En påtaglig möjlighet är att vi misslyckas

En påtaglig möjlighet är att vi misslyckas

Jag vet att det inte är så uppskattat att tala om eller eller höra någon resonera i banor av misslyckande, men vi behöver ha med det i beräkningarna. Som en i alla fall inte otänkbar option till alla lyckade framtidsscenarier. Vad innebär det?

Jag tänker på klimat, biodiversitet och upplevd välfärd och annat som vi, mer eller mindre ovetande, stresstestar IRL. Vi fortsätter att göra på fel sätt, systemet är fortfarande självförstärkande åt fel håll, det premierar beteenden som under viss tid gynnar delsystem, men missgynnar helheten.

Visst skall vi peppa varandra till att tänka och tro att vi, om vi bara lägger manken till, kommer att fixa klimat-, biodiversitet-, fattigdom- och andra kriser. Bin och insekter återhämtar sig, glaciärerna slutar smälta och fattiga och förtryckta får rätt till ett värdigt liv. Allt vi behöver göra är att tänka lite oftare på miljön, köpa saker och tjänster som någon printat ett grönt löv på och dra ur mobilladdaren ur kontakten när den inte används.

Nä, det senaste exemplet är gammalt, nu kan man installera relästyrda strömställare och fjärrstyra alla elförbrukare i sitt hem via mobilen när man sitter i kön på Essingeleden i sin självkörande bil. Men man kan inte ha oändlig tillväxt när resurserna är ändliga, ”trickle-down” fungerar inte och BNP är ett ofullständigt, kanske till och med riktigt uselt, mått på framgång.

Så om inte någon entreprenör eller multinationellt företag inom snar framtid hittar på en apparat eller app som neutraliserar vår övergödning, försurning av hav, spridning av mikroplaster, utsläpp av tungmetaller och påspädning av såväl växthusgaser som läkemedelsrester och kemiska föreningar till den biosfär som kämpar med näbbar och klor för att hänga med i den geologiska explosion som just nu pågår, ja då får vi väl se vad vi kan göra av resterna.

Eller se vad resterna kan göra för oss. Och tugga i oss att man inte leker ostraffat med naturlagar och komplexa system.

Människans framgångsfaktorer, tex tillväxt, innebär positiv (dvs självförstärkande) återkoppling på sågandet av den gren vi sitter på, och är totalt beroende av. Jag har inget problem med tillväxt av virtuella saker som troféer i ett TV-spel, likes på sociala media eller till och med nollor på ett bankkonto. (Det skapar iof inflation som i värsta fall, när man är beroende av det virtuella systemet, leder till kollaps.) Men när tillväxten sker på bekostnad av de livsuppehållande naturliga systemen, då är vi riktigt illa ute. Och när tillväxten inte bara skapar upplevda orättvisor och avundsjuka utan faktiska och fysiska barriärer och poverty traps som skapar lidande, då är den kultur vi lever i illa ute.

Jag upplever att många gör mycket, men att vi som samhälle ändå inte förmår tänka ut vad som krävs för att lösa den Gordiska knuten i vars andra ände det sitter en snara lindad runt vår hals. Jag utesluter inte att det finns individer eller grupper som har klurat ut det, men vårt system, etablissemanget, har inte de återkopplingarna som gör att långsiktiga lösningar trumfar kortsiktighet och urlakning av resiliens.

Det finns så mycket kunskap, har skrivits och pratas så mycket som vårt predikament, men ändå fortsätter vi i huvudsak i samma riktning som tidigare. ”Limits to growth” visade med all önskvärd tydlighet att det vi håller på med fungerar en tid, men att delar till slut kommer att kollapsa. Och genom kaskader och återkopplingar är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad, när eller hur det sker.

Donella Meadows visade på olika konceptuella systemnivåer och var man kan hitta hävstångseffekter om man vill förändra systemen. Men kraftfulla verktyg kan givetvis användas för att uppnå olika målsättningar, de måste användas med rätt intentioner och vem skall bedöma vad som är rätt? Människans kunskap kring klimat och biodiversitet är enorm. Ändå inte bara fortsätter utsläpp och tex skogsskövling, de ökar.

Frances Westley, som jag talade med igår, menar att i princip all systemförändring har baksidor. Hur goda intentioner man än har så kan man förvänta sig att det kommer att dyka upp minst en icke önskvärd bieffekt. Det medför inte att man skall låta bli att sträva efter att förbättra systemen, men man skall undvika att korka upp champagnen så fort man ser önskvärda resultat.

Många kanske inte ser problemen eftersom de är så tydliga. Det blir då lättare att välja en lagom svår lösning på ett lagom svårt problem och låta det vara styrande för hur man hanterar den stora krisen. Om man håller sig inom det befintliga paradigmet och systemet så minskar man ju också risken för oönskade bieffekter.

Att misslyckas, i smått eller stort, förefaller bli ett alltmer realistiskt alternativ. Härom dagen lyssnade jag till en forskare som menade att vi borde provocera fram, tidigarelägga, kollapsen. Detta för att undvika att den blir monumentalt stor, hellre en begränsad kollaps nu, än en stor i framtiden. Hans idé kanske kan beskrivas som att hellre haverera Titanic dagtid utanför kusten i tempererat vatten, än mitt i natten ute till havs mot ett isberg.

I vilket fall som helst behöver man kunna samarbeta, navigera, simma och ro. Det kräver förberedelser och övning. Man behöver förmodligen tänka utanför den varma salongens väggar och man skall inte vara berusad av champagne.

/Martin

Detta inlägg har 14 kommentarer

  1. Om man skippar alla förnekare och enbart tittar på dem som intresserar sig för allehanda lösningar till klimatförändringarna, så finns det en väldigt stor del där ute som stör sig vådligt över allt som de upplever som negativt och pessimistiskt. Dessa ser ofta Elon Musk som någon slags gud, som erbjuder alla ”enkla” och positiva lösningar vi behöver. Det finns mycket att säga om honom men hans grunder är fatalistiska, han har redan gett upp den här planeten och vill som ersättning erbjuda mer eller mindre fantasifyllda visioner om framtiden. Hans visioner kräver tillväxt oavsett om det gäller hyperloop, raketerna eller bilarna. Inget av det han ägnar sig åt är egentligen något nytt.

    Trots det, så tillskrivs han ofta fantasifyllt höga uppskattningar av sin intelligensnivå, vilket gjorde att jag nyligen ramlade in på en snart tio år gammal artikel om Joan Pick:
    https://www.mamensa.org/2008/11/13/the-mensan-woman-with-a-tiny-carbon-footprint/
    Hur många vill ha Joan’s livsstil?

    Nästa vecka ska SpaceX skicka upp en Tesla i rymden via Falcon Heavy för att Elon gillar tanken på att den kan bli hittad av utomjordingar om ett okänt antal miljoner år:
    https://twitter.com/elonmusk/status/937041986304983040
    Hur många vill ha Elon’s livsstil?

    Vem är lyckligast? Vem är smartast? IQ har föga betydelse, vi är alla är en del av naturen och de som försöker fjärma sig från den, är fel ute.

    1. Hmm, vad är bra? Första raden var ok, vid andra suckade jag och vid tredje ville jag sluta läsa.
      Avslutande raden var att alla förutsättningar finns för att lyckas. I Sverige får man förmoda?
      Vi borde dra ner våra utsläpp med ~75% till 2025 och vara helt koldioxidneutrala ~2035 om man räknar bort framtida ej uppfunna tekniker för att skapa negativa utsläpp.

      Generaldirektörerna hoppar inte bara över rön från Paris, utan även hela världen i övrigt? Enda land som slår Sverige i rena energikällor är Norge. Norge ligger däremot sjua i världen för utsläpp utomlands, vilket de inte behöver bry sig om när det gäller överenskommelsen i Paris, av någon underlig anledning.

      Enligt EIA’s senaste prognos kommer fossilbränslen att öka fram mot 2020. EIA brukar inte vara pricksäkra i sina prognoser men om man tittar på vad Ryssar, Kineser, Amerikaner och våra grannar i Norge, håller på med just nu inom den branschen, så får man nog säga att IEA’s senaste prognos är trovärdig. Tyvärr.
      https://image.ibb.co/nPS616/Liquid_Fuels_chart.png
      Oljan stod för 37,7% av energikonsumtionen globalt enligt WBA’s senaste sammanfattning (EIA 2014).
      http://www.worldbioenergy.org/uploads/WBA GBS 2017_hq.pdf

      Tittar man på enbart USA och fossilbilar (EIA), så ser man att deras prognos har en föga tilltalande kurva vid en hög tillväxt.
      https://image.ibb.co/er7Zom/chart.png

      Men oavsett hur de fått till avslutningen på den kurvan hos EIA, så kan man ganska lugnt påstå att om Västvärlden fortsätter sin tillväxtjakt med hjälp av gamla tekniker, så kommer uppvärmningen gå fortare framöver. Som om det inte räckte med det vi redan har.
      https://image.ibb.co/hVBK4R/GISS_Global_cf_1880_1900.jpg
      Det värsta är att över 90% går ner i haven:
      https://phys.org/news/2018-01-warmest-year-global-ocean.html

      Var går bristningsgränsen?

  2. Ditt val av språk är förbryllande-eller avslöjande!
    Man brukar tala om risk när det gäller negativa utfall och möjlighet för positiva.
    Vi utmanar naturen den dag vi flyttade ut ur grottan. På den vägen är det och vi utmanar dagligen den naturliga nedbrytningen av det vi bygger upp.

    1. Avslöjad! 😉 Jag brukar väga varje ord noggrant, men den slank med. Jag kände det när den väl var postad, och då var det för sent att justera.

      Bakgrunden är att jag hade tänkt mig en rubrik i stil med ”En inte otänkbar möjlighet…” vilket då hade grupperat den med alla andra scenarier, även de lite gladare.

      1. Ignorera rubrik och läsa artikel, ger ofta större insikt.
        En positiv återkoppling kan vara en risk och en negativ återkoppling det motsatta, en möjlighet. 😉

        Skillnaden mellan ett lite gladare scenario och en kollaps handlar mer om tidsperspektivet. Hur glatt är det?

  3. +2°C och regn.
    Kom av en händelse att tänka på minmitemperaturen för Götaland som nyligen firade 100år.
    -38,5°C i Lommaryd, Småland den 13-14 Januari 1918.

      1. Nähä. 😀
        Jag försökte inte påvisa det du påstår, bara att alla köldrekord för Götaland är gamla. Fyller ut med resten, temperatur och årtal:
        Götaland
        Januari -38,5 1918
        Februari -38,3 1966
        Mars -37,0 1888
        April -25,5 1942
        Maj -12 1917
        Juni -7,5 1907
        Juli -3,5 1902
        Augusti -5,5 1899
        September -10 1902
        Oktober -20 1925
        November -27 1901
        December -35 1915

    1. Kontrasterna är stora i Sverige ibland. Vintern finns en bit norrut. Här i Ångermanland är det en rejält hård vinter, hårdaste på väldigt länge. Vi är fullständigt dränkta i snö, över en meters snödjup.. Och när inte snön vräker ner så är det tvåsiffriga minusgrader. Kan inte minnas senast vi hade så här mycket snö, aldrig hänt på 2000 talet iaf.

      1. Jo, det är avlångt. 🙂
        Har mest haft blöta den här vintern men fick en halvmeter snö inatt/idag och har inte gjort annat än skottat snö under dagen. I slutet av November 2010 hade vi en meter här och en station en bit bort var snörikast i landet just då med 79 cm. 2015 klippte jag gräset den 22:a December. Det svänger bra här nere.

  4. Enligt SOM så var bara 49% av Svenskarna oroliga för klimatförändringar.
    Borde ligga på ca 94%, är resten är alltför kaxiga?

    I Kapstaden så tror man sig nu ha fått bukt med sina vattenransoneringar trots att nivån i dammarna nu är ännu lägre än de två tidigare åren.
    http://www.capetown.gov.za/Media-and-news/Water%20usage%20reaches%20record%20low%20%E2%80%93%20let's%20see%20how%20low%20we%20can%20go
    Efter den notisen kom ett par andra, en där man fått sabotage av en vattenledning och en där man påpekade att folk inte skulle bunkra sina 50 liter per dag, eftersom det motverkar det gemensamma målet.

    Här en nylig artikel via BBC där man listar elva städer till.
    http://www.bbc.com/news/world-42982959
    De där städerna har ca 120 miljoner människor.

    En video från i höstas som tydligt visar hur vattenfrågan hanterats.
    https://youtu.be/qpGi8R_Xbdo
    De som jobbat med vattenfrågor där nere verkar ha varit betydligt mer oroliga än många andra och som Michael Muller säger mot slutet, så är det farligt att vara alltför kaxig.

Kommentera

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: