Detta inte bara av miljöskäl, utan helt enkelt för att jag tycker om att både åka tåg och cykla.

Jag har stöttat folk som avstått från flyg och annat med oproportionerligt stor klimat- och miljöpåverkan, tex köttkonsumtion. Jag har också tryckt på att betydligt större ansvar bör läggas på de individer som har makt över systemen. Ledningen för SAS har tex mycket mer ansvar för flygets utsläpp än min granne som är barnmorska och vill åka på semester. SAS ledning kan enkelt minska utsläppen med säg 10% genom att ställa in var tionde avgång, medan min grannes agerande inte har i närheten så stor inverkan.

Men en del av poängen med frivilliga individuella åtagande är att det inte gör så ont som många tror. Det går att låta bli att flyga och fortfarande leva ett gott liv, i många fall bättre. Om det nu var en uppoffring så var det ju bara ett par dagar per år som jag var tvungen att göra den. Det är liksom inte om att inte få äta frukost.

Jag och några vänner och andra offentliga personer har i dagarna författat en debattartikel som kommer att publiceras på DN Debatt i morgon 3 juni. Syftet är att kommunicera magnituden på den klimatkris vi står inför och att individuella åtaganden faktiskt spelar roll.

Mina övergripande mål sedan slutet av 90-talet har varit att leva allt mer hållbart, minska mina ekologiska och fossila avtryck och sprida kunskap så att andra kan fatta aktiva och välgrundade egna beslut. Jag har i detta värv gjort många aktiva val, tex investerat i solenergi och vindkraft och jag åker som jag sade tidigare hellre tåg än flyg.

Men nu tar jag ett steg till. Jag avstår från att flyga helt och hållet. Semesterflyg går ju fetbort, likaså jobbresor där det finns andra alternativ, även om det innebär mer tid och högre kostnader. Och finns det inget alternativ till flyget så behöver jag inte göra resan alls.

Finns det något som kan få upp mig i luften? Ja, tex om det gör skillnad av hälsoskäl för mig eller närstående, eller om jag genom flygresan kan göra en stor samhällsinsats, då tar jag den.

Men då kommer jag också att kompensera de utsläpp som resan medfört. Och kompensationen kommer att vara fysisk, kolatom-för-kolatom, eller tom lite mer. 150% av det kol som min eventuella resa genererat skall jag gräva ner i marken i form av biochar, pulveriserat träkol. Jag överkompenserar alltså lite när jag ändå håller på.

Att elda fossilt kol är ingen mänsklig rättighet. Det är däremot resilienta ekosystem och stabilt klimat. Jag skall bli fossilfri mycket snabbare än övriga samhället.

/Martin

Trump och USA lämnar Parisavtalet

Så var det då klart, det som alla redan förväntat sig. USA sällar sig till nationer som Nicaragua och Syrien. Nationer som inte signerat eller nu lämnat Parisavtalet.

Det är inte klart om Trump avser kliva ur själva avtalet, vilket tar ca tre år, eller om han vill att USA skall dra sig ur UNFCCC, United Nations Framework Convention on Climate Change, vilket vore ännu mer extremt. Detta enligt sajten Axios.

Anledningen till beslutet är väl inte helt klar. Eller jo, den är väl lika välgrundad som många andra av Mr Trumps beslut. Den senaste han talade med innan han hade chansen att fatta beslutet var väl en person som av någon anledning, typ makt eller pengar, såg större fördelar av att inte vara med än att vara med i det globala klimatavtalet The Paris Agreement som trädde i kraft den 4 november 2016.

The Paris Agreement’s central aim is to strengthen the global response to the threat of climate change by keeping a global temperature rise this century well below 2 degrees Celsius above pre-industrial levels and to pursue efforts to limit the temperature increase even further to 1.5 degrees Celsius. … (mer)

Men USA:s president tycker inte det är värt besväret. Han tänker väl mer på att ”Make America great again”, eller möjligen covfefe. Med beaktande av det senare så klarnar det annars så grumliga resonemanget från Presidenten. Ehh?

Nåväl. Medan USA funderar på hur man skall hitta folk som är villiga att jobba i kolgruvorna så ställer övrigt internationellt näringsliv om för att utvinna förnybar energi ur vädret, bygga nya energisnåla fordon, lyssna på vad vetenskapen säger samt förebygga och förbereda sig på de situationer som uppstår även om man stoppar huvudet i sanden.

/Martin

Kanske en sol på löpsedeln?

Hej. Jag har som ni vet fått en del frågor om varför det är kallt så här i mitten av maj och mitt i den Globala uppvärmningen. Därför skrev jag förra artikeln. Även om de hänger ihop så är det också skillnader på väder och klimat.

Nu skriver jag för att berätta att vädret här i Sverige kommer att vara annorlunda den här veckan jämför med förra, trots att vi har (i stort sett) samma klimat.

Dessutom kommer kvällstidningarnas löpsedlar troligen exponera stora solar, termometrar i perspektiv, solande och kanske tom badande lättklädda ungdomar.

Jorå, temperaturerna i Skandinavien kommer att vara markant högre denna vecka jämfört med förra. Det kommer också en del regn. Och folk kommer att vilja bada (i alla fall tills man kommit i vattnet).

I medeltal hade vi det här vädret förra veckan också. Men inte just här, däremot töade glaciärerna på Grönland. Tyvärr kan detta inte kompensera varandra. Det blir allt varmare.

Njut av vädret. Förbered dig för klimatet.

/Martin

Global uppvärmning? Det är ju kallt!

Temperaturavvikelsen från det för årstiden normala i Sverige den 9 maj 2016, samt den 9 april respektive 9 maj 2017. Grafik från SMHI. Dra inte för stora slutsatser om klimat baserad på en enskild dag! Vi har många fler varma än kalla dagar. Men allt väder, inte bara det varma, är påverkat av att vi förändrat klimatet. Även kalluftsutbrott. Tex till minskade isutbredning i Arktis och en allt mer meanderande jetvind.

Jag fick en kommentar igår som säkert kan sägas vara representativ för många frågor just nu. Hur ligger det till med den globala uppvärmningen, det är ju kallt ute?

Ja, har det gått över? Är vi på väg mot en ny istid? Eller är det så att det kan vara kallt vissa dagar på vissa platser, trots att planeten som helhet har en förhöjd medeltemperatur?

Lite som att man för stunden kan sakna kontanter för att betala parkeringsavgiften, trots att bilen man äger är värd hundratusen. Eller att man känner sig riktigt hungrig en halvtimme innan lunch och middag, trots att man övriga 23 timmar på dygnet är ganska mätt och belåten?

Det är väl ingen vettig som föreslår att avsaknaden av mynt för att betala parkeringsavgiften är ett tecken på att man är fattig, eller att suget efter mat innan lunch betyder att man svälter?

 

Global temperatur sedan 1890. Det tickar på uppåt. Från Japanska nationella vädertjänsten.

Men när det gäller klimat, då kan nattfrost i maj eller rekordsnö i november tolkas som ett bevis för att ”klimatskeptiker” har en poäng och att man inte kan vara säker på om det verkligen pågår global uppvärmning, än mindre om människan har någon del i den, om det utgör något hot mot oss eller om vi behöver bry oss för att minska på växthusgaser och andra saker som påverkar vår miljö och livsbetingelser.

Jag skriver detta nu, medan det fortfarande är kallt. Jag gör det för att upprepa vad jag skrivit tidigare i en liknande situationer: Ja det kan vara kallt en enskild dag även om det i medeltal är varmare.

Se tex:
Kallt just nu och varmt klimat
Helgvädret och kall global uppvärmning
Kallare lokalt och varmare globalt
Det blir kallare trots global värme

Vi skulle behöva fullfölja den planer och ambitioner vi åtagit oss, tex genom Parisavtalet. Vi behöver inte bara ”minska utsläppen”, vi behöver se till att halten koldioxid kommer ner på en nivå av ca 350 ppm. Hur svårt är det?

Halten koldioxid sedan 1700. Från https://scripps.ucsd.edu/programs/keelingcurve.

Jo det kräver att vi minskar utsläppen med ca 10% per ÅR med start idag, egentligen igår. Mer om det kan ni lyssna på i podden Beyond One Degree där jag intervjuar klimatforskaren Kevin Anderson.

Det kräver ett globalt och lokalt politiskt ledarskap och ansvarstagande som vi inte riktigt har idag. ”We choose to fail” konstaterar Kevin.

Halten koldioxid, metan, lustgas och freoner i luften är det som avgör hur kraftig växthuseffekten är. Givetvis har våra utsläpp av dessa gaser med det att göra, men så har även andra processer i atmosfären. Tex så binds en väsentlig del av luftens koldioxid i haven. Mängden råkar motsvara ca hälften av våra utsläpp (det som binds i haven är relaterat till halten CO2 i haven respektive koldioxidens partialtryck i luften). Btw, detta medför att haven håller på att försuras och det är ett annat gigantiskt problem.

Halten koldioxid skall alltså ner från dagens 400+ till 350 ppm. Slutsatsen är i vilket fall som helst att det är först när våra utsläpp är halverade som halten CO2 i luften kan förväntas plana ut.

Kommer vi att göra detta? Jag hoppas det, men tvivlar eftersom vi inte gjort i närheten av tillräckligt, trots all kunskap vi haft de senaste decennierna. Nåväl, framtiden är obestämd, men inte helt oförutsägbar.

Passa på att njuta av det regionalt kylslagna vädret vi har just nu. Det kommer att finnas gott om tid i framtiden att se tillbaka på det med längtan.

/Martin

Stor hajp kring ”flat emissions”

I mitt Twitterflöde låg idag två Tweets som tycktes motsäga varandra. Den ena sade ”CO2 levels flat for third year in a row despite economic growth” och kom från Financial Times (länk). Den andra sade: ”Carbon Dioxide Is Rising at Record Rates” och kom från Climate Central (länk).

Båda var rätt på sitt sätt, men de skapar onekligen lite förvirring. Hur är det med koldioxiden, stiger halten eller har den planat ut?

Så här ligger det till:
– Financial Times hänvisar till människan utsläpp av koldioxid.
– Climate Central hänvisar till luftens koncentration av koldioxid.

Dvs vi ökar inte våra redan höga utsläpp av CO2. Men/och koncentration av koldioxid i luften fortsätter att öka.

Hur hänger det ihop? Våra utsläpp planar ut, men ändå stiger halten i luften? Det är som att fylla på en redan full kastrull med vatten. Det rinner över, vare sig du häller på mycket eller lite.

Det årliga utsläppen av koldioxid har planat ut (Financial Times)

Halten koldioxid i luften fortsätter att öka och tangerar tangerar rekordet året innan (Climate Central).

Saken är den att människan bara släpper ut CO2, vi tar inte bort något från atmosfären. Det är då inte konstigt att halten fortsätter att stiga. Eller man kan ta en metafor med pengar på ett bankkonto: Om sätter in 10 varje år, men inte tar ut något, då ökar saldot på kontot. Och det spelar ingen roll om du sätter in 9 eller 11, det stiger ändå.

Gradvis har vi sedan mitten av 1800-talet ökat insättningen, förlåt utsläppen av koldioxid. Från början var det måttliga mängder, men sedan 1950-talet (efterkrigstiden) så har utsläppen ökat markant. Just nu ligger utsläppen av kol på 10 miljarder ton per år. (Omräknat till koldioxid blir det 37 miljarder ton eftersom CO2, med sina två syreatomer, väger 3,666… gånger mer än en kolatom, C).

Men allt vi släpper ut stannar inte i luften. Ungefär hälften (5 miljarder ton C) blir kvar i luften, medan den andra halvan binds i biomassa (3) respektive haven (2,5).

Så det är först när våra utsläpp minskar till 5 miljarder ton per år, dvs halveras, som halten koldioxid i luften kan förväntas plana ut. Detta under förutsättning att biomassan och haven bibehåller sin förmåga att absorbera koldioxid.

Jag skriver förväntas eftersom det är lite rysk roulette över det hela. Naturen själv omsätter nämligen en hel del kol också. Drygt 200 miljarder ton kol (C) frigörs varje år från hav, skogar och mark. Och lika mycket, plus alltså hälften av våra utsläpp, tar naturen upp genom fotosyntes och att koldioxid löser sig i vatten.

Vi har vi påverkat hur mycket kol (i form av koldioxid) som finns i atmosfär, biosfär och hav. Detta till följd av att vi inte matchar våra utsläpp av kol med något upptag/bindning av kol. I och med den fossila eran så har vi sakta (snabbt ur ett geologiskt perspektiv) fyllt på mängden kol i luften, från ca 550 miljarder ton kol på 1800-talet, till drygt 800 miljarder ton idag. Detta motsvarar ökningen av koncentrationen från 280 ppm till dagens dryga 400 ppm CO2.

Men/och i och med att naturens flöden av kol är stora, så kan en liten variation av dessa orsaka förändringar som är jämförbara med våra utsläpp! Det kan vara tex vara minskat upptag av CO2 till följd av varmare hav, skogsbränder, töande permafrost mm. Vi måste därför så snart som möjligt, helst igår, kraftigt reducerar halten koldioxid i luften. Och eftersom vår kran sitter i botten på varje skorsten så handlar det om att minska hur mycket vi släpper ut.

Men att utsläppen ”planar ut” är bara början. Det är först när vi halverat dem som vi kan hoppas på att halten inte ökar i atmosfären. Och det är när vi minskar dem ner mot noll som vi kan hoppas att atmosfärens halt sjunker och stabiliseras på en hälsosam nivå,

FT konstaterar i och för sig att ”…because CO2 lingers for so long in the atmosphere and accumulates, any hope of avoiding dangerous global warming will require emissions to fall sharply, not merely stabilise.” samt att ”…ideally carbon emissions from burning fossil fuels should fall to zero by 2050, because pollution from other activities, such as farming or deforestation, were harder to eradicate.”. Men/och jag finner deras rubrik lite missvisande.

Hittills, dvs den senaste 150 åren, har vi haft tur. Hav och biomassa har ”tagit hand” om hälften av våra utsläpp. Men denna sänka varar inte för evigt. Klimatförändringar gör att den minskar (tex genom att växter dör och att havens förmåga att binda gaser minskar när de blir varmare).

Det är därför det är så viktigt att inse att vi kar en ”kolbudget”. Det finns en viss mängd kol vi kan förbränna och fortfarande ha en rimlig chans att undvika katastrofala klimatförändringar. Det är ytterligare en anledning till varför det är viktigt att minska utsläppen drastiskt. Plus/minus noll är inte tillräckligt, storleksordningen -10% per år krävs. Lyssna gärna på podden med Kevin Anderson om detta.

/Martin

(En annan liten lustig detalj är att Financial Times har stavat CO2 fel. O:et i deras kemiska formel är en nolla. Det är väl lätt hänt, tangenterna sitter bredvid varandra. Men det är slarvigt när det förekommer i en rubrik eller ingress från en hyfsat ansedd tidskrift)

”Rädda klimatet”, en naiv tanke

I takt med att medvetenheten ökar om den prekära situationen vi befinner oss i så ökar engagemanget och initiativen för att ”rädda klimatet”. Det är en naiv tanke av flera skäl.

För det första så handlar det inte om att Klimatet behöver räddas. Det kommer att finnas klimat på den här planeten långt efter att vi människor och alla andra nu levande växter och djur genom evolution har utvecklats till något annat än vi är idag.

Vi borde snarare skriva ”Rädda mänskligheten från konsekvenser av förändrat klimat och förändrade ekosystemtjänster”. Jag vet att det är en för lång rubrik. Men genom att säga ”Rädda klimatet” så fokuserar vi på ett virtuellt mål och en väsentlig del av jordens befolkning, i synnerhet de med makt, inser inte vad det egentligen handlar om.

Till det kan man lägga att vi kanske borde bry oss lite mer än bara om oss själva. Det kan avfärdas som en filosofisk tanke, men det skulle kunna finnas skäl att inte betrakta liv som värdefullt vare sig det handlar om människor, myror eller mullbär. Men jag lämnar den, eftersom ett strikt egocentriskt perspektiv är tillräckligt för att inse det värdefulla i fungerande ekosystemtjänster.

Om vi bryr oss det minsta om oss själva, det i har byggt upp, våra kommande år och våra barn så gör vi vad vi kan för att naturen skall kunna upprätthålla de ekosystemtjänster som är fundamentalt väsentliga för att vi skall kunna ha välfärd. Vi behöver inte ens tala om ”kommande generationer” (även om det i högsta grad gäller även dem), nej det räcker med att inse vad som kan komma att hända med nuvarande generation.

För det andra så kommer vi inte att komma undan omfattande klimatförändringar och förändringar av ekosystemtjänster. Vi behöver mobilisera för anpassning.

Förra gången jorden var så varm som den är är idag, drygt en grad över förindustriell nivå med latent ytterligare en grad (0,5 grader till följd av aerosoler och 0,5 grader från glaciärerna som inte är i balans) så var havsnivån mellan 6 och 9 meter över det vi är vana vid. Det var för 125000 år sedan. Det ger en fingervisning om vart vi är på väg.

Förra gången vi hade den här halten koldioxid i atmosfären, för ca 3 miljoner år sedan, så var havsnivån mellan 15 och 25 meter över ”normal” nivå. ”Normal” definierade som den nivå den har varit de senaste 7000 åren, dvs under den tiden då väsentligen allt det vi kallar civilisation har utvecklats.

Och havsnivån är bara en av alla parametrar. Vi människor omdefinierar hela planeten, vi är en kraft som är jämförbar i storlek och styrka med de krafter som tidigare omskapat livet på planeten. Alltifrån jordens omloppsbana kring solen (som gör att vi går mellan istider och interglaciala perioder) till asteroider som dimper ner och raderar ut liv. När det gäller jordens förhållande till solen så sker förändringarna på skalan tiotusentals år, när det gäller asteroider så sker förändringen inom loppet av dagar. Vi människor hamnar däremellan, på skalan hundratals år. Men storleken av förändringarna är lika.

Hur mycket vi än anstränger oss för att minska klimatpåverkan (och andra miljöparametrar som utsläpp av kväve, mikroplaster, läkemedelsrester osv) så kommer vi inte undan att det kommer att bli stora förändringar. Antropocen handlar inte bara om att vi påverkar planetens klimat. Det handlar givetvis även om att vi måste anpassa oss till förändringarna.

Nej missförstå mig inte. Vi skall inte ge upp strävan att minska påverkan på klimat och andra system. Vi måste anstränga oss ännu mer där. Gå från prat till genomförande. Vill vi ha en rimligt chans att uppnå Parisavtalet, dvs se till att globala medeltemperaturen hamnar under 2°C, så måste utsläppen av koldioxid minska med ca 6% per år. Kontinuerligt kommande decennier. Och då är det ändå inte några garantier att vi klarar 2-gradersmålet.

År 2050 skall det vara nära noll utsläpp. Vi har en lång resa dit, men/och den börjar nu, inte om något decennium. Vi kommer att få lite ”hjälp” av Peak Oil, men det understryker bara behovet av att anpassa oss till en civilisation utan fossilt kol.

Jag vill också poängtera att 2 graders uppvärmning inte är någon söndagspromenad. Under en istid är det tre till fem grader kallare. (Då är hela norra Europa och Nordamerika täckt av ett kilometertjockt täcke av is.). Två grader varmare är sålunda ungefär lika stor förändring som en halv istid, men åt andra hållet.

Men var inte så naiv så du tror att det går att vare sig minska klimatpåverkan, eller att komma undan att anpassa sig till de förändringar som sker i naturen till följd av vad vi redan har gjort. Ingen vet exakt vad som kommer att ske, dels för att vi inte på något sätt slutat att påverka, dels för att det är ”uncharted territory”, situationer som inte har inträffat tidigare eller på något sätt är förutbestämda.

Om det är någon rekommendation jag vill ge så är det att skapa förutsättningar för anpassning. Det handlar om att gå från ett samhälle som optimerar sin verksamhet till ett samhälle som är robust genom att vara flexibelt och kan hantera flera helt olika situationer.

Allt från att kunna hantera väderextremer (värmeböljor, skogsbränder, stormar, vattenbrist och översvämningar mm) till entreprenörskap (vilka tjänster och produkter kommer att efterfrågas när vi drabbas av klimat och lämnar det fossila samhället) samarbeten mellan nationer i geopolitiska frågor (flyktingkatastrofer, konflikter om territorium, livsmedel mm).

Vakna, något stort håller på att hända.

/Martin

PS. Bilden som jag illustrerar den här artikeln med är ett växthus på Svalbard. En plats där solen bara lyser under halva året och den högst uppmätta temperaturen är 21,3°C. Är det något man behöver, men saknar, så är det grönsaker. Det är värt ett försök och man lär sig något. DS.

Värmebölja i Arktis

Värmebölja, jo det är nog så man får lov att kalla det. Inte för att det är varmt så man svettas, men för att det är absurt mycket varmare än det brukar vara i Arktis.

Och det är inte bara någon enstaka dag (då det i och för sig har varit kring 25°C varmare än normal), nej det handlar om de senaste åren och i synnerhet 2016 och inledningen av 2017. De senaste 30 dagarna har det i genomsnitt varit nära 9 grader varmare än normalt i Longyearbyen på Svalbard.

Jag var på Svalbard förra veckan (30 januari till 6 februari). Dagen efter jag kom så sattes säsongens köldrekord med -21,1°C. Det var den lägsta temperaturen som uppmätts på flygplatsen utanför Longyearbyen det senaste året. Låter det svinkallt? Det är det inte.

Statistik över temperaturen på väderstationen vid Svalbards flygplats utanför Longyearbyen. I stort sett hela det gångna året har det varit (blå och röd linje) ett par grader varmare än normal (svart linje). Bara enstaka dagar har temperaturen varit normal. Källa: Yr.no.

Betänk att Svalbard ligger i höjd med norra Grönland, bara 130 mil från Nordpolen. Normal temperatur, dvs vad temperaturen brukade vara i medelvärde så här års, är -16°. Så -21° är att betrakta som en förvisso kall, men inte uppseendeväckande kall, dag.

Under min vecka på Svalbard så steg successivt temperaturen. (Nej jag tror inte det har något samband med min närvaro att göra). Under helgen så passerade vi genom nollan. I måndags, den 6:e februari, var det +5,9°C. Det regnade.

Man skulle kunna avfärda det här som vädervariationer, men det finns andra större fenomen, som totalt förändrats de senaste åren. I vanliga fall brukar det ligga ett en meter tjockt istäcke över Isfjorden, alltså inte bara Adventfjorden utanför Longyearbyen, utan hela fjorden som sträcker sig in från väster.

Adventfjorden på Svalbard är isfri. Så även Isfjorden utanför.

Men de senaste sex-sju åren har det inte blivit någon ordentlig is i fjorden. Och det brukade alltså vara inte bara en isskorpa att åka skridskor på utan en en (1) meter tjock is som man kan köra tunga fordon på och som varit besvärligt att bryta igenom med fartyg som inte har isbrytarkapacitet.

Man har länge vetat att klimatförändringarna kommer att få stora konsekvenser i den arktiska miljön. Vid förhistoriska klimatsituationer så har förändringarna av temperaturen varit ca dubbelt så stora i Arktis som över planeten som helhet. Observationer inte bara från Svalbard utan även från övriga miljöer i Arktis (och Antarktis) bekräftar detta.

Det här är inte bara ett regionalt problem. Det är globalt. Det som händer i Arktis stannar inte där.

/Martin

Resan till Svalbard

Gick upp klockan 04.00 för att hinna packa (jag lägger fram allting dagen innan, men packar inte förrän strax innan jag åker), gå till bussen, ta tunnelbana och tåget till Arlanda. Övervägde ett tag att trycka ner allt som ett handbagage, men väljer istället att packa lite luftigt och checka in en av ryggsäckarna.

Det kommer att vara -20°C ett par dagar och jag skall ha med mig en del teknik som kamera, bandare, mikrofoner, stativ, dator, kablar och laddare. Det går att minimera, men jag väljer att ta med lite bra-att-ha saker också.

Jag ångrar mig halvvägs till bussen, men då är det för sent. Medveten om att det är en avvägning; Det mest irriterande är att sakna något man inte tog med sig. Det näst mest irriterande är att bära på något man aldrig använde.

Flyget går från Arlanda till Oslo. Från Oslo med mellanlandning i Tromsö och sedan vidare till Longyearbyen. Hela resan tar sju timmar.

På Gardermoen i Oslo möter jag Janet och Kim Holmén, väl förberedda för vädret i Longyearbyen.

På flyget mellan Arlanda och Gardermoen träffar jag min tidigare lärare Kim Holmén. Det är planerat eftersom han och Janet har varit i Stockholm och nu skall tillbaka till Svalbard. Kim är chef för Norska Polarinstitutet och är en av anledningarna till att jag reser till Svalbard då jag skall intervjua honom och hans kollegor.

De sista solstrålarna innan vi flyger in i jordskuggan träffar oss, och ett Stratocumulustäcke, mellan Tromsö och Svalbard.

Det är vackert när Svalbard dyker upp som skuggor och reliefer i olika nyanser av blått, vitt och svart vid inflygningen.

Det är vackert när Svalbards berg visar upp sig vid inflygningen.

Kontrasterna är stora mellan Tromsö och Longyearbyen. Från nollgradigt och fuktig luft till -18° och torr luft. Men blåste gjorde det på bägge platserna.

Ankommer till Longyearbyen flygplats på Svalbard.

Kims bil har stått kall över helgen men startar utan krångel. Han skjutsar lite folk innan vi åker till hans arbetsplats på UNIS, Universitetssenteret på Svalbard. Kim har även en professur i Tromsö som han delar sin tid med.

Kim Holmén på Universitetssenteret på Svalbard, UNIS.

Vi resonerar klimatpåverkan globalt och i synnerhet i Arktis, kommunikation, beslutsfattare och den naiva inställningen som råder till omfattningen av klimatförändringarna. Många inser varken hur mycket bi behöver behöver minska klimatpåverkan eller hur stora förändringarna kommer att bli -även med kraftigt minskad klimatpåverkan (för att inte tala om hur omfattande anpassning som krävs utan kraftigt minskad påverkan).

Det finns många intressanta spår att följa. Ett bygger på temat till en relativt nyutgiven bok som Kim medverkat i, ”The Ice is Melting” med undertiteln ”Ethics in the Arctic”. Jag tar med den hem till hotellet.

Boken The Ice is Melting – Ethics in the Arctic.

Vi resonerar kring själva frågeställningen kring klimatförändringar. Många vill ha ja-nej svar på hur vi skall agera. Men det är inte så enkelt, världen är komplex och full av gråskalor i alla upptänkliga nyanser. Vi ställer ofta frågor om naturen som är anpassade till oss. Istället bör vi anpassa frågorna efter hur naturen är beskaffad, och anpassa oss till det.

I morgon skall jag möta människor med insikter, BBC kommer hit för att intervjua Kim, jag skall på seminarium och lyssna när Kim föreläser för ett Koreanskt (!) rederi. Jag vill få med mig såväl fakta om förändringar av klimat och ekosystem här i Arktis, som känslan av att leva i den här miljön. Ett litet samhälle med stor mångfald, god sammanhållning och insikter om hur beroende man är av såväl dem miljö man lever i som de människor man lever och samverkar med.

/Martin