Archive - mars 2017

Det brinner i bastun

Ännu en rekordvarm månad. Och vi reagerar som om vi vore förvånade. Men hallå! Är det någon som på riktigt tror att temperaturen kommer att falla, eller ens plana ut!?

Bastuaggregatet har fattat eld, dörren är låst och vi tittar med förvåning på termometern.
Strömbrytaren sitter på väggen, men snart är det för varmt för att slå av den. Dessutom har det börja brinna i väggen och när det tar sig så blir det ännu varmare, med eller utan el i aggregatet.

Elektrikern har varit här en gång i kvarten och sagt att vi kör för hårt, men högljudda herrar närmast dörren var berusade och sa att han inte visste vad han höll på med, så hans goda råd rann ut i avloppet. De som kände oro gjorde vad de kunde, men de högljudda fyllona hade för mycket att säga till om.

Och nu när det börjar bli varmt och oroligt i lägret så hävdar fyllona att de skall ha bästa platserna där det fortfarande är lite svalka. Där har de i och för sig suttit hela tiden och skruvat upp temperaturen, men de har ingen förståelse för att andra vill flytta ner. ”Nä, ni får skylla er själva att ni hamnade på de varmaste platserna och att luften nu är förpestad av brandrök”.

Sannerligen så börja det bli hett om öronen. De som läser av termometern och försöker samla krafterna för att agera blir hela tiden hyschade av de feta herrarna närmast dörren. ”Termometern går fel och vi tänker ta ner den så ingen skall läsa av den och fatta åt vilket håll vi är på väg och hur fort det går.”

Metaforer och historier i all ära. Men jag som har följt klimatfrågor genom hela mitt yrkesliv är både förfärad och djupt besviken på mänskligheten. Vår kortsiktighet, egoism, självdestruktiva beteende, förnekelse och djupt irrationella beteende.

Det är som Paul Crutzen sade:

”We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” –a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant –and potentially intelligent– force capable of reshaping the face of the planet.”

”Potentially intelligent”. Vi gör så mycket tokigheter och vi undlåter att lösa problemen, trots att vi vet vad som behöver göras och att det inte är omöjligt att fixa (tex förnybar energi istället för fossil).

Nej, istället hittar vi på ”Key Performance Index” och så bestämmer vi att de är mer eller mindre heliga, tex tillväxt i västvärlden. Och om det bara finns misstanken om att något skulle kunna hota BNP-tillväxten, så är det ett stort NEJ.

Vad gör det om korallreven dör, fisken försvinner, haven försuras, det blir skyfall, torka, stormar och missväxt, skogen skövlas, havsnivån stiger och allt äter sakta men mycket säkert upp infrastruktur, kultur och livsmiljöer och den civilisation och välfärd som våra förfäder lagt grunden för och vi säger oss värdesätta högt?

Men egentligen skiter vi i framtiden. Bara jag får mitt, här och nu. Framtiden? Titta vilka fantastiska innovationer vi har fått, telefoner, titthålskirurgi och twitter. Vad skall komma härnäst? De fixar säkert klimat, mat och havsnivå. Vem vet, de kanske bygger ett gigantiskt kylskåp på Arktis, avsaltar och pumpar upp vatten så att hela Sahara grönskar igen och bygger en osmotisk koldioxiddammsugare?

Under tiden som lågorna slår upp mot taket så tittar vi på termometern och hoppas att elektrikern skall komma tillbaka och säga att allt är mätfel. Eller att det är en naturlig brand som hade inträffat i alla fall, att det bara är en slump att det inträffar nu när vi kör bastun mot bättre vetande. Som om det skulle göra saken bättre, skulle vi inte göra något då heller?

Nä, så här ligger det till: Så länge, och lite till, vi plockar upp fossilt kol ur marken och skövlar skogar som kommer det att bli allt varmare. Haven försuras, glaciärerna smälter, vädret blir mer oförutsägbart, mönster ändras, det blir torka och skyfall -på olika platser. mm

Högsta prioritet är nu att minska utsläppen av koldioxid med storleksordningen 10% per år! Och samtidigt ta hand om våra medmänniskor och anpassa oss till de förändringar som generationer före oss, och vi själva, byggt in i systemet. Vi skall inte göra saker som förutsätter fossil energi och vi skall satsa massivt på att bygga ut förnybar kapacitet.

Okay, det görs redan mycket. Då vänder vi blickarna åt de hållen och stöttar de som jobbar för att skapa en bättre värld. Men glöm inte bort att kolet måste vara kvar i marken! Solpaneler, närodlad vegetarisk mat och alla andra bra saker är till ingen klimatnytta om vi inte samtidigt ser till att kolet är kvar i marken.

Basta!

/Martin

Stor hajp kring ”flat emissions”

I mitt Twitterflöde låg idag två Tweets som tycktes motsäga varandra. Den ena sade ”CO2 levels flat for third year in a row despite economic growth” och kom från Financial Times (länk). Den andra sade: ”Carbon Dioxide Is Rising at Record Rates” och kom från Climate Central (länk).

Båda var rätt på sitt sätt, men de skapar onekligen lite förvirring. Hur är det med koldioxiden, stiger halten eller har den planat ut?

Så här ligger det till:
– Financial Times hänvisar till människan utsläpp av koldioxid.
– Climate Central hänvisar till luftens koncentration av koldioxid.

Dvs vi ökar inte våra redan höga utsläpp av CO2. Men/och koncentration av koldioxid i luften fortsätter att öka.

Hur hänger det ihop? Våra utsläpp planar ut, men ändå stiger halten i luften? Det är som att fylla på en redan full kastrull med vatten. Det rinner över, vare sig du häller på mycket eller lite.

Det årliga utsläppen av koldioxid har planat ut (Financial Times)

Halten koldioxid i luften fortsätter att öka och tangerar tangerar rekordet året innan (Climate Central).

Saken är den att människan bara släpper ut CO2, vi tar inte bort något från atmosfären. Det är då inte konstigt att halten fortsätter att stiga. Eller man kan ta en metafor med pengar på ett bankkonto: Om sätter in 10 varje år, men inte tar ut något, då ökar saldot på kontot. Och det spelar ingen roll om du sätter in 9 eller 11, det stiger ändå.

Gradvis har vi sedan mitten av 1800-talet ökat insättningen, förlåt utsläppen av koldioxid. Från början var det måttliga mängder, men sedan 1950-talet (efterkrigstiden) så har utsläppen ökat markant. Just nu ligger utsläppen av kol på 10 miljarder ton per år. (Omräknat till koldioxid blir det 37 miljarder ton eftersom CO2, med sina två syreatomer, väger 3,666… gånger mer än en kolatom, C).

Men allt vi släpper ut stannar inte i luften. Ungefär hälften (5 miljarder ton C) blir kvar i luften, medan den andra halvan binds i biomassa (3) respektive haven (2,5).

Så det är först när våra utsläpp minskar till 5 miljarder ton per år, dvs halveras, som halten koldioxid i luften kan förväntas plana ut. Detta under förutsättning att biomassan och haven bibehåller sin förmåga att absorbera koldioxid.

Jag skriver förväntas eftersom det är lite rysk roulette över det hela. Naturen själv omsätter nämligen en hel del kol också. Drygt 200 miljarder ton kol (C) frigörs varje år från hav, skogar och mark. Och lika mycket, plus alltså hälften av våra utsläpp, tar naturen upp genom fotosyntes och att koldioxid löser sig i vatten.

Vi har vi påverkat hur mycket kol (i form av koldioxid) som finns i atmosfär, biosfär och hav. Detta till följd av att vi inte matchar våra utsläpp av kol med något upptag/bindning av kol. I och med den fossila eran så har vi sakta (snabbt ur ett geologiskt perspektiv) fyllt på mängden kol i luften, från ca 550 miljarder ton kol på 1800-talet, till drygt 800 miljarder ton idag. Detta motsvarar ökningen av koncentrationen från 280 ppm till dagens dryga 400 ppm CO2.

Men/och i och med att naturens flöden av kol är stora, så kan en liten variation av dessa orsaka förändringar som är jämförbara med våra utsläpp! Det kan vara tex vara minskat upptag av CO2 till följd av varmare hav, skogsbränder, töande permafrost mm. Vi måste därför så snart som möjligt, helst igår, kraftigt reducerar halten koldioxid i luften. Och eftersom vår kran sitter i botten på varje skorsten så handlar det om att minska hur mycket vi släpper ut.

Men att utsläppen ”planar ut” är bara början. Det är först när vi halverat dem som vi kan hoppas på att halten inte ökar i atmosfären. Och det är när vi minskar dem ner mot noll som vi kan hoppas att atmosfärens halt sjunker och stabiliseras på en hälsosam nivå,

FT konstaterar i och för sig att ”…because CO2 lingers for so long in the atmosphere and accumulates, any hope of avoiding dangerous global warming will require emissions to fall sharply, not merely stabilise.” samt att ”…ideally carbon emissions from burning fossil fuels should fall to zero by 2050, because pollution from other activities, such as farming or deforestation, were harder to eradicate.”. Men/och jag finner deras rubrik lite missvisande.

Hittills, dvs den senaste 150 åren, har vi haft tur. Hav och biomassa har ”tagit hand” om hälften av våra utsläpp. Men denna sänka varar inte för evigt. Klimatförändringar gör att den minskar (tex genom att växter dör och att havens förmåga att binda gaser minskar när de blir varmare).

Det är därför det är så viktigt att inse att vi kar en ”kolbudget”. Det finns en viss mängd kol vi kan förbränna och fortfarande ha en rimlig chans att undvika katastrofala klimatförändringar. Det är ytterligare en anledning till varför det är viktigt att minska utsläppen drastiskt. Plus/minus noll är inte tillräckligt, storleksordningen -10% per år krävs. Lyssna gärna på podden med Kevin Anderson om detta.

/Martin

(En annan liten lustig detalj är att Financial Times har stavat CO2 fel. O:et i deras kemiska formel är en nolla. Det är väl lätt hänt, tangenterna sitter bredvid varandra. Men det är slarvigt när det förekommer i en rubrik eller ingress från en hyfsat ansedd tidskrift)

Positiva berättelser eller dödsångets

Jag kom i samtal med en präst som just hade lyssnat till en föreläsning jag hållit. Hon förstod min frustration över att vi människor gör oss själva så mycket skada, trots all kunskap vi har. Att kortsiktiga vinster trumfar kommande generationers (även nuvarandes) möjligheter till ett hälsosamt liv. Att vi indirekt accepterar orättvisor, gör oss handfallna, blundar och förnekar saker som vi vet är fel.

Jag hade i min föreläsning talat om slutsatser som författaren Per Espen Stoknes gör i sin bok (med den långa titeln) What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming. Han talar tex om ”The five psychological barriers to climate action: Distance, Doom, Dissonance, Denial and Identity”, typ varför vi förnekar fakta och kunskap. Han (och många andra) talar också om behovet av positiva historier. Berättelser om att det går att skapa en bättre värld. Och just behovet av berättelser och känslor, mer än fakta.

Jag brukar försöka balansera mellan att ge publiken en lagom dos av många saker. Dels fakta (jag är ändå naturvetare, kan inte riktigt släppa det), dels berättelser, såväl andras som egenupplevda.

Jag försöker också finna en balans mellan den något dystopiska berättelsen om var vi är idag och lite mer hoppfulla framtidsvisioner. Men det är ofta lättare att finna verklighetsförankring i de mörka bilderna. De positiva är antingen för små/lokala eller rent naiva. Det går förvisso att hitta berättelser och visioner som skalar upp de positiva berättelserna, men dystopierna försvinner inte för det.

(Tex insikten om att haven håller på att försuras: Det är bara hälften av våra utsläpp av CO2 som stannar i luften, resten binds i biosfär och hav. Detta gör att havens pH-värde sjunker och organismer som använder kalk för att bygga skal eller skelett påverkas. Det fräter helt enkelt. Från plankton och räkor till korallrev och stora fiskar. Vad kan hindra försurningen? Jo att haven blir så varma så att koldioxid slutar bindas eller tom frigörs. Den hamnar då i luften igen och våra möjligheter att begränsa uppvärmningen blir ännu mindre. Inga vegetariska skolmenyer, laddstolpar eller internationella avtal kan ändra på det.)

Prästen såg mig i ögonen och frågade ”Har du provat att ge folk dödsångest någon gång?”

Det var inte en helt ny tanke, men den framfördes på ett överraskande rakt sätt. Jag letade genast fram ett par invändningar, men hon stod på sig. ”Om inget annat fungerar så brukar det ta skruv. Det är väldigt motiverande om personen behöver, men själv inte förmår, skapa förändring av sitt liv”, svarade hon.

Jag lämnar några blankrader här eftersom jag inte skall förta den här berättelsen med alltför många av mina reaktioner, kommentarer och slutsatser på hennes förslag.

Jo två saker. 1. Jag tyckte att jag kunde ana att hon sade det med glimten i ögat -och jag vet inte hur jag skall tolka det. Och 2, jag har blivit ännu mer övertygad om vikten av att finna andra verktyg, företrädesvis positiva berättelser, som går att skala upp från det lokala till det regionala och förhoppningsvis i tid till det globala systemet.

Jag låter hennes verktyg ligga ouppackad längst ner i verktygslådan.

/Martin

PS. Jag vill återigen tipsa om intervjun jag gjorde med forskaren Kevin Anderson på podden Beyond One Degree. Han är lite dystopisk, eller realist som han själv beskriver det. Det kan tidvis vara lite jobbigt, men också uppfriskande med någon som inte blundar för hur verkligheten faktiskt ser ut. I grunden är han optimist, han tror att det går att lösa problemen. Men vi har kort om tid på oss och det kommer att krävas mycket.

Man åtar sig inte att göra som Kevin säger att vi borde bara för att man lyssnar på honom. Men det kan vara bra att hålla sig informerad om vad som kommer att krävas av oss -och vilka konsekvenserna blir om vi (dvs alla tillsammans) låter bli. DS

Kevin Anderson: We can succeed, but humanity is about to choose to fail

In this episode we meet Kevin Anderson, professor of Climate and Energy at the University of Manchester. Kevin talks about the widespread illusion that we can mitigate climate change within business as usual, small steps and some future technology. Instead the understanding that we have a carbon budget forces us to reduce the emissions of CO2 with about 10% per year, starting now.

He concludes that we have the scientific knowledge and technical solutions to move to renewable energy, but we lack the political, economical and cultural will to implement the systems at scale.

He is endorses the research of so called ”negative emissions” and geo engineering, but does not want us become dependent upon them.

He works on climate questions because we still have a possibility to avoid catastrophe, but he thinks we are about to choose to fail. ”Let’s not pretend it is not a choice”.

The conversation took place in Stockholm, February 20, 2017.

Med en foliehatt som chef

Så tydligt och så skrämmande. Scott Pruitt, chef för EPA, Environmental Protection Agency, dvs USA:s myndighet som motsvarar Naturvårdsverket, tror inte att koldioxid är den primära anledningen till att klimatet förändras just nu.

”I think that measuring with precision human activity on the climate is something very challenging to do and there’s tremendous disagreement about the degree of impact, so no, I would not agree that it’s a primary contributor to the global warming that we see.”

Sedan snubblar han lite och är på väg att säga att vi behöver mer forskning, men ändrar kurs i flykten så att det istället blir:

”But we don’t know that yet. … We need to continue the debate and continue the review and the analysis.”

Ursäkta språkbruket, men maken till tokstolle, nej idiot, på hög befattning får man leta efter. Det skulle i och för sig då möjligen vara hans chef i sin tur.

Jag förstod att han skulle obstruera och slingra sig, men att han så i klartext uttrycker sina tvivel för vad forskare har känt till i decennier, det är bortom allt vett och sans.

Vad lever han i för värld? Han kan inte bara folie runt huvudet, han måste vara mer eller mindre hermetiskt inkapslad i folie. Och under den så ligger förmodligen ett tjockt lager av sedlar.

USA:s nya ledning är sannerligen ett skämt. Men den teknologiska utvecklingen av förnybar energi har kommit så långt att de som får lida mest är amerikanskt näringsliv. Resten av världen springer om i innerspår samtidigt som knäppgökarna i Trumps lag girar åt fel håll i kurvan.

Se och läs mer på CNBC.

/Martin

Producerar podcast

Nu har det gått en tid sedan jag skrev sist. Även om jag hunnit med en bussresa tur och retur till Alperna och skidåkning så har jag inte bara legat på latsidan.

Nej, en inte oväsentlig del av tiden går åt till att producera podcastavsnitt, förutom andra uppdrag som föreläsningar, förkovran och förfäran. Det senare till följd av allehanda tokigheter som USA:s president och hand administration hittar på.

Jag hade tänkt skriva något om det, och om inte annat lyfta en del av de punkter som Trötter förser oss med i kommentarsfälten här på bloggen, men man hinner inte riktigt med. Därtill är det riktigt underhållande, och skrämmande, att följa amerikanska pratshowers bevakning av mr Trump och hans gäng.

Det jag jobbar med för närvarande är en podcast med professorn i klimat och energi, Kevin Anderson, som jag intervjuade för två veckor sedan. Den kommer jag att publicera i morgon fredag på systersajten och podden BeyondOneDegree.com.

Gå gärna in redan nu och lyssna på något av de tidigare avsnitten, skapa en prenumeration/flöde. Antigen via sajten eller från iTunes eller annan app som du använder för att lyssna på poddar. Jag kör android och använder appen ”Podcast republic” som jag tycker har ett bra användargränssnitt.

Just nu har vi faktiskt fler lyssnare i USA än i Sverige. Därefter kommer Storbritannien, Norge, Tyskland och Australien. Om ni uppskattar poddarna så får ni gärna betygsätta dem i iTunes (motsv) samt tipsa vänner och bekanta om att de finns.

/Martin

Martin Hedberg’s lecture for Klimatsvaret, Citizens Climate Lobby Sweden

This episode differs somewhat from the others, as it is mainly in Swedish. It’s a recording of a talk I had for Klimatsvaret, the Swedish branch of Citizens Climate Lobby.

The talk was about Planetary radiation budget, our dependence upon the biosphere and moral in the form of equality and justice. But also briefly about Complex adaptive systems, innovations, leverage points, responsibility and feedbacks making systems resilient, or making them collapse.

I conclude that we need more of storytelling, and we need to move from ”I have…”, to ”WE have…” or ”WE can…”., That is being more inclusive and transform not only individuals or some companies, but whole societies.

After the recorded talk I give a brief introduction to CCL, Citizens Climate Lobby, how they work and their goal with the method Carbon Fee and Dividend.

If you want to know more about them please visit citizensclimatelobby.org and the Swedish branch klimatsvaret.se.

Feel no despair if you can’t follow my Swedish in this episode, the next will be in english.

/Martin