Av Martin Hedberg
Jag skickar ännu en tanke till Japan. Det är ungefär samma väder där som här. Omkring noll grader och snöfall/regn av och till. Men där har hundratusentals människor har förlorat hem och familjer.
På några minuter svepte tsunamin med sig allt i sin framfart. Bilar flöt omkring på ett sätt som påminner om när man rör om i en tallrik cornflakes med mjölk. Kvar av städer är förvriden infrastruktur och rester av hem och liv utrörd i lera.
Katastrofen är för stor för att vi skall kunna hantera den. Kanske är det därför vi fokuserar på tekniska saker som vattenbombning av kärnreaktorer med helikopter mm.
Folk behöver livsmedel, tak över huvudet och energi. Och mycket mer.
Det vore intressant att få en ökad förståelse för hur det japanska folket hanterar situationen. Vad kan vi lära oss av det? Både som människor och hur man hanterar katastrofer.
/Martin
Det känns som om det japanska folket är ganska ensamt i det som sker. Man ser inget om hjälpsändningar, insamlingar eller evakuering annat än på grund av strålning. Naturligtvis handlar det mycket om hur våra medier väljer att vinkla händelserna men man ser väldigt lite tsunamihjälp.
Du skrev tidigare om att du inte sett några bilder på döda. Kanske en rent kulturell fråga. Man respekterar döden och livet. I respekt för de levande visar man inte upp de döda. Min döda anhörige är ingen världsnyhet, det är en världssorg för mig. Man ser till individens sorg, inte till kollektivets nyhetsglufsande.
Ingen kan hindra att folk panikhamstrar eftersom det inte finns ransoneringsystem. Vid kontaminering
av jordpruksproduktionen uppstår säkert global hamstring som medför kaos och massvält. Ingen delar med sig av hamstrad mat. Staten har ingen mat.