Author - Martin Hedberg

PM i linje med Meadows: Förbud är effektivare än skatt

18 februari 2018

Så sent som i fredags så höll jag ett föredrag om att använda scenarier och hävstänger för att förstå och förändra världen (på NAV i Sickla). För att åstadkomma förändring använder jag resultat av Donella Meadows.

PM Nilsson skriver idag på Di ledare att ”Hellre förbud än skatt” avseende bilar som drivs med fossila bränslen. Det är en rubrik och artikel som kommer att skapa debatt. PM:s slutsats har bäring på samma resultat av Meadows.

Han konstaterar att vi i Sverige är mycket glada i att införa skatter som styrmedel, men att man om man verkligen vill ha effekt så skall man hellre införa förbud.

Flera länder redan diskuterar att införa förbud mot fossila bränslen i sin fordonsflotta. Tex Indien, Frankrike, Storbritannien, Norge och Nederländerna som alla strävar efter att vara fossilfria år 2030. (När det gäller Norge så är det inte så lite skenheligt eftersom man samtidigt bryter och säljer olja och gas. Själv är man duktig, men man tjänar pengar på att skapa förutsättningarna för andra att skita ner och indirekt dessutom att skuldbelägga dem för det.)

Ja vi gör det ju även i Sverige, men lite mer diskret. Tex Stockholms Lokaltrafik, Malmö, Växjö och Jämtland/Härjedalen. Och så har vi initiativet Fossilfritt Sverige.

Målet är tydligt. Fossila bränslen hör det förgångna till. Det var en temporär lösning. Vem vill ha luftföroreningar, klimatförändringar och ett beroende av en resurs vi inte själva förfogar över och som dessutom sinar?

Oavsett vad man tycker om idén så har PM rätt i att förbud är effektivare än skatt om man vill skapa förändring. Mycket effektivare. Det skrämmer givetvis det rådande systemet vars särintressen gynnas av systemets nuvarande struktur. Därför kommer det rådande systemet att göra vad det kan för att förlöjliga, kritisera och motarbeta förslag som är/skulle vara effektiva förändrare.

Donella Meadows skrev för två decennier sedan Leverage Points: Places to Intervene in a System. Det revolutionernande var en kartläggning om var man kan gå in och styra i system om man vill åstadkomma förändring av systemet. Det är en 12-punkts lista rangordnad i ökande effektivitet:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM
(in increasing order of effectiveness)

12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Undrar man varför systemen inte förändras så kan man kolla strukturer, återkopplingar, flöden, reservoarer och mindset i Meadows lista. Vill man förstå varför de förändras, eller man själv strävar efter att förändra dem, så bör man ta hjälp av effektiva hävstänger. Det är samma lista.

Att ändra skatter förändrar systemet, men inte så effektivt.Det har möjligen ett signalvärde. Den åtgärden är listad som nr 12 i Meadows hävstångslista.

Att däremot införa ett förbud mot fossila fordon, dvs ändra spelreglerna i systemet, kommer på plats 5 på listan. Det är effektivt.

Den nyfikne studerar givetvis även de andra punkterna. Det är intressant både ur ett filosofiskt och ett politiskt/teknologiskt perspektiv. Nummer 3 och 2 är riktigt intressanta. Nummer 1 är komplex och lite svårare att greppa, vilket ligger i sakens natur.

Vi lever i intressanta tider som inte kommer att vara extrapolationer av det förgångna. Den som vill hänga med spejar inte så mycket i backspegeln som framåt och förbereder sig för förändringar som tidigare betraktades som osannolika.

/Martin

Inför Klimatriksdagen 2018

16 februari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

3 Comments

Igår gjorde jag en kort intervju med Karin Sundby, ordförande i Klimatriksdagen. Föreningen Klimatriksdagen är obunden och har som syfte att för upp klimatfrågorna högre på den politiska dagordningen.

Föreningen har haft, och kommer att ha, en mängd olika event där forskare, politiker och allmänhet kommer till tals. Just nu laddar man upp inför Klimatriksdag 2018 som kommer att hållas den 4-6 maj i Aula Magna på Stockholms Universitet. Inför det kan allmänhet, företag och organisationer lämna in motioner. Sista dag för inlämnande av motion är 1 mars.

Läs mer om vad Klimatriksdagen gör på deras hemsida klimatriksdagen.se.

Här nedan kan du se samtalet med Karin Sundby.

/Martin

Går det att flyga miljövänligt?

4 februari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

24 Comments

Ur ett marknadsföringsperspektiv så går det säkert utmärkt att flyga miljövänligt. Se bara på hur väl etablerat det blev med ”Gröna inflygningar”. Det låter rent, ja till och med som om världen blev bättre ju fler inflygningar som görs.

Men en grön inflygning är inget annat än en självklarhet. Du har farten 900 km/h och ligger på 10 000 meters höjd. För att ta sig ner till stillastående på marken så behövs ingen energi. Tvärtom, du måste bli av med såväl rörelseenergi som lägesenergi.

Det svåra är att göra en grön start. Och en grön transportsträcka.

Det första, en grön start, är uppenbart fysikaliskt motsägelsefull ur energisynpunkt: Från stillastående på marken så skall du ha en hastighet på 900 km/h och ta dig upp till 10 000 meters höjd. Det är omöjligt att göra det utan att tillföra energi. Den andra, själva transporten, kräver att du övervinner luftmotståndet. Förvisso på höjd där luften är tunn, men inte så tunn att du inte har lyftkraft.

Tag tex en Boeing 787 Dreamliner. Ett flygplan som Norwegian marknadsför som ”det mest miljövänliga alternativet av flygplan”. Nu är jag i och för sig mest intresserad av dess fysikaliska egenskaper, inte prestanda jämfört med andra flygplan. Men det får fungera som exempel avseende vikt, marschfart och passagerare. (För beräkningar, gå till slutet av artikeln).

För att få upp en Dreamliner på marschhöjd krävs det rörelse och höjd:

Rörelseenergi: 8 000 MJ, att få det från från stillastående till 900 km/h,
Lägesenergi: 25 000 MJ, att lyfta det från 0 till 10 000 meters höjd.
dvs Totalt 33 000 MJ (miljoner Joule).

Detta är alltså den rent mekaniska energi som vi tillfört flygplanet. Hittills har vi inte räknat med några förluster i form av värme, friktion mm.

För att ge planet fart och höjd så använder vi den kemiska energin som finns bunden i flygbränsle. För att få loss (återigen utan några förluster) 33 000 MJ så behöver vi 760 kg, eller ca en kubikmeter, flygbränsle.

Om vi antar att flygmotorer har en verkningsgrad på 20% (den kunnige och intresserade får gärna korrigera detta värde) så behövs det alltså 165 000 MJ eller 3800 kg flygbränsle för att komma upp i marschfart på flyghöjd.

Och för att lunka på däruppe det går åt storleksordningen lika mycket (5600 kg) per flygtimme.

Det här energi som man inte får tillbaka när man landar, hur grön inflygning man än försöker göra. Energin som man behöver tillföra för att få upp planet i luften finns det inget sätt att återvinna. Rörelseenergin och lägesenergin, som man hade alldeles nyss, går förlorad när man skall ta sig från att röra sig med 900 km/h på tiotusen meters höjd, till stillastående på marken. Detta vare sig inflygningen är grön eller inte.

Men transportmedel som är kvar på marken, bil, tåg, cykel, maglev, poddar i vakuumtunnlar, Hyperloop e dyl har inte dessa fysikaliska brister. Dels behöver man inte tillföra någon lägesenergi till farkosten. Dels kan man återvinna en väsentlig del av rörelseenergin när man bromsar in farkosten (man kör motorn som generator). Den enda energin som går förlorad är friktion genom eventuellt rull- och luftmotstånd.

Min huvudsakliga kritik mot flyg, vare sig de är pimpade med gröna inflygningar eller biobränslen (som ju också genererar utsläpp av partiklar och vattenånga på höjd), är att de har fysiken emot sig jämfört med om man väljer markbundna transporter.

Jovisst kan man misslyckas med marktransporter också, men man har inte fysikens lagar emot sig. Med visionära ledare och kompetenta ingenjörer, samhällsvetare, ekologer och forskare från andra relevanta områden så kan man få till något riktigt bra på marken, i marken eller på brosystem några tiotals meter över marken.

Men det är klart, om man idag skall väldigt långt eller till ett område där det inte finns vägar så kanske flyg i en eller annan form är det enda alternativet. Men ”miljövänligt”, det är det inte.

/Martin

PS. I första versionen av grafik hade jag bytt plats på energimängderna för läges- och rörelseenergi. Detaljerna var fel, men summan rätt. Jag har gjort och lagt upp en korrigerad bild (på vilken det längst ner står att den är uppdaterad 4 feb kl 19:30). Om du inte ser rätt bild så är det pga att cashade system som tex Facebook, Twitter eller lokala browsers inte är uppdaterade. DS

Beräkningar…

En Dreamliner har en (max) startvikt på 252 650 kg (och kan ta 344 passagerare, vilket ger 734 kg per passagerare.)

Den undre gränsen för hur energisnål en Boeing 787 kan bli definieras av fysikaliska lagar: Hur mycket energi [E] går det åt att ge ett föremål med massa [m], hastigheten [v] och höjden [h]? Energi = Rörelseenergi (kinetisk energi) + lägesenergi (potentiell energi)

E = ½mv² + mgh

(där hastigheten är 250 m/s (900 km/h) och g=9,81 m/s²)

Det blir 8 000 (rörelseenergi) + 25 000 (lägesenergi) = 33 000 MJ (miljoner Joule).

Det här är alltså energin som krävs för att få upp planet, från stillastående på marken, till marschhöjd.

Hur mycket är det omräknat i flygbränsle? Ett typiskt flygbränsle innehåller ca 43 MJ/kg (Kerosene type BP Jet A-1 är 43,15 MJ/kg, källa Wikipedia). Det går alltså åt minst 33 000/43=760 kg, eller ca en kubikmeter, flygbränsle att starta (densitet 804 kg/m³).

Det är alltså om du inte har några energiförluster alls. Med en verkningsgrad på 20% så krävs det fem kubikmeter flygbränsle. Vad som är realistisk verkningsgrad kanske någon läsare kan utröna.

Storebror ser dig och alla dina vänner

3 februari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

12 Comments

Visst är det praktiskt med alla finurliga tjänster man får i sin smartphone. Superkrafter som för några år sedan knappt fanns i fantasin. Jag skall erkänna att jag är kluven till det här.

Varför? Jo, för att det här skall fungera så samlar apparna in en stor mängd sensordata. Visste du att du att det finns databaser med detaljerad information om vilka platser du besökt, hur länge du varit där, hur du reste och vilka bilder och filmer du eventuellt tagit med din mobiltelefon när du var där?

Ovanför en skärmdump från min Google-tidslinje om var jag var, hur jag reste och de bilder jag tog den 28 juni, 2017. Det är en fascinerande information med många detaljer. Jag var i Italien (en resa jag skrev om i en bloggartikel i fjol.)

Zoomar jag in på Venedig så kan jag se precis vilka gränder jag gått längs, var jag bodde och adressen till Pizzeria Planet där jag var mellan klockan 21:47 och 22:39. Samt bilder som jag tog på min son och den Calzone han beställde.

Detaljer från hur min telefon och jag färdades i Venedig den 28 juni, 2017.

Storebror ser dig. Och det är du själv som har sett till att det fungerar.

I din smartphone har du en massa finurliga appar som ger dig möjlighet att… Ja, jag behöver inte försöka gissa, men vi har många appar i telefonen som gör livet enklare för oss. För att göra det så kan de behöva samla in information via de sensorer som finns i telefonen. Kamera, GPS, mikrofon, accelerometer, kontaktuppgifter i din telefonbok, sparade länkar, lösenord osv.

Vad händer med den här informationen?

Jag vet inte.

Men jag vet att det är väldigt mycket och detaljerad information som man lämnar efter sig. Det kan vara fascinerande att studera. Det finns mer än jag själv kommer ihåg och framför allt på en helt annan detaljnivå.

Google kan tex berätta att jag den 15 oktober 2013 mellan 08:36 och 09:06 cyklade 7,8 km från adress A till adress B. Med min GPS ger jag inte bara information om var jag har varit och när, Google klurar alltså också ut hur jag transporterat mig. Hastigheten jag rör mig med och var avslöjar det. I kombination med att Google vet vägnätets struktur och till och med kollektivtrafikens avgångar så kan de berätta att jag lite senare åkte tunnelbana till Södermalm, gick i en minut, besökte adressen C, troligen företaget Y, i 1h och 35 minuter för att därefter åka, denna gången buss, tillbaka till kontoret i City.

Om jag tagit några bilder med telefonen så presenteras den i detta tidsflöde. På Googles kartor kan jag zooma in och se precis vilka gator jag gått på. Nyligen besökte jag Sickla köpkvarter och jag kan via Google tidslinje se vilka affärer jag varit inne i, Clas Ohlson, Systembolaget, Paradiset, HiSport… Det är inte hundra procent korrekt träffar, men ganska rätt.

Det är fascinerande. Och har man rent mjöl i påsen så är det väl inga problem att spara information om var man har varit? Man kan se det som en mycket avancerad dagbok som man kan gå tillbaka till för att minnas sitt liv.

Och skrämmande. För tänk om Google, eller någon av de andra apparna som också loggar min GPS, använder min platsinformation till något annat än att tala om för mig att jag tex besökte cykelaffären Specialized i Hammarby sjöstad för ett år, tre månader och fem dagar sedan? (ett konkret svar jag fick när jag Googlade efter en reservel till en cykel för en tid sedan). I det här fallet så antar jag att sökresultatet var ett resultat av en tjänst från Google. För det är väl fint att kunna erbjuda kunder information om affärer som jag redan har en relation till, även om jag bara har varit där en gång? Att jag själv skulle vilja välja vilken cykelaffär jag skall besöka kanske inte är lika väsentligt?

Eller om det är ännu mer skarpt läge. Tänk om du känner någon som arbetar med säkerhetsklassad information (vare sig du vet om det eller ej) och om någon med skumma avsikter vill komma närmare din vän. De får reda på att ni är vänner dels genom FB, LinkedIn osv, dels genom att ni, via våra digitala spår, avslöjar hur och var ni umgås.

Eller om…? Inte ens fantasin sätter gränser. Informationen samlas kontinuerligt och utöver allt man kan komma på idag så är det givetvis värdefull information för framtida bruk och kreativitet. För den som har tillgång till den. Jag vet inte ens vem so har access idag. Än mindre i morgon.

Nu säger någon att det bara är jag själv, och några systemtekniker på respektive företag, som ser mina rörelsemönster och annan sensorinformation. Man måste trots allt vara inloggad för att ta del av den. Men var går gränsen? Hur säker är jag på att det bara är jag som har koll på min inloggning? Använder du din arbetsgivares mailadress som inloggning? Och hur använder de företag som jag givit access till sensorerna och tekniken i min telefon som sällan är längre bort än två-tre meter från mig, ens i de mest privata situationerna?

Eller om företaget bakom din app bestämmer sig för att använda information de har om sina användare för att skapa en bättre tjänst för att nå fler kunder? De tänker givetvis på säkerhetsrisker och integritet så de anonymiserar informationen, dvs så att de inte hänger ut någon enskild användare. Men tänk om det i alla fall blir fel, om det inte är individer i sig, utan information om att det överhuvudtaget finns en användare på en viss plats som är problemet?

Många Amerikanska militärer använder träningsappen Stava, vilket avslöjar inte bara var och när de tränar och patrullerar, även soldaternas puls presenteras öppet på Stavas sajt. Bild från artikel i Wired.

Som i fallet med träningsappen Strava som, via elitsoldaters rörelser tillsammans med sina smartawatches, avslöjat inte bara var USA har militära anläggningar, den talar också om var och vid vilka tider de tränar samt hur de genomför patrulleringar. Och som pricken över i:et vilken puls de har. Visst har militären regler och anvisningar om vad man får och inte får använda i olika situationer. Men det är människor det handlar om. Soldaten kanske inte använder sin Garmin-klocka när hen är på militärt uppdrag. Men när hen tränar eller tar en öl med polarna efteråt?

Håhåjaja. Så länge allt är som det skall vara, så är det bra. Men när något oförutsett inträffar, och det kommer det att göra frågan är bara vad och när, så kommer många att säga ”varför gjorde vi inte rätt från början?”. Men då är det för sent. Vad skall USA: militär göra? Flytta sina militära baser?

Under Inställningar och Plats kan du styra telefons platsinformation (Android).

Men man kan också tänka sig att du själv har nytta av det. Jag har en god vän som loggar merparten av sitt liv, i och för sig bakom brandväggar och säkra lösenord, men så mycket hen kan. Platser, träningsrundor, tider, puls, vad hen ätit, väder, ev mediciner… allt. Detta i det närmaste som att samla data för att förutsättningslöst kunna göra grundforskning på sig själv. ”Jag kan inte veta vad som händer i framtiden, inklusive med mig själv, men genom att logga så mycket som möjligt om min fysionomi och i vilken miljö jag vistas så har jag skapat möjligheter att undersöka och dra slutsatser om jag skulle vilja.” Men som sagt var, hen har koll på säkerheten, informationen ligger inte tillgängligt för någon annan.

Jag har inte något entydigt svar eller avslutning med stunds på den här artikeln. Men jag hoppas att jag i alla fall har väckt, eller återuppväckt, några tankar kring vilka spår vi lämnar efter oss och vad det skall vara bra för. Om du inte har någon specifik nytta av det så kanske du inte skall lämna ut den. Och om du loggar och ev lämnar ut den så kan det vara bra att veta vad du, och ev andra, kan få reda på om dig.

Mänskligheten har aldrig tidigare i historien vetat så mycket. Och förstått så lite i relation till det vi har data om.

/Martin

PS. Och en liten vädjan: Om du vill kommentera artikeln så hoppas jag att du gör det här, i anslutning till artikeln. Det skrivs mycket på Facebook, Twitter och andra sociala media, men de insikterna (som alltså har med den här artikeln att göra) blir ju hängande lite i luften. För andra som läser den här artikeln ser ju inte det med mindre än att de har en koppling till dig på sociala media.

Det här är ett generellt problem som jag observerat: Debatten sker i åsiktsbubblor på Twitter och FB, inte i anslutning till källorna. Man kan ju tipsa sin vänner om källorna via sociala media, men sedan diskutera dem där även andra än dina vänner kan ta del av din åsikt. DS

En påtaglig möjlighet är att vi misslyckas

30 januari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

14 Comments

Jag vet att det inte är så uppskattat att tala om eller eller höra någon resonera i banor av misslyckande, men vi behöver ha med det i beräkningarna. Som en i alla fall inte otänkbar option till alla lyckade framtidsscenarier. Vad innebär det?

Jag tänker på klimat, biodiversitet och upplevd välfärd och annat som vi, mer eller mindre ovetande, stresstestar IRL. Vi fortsätter att göra på fel sätt, systemet är fortfarande självförstärkande åt fel håll, det premierar beteenden som under viss tid gynnar delsystem, men missgynnar helheten.

Visst skall vi peppa varandra till att tänka och tro att vi, om vi bara lägger manken till, kommer att fixa klimat-, biodiversitet-, fattigdom- och andra kriser. Bin och insekter återhämtar sig, glaciärerna slutar smälta och fattiga och förtryckta får rätt till ett värdigt liv. Allt vi behöver göra är att tänka lite oftare på miljön, köpa saker och tjänster som någon printat ett grönt löv på och dra ur mobilladdaren ur kontakten när den inte används.

Nä, det senaste exemplet är gammalt, nu kan man installera relästyrda strömställare och fjärrstyra alla elförbrukare i sitt hem via mobilen när man sitter i kön på Essingeleden i sin självkörande bil. Men man kan inte ha oändlig tillväxt när resurserna är ändliga, ”trickle-down” fungerar inte och BNP är ett ofullständigt, kanske till och med riktigt uselt, mått på framgång.

Så om inte någon entreprenör eller multinationellt företag inom snar framtid hittar på en apparat eller app som neutraliserar vår övergödning, försurning av hav, spridning av mikroplaster, utsläpp av tungmetaller och påspädning av såväl växthusgaser som läkemedelsrester och kemiska föreningar till den biosfär som kämpar med näbbar och klor för att hänga med i den geologiska explosion som just nu pågår, ja då får vi väl se vad vi kan göra av resterna.

Eller se vad resterna kan göra för oss. Och tugga i oss att man inte leker ostraffat med naturlagar och komplexa system.

Människans framgångsfaktorer, tex tillväxt, innebär positiv (dvs självförstärkande) återkoppling på sågandet av den gren vi sitter på, och är totalt beroende av. Jag har inget problem med tillväxt av virtuella saker som troféer i ett TV-spel, likes på sociala media eller till och med nollor på ett bankkonto. (Det skapar iof inflation som i värsta fall, när man är beroende av det virtuella systemet, leder till kollaps.) Men när tillväxten sker på bekostnad av de livsuppehållande naturliga systemen, då är vi riktigt illa ute. Och när tillväxten inte bara skapar upplevda orättvisor och avundsjuka utan faktiska och fysiska barriärer och poverty traps som skapar lidande, då är den kultur vi lever i illa ute.

Jag upplever att många gör mycket, men att vi som samhälle ändå inte förmår tänka ut vad som krävs för att lösa den Gordiska knuten i vars andra ände det sitter en snara lindad runt vår hals. Jag utesluter inte att det finns individer eller grupper som har klurat ut det, men vårt system, etablissemanget, har inte de återkopplingarna som gör att långsiktiga lösningar trumfar kortsiktighet och urlakning av resiliens.

Det finns så mycket kunskap, har skrivits och pratas så mycket som vårt predikament, men ändå fortsätter vi i huvudsak i samma riktning som tidigare. ”Limits to growth” visade med all önskvärd tydlighet att det vi håller på med fungerar en tid, men att delar till slut kommer att kollapsa. Och genom kaskader och återkopplingar är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad, när eller hur det sker.

Donella Meadows visade på olika konceptuella systemnivåer och var man kan hitta hävstångseffekter om man vill förändra systemen. Men kraftfulla verktyg kan givetvis användas för att uppnå olika målsättningar, de måste användas med rätt intentioner och vem skall bedöma vad som är rätt? Människans kunskap kring klimat och biodiversitet är enorm. Ändå inte bara fortsätter utsläpp och tex skogsskövling, de ökar.

Frances Westley, som jag talade med igår, menar att i princip all systemförändring har baksidor. Hur goda intentioner man än har så kan man förvänta sig att det kommer att dyka upp minst en icke önskvärd bieffekt. Det medför inte att man skall låta bli att sträva efter att förbättra systemen, men man skall undvika att korka upp champagnen så fort man ser önskvärda resultat.

Många kanske inte ser problemen eftersom de är så tydliga. Det blir då lättare att välja en lagom svår lösning på ett lagom svårt problem och låta det vara styrande för hur man hanterar den stora krisen. Om man håller sig inom det befintliga paradigmet och systemet så minskar man ju också risken för oönskade bieffekter.

Att misslyckas, i smått eller stort, förefaller bli ett alltmer realistiskt alternativ. Härom dagen lyssnade jag till en forskare som menade att vi borde provocera fram, tidigarelägga, kollapsen. Detta för att undvika att den blir monumentalt stor, hellre en begränsad kollaps nu, än en stor i framtiden. Hans idé kanske kan beskrivas som att hellre haverera Titanic dagtid utanför kusten i tempererat vatten, än mitt i natten ute till havs mot ett isberg.

I vilket fall som helst behöver man kunna samarbeta, navigera, simma och ro. Det kräver förberedelser och övning. Man behöver förmodligen tänka utanför den varma salongens väggar och man skall inte vara berusad av champagne.

/Martin

Lena Mellin vill flyga, men är ute och cyklar

26 januari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

5 Comments

I en artikel i Aftonbladet ondgör sig kolumnisten Lena Mellin över den växande trenden att avstå från att flyga. Hon förnekar inte att flyget medför miljöproblem, tvärtom, hon förtydligar dem. Men sedan snubblar hon i sitt resonemang.

Hon konstaterar att:

”Men är då svaret att vi ska sluta flyga? Det är i alla fall inte det långsiktiga svaret eftersom det skulle förändra världen till någonting som de flesta av oss inte skulle uppskatta.
Nämligen till ett ställe där man inte har tid att resa och därmed sällan få chansen att uppleva andra kulturer och miljöer eftersom man tvingas begränsa sig till att tuffa omkring i en elbil, på ett tåg eller möjligen på ett klimatsmart fartyg.”

Det här är en genant svag retorik. Om argumentet för att vi skall få flyga är att vi annars skulle byta ner oss och ”begränsa” vårt resande, borde vi då inte samtidigt se till att många fler människor, de miljarder som idag inte har möjligheten vare sig att flyga, ta tåget eller åka båt, också får möjligheten att ”uppleva andra kulturer och miljöer”?

Och argumentet för att vi skall få fortsätta skita ner planeten på andras bekostnad är att ”vi inte skulle uppskatta att inte få resa som vi vill”. Mellin illustrerar tondövhet, egoism och total brist på insikt av problemens omfattning.

Så här ligger det till: Problemen som uppkommer om vi fortsätter att utvinna och förbränna fossilt kol samt överutnyttja ekosystemen kommer oundvikligen att leda till kollaps av ekosystem samt omfattande klimatförändringar för vilka vare sig vår infrastruktur, moral eller samhällssystem har kapacitet att hantera. Vi pratar om att förändra världen. Bokstavligen.

Konsekvenserna av det är, milt uttryckt, något som samtliga tänkande varelser inte kommer att uppskatta.

Men Lena Mellin anser att vår (vi som har möjligheten) upplevelse av frihet att kunna resa vart vi vill och hur vi vill, trumfar andras lidande. Det trumfar också att vi själva kommer att drabbas av omfattande fysikaliska och ekologiska konsekvenser av vår påverkan på ekosystemen.

Det är inte bara att förneka den reella verkligheten, det är även att sätta sig själv i högsätet och säga att min upplevelse av frihet är mer värd än din rätt till livsuppehållande ekosystemtjänster. Den sortens kortsiktiga och självdestruktiva resonemang har mänskligheten haft tillräckligt av, men den frodas uppenbarligen.

Jovisst slår hon ett slag för att flyget måste ”klimatanpassas”. Men det räcker inte att ”blanda in förnybart flygbränsle” eller ens skifta helt och hållet till förnybart bränsle. Det är en rörelse i rätt riktning, men fel fokus som gör att vi inte kommer i mål med det som behöver ske.

Det samhället behöver göra är att snabbt ställa om till ett system som tillgodoser mänskliga behov (livsmedel, trygghet, sjukvård osv) utan att använda fossilt kol. Därefter kan vi börja fundera på hur vi skall bygga flygplan som tar oss till främmande kulturer och miljöer. Om vi börjar med flygplanen, och dessutom bara små steg, så kommer vi inte att leverera på det som verkligen behöver ske, nämligen att lämna en väsentlig del av det fossila kolet kvar i marken.

Och notera att Mellins resonemang inte bara är ett moraliskt moras för hur man bör behandla sina medmänniskor. Resonemanget, om det fullföljs, leder ju till att hon själv drabbas av urholkade ekosystemtjänster och klimatförändringar. Men det är klart, sett i det perspektivet är det trevligt att ha sett och upplevt andra kulturer och miljöer. För min upplevelse när jag är på den där andra platsen samt minnet av den är värt mer. Eller?

Det kan ju vara värdefullt att samtidigt passa på att sprida information om den egna kulturen och miljön så att andra (oavsett om de har möjlighet att flyga eller inte) vet vad och vem det var som bidrog till systemkollapsen.

Om dessa argument inte räcker så har jag fler. Ett är att vi, om det nu är så att vi är extremt beroende av fossilt kol för vårt välbefinnande, också är extremt sårbara. Mänskligheten förfogar nämligen inte över obegränsade resurser fossilt kol. Det är alltså inte bara så att vi inte bör släppa ut mer växthusgaser, vi kan inte göra det hur länge som helst heller.

Och behöver jag påpeka att vi i Sverige inte heller har några egna fossila resurser. Oljan köper vi från andra, främst Ryssland (40%), men också Norge, Danmark, Nigeria och Venezuela. Andelen Rysk olja har ökat under hela 2000-talet.

Och det är korrekt att Sverige är beroende av fossilt kol, främst olja. Men det man skall oroa sig över är inte hur detta påverkar möjligheterna att flyga till Spanien, Singapore eller inrikes i Sverige. Nej, men man bör skänka en tanke över hur beroendet av fossilt kol påverkar vår förmåga att producera spannmål, leverera samhällsfunktioner och skapa geopolitisk säkerhet.

Som världen och Sverige ser ut idag så kan man konstatera att om vi inte har kontinuerliga leveranser av olja så har vi inte mat på bordet eller möjlighet att transportera oss på annat sätt än med tåg, elbilar, cykel och till fots. Hur långt kommer vi som samhälle på det? Vad händer i resten av världen och hur påverkar det oss?

Det är stora och komplexa frågor utan enkla svar. Det gör att kolumnister som Lena Mellin hellre omdefinierar berättelse om vårt fossilberoendet till att handla om rätten att kunna resa till valfri plats i världen för att uppleva andra kulturer och miljöer, än att inse dess betydelse för riktigt väsentliga frågor i våra liv.

Vi har möjligheten att välja, men vad vi kan välja förändras av tidigare val vi gjort och tid som förflyter. Hittills har vi gjort val som känts skönt i stunden men som till slut leder till kollaps och misslyckande inte bara för andra utan även för oss själva. Detta trots att vi de senaste decennierna blivit serverade hyllkilometer med vetenskapligt förankrade insikter om vad som är bäst för oss. Men ”We choose to fail” som klimatforskaren Kevin Anderson uttrycker det. Lena Mellin knuffar på.

/Martin

PS. Cyklisten som faller handlöst med sin cykel heter Nicholi Rogatkin och han inte bara klarade sig, han reste sig och fullföljde tävlingen han deltog i.
Men alla klarar sig inte lika bra. Man måste ha övat, vara vältränad och ha en god portion tur. Hur väl förberett är det svenska samhället, på individ och systemnivå? DS.

Jag intervjuas i podcasten Drömmen om Målajord

23 januari 2018

Martin Hedberg

Podcast

Nu är Maria Estling Vanneståls intervju med mig bearbetad och podden är släppt. Ibland är det lite jobbigt att höra sig själv, men jag tycker att vi har ett bra samtal. Tycker du att 71 minuter låter som ett långt samtal? Tänk då på att jag pratar snabbt. 😉

Det handlar om omställning, varför klimat är ännu mer intressant än väder och meteorologi, TV, CatBonds-Katastrofobligationer, resande, John Pohlman, innovationer, hur det kom sig att jag var blyg som liten -men inte är det längre, att stå på scenen, podcasting, cykling, människans och naturens rättigheter, den stora accelerationen, exponentiell tillväxt och en del annat som engagerar. Notera också hur svårt det är att avsluta med något positivt och klämkäckt när man vet att att det finns problem som vi inte får sopa under mattan. Det är en fascinerande värld och tid vi lever i.

Gå in på Marias blogg Drömmen om Målajord eller lyssna här nedan.

/Martin

Det kan inte uteslutas att osannolikt kan vara svårt att tolka

21 januari 2018

Martin Hedberg

Allmänt

5 Comments

Det kan inte uteslutas att jag ibland hör saker i media som får mig att reagera genom att skriva ett bloggartikel. Det hände idag, vilket tydliggörs genom att du läser detta, när jag lyssnade på P1 Godmorgon Världen.

Där avhandlades under några minuter skillnaden mellan begreppen ”kan inte uteslutas” och ”osannolikt”. Detta till följd av att statsminister Löfven vid Folk och Försvars konferens i Sälen i veckan stått kvar vid det senare uttrycket ”ett militärt angrepp mot Sverige är osannolikt” i kontrast till Försvarsberedningens som valt den nya formuleringen ”…kan inte uteslutas”.

Politiker (och en del andra) hade i veckan en diskussion om skillnaderna mellan dessa begrepp. Det politiska etablissemanget (inklusive Löfven) är överens om att hotbilden mot Sverige har ökat. Försvarsberedningen har markerat detta genom den nya formuleringen. Men statsministerns ordval (och han sade det inte bara i förbifarten, utan han markerade det) skapade bilden av att han inte tyckte det var någon skillnad mot tidigare.

För att bringa lite klarhet i sammanhanget så kontaktade Sveriges Radios Godmorgon Världen Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Han tänkte högt i söndagens sändning (idag 21 januari 2018) och kom fram till att det snarare var tvärtom, ”kan inte uteslutas” beskriver en mindre sannolikhet än ”osannolikt”.

Tack vare att Rosenkvist tänker högt så kan vi följa hans logik. Ni kan lyssna på inslaget här:

Till att börja med så finns det visst regler för hur begreppen skall tolkas. Han hänvisar tex själv till ordböcker. Lite längre ner så visar jag på hur man gör i klimatsammanhang för att kommunicera sannolikheter i ord.

För det andra så gör han som första steg att översätta ordet ”sannolikt” till ”troligt”, trots att han några sekunder tidigare sade att det inte fanns regler för hur orden skulle tolkas. Nåväl, han beskriver ”osannolikt” ”inte troligt, men fullt möjligt”. Jag är okay med den formuleringen.

Tankevurpan gör han när han skall kvantifiera ”kan inte uteslutas”. Han säger att ”Om man säger att något kan uteslutas så finns det inte ens minsta möjlighet till att det skall inträffa. …och om man säger att något inte kan uteslutas så finns möjligheten, men den kan vara väldigt, väldigt liten”.

– Men bäste professorn, bara för att den kan vara liten så betyder det att den är det! Det betyder inte heller att den inte kan vara stor!

Vill man belysa att en sannolikhet har ökat från nivån ”osannolik” så kan man använda många begrepp. ”Kan inte uteslutas” kanske inte var det bästa, men det bör tolkas som den ökade risknivå det var avsett att belysa.

Sedan rundar Rosenqvist med att föreslå att man hellre borde tala om att ”risken har ökat” istället för att definiera hur stor den är. Nå, man har ju faktiskt rätt många gånger sagt just det. Och det finns faktiskt en poäng med att dessutom försöka definiera hur stor den är, inte bara att den har ökat från någon annan luddig nivå.

Han avslutar, med ett fniss, att det vore bättre med de relativa begreppen ”så att man slipper ringa till en professor i Nordiska språk om såna här saker”. Nå, så mycket klarare över situationen blev man väl inte av den här intervjun. Allra bäst tycker jag det vore om man frågade statsministern respektive försvarsberedningen om vad de egentligen menade istället för att vrida och vända på vad de sade.

Nu kanske ni läsare tycker att jag har varit stöddig och moppsat upp mig mot uttalanden av en professor i Nordiska språk. Vad har jag då att komma med, vad är då min syn på saken?

Jag anser att man bör kvantifiera uttryck som beskriver sannolikheter i matematiska termer. Det är först då som man dels kan vara överens om vad de betyder, ställa dem i relation till varandra, beskriva verkligheten som den ser ut samt fatta rationella beslut utgående från ordvalen. Det är ungefär lika väsentligt när det gäller försvarsbeslut som i klimatfrågor.

Jag använder samma metod som Henrik Rosenkvist, dvs att invertera begreppet. Om ”kan uteslutas” är extremt osannolikt så ger jag det en sannolikhet som är mindre än 1% (Ja man kan diskutera om det skulle vara 0,0001% eller något liknande, men det spelar ingen roll för slutsatserna). Därmed får begreppet ”kan inte uteslutas” en sannolikhet som är större än 1%. Och den sträcker sig upp till 100%.

Begreppet ”osannolikt” har i andra sammanhang, tex rörande klimat (se tabellen nedan) en sannolikhet som är lägre än 33%. Jag tycker själv att det låter som ett stort tal, men min tes håller i alla fall (och stärks ytterligare om vi låter ”osannolik” vara tex <5%).

Vad har vi då? Jo,

”kan inte uteslutas” är > 1%, dvs en sannolikhet som sträcker sig från 1% till 100%.
”osannolik” är < 33%, dvs en sannolikhet som sträcker sig från 0% till 33%. (eller från 0 till 5%.)

Vilken av dessa innebär störst risk? Man kan börja med att konstatera att de är överlappande, dvs det kan finnas tveksamma situationer. Men man kan inte, såsom professor Rosenkvist gör, dra slutsatsen att ”osannolik” innebär större sannolikhet än ”kan inte uteslutas”. Och framför allt ser man att situationer som är mer sannolika än ”osannolik” bara omfattas av begreppet, ”kan inte uteslutas”.

När det gäller klimatförändringar så har man definierat begrepp som rör sannolikheter för att kunna tala om dem i vanlig text och tal på ett ledigt sätt utan att blanda in för mycket siffror. Tabellen med sannolikheterna nedan är i och för sig på engelska, men med en konsekvent översättning så kan man använda dem även på svenska.

Från IPCC Assessments of Climate Change and Uncertainties.

The standard terms used in this report to define the likelihood of an outcome or result where this can be estimated probabilistically are:

Likelihood Terminology	Likelihood of the occurrence/ outcome
Virtually certain	> 99% probability
Extremely likely	> 95% probability
Very likely	> 90% probability
Likely	> 66% probability
More likely than not	> 50% probability
About as likely as not	33 to 66% probability
Unlikely	< 33% probability
Very unlikely	< 10% probability
Extremely unlikely	< 5% probability
Exceptionally unlikely	< 1% probability

Men definitionerna ovan passar illa på det språkliga användandet av ”osannolikt”. Om Sveriges tidigare policy var att ett väpnat angrepp mot oss var ”osannolikt” och detta motsvarade <33% sannolikhet så skulle ”nästa nivå” vara ”about as likely as not” eller 33-66%. Det förefaller vara väldigt stor risk.

Men då kommer också tidsaspekten in. Vilken horisont talar vi om? Är det innevarande år, tio eller 30 år? Med tanke på den tid det tar att bygga upp en försvarsmakt så kanske det är de längre tidsaspekterna man skall ta i beräkning och då ackumuleras riskerna över de betraktade åren.

Rimligtvis så kan man inte betrakta sannolikheten för väpnat angrepp mot Sverige som en slumpmässig händelse. Utfallen av en försvarspolitik är annorlunda än sannolikheter när man kastar tärning. Risken för väpnat angrepp är inte en parameter som är oberoende av länders agerande. Eller formulerat utan de två negationerna: Risken för angrepp är beroende av hur nationerna agerar.

Risken för angrepp är först och främst beroende av beslut som främmande makt fattar. Och det innefattar, rimligen, den potentiella angriparens uppfattning av vad man har att vinna på ett angrepp och den angripna nationens förmåga att försvara sig. Om främmande makt uppfattar att de kan angripa en nation utan att riskera skada eller motgångar så ökar rimligen sannolikheten för angrepp.

Det är i alla fall logiken bakom att rusta upp försvaret när man upplever att hoten från andra nationer ökar. Genom att pressa upp priset för angrepp som pressar man ner sannolikheten för att det skall inträffa.

Men det var inte det som artikeln skulle handla om.

Min slutsats är att det är viktigt att ha tydliga definitioner av sitt språk när man fattar viktiga beslut på basis av språket. Och när det gäller sannolikheter så är det bättre att definiera ordval utifrån en matematisk beskrivning av sannolikheterna, än tvärtom.

/Martin

När vi är överens om hallucinationerna kallar vi det Verkligheten

11 januari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

19 Comments

Här nedan en insiktsfull TED-föreläsning om att det vi uppfattar runtomkring oss till (mycket) stor del består av vår egen förmåga att tolka informationen.

Det låter trivialt, jag inser det när jag läser vad jag just skrev. Men neuroforskaren Anil Seth tar det förbi det triviala. Han menar att vi i princip hallucinerar fram verkligheten och han ger före/efter exempel som är mycket övertygande om vikten av vår hjärnas förväntningar för att kunna tolka information.

Han visar också på exempel som hjälper oss att förstå vad det innebär att ha en kropp och uppfattningar om vår kropp. Detta såväl utifrån, som av våra inre organ och illusionen om kroppsdelar som inte är våra egna, men vi tror är det.

Vad vi ser och hur vi uppfattar världen beror på vår hjärnas förmåga att gissa någorlunda rätt. Världen vi upplever skapas av såväl av externa fakta som av vår hjärna. Medvetandet, om oss själva såväl som världen runtomkring oss, kan beskrivas som ”kontrollerade hallucinationer”.

Det här har implikationer för hur vi kan/bör tolka tex depressioner och bipolaritet. Han kommer också in på Artificiell intelligens och menar att det inte räcker med hur ”smarta” datorer som helst. De kan lösa komplexa uppgifter och bete sig som människor, men det går inte att programmera fram mänskligt medvetande.

Och människans sätt att uppleva medvetenhet, som individer och art, är bara ett sätt av alla möjligheter som rimligen finns av medvetenhet. Återigen är vi inte väldens centrum, vi är bara ett litet utrymme i en stor rymd av möjliga sätt att ha medvetande.

Seth rundar av med att förtydliga att vi är en del av naturen, vi står inte utanför. Han avslutar med att glänta på en dörr som jag först uppfattar som ny, men jag inser att den är den plats han gjorde entré i föreläsningen: ”…when the end of consciousness comes, there’s nothing to be afraid of. Nothing at all.”.

Tack till Patrik Lindenfors för tipset.

/Martin

Kassera trimmer eller löda nya batterier?

3 januari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

3 Comments

Jag har en skäggtrimmer som tyvärr bara fungerar med nätadaptern inkopplad. Batterierna tar inte laddning längre. Det gör det lite omständigt att använda den, även om den i övrigt fungerar bra. Jag gillar också det keramiska skäret.

Men någon gång måste man ge upp. En ny kostar ju bara en femhundring eller så.

Fast det känns onödigt. Och hur svårt skall det vara att fixa?

När man väl har pillat bort plastploppen som dolde en skruv så var det enkelt att komma åt innanmätet. Och batterierna var inte ens av någon specialsort (som när jag uppdaterade borrmaskinen med nya batterier). Två vanliga laddbara småbatterier, (1,2V, NiMH, AAA).

Lyxade till det och uppgraderade kapaciteten från 700 till 1000 mAh. Kostade 85 kr på Kjell & Co. Det krävdes i och för sig en lödkolv för att koppla in dem, men i övrigt var det varken svårt eller tidskrävande.

Så nu kan den kapa skägg och hår offline igen. Gissar att nästa sak som går sönder är strömbrytaren, men det dröjer nog några år innan det blir aktuellt.

/Martin. Snygg igen.