Tag - ansvar

Är extremvädret värre idag än förr?

27 augusti 2020

Den tropiska orkanen Laura gjorde i morse svensk tid (strax före kl 0600 utc) ”landfall” över staten Louisiana i USA. Den var då en kraftig kategori 4-orkan med vindar på över 70 m/s. Den driver framför sig en flodvåg som den pressar upp från Mexikanska gulfen och det regnar också intensivt från orkanen. (Bilden visar beräknad ackumulerad nederbörd mellan 00 utc idag och 12utc i morgon fredag. Enhet tum, 1 tum=2,5 cm)

Amerikanska nationella vädertjänsten skriver: ”Unsurvivable storm surge with large and destructive waves will cause catastrophic damage from Sea Rim State Park, Texas, to Intracoastal City, Louisiana… This surge could penetrate up to 40 miles inland from the immediate coastline, and flood waters swill not fully recede for several days after the storm.”

Det är flodvågen som är det primära hotet. Men eftersom vi har som tradition att gradera orkaner och stormar efter hur kraftigt det blåste så hänger vi också ofrta upp oss på vindskador. De ska inte ringaktas, men det är vattnet som står för de riktigt stora problemen.

Människor som omkommer i oväder gör det i större utsträckning till följd av drunkning än till följd av något som vinden orsakat (blir träffade av föremål, träd som faller, hus som kollapsar osv). Samma sak gäller skador på infrastruktur och natur: Det är vattnet som är det stora problemet. Både i det akuta skeendet och framför allt efteråt: Vattnet försvinner inte bara för att vindarna har bedarrat.

Vattnet gör skada både genom den enorma kraft som den utövar på byggnader, infrastruktur och natur när den väller in. I fallet med Laura så talar man om en flodvåg från havet som initialt är 4-6 meter över havsnivån och kan nå över 60 kilometer in över fastlandet (med avtagande höjd).

Vattnet inte bara välter hus, den underminerar också marken så att hus, vägar, järnväg och annan infrastruktur kommer på sniskan eller riskerar att rasa efter att vattnet sjunkit undan.

Och även om husen inte rasar så är vatten och fuktskador ofta så omfattande att det bara återstår att riva eller kassera hus, inredning, möbler mm.

Vattnet sköljer undan bördig jord och blandar allt som ligger på ytan och ett par decimeter/meter ner i marken. Väller det in över förorenad industrimark så tar vattnet med sig gifter och föroreningar till tidigare hälsosamma sjöar, jordbruksmark och dricksvattentäkter.

Men man ska givetvis inte underskatta konsekvenserna av de kraftiga vindarna heller. Vindarna gör situationen etter värre. Platser som kanske skulle vara säkra för stigande vattennivåer blir plötsligt farliga att vara på. Vindarna, och i många fall tryckskillnaderna som uppstår kring byggnader när det blåser kraftigt, river loss tak, väggar och krossar fönsterrutor.

Och så har vi ”flash floods”, intensivt regn som genererar kraftiga vattenströmmar som på kort tid kan förvandla diken, vägar, dalgångar, sänkor och annan låglänt terräng till flodsystem som river med sig allt i sin väg: bilar, bråte, jord, lera, träd och allt som är löst eller lossnar när ett par ton vatten pressar på med hög hastighet. Platser som du trodde var säkra, till exempel gator och gränder förvandlas till ett inferno av förorenat vatten och bråte som tumlar runt som i en fors.

Tropiska orkaner är naturens sätt att jämna ut de temperaturskillnader som uppstår till följd av att energin vi får från solen fördelas ojämnt över planeten: Ekvatorn tar emot mer energi än polarområdena (inte för att den är närmare solen, utan för att det är flackare vinkel till solen närmare polerna). Energi flyttar sig mellan olika system och former. Mellan hav och atmosfär och från ekvator mot polerna.

Ju varmare ett system är desto mer energi innehåller det. Temperaturen är ett mått på mängden energi systemet bär på.

Vi människor har genom ansvarslöst beteende släppt ut kopiösa mängder växthusgaser, främst koldioxid, och på andra sätt ändrat tidigare relativt stabila balanser i naturen.

Den nu kraftigt förhöjda mängden koldioxid, 412 ppm till skillnad från förindustriell nivå som var 280 ppm, gör att planeten jorden inte strålar ut lika mycket energi som vi tar emot. Merparten av denna energidifferens, ca 93%, absorberas av haven. (ca 2,5% hamnar i luften och gör att det vi benämner globala medeltemperaturen, stiger).

Ett allt varmare hav gör att det finns mer energi tillgängligt som kan manifesteras som tropiska cykloner. Det är på intet sätt märkligt att orkanerna blir kraftigare, större, varar längre och till viss del rör sig i nya banor. Det är en direkt konsekvens av att vi människor har förändrat systemet.

Utsläppen av koldioxid kommer sig av att vi gräver upp och sätter fyr på fossilt kol (olja, kol och naturgas). Det näst största bidraget kommer från skövling av skog och förändring av markytor (förbränning av biomassa där man inte låter lika mycket biomassa växa upp igen skapar ett nettotillskott av koldioxid till atmosfären)

Eftersom vi har eldat upp så mycket skog och fossilt kol så har det extrema vädret blivit ännu mer extremt. Ja, det finns såväl direkta som komplexa samband mellan utvinning av fossilt kol/skövling av skog och allt mer extremt väder. Vi har fått den här situationen eftersom vi har betett oss som vi har. Det var inte slumpen, förutbestämt, aliens, solen, ”naturligt” eller hittepå. Det är vi som är orsaken. Vad värre är att kunskapen fanns, men vi valde att inte agera på den.

Fördröjningar i systemen, såväl naturen som våra samhällssystem, gjorde att det under lång tid har varit frestande, ekonomiskt och moraliskt möjligt att förneka eller ignorera dessa samband.

Det vi ser idag i form av förändrade vädermönster, kraftigare orkaner, större skogsbränder, mer långvarig torka, smältande glaciärer och tinande permafrost mm, är direkt orsakade av hur vi har agerat de senaste decennierna. Naturen ignorerar inte vad som händer. Men vi kan välja att se det och göra något åt det. Eller fortsätta agera i enfald, förnekelse och utan att ta ansvar. Det går snabbt nu.

/Martin

Vad kan vi enas om kring problem med klimatförändringar?

5 augusti 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

16 Comments

Jag fick igår en fråga om vad mänskligheten skall göra för att hantera klimatproblemen. Jag tänkte det kunde vara värt att utveckla mitt svar i en egen artikel.

Så vad skall vi göra? Ja, förutom såna självklara saker som att låta merparten av de kända fossila koltillgångarna vara kvar i marken samt återplantera skogar (riktiga skogar, inte monokulturer) på marken, så kanske vi kan börja med att ifrågasätta vårt nuvarande paradigm.

Vi behöver släppa den antropocentriska världsbilden, dvs att världen, naturen, atmosfären, liv… finns till för vår skull. Att allt är till för oss att nyttja. Detta extremt egoistiska synsättet i kombination med våra fantastiska förmågor att ”förvalta” och dominera i princip vad som helst, gör att vi nu lever i det sjätte massutrotningen.

”Miljölagar” är inte på något sätt skrivna för att värna om miljön. De är till för att reglera vem och hur vi (människan) får utnyttja miljön. Allt handlar om att människan står i centrum och resten av världen, från mineraler tusentals meter ner i berggrunden till allt levande i haven, på marken och i luften, till och med andra planeter, kan förvaltas för att göra livet lite behagligare för de som har makten över systemet här och nu.

Jag menar INTE att vi behöver värna om allt liv eller be om ursäkt för att vi förändrar världen. Bara det att vi behöver inse att vi, liksom förmodligen alla andra livsformer, sätter oss själva i centrum och ser världen som ett smörgåsbord som finns till för vår skull.

Men skillnaden mellan människan och myror, mykorrhiza och makrill är att vi har självförtroende, förmåga och resurser att ta vad vi vill ha, dominera och förändra allt -överallt. Snabbt, ofta oåterkalleligt och utan att den som njuter av sötman behöver lida av vare sig skuld eller bieffekter.

Denna förmåga bör komma med en stor varningstext som tvingar oss att inse det som alla som läst Bamse och Pippi redan vet, nämligen att: ”om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll”. Även de som följer Spindelmannen vet att ”With great power comes great responsibility.”. Samma citat återfinns även hos Voltaire och i andra kulturer, religioner och epoker.

Men även om vi känner ansvar så är vi starkare och har mer makt och inflytande än vi känner ansvar. Återkopplingarna, kortsiktigheten och bristen på systemförståelse och ansvar för medmänniskor gör att vi stressar och urholkar livsuppehållande system på planeten. Sett till våra dagliga liv och vår närmiljö så går det långsamt, men geologiskt och ekologiskt är det en explosion.

Lägg därtill teknikoptimism och tilltro till att ”Marknaden” på något magiskt sätt kommer att lösa eventuella problem (återigen sett ur människans perspektiv) som dyker upp. Men i den mån Marknaden är ett komplext system så ser den till sitt eget bästa ur det korta perspektiv som präglar just Marknaden. Man kan tycka att Marknaden borde förstå att den behöver Människan för att frodas, men det inser den lika lite som cancercellen som tar livet av sin värd.

Visst gör vi människor bra saker gentemot varandra. Vi har lyckats minska barnadödligheten, vi mättar allt fler munnar, allt fler kan läsa och skriva, vi botar sjukdomar, demokratier ersätter diktaturer och livslängden ökar. Jag har sett, läst och samtalat med Rosling (som för övrigt gav mig i feedback efter ett föredrag att han uppskattade att jag beskrev världen som den är, utan värderingar, ideologi eller agenda.)

Men vår framgång inom vissa, eller ens väldigt många, områden kan inte tas för intäkt för att vi inte gör fel inom andra, mycket väsentliga, områden. Eller på andra tidsskalor än här och nu.

Ett grundläggande problem i dagens samhälle är att det är för mycket Jag och för lite Vi. Samhället hyllar inte bara individualismen, det kan vara okay, men berättelsen om att ”du kan bli vad du vill” skapar en kultur där ett av de yttersta målen är att maximera den egna lyckan och egna framgången. Inte att fråga sig vad jag kan göra för att samhället, systemet jag verkar i och kommande generation skall få det bättre.

Bilder och berättelser på sociala media är ofta ett uttryck för detta: ”Titta vad härligt jag har det på min exotiska plats och situation”. Och visst är det roligare att visa upp ett solbränt leende och ett par svindyra solglasögon från ett Jeepsafari i Sydafrika än att stimulera andra till att ta ansvar för sina medmänniskor. Det första vittnar om framgång, som det definieras idag, det senare betraktas som pretentiöst.

En annan sida i flödet på sociala media är snuttifiering, lösryckta argument och påhopp. Återigen ovilja att se sammanhang och skapa förståelse. Kan jag inte föra fram vettiga argument så kan jag alltid sabba och smutskasta någons annans samtal eller insikter. Framgång i systemet handlar om att synas, inte om att hjälpa varandra eller systemet.

Egentligen självklara systemvillkor för framgång tillämpas inte på global nivå. DNS, Det Naturliga Stegets, systemvillkor lyder:

Förhindra koncentrationsökning av ämnen från berggrunden i naturen.
Förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
Inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder.
Inte hindra människor att tillgodose sina behov

Bryter man mot dessa så kommer man, förr eller senare, att oåterkalleligen förändra systemet. Det handlar inte om huruvida man har för avsikt att göra det eller att det är ett problem att just vi människor gör det. Om ekorrar kunde göra detta på stor skala så skulle även de förändra systemet. Till och med intellektuellt extremt lågt stående livsformer kan förändra systemet. Tex bakterier som förändrade klimat och sina egna livsbetingelser för 2-3 miljarder år sedan. Jämfört med oss människor tog det dem dock längre tid och de fattade inte vad de höll på med.

Det leder mig in på Donella Meadows systeminsikter och hur man kan förändra system. System består av reservoarer, flöden av energi och information samt återkopplingar. Komplexa system har medvetenhet om sig själv (ehuru inte total insikt) samt förmåga till urval och att förändra sig självt.

De flesta system vi ser omkring oss är stabila, dvs deras funktion och ”karaktär” förändras inte. De är inte oföränderliga, de modifieras, men deras ”personlighet” kvarstår. Det kan vara en skog, ett statsskick (såväl demokratier som diktaturer är förhållandevis stabila, på var sin kant), en individs immunsystem, ett företag, klimatet osv.

Men om man ändrar tillräckligt mycket på vissa saker i systemet, vare sig det är reservoarerna (tex ett företags likviditet, makten hos en ledare, pH-värdet i en sjö eller mängden växthusgaser i atmosfären) eller återkopplingarna, så förändras till slut systemet så mycket att det får en annan karaktär/personlighet. Det skiftar till en annan regim. Flöden och återkopplingar förändras.

Den nya situationen, regimen, kan vara minst lika stabil som den tidigare och möjligheten att återfå det gamla systemet kan ha gått förlorad. Inte sällan måste man ”överkompensera” för att komma tillbaka, eller tom ”ta en annan väg” för att återfå den tidigare situationen och återkopplingarna. Om det går alls.

I de flesta fall är det rådande systemet ganska nöjt med hur systemet ser ut, men i vissa fall vill man förändra systemen till en annan regim. Donella Meadows identifierade olika metoder för att förändra systemen och var man får bäst utväxling på sin insats. Hon kallade det för ”Leverage points”. I en artikel som återfinns på en hemsida efter henne kan man läsa var man kan/bör gå in i systemen om man förändra dem:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM (in increasing order of effectiveness):
12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Ju lägre nummer, desto större utväxling på en given insats. Men/och det blir också abstraktare. För att återknyta till rubriken och inledningen av den här artikeln så vill jag belysa punkt nummer 3. The goals of the system. Vad är målet/målen med/i det paradigm vi lever i?

Som jag skrev inledningsvis så handlar den västerländska kulturen och efterkrigstidens paradigm om individens lycka, möjligheter och ”framgång”. Det handlar om att ackumulera kapital, tillgångar och status. Det senare får man genom andra människors beundran. Ju fler människor som beundrar dig, desto mer framgångsrik är du. Du har lyckats.

När många strävar efter detta så rör vi oss oundvikligen till den punkt där vi är idag och systemet blir alltmer ohållbart. Snart kommer systemet att förändras. Inte för att vi medvetet har valt det utan för att vi har brutit mot tillräckligt många systemvillkor tillräckligt länge. DN hade häromdagen en artikel om hur stora delar av Östersjön är död. Det var ingen som ville det och trots att forskare varnat för det under lång tid så …bara blev det så här. Accelererande bränder, artutrotning, bakterieresistens, havsnivåhöjning, havens försurning… Listan med problem kan göras lång och vi borde ändra kurs. Men hur? Meadows lista ger del av svaren. Och insikten om att vi måste lyfta oss mins en nivå ovanför den där vi observerar problemen.

Punkterna 12-5, dvs konstanter, reservoarer, återkopplingar osv är bra och behöver adresseras. Tex skatter och avgifter på fossil energi, lyxkonsumtion mm. Subventionera bra saker. Bättre information och relevanta underlag för beslutsfattare. Lagar och förordningar. mm. Det här är saker som är ganska enkla att komma åt, men det tar tid innan man når resultat. Om man alls kommer hela vägen fram. Men ju lägre nummer, desto bättre. 6, 5 och 4 är riktigt bra och skall inte förringas. Men om man verkligen vill åstadkomma saker så skall man titta djupt i listan.

Jag vill belysa punkt nummer 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. Om vi inte är nöjda, eller ser problem som vi behöver lösa, som relaterar till Målet med systemet, så kan det vara värdefullt att förstå ur vilket mindset, vilken filosofi, som målen uppstod.

Om vi vill förstå hur vi skall förflytta oss från något som är kortsiktigt bra för ett fåtal (dvs rika människor som lever just nu) till något som är långsiktigt bra för många så tror jag att det är på den här nivån, från 4 till 1, som vi behöver lägga betydligt mer kraft. Dels för att förstå var vi är idag och varför vi är här. Dels för att få insikt om hur vi skall förändra systemen.

Och om vi inte kan enas om vart vi bör röra oss (vad som är långsiktigt bra, eller om det ens är ett bra mål) så kan vi förmodligen samlas kring vilka faror och fallgropar vi skall undvika. Just nu accelererar vi utför ett sluttande plan. Det är önskvärt att göra något annat.

Vi behöver skapa berättelser, engagemang och strukturer som får oss människor att hitta ett bra sluttande plan (återkopplingar) som återskapar och stärker ekosystem, resiliens och tillit i en värld som om ingen ny kurs tas ut blir allt mer instabil.

/Martin

Kan mina tankar påverka VM i fotboll?

12 juli 2018

Martin Hedberg

Allmänt

2 Comments

Jag har just sett matchen mellan Kroatien och England. Den slutade som bekant 2-1 till Kroatien. Matchen blev betydligt mer spännande än vad som föreföll sannolikt efter att England tagit ledningen efter bara fem minuter.

Att England fick ett inledande mål så tidigt gjorde att jag höll på Kroatien. De är ju också en underdog som fotbollsnation. Jag känd medgång när de svartklädda spelarna vann boll, och motgång när vita tröjor fick bollen och dirigerade spelet.

Men varför?

När Kroatien kvitterade i andra halvlek så bestämde jag mig för att jag istället ville att England skulle vinna. De förtjänade det efter många år som stor fotbollsnation utan medaljer i VM och det skulle dessutom bli en rafflande och förmodligen klassisk finalmatch mot Frankrike.

Jag hoppades på oavgjort genom ordinarie speltid och förlängning. Jag ville att England skulle vinna över Kroatien genom straffläggning. Så under förlängningen satt jag och hoppades på att ingen skulle göra mål. Och när Kroatien satte 2-1 kände jag mer och mer tvivel allteftersom vi närmade oss den 120:e spelminuten. Men inte ens en väl tilltagen extra speltid kunde hjälpa mig hjälpa England kvittera.

För det är så det känns. Att jag med mina varma och hoppfulla tankar skall hjälpa mitt favoritlag att få bollen att studsa och skruvas rätt väg. Jag tror inte jag är ensam. Jag befinner mig nog någonstans i mitten, eller möjligen med en ordentlig dragning åt det rationella hållet, i normalfördelningen över hur människor tror att deras tankar skall kunna hjälpa andra till framgång.

Det är ju en sak att påverka spelet när man själv är på planen. Att då känna hopp eller förtvivlan hör ihop med strid och fruktan som gör att vi läser av händelser, mobiliserar, koordinerar oss med stammedlemmar och försöker överlista våra fiender. Ja till och med när man är på läktaren så kan ju våra primitiva ljudliga läten stötta eller störa vänner och motståndare på planen.

Men när man sitter hemma stugan och glor på tv?

Jovisst är det ett arv från tider när vi endast var spelare IRL (In Real Life, dvs verkligheten (för min mamma och andra som inte hänger med i jargongen)), men känslan finns fortfarande där, väldigt närvarande. Förvånande närvarande.

Visst skall man bli glad/ledsen när ”sitt” lag vinner /förlorar. Men att ha känslor som gör att förnuftet helt åsidosätts och att faktiskt tro att vad jag tänker och känner kommer att påverka spelarna på planen i Moskva?

Det är ju till att råga på allt en fördröjning på någon eller några sekunder i och med att tv-bilderna skall processas och skickas i diverse system innan de når fram till min soffa.

Vi hoppas så gärna, mycket, lätt och på lösa grunder att vi lurar oss att tro att sannolikheterna förändras till vår fördel om vi tror tillräckligt starkt.

Min förra artikel handlade om räddningen av ungdomarna som fastnat 4 kilometer in och 800 meter under markytan i vattenfyllda grottor i Thailand. De hoppades och höll ihop, trots att oddsen inte var på deras sida för att de skulle klara sig. Men det lyckades. DÄR var det relevant att hoppas och tro, även på det mindre sannolika, eftersom det påverkade deras egen hälsa, stresshormoner, förmåga att fatta rationella beslut osv. Det påverkade däremot inte dykarnas och räddningsteamets förmåga att hitta dem eller ta dem därifrån.

Och nu kommer kopplingen ni alla har väntat på, klimatet.

De flesta förstår vad vi borde ha gjort för länge sedan och att många möjligheter inte längre är möjliga att nå. Men vi hoppas att på någon form av mirakel, att det skall komma fram någon forskarrapport som säger att allt bara var en jobbig dröm, felmätningar eller något annat som jag ännu inte begriper mig på.

Men det är inte så. Det var inte mina tankar eller mitt stöd för Kroatien som gjorde att de kvitterade i 68:e minuten. Och hur mycket jag än önskade oavgjort vid full tid och förlängning så kunde varken jag eller någon annan än spelarna och de aktiva vid planen påverka det. Inga tankar i världen från min sida kunde hjälpa England göra mål.

När det gäller klimat och miljöfrågor så är vi drygt sju miljarder människor på planen/planeten. Vad vi gör, snarare än vad vi tror eller hoppas, spelar roll. Men vissa har betydligt mer inflytande än de flesta andra. Det är företagsledare, investerare, politiker och influensers. Lite kategoriskt kan man säga att ju mer pengar och högre position i samhället, desto mer inflytande och därmed ansvar.

Ansvar för vår gemensamma framtid. Spelreglerna finns i naturen och uttolkas av vetenskapen. Naturen dömer obönhörligt, inte alltid (kanske tom sällan) rättvist enligt vår mänskliga moral och etiska riktlinjer. Och det finns inge möjlighet att överklaga eller begära VAR (video assistant referee).

Matchen slutar inte heller. Enskilda spelare får vi alla lämna planen efterhand. Och spelplanen förändras dessutom snabbare än någon gång tidigare, undantaget efter kollision med riktigt stora meteoriter. Vi har skapat situationen. Antropocen pågår och vi åker med.

/Martin

Martin Hedberg’s lecture for Klimatsvaret, Citizens Climate Lobby Sweden

7 mars 2017

Martin Hedberg

Podcast

Add comment

This episode differs somewhat from the others, as it is mainly in Swedish. It’s a recording of a talk I had for Klimatsvaret, the Swedish branch of Citizens Climate Lobby.

The talk was about Planetary radiation budget, our dependence upon the biosphere and moral in the form of equality and justice. But also briefly about Complex adaptive systems, innovations, leverage points, responsibility and feedbacks making systems resilient, or making them collapse.

I conclude that we need more of storytelling, and we need to move from ”I have…”, to ”WE have…” or ”WE can…”., That is being more inclusive and transform not only individuals or some companies, but whole societies.

After the recorded talk I give a brief introduction to CCL, Citizens Climate Lobby, how they work and their goal with the method Carbon Fee and Dividend.

If you want to know more about them please visit citizensclimatelobby.org and the Swedish branch klimatsvaret.se.

Feel no despair if you can’t follow my Swedish in this episode, the next will be in english.

/Martin

Därför omfamnar vi inte klimatet

8 december 2015

Martin Hedberg

Klimat

4 Comments

Om nu klimatet är en sådan ödesfråga, varför gör vi då inte mer åt problemen? Det är väl rätt så rationellt att lyssna på forskare och sedan agera därefter? I synnerhet när vi även har skapat organisationer och former för att göra just detta och att göra det gemensamt.

När vi är så bra på så mycket, varför tycks vi vara så kass på de riktigt stora frågorna?

Omedelbara hot istället för avlägsna. Evolutionen har förvisso medfört att vi fått en stor hjärna som kan tänka abstrakt, räkna på tid och rymd, kultur, medicin, humor, matematik, relationer, dåtid och framtid. Men ändå så präglas våra beteenden främst av att vi är skolade att reagera på omedelbara hot och stimuli. Vi är inte bara bra på att fånga pinnar och fly från ormar, nej vi är tex bra på att undvika flygolyckor. Men klimatförändringar är en eller två nivåer för mycket.
Moral. Vi blir ursinniga om vi upplever ”dålig moral”. Det kan vara någon som klubbar ihjäl en sälunge, skjuter ett lejon, förolämpar en försvarslös eller avsiktligt kraschar ett flygplan. (Men att ha ihjäl vildsvin, tonfisk, förgifta en flod med tungmetaller eller starta ett krig, det är sånt man får räkna med). Men klimatförändringar bottnar inte i dålig moral. Tvärtom, vi gör (oftast) bra saker och får klimatförändringar på köpet.
Försvar mot anklagelser och skuld.Åtgärder för att minska klimatpåverkan har under lång tid byggt på att skuldbelägga den som flyger, kör en stor bil, köper prylar, äter kött mm. Men att skuldbelägga någon leder sällan till genuin förändring. Snarare leder till att att vederbörande går i försvarsställning. Inte blir det lättare av att vi alla har koldioxid på våra händer. Vem kastar första stenen?
Bench marking. Okay jag fattar att jag gör fel. Men dels är jag inte värst, dels är mina utsläpp små i relation till alla andra/resten av världen.
Belöning. Vi tar hellre en liten vinst idag än väntar på en större vinst/undviker en katastrof i framtiden. Respektive att vi hellre undviker en liten smärta nu, än agerar för att undvika en stor smärta i framtiden.
”Uncertainty favors inaction”. När vi är osäkra så tenderar vi att fortsätta på samma sätt som vi gjort hittills. Förvisso säger forskarna att världen i framtiden inte kommer att likna vad den har varit, men de är väldigt otydliga med hur framtiden kommer att se ut.
Men en sak vet jag säkert och det är att jag snabbt får det annorlunda om jag slutar använda fossilt kol på en gång. Jag väljer därför att ”sitta mitt i båten” och fortsätter med stor sannolikhet att göra det mesta på samma sätt som jag alltid gjort.

Summa summarum: De flesta (nåja många i alla fall) förstår rent intellektuellt att vi har ett stort problem avseende klimatförändringar. Men de flesta tar inte in det emotionellt. Det stannar vid att vara något abstrakt framtida hot som främst drabbar någon annan.

Det gör att vi rullar på som vanligt. Jag tror att det i framtiden kommer att upplevas som att samhället av idag var handlingsförlamat. Trots all kunskap och alla goda intentioner så går det väldigt långsamt att göra det vi borde göra för vårt eget bästa.

Okay, men vad krävs för att det skall hända något positivt, hur får vi till en bra utveckling av våra gemensamma beteenden? Ett par viktiga saker är att:

Känslor, klimat och miljöfrågor handlar inte bara om fakta och intellekt. Rätt ”feeling” är minst lika kraftfullt för att skapa ett förändrat beteende.
Storytelling om hur ett visst agerande ger en bättre framtid.
Praktiska lösningar. Vi älskar teknik och att ta genvägar, ”Hållbarhet” löser framtida problem, men måste också vara funktionellt i det korta perspektivet.
Respekt för livet, andra människor och livet i sig.
Incitament. Ekonomi och status. Det renaste lösningarna på våra dagliga problem måste vara billigare och gärna också ha bättre status än de sämre alternativen.

Även om vi inte kommer att slippa alla problem i framtiden så går det att vända utvecklingen till något bättre, eller mindre dåligt, än det vi är på väg mot just nu. Men det kommer inte att ske av sig själv, vi måste hjälpa till och det kommer att kosta en del ansträngning och avkall på vissa särintressen. Och ja, det är det värt.

/Martin

Illustration: Globala temperaturen q3 2015 jämfört med 1951-1980. Källa: http://data.giss.nasa.gov/gistemp/maps/

PS. Den blå fläcken på norra Atlanten är inte orsakat av något väderfenomen som kompenserar uppvärmningen på andra platser. Den blå fläcken är smältvatten från Grönland! DS.

Om att ta ansvar

13 oktober 2014

Martin Hedberg

Allmänt, Klimat

52 Comments

Om att ta ansvar

Efter vår gemensamma tid på Sveriges Television så arbetade jag och John Pohlman i vårt bolag Swedish Weather and Climate Centre, bland annat med att skriva och föreläsa om väder- och klimatförändringar.

År 2009 blev vi kontaktade av de svenska grundarna till en spansk vädersajt, El Tiempo. De ville anlita John Pohlman att representera en svensk variant av den populära spanska vädersajten, samt mig att hjälpa till med produktutveckling och kvalitetsgranskning.

John Pohlman framför väderkartan (chroma key) på SVT.

Först var jag skeptisk, rätt många ville komma i kontakt med John för att nyttja hans goda namn och varumärke. Jag fungerade lite som en dörrvakt som resonerade med John innan han tackade ja eller nej. I det sammanhanget hade jag även god nytta av en god vän som arbetade med PR och varumärkesfrågor. Det var tex okay för John att göra reklam för flytvästar, choklad eller försäkringar, men inte för flygresor, spel eller alkohol.

Produkter och tjänster som innebar ansvarstagande var bra, harmlösa saker var okay men vi sade nej tack till produkter som gick stick i stäv med ansvarstagande, miljö och god moral. Jag och John sade givetvis även kategoriskt nej till annonsörer som ville utnyttja eller på något sätt göra sig lustig över oss eller vårt yrke oavsett vilken produkt det handlade om.

Chefsmeteorolog

När det kom till saken om att vara Chefsmeteorolog och varumärke åt en vädersajt så var jag givetvis mer än skeptisk. Här handlade det om Johns och min kärnverksamhet och det fanns ingen chans att svära sig fri från det publika ansvaret om själva produkten.

John Pohlman under en föreläsning om klimatförändringar.

Därtill så hade jag och John under flera år framgångsrikt föreläst om klimat- och miljöproblem. I det arbetet värnade vi vår saklighet och oberoende. Vi svalde tex inte Naturvårdsverkets informationsmaterial med hull och hår, trots att vi de skickade oss på föreläsningsturné att representera dem. Nej, vi gjorde vårt eget material baserat på egen granskning av vetenskapliga underlag. I och för sig så landade vi rätt så nära Naturvårdsverket, men det var en viktig princip för mig och John.

När det gällde sajten klart.se så blev det dubbelt problematiskt eftersom affärsmodellen byggde på att sälja utrymme för annonser. Förutom att säkerställa att väderprognoserna höll god kvalitet så ville jag undvika att vi kopplades samman med företag, produkter och varumärken som antingen ville snylta på Johns och mitt varumärke, eller vars budskap vi inte kunde ställa oss bakom.

När vi tecknade avtalet med Klart så skrev vi därför även med en paragraf som gav oss vetorätt över vilka annonsörer och varumärken som kom in. Vi hade rätt att granska och godkänna alla annonser innan de gick live på sajten. Det fungerade bra. Vi styrde upp annonsörerna och förhindrade även visning av annonser som var grafiskt fula. Lite stil och estetik kan man avkräva de som skall annonsera. 🙂

Nu kanske någon undrar hur en kommersiell sajt kunde gå med på detta. Jo dels för att det var ett krav som vi ställde, dels för att det faktiskt även stärkte sajtens egna varumärke och möjligheter att göra goda affärer. Förvisso tappade man säkerligen en del snabba pengar, men å andra sidan så byggde man desto bättre varumärke och långsiktiga framtida intäkter.

Vägval och tillväxt

Tvärtemot vad många tror så har jag och John aldrig ägt sajten. Vi har bara varit anlitade på konsultbasis. År 2012 blev jag och en tekniker från Blocket anställda av Klart för att integrera bolaget med Schibsteds andra tekniska system, sköta dagliga driften och expandera verksamheten. I och med att Klart såldes till Schibsted, och trots att jag var anställd att förvalta sajten, så minskade mitt inflytande över vilka annonsörer och annonser som exponerades på sajten.

Allt sedan starten 2009 så har sajten vuxit. Sedan 2012 har vi ökat omsättning, antal anställda och vinst med en faktor fyra. En fördubbling varje år, det är rätt bra tillväxt. Men jag är övertygad om att vi förutom det, hade haft en mer långsiktig värdetillväxt och kunnat bidra till att andra företag och samhället rört sig i en mer hållbar utveckling och tillväxt om vi själva haft högre profil inom sociala, ekonomiska och miljörelaterade frågor även de senaste åren.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå att jag inte alltid varit nöjd med vilka budskap, varumärken och produkter som exponeras. Jag finner det hela problematiskt. Men/och det sätter fingret på en punkt som säkert är öm för många. Hur gör man för att framgångsrikt påverka en organisation eller verksamhet i en riktning som man själv brinner för, men ledningen inte känner samma engagemang för?

Insikter om klimat- och miljöproblem

När det kommer till klimat- och miljöfrågor så läser jag vetenskapligt material och resonerar med tillräckligt många forskare för att inse att vi alltför snabbt rör oss i en allvarlig och felaktig riktning. Därtill är kunskapen hos beslutsfattare om vad som händer på tok för låg. Det är som om många tror att det ”gått över” eftersom det nu inte är lika stort massmedialt tryck som det var för ett par år sedan. Men situationen är etter värre idag.

Det jag kan göra åt det är att i möjligaste mån sammanfatta och illustrera den situation mänskligheten befinner sig i samt försöka kommunicera det till så många som möjligt, i synnerhet till de som har makt och fattar beslut på påverkar många andra människor.

Men hur går det ihop med att Klart trots allt visar annonser för flygresor, spel och alkohol på sajten? Nej, det gör det inte. Jag är fortfarande kritisk till urvalet av annonsörer och annonser.

Potential i marknadsmässig lösning

För att råda bot på det funderade jag för ett år sedan på en marknadsmässig lösning som skulle kunna användas som murbräcka och i alla fall knuffa annonsmarknaden i lite mer hållbar riktning. Den skulle inte göra avkall på vinstintresse och den skulle dessutom kunna användas i PR-syfte.

Vi skulle ha en spärrlinje för vilka företag som överhuvudtaget fick annonsera. Jo en sådan finns idag också, men den har samma moraliska bevekelsegrund som kvällstidningarna. Som ni förstår vill jag att vi skall vara lite mer kritiska än så.

Dels, och här fanns det innovativa, så ville jag att kostnaden som annonsörerna fick betala skulle återspegla deras hänsyn för sociala, etiska och miljömässiga frågor.

Vi skulle helt enkelt relatera bruttopriset för annonserna till ett index som mätte just hur bra företaget eller produkten var rörande sociala, etiska och miljömässigt ansvarstagande (inte helt ovanligt tex när det gäller sparande i fonder). ”Smutsiga” företag skulle alltså få betala en avgift för detta, medan ”rena” företag skulle få ett lägre pris.

I en vanlig affär rörande annonser tillkommer därefter en process av köpslående och diverse rabatter. Man kan därför diskutera hur stor effekt åtgärden verkligen skulle ha på sista raden för våra annonsörer. Men det skulle i alla fall sända en tydlig signal: Vi bryr oss i de här frågorna!

Nu frågar säkert någon om det överhuvudtaget är lagligt att ha olika prislistor till kunder beroende på deras verksamhets miljöpåverkan. Men vi kom inte ens så långt i diskussionen innan förslaget lades på is.

Vi kan inte lösa alla problem, men vi kan göra skillnad

Hur som helst. Människan sätt att hantera klimat och andra miljöfrågor gör att vi befinner oss på ett sluttande plan och det går utför. Det är sorgligt att så lite har gjorts trots all den kunskap som människan samlat på sig om hur såväl natur som våra samhällen fungerar.

Nej, det är inte ”för sent”. Fast i vissa aspekter har vi passerat punkter som hade förhindrat oåterkalleliga svåra konsekvenser. Vi kommer att få stora problem med havsnivåhöjning, försurning av hav, brist på dricksvatten, översvämningar, torka och skogsbränder mm. Nej alla kommer inte att drabbas av allt samtidigt, se det snarare som ordentliga nålstick på olika platser, något som redan har börjat och kommer att fortsätta många generationer in i framtiden.

Våra barn och vi själva, kommer att fråga oss/sig: ”Okay, du kunde inte förhindra alla problem, det kan ingen. Men givet de möjligheter du trots allt hade: Vad gjorde du för skillnad?”

Jag hoppas och tror att jag trots allt har gjort en del skillnad, främst genom att utbilda skolungdomar, allmänhet och beslutsfattare i frågor som rör klimat, extremväder och risk. Jag och John har även skrivit drygt tusen artiklar här på bloggen och tillsammans med er läsare och kommentatorer så har vi bidragit till att öka kunskapen och hålla frågorna vid liv. Bloggen har i snitt omkring 2500 besökare per dag, det är inte så illa.

Därtill söker jag fortfarande, och finner nu och då, nya vägar att dra mitt strå till stacken för att minska människans negativa påverkan på de ekosystemtjänster som vi är så beroende av, öka medvetenheten hos beslutsfattare samt förbereda och anpassa samhället till de förändringar som är oundvikliga.

Det kommer mer. 😉

/Martin Hedberg

Branden: Varför är folk med makt och resurser så initiativlösa?

9 augusti 2014

Martin Hedberg

Uncategorized

66 Comments

Nu har det gått drygt en vecka efter det att en den stora skogsbranden i Västmanland tog fart.

Jag, liksom många andra, pratar givetvis om den. Dels för att jag följer och rapporterar om vädret i media. Dels för att jag har själv skog, låt vara utanför det aktuella riskområdet i Västmanland (Jämtland). Jag bävar inför stormar, men ännu mer inför skadeinsekter och bränder.

I veckan hade jag ett möte med en representant från ett av våra större försäkringsbolag. Han uttryckte förtvivlan över att saker inte flyter på så bra som det skulle kunna göra och frågade sig vad han och hans företag skulle kunna göra för att mildra skadorna och bistå verksamheten. Det intressanta var att frågan sträckte sig utanför individens och företagets kärnverksamhet, att främst se till sitt eget bästa. Han frågade sig vad han/de kunde göra utöver vad som förväntas av dem, bara för att: 1. de har resursen, 2. det skulle kunna vara till nytta för andra.

Han var även irriterad över att många med makt förefaller vara uppenbart tafatta och initiativlösa. Om du är chef för någon resurs som skulle kunna användas när samhället krisar, varför tar du då inte initiativ och agerar? Folk i beslutande positioner sitter och väntar med hänvisning till att det inte ingår i deras arbetsuppgifter, att de inte fått en formell förfrågan eller att de inte vill göra mer än de har befogenheter till.

Vi väntar till det är helt uppenbart att vi har en kris, vi väntar till dess någon annan leder. Kruxet är att vi med den strategin förlorar värdefull tid. Krisen blir svårare att hantera, skadorna blir större och det krävs mer resurser för att hantera problemen.

Men det gäller givetvis inte alla. Det finns personer med civilkurage och initiativförmåga, men jag tror att man främst finner dem på en lägre nivå i makthierarkierna. Det är enskilda som använder sin gödselspridare som brandbil eller ringer runt till bekantas bekanta för att fråga om någon vill nyttja hens stallplatser, lediga säng eller skogsredskap.

I media och kommentarer har framkommit såväl beröm som kritik och gnäll. Men om vi skippar det senare och fokuserar på det som varit bra respektive riktigt konstruktiva lösningar, vad har vi då att lära oss?. Det handlar om dels om det som gjorts, dels om det som kan göra ännu lite bättre. Hur blir vi bättre på att ta hand och hjälpa varandra? Hur kan vi lära oss att vi som individer gör skillnad? Hur kan vi skapa en miljö där vi tänker och agerar utanför vårt formella ansvarsområde, trots att ingen (ännu) begärt det av oss? Vi kanske saknar inlevelseförmåga, framför allt på organisatoriskt nivå?

/Martin