Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.
Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.
Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)
Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.
Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).
Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.
60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).
På väg upp på Larsbreen.
Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.
Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.
Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.
På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.
Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.
Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.
I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.
I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.
Glaciären drar med sig stora mängder sten.
Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i “yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, “moulin”, i isen.
Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.
Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.
Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.
När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.
Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.
Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.
I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.
Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.
Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.
/Martin
