Av Martin Hedberg
Det som i grunden driver på förändringarna av klimatet i vår tid, som så många andra gånger, är relationen mellan inkommande mängd energi från solen och hur mycket energi som strålar ut i rymden. Just nu (och de senaste hundra åren) är det en obalans; vi strålar ut mindre än vi tar emot, vilket resulterar i att planeten ackumulerar energi.
Energi kan manifesteras på lite olika sätt t ex som värme-, rörelse-, läges- eller kemisk energi. Vi märker främst av energiöverskottet i form av värme: haven, marken, luften och isarna blir varmare. Det senare leder till att glaciärer och permafrost töar.
Förutom att extra koldioxid leder till att förstärka växthuseffekten så leder det högre partialtrycket koldioxid i luften till att koldioxid löser sig i haven. Koldioxid pressas helt enkelt ner i haven. Det leder i sin tur till att havens pH-värde sjunker, haven håller på att försuras. Det gör i sin tur att organismer som använder kalk för att bilda skall och skelett får svårare att överleva; De blir mindre, får mjukare skal och får använda mer resurser till att bygga skal/skelett. Detta påverkar, förutom hela näringskedjan och livet i haven, vår egen livsmedelsförsörjning.
Forskare, myndigheter och nationer har identifierat behovet av att stabilisera mängden växthusgaser i atmosfären vis en nivå som förhindrar ”farliga antropogena klimatförändringar”. Detta beskrivs i UNFCCC från 1992. Under de två decennierna fram till 1997, då man skapade Kyotoavtalet, så ökade halterna växthusgaser i atmosfären med 1,5% per år. Men trots medvetenhet och goda intentioner så blev det en ökning av ökningstakten efter 1997. Nu ökar halterna med 2,5% per år.
/Martin