Author - Martin Hedberg

Positiva berättelser eller dödsångets

16 mars 2017

Jag kom i samtal med en präst som just hade lyssnat till en föreläsning jag hållit. Hon förstod min frustration över att vi människor gör oss själva så mycket skada, trots all kunskap vi har. Att kortsiktiga vinster trumfar kommande generationers (även nuvarandes) möjligheter till ett hälsosamt liv. Att vi indirekt accepterar orättvisor, gör oss handfallna, blundar och förnekar saker som vi vet är fel.

Jag hade i min föreläsning talat om slutsatser som författaren Per Espen Stoknes gör i sin bok (med den långa titeln) What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming. Han talar tex om ”The five psychological barriers to climate action: Distance, Doom, Dissonance, Denial and Identity”, typ varför vi förnekar fakta och kunskap. Han (och många andra) talar också om behovet av positiva historier. Berättelser om att det går att skapa en bättre värld. Och just behovet av berättelser och känslor, mer än fakta.

Jag brukar försöka balansera mellan att ge publiken en lagom dos av många saker. Dels fakta (jag är ändå naturvetare, kan inte riktigt släppa det), dels berättelser, såväl andras som egenupplevda.

Jag försöker också finna en balans mellan den något dystopiska berättelsen om var vi är idag och lite mer hoppfulla framtidsvisioner. Men det är ofta lättare att finna verklighetsförankring i de mörka bilderna. De positiva är antingen för små/lokala eller rent naiva. Det går förvisso att hitta berättelser och visioner som skalar upp de positiva berättelserna, men dystopierna försvinner inte för det.

(Tex insikten om att haven håller på att försuras: Det är bara hälften av våra utsläpp av CO2 som stannar i luften, resten binds i biosfär och hav. Detta gör att havens pH-värde sjunker och organismer som använder kalk för att bygga skal eller skelett påverkas. Det fräter helt enkelt. Från plankton och räkor till korallrev och stora fiskar. Vad kan hindra försurningen? Jo att haven blir så varma så att koldioxid slutar bindas eller tom frigörs. Den hamnar då i luften igen och våra möjligheter att begränsa uppvärmningen blir ännu mindre. Inga vegetariska skolmenyer, laddstolpar eller internationella avtal kan ändra på det.)

Prästen såg mig i ögonen och frågade ”Har du provat att ge folk dödsångest någon gång?”

Det var inte en helt ny tanke, men den framfördes på ett överraskande rakt sätt. Jag letade genast fram ett par invändningar, men hon stod på sig. ”Om inget annat fungerar så brukar det ta skruv. Det är väldigt motiverande om personen behöver, men själv inte förmår, skapa förändring av sitt liv”, svarade hon.

…

Jag lämnar några blankrader här eftersom jag inte skall förta den här berättelsen med alltför många av mina reaktioner, kommentarer och slutsatser på hennes förslag.

Jo två saker. 1. Jag tyckte att jag kunde ana att hon sade det med glimten i ögat -och jag vet inte hur jag skall tolka det. Och 2, jag har blivit ännu mer övertygad om vikten av att finna andra verktyg, företrädesvis positiva berättelser, som går att skala upp från det lokala till det regionala och förhoppningsvis i tid till det globala systemet.

Jag låter hennes verktyg ligga ouppackad längst ner i verktygslådan.

/Martin

PS. Jag vill återigen tipsa om intervjun jag gjorde med forskaren Kevin Anderson på podden Beyond One Degree. Han är lite dystopisk, eller realist som han själv beskriver det. Det kan tidvis vara lite jobbigt, men också uppfriskande med någon som inte blundar för hur verkligheten faktiskt ser ut. I grunden är han optimist, han tror att det går att lösa problemen. Men vi har kort om tid på oss och det kommer att krävas mycket.

Man åtar sig inte att göra som Kevin säger att vi borde bara för att man lyssnar på honom. Men det kan vara bra att hålla sig informerad om vad som kommer att krävas av oss -och vilka konsekvenserna blir om vi (dvs alla tillsammans) låter bli. DS

Kevin Anderson: We can succeed, but humanity is about to choose to fail

11 mars 2017

Martin Hedberg

Podcast

In this episode we meet Kevin Anderson, professor of Climate and Energy at the University of Manchester. Kevin talks about the widespread illusion that we can mitigate climate change within business as usual, small steps and some future technology. Instead the understanding that we have a carbon budget forces us to reduce the emissions of CO2 with about 10% per year, starting now.

He concludes that we have the scientific knowledge and technical solutions to move to renewable energy, but we lack the political, economical and cultural will to implement the systems at scale.

He is endorses the research of so called ”negative emissions” and geo engineering, but does not want us become dependent upon them.

He works on climate questions because we still have a possibility to avoid catastrophe, but he thinks we are about to choose to fail. ”Let’s not pretend it is not a choice”.

The conversation took place in Stockholm, February 20, 2017.

Med en foliehatt som chef

9 mars 2017

Martin Hedberg

Uncategorized

19 Comments

Så tydligt och så skrämmande. Scott Pruitt, chef för EPA, Environmental Protection Agency, dvs USA:s myndighet som motsvarar Naturvårdsverket, tror inte att koldioxid är den primära anledningen till att klimatet förändras just nu.

”I think that measuring with precision human activity on the climate is something very challenging to do and there’s tremendous disagreement about the degree of impact, so no, I would not agree that it’s a primary contributor to the global warming that we see.”

Sedan snubblar han lite och är på väg att säga att vi behöver mer forskning, men ändrar kurs i flykten så att det istället blir:

”But we don’t know that yet. … We need to continue the debate and continue the review and the analysis.”

Ursäkta språkbruket, men maken till tokstolle, nej idiot, på hög befattning får man leta efter. Det skulle i och för sig då möjligen vara hans chef i sin tur.

Jag förstod att han skulle obstruera och slingra sig, men att han så i klartext uttrycker sina tvivel för vad forskare har känt till i decennier, det är bortom allt vett och sans.

Vad lever han i för värld? Han kan inte bara folie runt huvudet, han måste vara mer eller mindre hermetiskt inkapslad i folie. Och under den så ligger förmodligen ett tjockt lager av sedlar.

USA:s nya ledning är sannerligen ett skämt. Men den teknologiska utvecklingen av förnybar energi har kommit så långt att de som får lida mest är amerikanskt näringsliv. Resten av världen springer om i innerspår samtidigt som knäppgökarna i Trumps lag girar åt fel håll i kurvan.

Se och läs mer på CNBC.

/Martin

Producerar podcast

9 mars 2017

Martin Hedberg

Allmänt

1 Comment

Nu har det gått en tid sedan jag skrev sist. Även om jag hunnit med en bussresa tur och retur till Alperna och skidåkning så har jag inte bara legat på latsidan.

Nej, en inte oväsentlig del av tiden går åt till att producera podcastavsnitt, förutom andra uppdrag som föreläsningar, förkovran och förfäran. Det senare till följd av allehanda tokigheter som USA:s president och hand administration hittar på.

Jag hade tänkt skriva något om det, och om inte annat lyfta en del av de punkter som Trötter förser oss med i kommentarsfälten här på bloggen, men man hinner inte riktigt med. Därtill är det riktigt underhållande, och skrämmande, att följa amerikanska pratshowers bevakning av mr Trump och hans gäng.

Det jag jobbar med för närvarande är en podcast med professorn i klimat och energi, Kevin Anderson, som jag intervjuade för två veckor sedan. Den kommer jag att publicera i morgon fredag på systersajten och podden BeyondOneDegree.com.

Gå gärna in redan nu och lyssna på något av de tidigare avsnitten, skapa en prenumeration/flöde. Antigen via sajten eller från iTunes eller annan app som du använder för att lyssna på poddar. Jag kör android och använder appen ”Podcast republic” som jag tycker har ett bra användargränssnitt.

Just nu har vi faktiskt fler lyssnare i USA än i Sverige. Därefter kommer Storbritannien, Norge, Tyskland och Australien. Om ni uppskattar poddarna så får ni gärna betygsätta dem i iTunes (motsv) samt tipsa vänner och bekanta om att de finns.

/Martin

Martin Hedberg’s lecture for Klimatsvaret, Citizens Climate Lobby Sweden

7 mars 2017

Martin Hedberg

Podcast

This episode differs somewhat from the others, as it is mainly in Swedish. It’s a recording of a talk I had for Klimatsvaret, the Swedish branch of Citizens Climate Lobby.

The talk was about Planetary radiation budget, our dependence upon the biosphere and moral in the form of equality and justice. But also briefly about Complex adaptive systems, innovations, leverage points, responsibility and feedbacks making systems resilient, or making them collapse.

I conclude that we need more of storytelling, and we need to move from ”I have…”, to ”WE have…” or ”WE can…”., That is being more inclusive and transform not only individuals or some companies, but whole societies.

After the recorded talk I give a brief introduction to CCL, Citizens Climate Lobby, how they work and their goal with the method Carbon Fee and Dividend.

If you want to know more about them please visit citizensclimatelobby.org and the Swedish branch klimatsvaret.se.

Feel no despair if you can’t follow my Swedish in this episode, the next will be in english.

/Martin

Rodney Schwartz, CEO ClearlySo about Impact investing

24 februari 2017

Martin Hedberg

Podcast

In this episode we meet Rodney Schwartz, CEO at ClearlySo. They work as an investment bank, but with a twist. They care about social and environmental issues just as much as financial return. It’s called Impact investing and it refers to investments made with the intention to generate a beneficial social and/or environmental impact alongside a financial return.

Rodney talks about the business and it’s impacts as well as his personal incentives for engaging in the environment and social progress.

Republikanskt lagförslag dra in medlen till IPCC

19 februari 2017

Martin Hedberg

Uncategorized

25 Comments

För ett par veckor sedan lämnade Republikanske kongressledamoten Blaine Luetkemeyer (R-MO-3) in ett förslag om att USA skall dra sig ur finansieringen av IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change) och Gröna klimatfonden (the Green Climate Fund).

Det kom som ett lagförslag den 24 januari i år och jag fick reda på det någon dag senare när jag var på Svalbard av en kollega. Förslaget kallas “No Tax Dollars for the United Nations’ Climate Agenda Act”.

Idén om att inte bidra till globala ansträngningar om att sammanställa faktagranskad klimatvetenskap skall kanske inte förvåna. Det finns trots allt många stora särintressen som, av okunskap eller med hänsyn till sina egna investeringar, fullkomligt ignorerar sina medmänniskors bästa.

Luetkemeyer har hållit på i liknande stil sedan han kom in i kongressen 2009. Några rubriker från tidigare lagförslag:

Luetkemeyer Calls For Congressional Investigation Into ’Climategate’ Emails (3 december, 2009).
Luetkemeyer Bill Seeks to Prohibit U.S. Contributions to UN Climate Change Panel (11 februari, 2001).
House Passes Luetkemeyer Amendment to Halt Taxpayer Financing of UN Climate Panel (19 februari, 2011).
Luetkemeyer Seeks to Prohibit Federal Funding for Job-Killing UN Climate Change Initiatives (13 februari, 2013).
Luetkemeyer Calls U.N. Climate Agreement a Bad Deal for Americans (14 december, 2015).

Retoriken går så här, från ett pressmeddelande 2009:

U.S. Rep. Blaine Luetkemeyer … introduced legislation that would save taxpayers $12.5 million this year and millions more in the future by prohibiting the United States from contributing to the United Nations Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), which is fraught with waste and is engaged in dubious science.

“We all know that the UN is incompetent when it comes to spending money, and that is why American taxpayers should not be forking over millions more to one of its organizations that not only is in need of significant reform but is engaged in dubious scientific quests,” Luetkemeyer said. “Folks in Missouri and across the country are tired of this never ending government spending spree, and my goal is to deliver some of our people’s hard-earned money back into their pocketbooks instead of spending it on international junk science.”

Men man blir kluven. Samtidigt som Luetkemeyer förnekar, eller i alla fall föraktar, klimatvetenskap, så är han väldigt engagerad i risker förknippade med de översvämningar som Missouri har drabbats av. Han är också medlem av ”Endangered Species Act Working Group”.

Varför drabbas Missouri (och andra platser) av översvämningar och andra väder- och miljöproblem? Kan det finnas något i klimat med det? Finns det forskare som studerar detta? Hur får man reda på vad de vet om atmosfärens tillstånd, ekosystemtjänster mm och hur framtiden kan komma att utvecklas?

Jag får inte ihop det. Varför finns det så många som förefaller bry sig om det lilla, men skiter fullständigt i det stora? Fattar det inte att världen hänger ihop? Alltså inte exakt hur, men att saker hänger ihop?

Strax före jul var jag på en middag där jag kom i samtal med en person som var intresserad av klimat och miljö. Efter ett par meningar så framkom det att personen tvivlade på att människan kunde påverka klimatet. Han refererade till svenska ”skeptiker” och kom med till synes välartikulerade argument.

Jag kanske borde vänt mig åt andra hållet. Men jag började att resonera och förberedde mig på att dra allt ifrån Milanković-cykler till syreisotoper. Men när jag sade ”strålningsbalansen till och från jorden är ur balans, vi blir inte av med all energi vi tar emot” så sade plötsligt personen ”men om du säger så så förklarar det saken” och ”varför har forskarna så svårt att berätta?”.

Jag hajade till. Jag hade ju inte förklarat strålningsbalansen, bara dragit översikten. Hur kan någon först vara så övertygad om att vi inte påverkar klimatet, och sedan vända på en femöring?

När jag tänkte på det efteråt så tror jag att orsaken var att personen i fråga inte var så kritisk som han föreföll (de första frågorna jag fick var kritiska). Det handlade mer om ensidighet. Personen hade bara tagit in information från ”ena sidan”, förnekarna. När han nu mötte någon som var lite mer påläst så fungerade inte den linjen längre.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill avsluta artikeln/berättelsen i ett lite positivare tonläge än jag startade den. Det finns hopp.

Den tidigare republikanske kongressledamoten from South Carolina, Bob Inglis, var tidigare även en så kallad ”klimatförnekare”. Men efter en resa till Antarktis där han sett hur forskare bedriver sitt arbete och gör korrelationen mellan koldioxid, temperaturer och klimatförändringar så började hans resa till insikter. Den förstärktes när han gjorde en resa till Stora Barriärrevet, såg konsekvenser och träffade fler forskare.

Ingils grundade Republicen för att begränsa klimatförändringar och samla likasinnade för att ”encourage conservatives to lead in developing innovative ways to address climate change”.

Tillsammans med konservative Art Laffer, som kallar sig klimatagnostiker, driver de på för att fler konservativa skall inse att skatteväxling är en bra sak och att klimatfrågorna kräver partipolitisk överbryggning. Med direkta uppmaningar till Blaine Luetkemeyer och kollegor.

Klimat är vetenskap. Du kan ha vilken ideologi, religion eller åsikt som helst. Klimat är helt ortogonalt. Det skär igenom och påverkar allt, men är helt transparent för åsikter.

Men det går inte att undvika taken på att USA:s nya president, i linje med sina övriga påståenden, drivkrafter och idéer faktiskt medverkar till att lagförslag H.R.673 – ”No Tax Dollars for the United Nations’ Climate Agenda Act” faktiskt klarar sig igenom alla passager (ni ser dem under ”Tracker” på omslagsbilden).

Jag tror att såväl IPCC som UNFCC kommer att klara det, men det är en förfärlig utveckling där inte bara ignorans utan direkta lögner ännu lättare kommer att få fäste. Det i en tid då mänskligeheten behöver precis det motsatta, fakta, förtroende och framtidshopp.

/Martin

”Rädda klimatet”, en naiv tanke

13 februari 2017

Martin Hedberg

Klimat

4 Comments

I takt med att medvetenheten ökar om den prekära situationen vi befinner oss i så ökar engagemanget och initiativen för att ”rädda klimatet”. Det är en naiv tanke av flera skäl.

För det första så handlar det inte om att Klimatet behöver räddas. Det kommer att finnas klimat på den här planeten långt efter att vi människor och alla andra nu levande växter och djur genom evolution har utvecklats till något annat än vi är idag.

Vi borde snarare skriva ”Rädda mänskligheten från konsekvenser av förändrat klimat och förändrade ekosystemtjänster”. Jag vet att det är en för lång rubrik. Men genom att säga ”Rädda klimatet” så fokuserar vi på ett virtuellt mål och en väsentlig del av jordens befolkning, i synnerhet de med makt, inser inte vad det egentligen handlar om.

Till det kan man lägga att vi kanske borde bry oss lite mer än bara om oss själva. Det kan avfärdas som en filosofisk tanke, men det skulle kunna finnas skäl att inte betrakta liv som värdefullt vare sig det handlar om människor, myror eller mullbär. Men jag lämnar den, eftersom ett strikt egocentriskt perspektiv är tillräckligt för att inse det värdefulla i fungerande ekosystemtjänster.

Om vi bryr oss det minsta om oss själva, det i har byggt upp, våra kommande år och våra barn så gör vi vad vi kan för att naturen skall kunna upprätthålla de ekosystemtjänster som är fundamentalt väsentliga för att vi skall kunna ha välfärd. Vi behöver inte ens tala om ”kommande generationer” (även om det i högsta grad gäller även dem), nej det räcker med att inse vad som kan komma att hända med nuvarande generation.

För det andra så kommer vi inte att komma undan omfattande klimatförändringar och förändringar av ekosystemtjänster. Vi behöver mobilisera för anpassning.

Förra gången jorden var så varm som den är är idag, drygt en grad över förindustriell nivå med latent ytterligare en grad (0,5 grader till följd av aerosoler och 0,5 grader från glaciärerna som inte är i balans) så var havsnivån mellan 6 och 9 meter över det vi är vana vid. Det var för 125000 år sedan. Det ger en fingervisning om vart vi är på väg.

Förra gången vi hade den här halten koldioxid i atmosfären, för ca 3 miljoner år sedan, så var havsnivån mellan 15 och 25 meter över ”normal” nivå. ”Normal” definierade som den nivå den har varit de senaste 7000 åren, dvs under den tiden då väsentligen allt det vi kallar civilisation har utvecklats.

Och havsnivån är bara en av alla parametrar. Vi människor omdefinierar hela planeten, vi är en kraft som är jämförbar i storlek och styrka med de krafter som tidigare omskapat livet på planeten. Alltifrån jordens omloppsbana kring solen (som gör att vi går mellan istider och interglaciala perioder) till asteroider som dimper ner och raderar ut liv. När det gäller jordens förhållande till solen så sker förändringarna på skalan tiotusentals år, när det gäller asteroider så sker förändringen inom loppet av dagar. Vi människor hamnar däremellan, på skalan hundratals år. Men storleken av förändringarna är lika.

Hur mycket vi än anstränger oss för att minska klimatpåverkan (och andra miljöparametrar som utsläpp av kväve, mikroplaster, läkemedelsrester osv) så kommer vi inte undan att det kommer att bli stora förändringar. Antropocen handlar inte bara om att vi påverkar planetens klimat. Det handlar givetvis även om att vi måste anpassa oss till förändringarna.

Nej missförstå mig inte. Vi skall inte ge upp strävan att minska påverkan på klimat och andra system. Vi måste anstränga oss ännu mer där. Gå från prat till genomförande. Vill vi ha en rimligt chans att uppnå Parisavtalet, dvs se till att globala medeltemperaturen hamnar under 2°C, så måste utsläppen av koldioxid minska med ca 6% per år. Kontinuerligt kommande decennier. Och då är det ändå inte några garantier att vi klarar 2-gradersmålet.

År 2050 skall det vara nära noll utsläpp. Vi har en lång resa dit, men/och den börjar nu, inte om något decennium. Vi kommer att få lite ”hjälp” av Peak Oil, men det understryker bara behovet av att anpassa oss till en civilisation utan fossilt kol.

Jag vill också poängtera att 2 graders uppvärmning inte är någon söndagspromenad. Under en istid är det tre till fem grader kallare. (Då är hela norra Europa och Nordamerika täckt av ett kilometertjockt täcke av is.). Två grader varmare är sålunda ungefär lika stor förändring som en halv istid, men åt andra hållet.

Men var inte så naiv så du tror att det går att vare sig minska klimatpåverkan, eller att komma undan att anpassa sig till de förändringar som sker i naturen till följd av vad vi redan har gjort. Ingen vet exakt vad som kommer att ske, dels för att vi inte på något sätt slutat att påverka, dels för att det är ”uncharted territory”, situationer som inte har inträffat tidigare eller på något sätt är förutbestämda.

Om det är någon rekommendation jag vill ge så är det att skapa förutsättningar för anpassning. Det handlar om att gå från ett samhälle som optimerar sin verksamhet till ett samhälle som är robust genom att vara flexibelt och kan hantera flera helt olika situationer.

Allt från att kunna hantera väderextremer (värmeböljor, skogsbränder, stormar, vattenbrist och översvämningar mm) till entreprenörskap (vilka tjänster och produkter kommer att efterfrågas när vi drabbas av klimat och lämnar det fossila samhället) samarbeten mellan nationer i geopolitiska frågor (flyktingkatastrofer, konflikter om territorium, livsmedel mm).

Vakna, något stort håller på att hända.

/Martin

PS. Bilden som jag illustrerar den här artikeln med är ett växthus på Svalbard. En plats där solen bara lyser under halva året och den högst uppmätta temperaturen är 21,3°C. Är det något man behöver, men saknar, så är det grönsaker. Det är värt ett försök och man lär sig något. DS.

Värmebölja i Arktis

12 februari 2017

Martin Hedberg

Klimat

38 Comments

Värmebölja, jo det är nog så man får lov att kalla det. Inte för att det är varmt så man svettas, men för att det är absurt mycket varmare än det brukar vara i Arktis.

Och det är inte bara någon enstaka dag (då det i och för sig har varit kring 25°C varmare än normal), nej det handlar om de senaste åren och i synnerhet 2016 och inledningen av 2017. De senaste 30 dagarna har det i genomsnitt varit nära 9 grader varmare än normalt i Longyearbyen på Svalbard.

Jag var på Svalbard förra veckan (30 januari till 6 februari). Dagen efter jag kom så sattes säsongens köldrekord med -21,1°C. Det var den lägsta temperaturen som uppmätts på flygplatsen utanför Longyearbyen det senaste året. Låter det svinkallt? Det är det inte.

Statistik över temperaturen på väderstationen vid Svalbards flygplats utanför Longyearbyen. I stort sett hela det gångna året har det varit (blå och röd linje) ett par grader varmare än normal (svart linje). Bara enstaka dagar har temperaturen varit normal. Källa: Yr.no.

Betänk att Svalbard ligger i höjd med norra Grönland, bara 130 mil från Nordpolen. Normal temperatur, dvs vad temperaturen brukade vara i medelvärde så här års, är -16°. Så -21° är att betrakta som en förvisso kall, men inte uppseendeväckande kall, dag.

Under min vecka på Svalbard så steg successivt temperaturen. (Nej jag tror inte det har något samband med min närvaro att göra). Under helgen så passerade vi genom nollan. I måndags, den 6:e februari, var det +5,9°C. Det regnade.

Man skulle kunna avfärda det här som vädervariationer, men det finns andra större fenomen, som totalt förändrats de senaste åren. I vanliga fall brukar det ligga ett en meter tjockt istäcke över Isfjorden, alltså inte bara Adventfjorden utanför Longyearbyen, utan hela fjorden som sträcker sig in från väster.

Adventfjorden på Svalbard är isfri. Så även Isfjorden utanför.

Men de senaste sex-sju åren har det inte blivit någon ordentlig is i fjorden. Och det brukade alltså vara inte bara en isskorpa att åka skridskor på utan en en (1) meter tjock is som man kan köra tunga fordon på och som varit besvärligt att bryta igenom med fartyg som inte har isbrytarkapacitet.

Man har länge vetat att klimatförändringarna kommer att få stora konsekvenser i den arktiska miljön. Vid förhistoriska klimatsituationer så har förändringarna av temperaturen varit ca dubbelt så stora i Arktis som över planeten som helhet. Observationer inte bara från Svalbard utan även från övriga miljöer i Arktis (och Antarktis) bekräftar detta.

Det här är inte bara ett regionalt problem. Det är globalt. Det som händer i Arktis stannar inte där.

/Martin

På och i en glaciär på Svalbard

4 februari 2017

Martin Hedberg

Allmänt

14 Comments

Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.

Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.

Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)

Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.

Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).

Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.

60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).

På väg upp på Larsbreen.

Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.

Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.

Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.

På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.

Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.

Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.

I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.

I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.

Glaciären drar med sig stora mängder sten.

Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i ”yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, ”moulin”, i isen.

Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.

Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.

Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.

När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.

Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.

Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.

I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.

Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.

Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.

/Martin