Tag - resiliens

Biologiska mångfaldens dag 22 maj

Idag är det biologiska mångfaldens dag. Det borde vara det varje dag. Människan har utvecklats på ett unikt sätt i en unik period. Och transformerat i stort sett varje grop och livsnerv på planeten. Vi kallar det utveckling. Ibland hör man folk säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick brist på stenar.”. Till det har jag tre kommentarer: 1. Stenåldern borde kallas ”Träåldern”, men det är bara verktygen av sten som finns kvar. 2. Vi är vansinnigt mycket mer beroende av sten idag än man var på ”stenåldern”. 3. Idag, precis som då, är vi väldigt beroende av livskraftiga ekosystem, växt- och djurarter.

Vår fossila värld har fått hybris, förmodligen för att den är så bra på att skyffla sten, och inser inte hur totalt beroende vi är av fungerande ekosystem. Utan biologisk mångfald och resilienta ekosystem, inget civiliserat samhälle.

Trots all kunskap vi besitter så beter vi oss på sätt som medför att växt- och djurarter utrotas i en takt som bara skådats på planeten fem gånger tidigare. -Den senaste då de extremt livskraftiga dinosaurerna och många andra arter dog ut. Då ramlade en asteroid ner på jorden, -nu är det vi människor som sakta men säkert eroderar det intrikata system av liv som genom komplexa återkopplingar upprätthåller sig själv och som även möjliggör våra liv.

Sett till våra dagliga liv kan det tyckas gå långsamt, men geologiskt sett är vi i inledningen av en explosion av kaskadeffekter som utrotar liv, men all önskvärd tydlighet illustrerad av IPBES-rapporten för ett par veckor sedan, och hotar vår egen civilisation. Utdöendet är på väg att bli normaliserat. Det är vi som är orsaken. Just den biten, och den är stor, kan inte kategoriseras som intelligent. Vi behöver se verkligheten och ändra inrikting på oss själva. Det kommer inte att vara enkelt, men det är bara att gilla läget. Det är nämligen inte vi som sätter spelreglerna, vi kan inte förhandla med naturen.

Idag 22 maj är det Biologiska mångfaldens dag, instiftad av FN. Den lyftes i Sverige 2017 på initiativ av Rebecka Le Moine och Erik Hansson. Läs mer på Biologiska mångfaldens dags hemsida.

Och hur kan det komma sig att det inte är olagligt att bidra till utrotningen av växt- och djurarter? Vilka steg behöver vi människor ta för att förhindra artutrotningen? Läs Rebecka Le Moines debattartikel om ekocidlagstiftning på AktuellHållbarhet.

/Martin

Vad kan vi enas om kring problem med klimatförändringar?

Jag fick igår en fråga om vad mänskligheten skall göra för att hantera klimatproblemen. Jag tänkte det kunde vara värt att utveckla mitt svar i en egen artikel.

Så vad skall vi göra? Ja, förutom såna självklara saker som att låta merparten av de kända fossila koltillgångarna vara kvar i marken samt återplantera skogar (riktiga skogar, inte monokulturer) på marken, så kanske vi kan börja med att ifrågasätta vårt nuvarande paradigm.

Vi behöver släppa den antropocentriska världsbilden, dvs att världen, naturen, atmosfären, liv… finns till för vår skull. Att allt är till för oss att nyttja. Detta extremt egoistiska synsättet i kombination med våra fantastiska förmågor att ”förvalta” och dominera i princip vad som helst, gör att vi nu lever i det sjätte massutrotningen.

”Miljölagar” är inte på något sätt skrivna för att värna om miljön. De är till för att reglera vem och hur vi (människan) får utnyttja miljön. Allt handlar om att människan står i centrum och resten av världen, från mineraler tusentals meter ner i berggrunden till allt levande i haven, på marken och i luften, till och med andra planeter, kan förvaltas för att göra livet lite behagligare för de som har makten över systemet här och nu.

Jag menar INTE att vi behöver värna om allt liv eller be om ursäkt för att vi förändrar världen. Bara det att vi behöver inse att vi, liksom förmodligen alla andra livsformer, sätter oss själva i centrum och ser världen som ett smörgåsbord som finns till för vår skull.

Men skillnaden mellan människan och myror, mykorrhiza och makrill är att vi har självförtroende, förmåga och resurser att ta vad vi vill ha, dominera och förändra allt -överallt. Snabbt, ofta oåterkalleligt och utan att den som njuter av sötman behöver lida av vare sig skuld eller bieffekter.

Denna förmåga bör komma med en stor varningstext som tvingar oss att inse det som alla som läst Bamse och Pippi redan vet, nämligen att: ”om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll”. Även de som följer Spindelmannen vet att ”With great power comes great responsibility.”. Samma citat återfinns även hos Voltaire och i andra kulturer, religioner och epoker.

Men även om vi känner ansvar så är vi starkare och har mer makt och inflytande än vi känner ansvar. Återkopplingarna, kortsiktigheten och bristen på systemförståelse och ansvar för medmänniskor gör att vi stressar och urholkar livsuppehållande system på planeten. Sett till våra dagliga liv och vår närmiljö så går det långsamt, men geologiskt och ekologiskt är det en explosion.

Lägg därtill teknikoptimism och tilltro till att ”Marknaden” på något magiskt sätt kommer att lösa eventuella problem (återigen sett ur människans perspektiv) som dyker upp. Men i den mån Marknaden är ett komplext system så ser den till sitt eget bästa ur det korta perspektiv som präglar just Marknaden. Man kan tycka att Marknaden borde förstå att den behöver Människan för att frodas, men det inser den lika lite som cancercellen som tar livet av sin värd.

Visst gör vi människor bra saker gentemot varandra. Vi har lyckats minska barnadödligheten, vi mättar allt fler munnar, allt fler kan läsa och skriva, vi botar sjukdomar, demokratier ersätter diktaturer och livslängden ökar. Jag har sett, läst och samtalat med Rosling (som för övrigt gav mig i feedback efter ett föredrag att han uppskattade att jag beskrev världen som den är, utan värderingar, ideologi eller agenda.)

Men vår framgång inom vissa, eller ens väldigt många, områden kan inte tas för intäkt för att vi inte gör fel inom andra, mycket väsentliga, områden. Eller på andra tidsskalor än här och nu.

Ett grundläggande problem i dagens samhälle är att det är för mycket Jag och för lite Vi. Samhället hyllar inte bara individualismen, det kan vara okay, men berättelsen om att ”du kan bli vad du vill” skapar en kultur där ett av de yttersta målen är att maximera den egna lyckan och egna framgången. Inte att fråga sig vad jag kan göra för att samhället, systemet jag verkar i och kommande generation skall få det bättre.

Bilder och berättelser på sociala media är ofta ett uttryck för detta: ”Titta vad härligt jag har det på min exotiska plats och situation”. Och visst är det roligare att visa upp ett solbränt leende och ett par svindyra solglasögon från ett Jeepsafari i Sydafrika än att stimulera andra till att ta ansvar för sina medmänniskor. Det första vittnar om framgång, som det definieras idag, det senare betraktas som pretentiöst.

En annan sida i flödet på sociala media är snuttifiering, lösryckta argument och påhopp. Återigen ovilja att se sammanhang och skapa förståelse. Kan jag inte föra fram vettiga argument så kan jag alltid sabba och smutskasta någons annans samtal eller insikter. Framgång i systemet handlar om att synas, inte om att hjälpa varandra eller systemet.

Egentligen självklara systemvillkor för framgång tillämpas inte på global nivå. DNS, Det Naturliga Stegets, systemvillkor lyder:

  • Förhindra koncentrationsökning av ämnen från berggrunden i naturen.
  • Förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
  • Inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder.
  • Inte hindra människor att tillgodose sina behov

Bryter man mot dessa så kommer man, förr eller senare, att oåterkalleligen förändra systemet. Det handlar inte om huruvida man har för avsikt att göra det eller att det är ett problem att just vi människor gör det. Om ekorrar kunde göra detta på stor skala så skulle även de förändra systemet. Till och med intellektuellt extremt lågt stående livsformer kan förändra systemet. Tex bakterier som förändrade klimat och sina egna livsbetingelser för 2-3 miljarder år sedan. Jämfört med oss människor tog det dem dock längre tid och de fattade inte vad de höll på med.

Det leder mig in på Donella Meadows systeminsikter och hur man kan förändra system. System består av reservoarer, flöden av energi och information samt återkopplingar. Komplexa system har medvetenhet om sig själv (ehuru inte total insikt) samt förmåga till urval och att förändra sig självt.

De flesta system vi ser omkring oss är stabila, dvs deras funktion och ”karaktär” förändras inte. De är inte oföränderliga, de modifieras, men deras ”personlighet” kvarstår. Det kan vara en skog, ett statsskick (såväl demokratier som diktaturer är förhållandevis stabila, på var sin kant), en individs immunsystem, ett företag, klimatet osv.

Men om man ändrar tillräckligt mycket på vissa saker i systemet, vare sig det är reservoarerna (tex ett företags likviditet, makten hos en ledare, pH-värdet i en sjö eller mängden växthusgaser i atmosfären) eller återkopplingarna, så förändras till slut systemet så mycket att det får en annan karaktär/personlighet. Det skiftar till en annan regim. Flöden och återkopplingar förändras.

Den nya situationen, regimen, kan vara minst lika stabil som den tidigare och möjligheten att återfå det gamla systemet kan ha gått förlorad. Inte sällan måste man ”överkompensera” för att komma tillbaka, eller tom ”ta en annan väg” för att återfå den tidigare situationen och återkopplingarna. Om det går alls.

I de flesta fall är det rådande systemet ganska nöjt med hur systemet ser ut, men i vissa fall vill man förändra systemen till en annan regim. Donella Meadows identifierade olika metoder för att förändra systemen och var man får bäst utväxling på sin insats. Hon kallade det för ”Leverage points”. I en artikel som återfinns på en hemsida efter henne kan man läsa var man kan/bör gå in i systemen om man förändra dem:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM (in increasing order of effectiveness):
12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Ju lägre nummer, desto större utväxling på en given insats. Men/och det blir också abstraktare. För att återknyta till rubriken och inledningen av den här artikeln så vill jag belysa punkt nummer 3. The goals of the system. Vad är målet/målen med/i det paradigm vi lever i?

Som jag skrev inledningsvis så handlar den västerländska kulturen och efterkrigstidens paradigm om individens lycka, möjligheter och ”framgång”. Det handlar om att ackumulera kapital, tillgångar och status. Det senare får man genom andra människors beundran. Ju fler människor som beundrar dig, desto mer framgångsrik är du. Du har lyckats.

När många strävar efter detta så rör vi oss oundvikligen till den punkt där vi är idag och systemet blir alltmer ohållbart. Snart kommer systemet att förändras. Inte för att vi medvetet har valt det utan för att vi har brutit mot tillräckligt många systemvillkor tillräckligt länge. DN hade häromdagen en artikel om hur stora delar av Östersjön är död. Det var ingen som ville det och trots att forskare varnat för det under lång tid så …bara blev det så här. Accelererande bränder, artutrotning, bakterieresistens, havsnivåhöjning, havens försurning… Listan med problem kan göras lång och vi borde ändra kurs. Men hur? Meadows lista ger del av svaren. Och insikten om att vi måste lyfta oss mins en nivå ovanför den där vi observerar problemen.

Punkterna 12-5, dvs konstanter, reservoarer, återkopplingar osv är bra och behöver adresseras. Tex skatter och avgifter på fossil energi, lyxkonsumtion mm. Subventionera bra saker. Bättre information och relevanta underlag för beslutsfattare. Lagar och förordningar. mm. Det här är saker som är ganska enkla att komma åt, men det tar tid innan man når resultat. Om man alls kommer hela vägen fram. Men ju lägre nummer, desto bättre. 6, 5 och 4 är riktigt bra och skall inte förringas. Men om man verkligen vill åstadkomma saker så skall man titta djupt i listan.

Jag vill belysa punkt nummer 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. Om vi inte är nöjda, eller ser problem som vi behöver lösa, som relaterar till Målet med systemet, så kan det vara värdefullt att förstå ur vilket mindset, vilken filosofi, som målen uppstod.

Om vi vill förstå hur vi skall förflytta oss från något som är kortsiktigt bra för ett fåtal (dvs rika människor som lever just nu) till något som är långsiktigt bra för många så tror jag att det är på den här nivån, från 4 till 1, som vi behöver lägga betydligt mer kraft. Dels för att förstå var vi är idag och varför vi är här. Dels för att få insikt om hur vi skall förändra systemen.

Och om vi inte kan enas om vart vi bör röra oss (vad som är långsiktigt bra, eller om det ens är ett bra mål) så kan vi förmodligen samlas kring vilka faror och fallgropar vi skall undvika. Just nu accelererar vi utför ett sluttande plan. Det är önskvärt att göra något annat.

Vi behöver skapa berättelser, engagemang och strukturer som får oss människor att hitta ett bra sluttande plan (återkopplingar) som återskapar och stärker ekosystem, resiliens och tillit i en värld som om ingen ny kurs tas ut blir allt mer instabil.

/Martin

En påtaglig möjlighet är att vi misslyckas

Jag vet att det inte är så uppskattat att tala om eller eller höra någon resonera i banor av misslyckande, men vi behöver ha med det i beräkningarna. Som en i alla fall inte otänkbar option till alla lyckade framtidsscenarier. Vad innebär det?

Jag tänker på klimat, biodiversitet och upplevd välfärd och annat som vi, mer eller mindre ovetande, stresstestar IRL. Vi fortsätter att göra på fel sätt, systemet är fortfarande självförstärkande åt fel håll, det premierar beteenden som under viss tid gynnar delsystem, men missgynnar helheten.

Visst skall vi peppa varandra till att tänka och tro att vi, om vi bara lägger manken till, kommer att fixa klimat-, biodiversitet-, fattigdom- och andra kriser. Bin och insekter återhämtar sig, glaciärerna slutar smälta och fattiga och förtryckta får rätt till ett värdigt liv. Allt vi behöver göra är att tänka lite oftare på miljön, köpa saker och tjänster som någon printat ett grönt löv på och dra ur mobilladdaren ur kontakten när den inte används.

Nä, det senaste exemplet är gammalt, nu kan man installera relästyrda strömställare och fjärrstyra alla elförbrukare i sitt hem via mobilen när man sitter i kön på Essingeleden i sin självkörande bil. Men man kan inte ha oändlig tillväxt när resurserna är ändliga, ”trickle-down” fungerar inte och BNP är ett ofullständigt, kanske till och med riktigt uselt, mått på framgång.

Så om inte någon entreprenör eller multinationellt företag inom snar framtid hittar på en apparat eller app som neutraliserar vår övergödning, försurning av hav, spridning av mikroplaster, utsläpp av tungmetaller och påspädning av såväl växthusgaser som läkemedelsrester och kemiska föreningar till den biosfär som kämpar med näbbar och klor för att hänga med i den geologiska explosion som just nu pågår, ja då får vi väl se vad vi kan göra av resterna.

Eller se vad resterna kan göra för oss. Och tugga i oss att man inte leker ostraffat med naturlagar och komplexa system.

Människans framgångsfaktorer, tex tillväxt, innebär positiv (dvs självförstärkande) återkoppling på sågandet av den gren vi sitter på, och är totalt beroende av. Jag har inget problem med tillväxt av virtuella saker som troféer i ett TV-spel, likes på sociala media eller till och med nollor på ett bankkonto. (Det skapar iof inflation som i värsta fall, när man är beroende av det virtuella systemet, leder till kollaps.) Men när tillväxten sker på bekostnad av de livsuppehållande naturliga systemen, då är vi riktigt illa ute. Och när tillväxten inte bara skapar upplevda orättvisor och avundsjuka utan faktiska och fysiska barriärer och poverty traps som skapar lidande, då är den kultur vi lever i illa ute.

Jag upplever att många gör mycket, men att vi som samhälle ändå inte förmår tänka ut vad som krävs för att lösa den Gordiska knuten i vars andra ände det sitter en snara lindad runt vår hals. Jag utesluter inte att det finns individer eller grupper som har klurat ut det, men vårt system, etablissemanget, har inte de återkopplingarna som gör att långsiktiga lösningar trumfar kortsiktighet och urlakning av resiliens.

Det finns så mycket kunskap, har skrivits och pratas så mycket som vårt predikament, men ändå fortsätter vi i huvudsak i samma riktning som tidigare. ”Limits to growth” visade med all önskvärd tydlighet att det vi håller på med fungerar en tid, men att delar till slut kommer att kollapsa. Och genom kaskader och återkopplingar är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad, när eller hur det sker.

Donella Meadows visade på olika konceptuella systemnivåer och var man kan hitta hävstångseffekter om man vill förändra systemen. Men kraftfulla verktyg kan givetvis användas för att uppnå olika målsättningar, de måste användas med rätt intentioner och vem skall bedöma vad som är rätt? Människans kunskap kring klimat och biodiversitet är enorm. Ändå inte bara fortsätter utsläpp och tex skogsskövling, de ökar.

Frances Westley, som jag talade med igår, menar att i princip all systemförändring har baksidor. Hur goda intentioner man än har så kan man förvänta sig att det kommer att dyka upp minst en icke önskvärd bieffekt. Det medför inte att man skall låta bli att sträva efter att förbättra systemen, men man skall undvika att korka upp champagnen så fort man ser önskvärda resultat.

Många kanske inte ser problemen eftersom de är så tydliga. Det blir då lättare att välja en lagom svår lösning på ett lagom svårt problem och låta det vara styrande för hur man hanterar den stora krisen. Om man håller sig inom det befintliga paradigmet och systemet så minskar man ju också risken för oönskade bieffekter.

Att misslyckas, i smått eller stort, förefaller bli ett alltmer realistiskt alternativ. Härom dagen lyssnade jag till en forskare som menade att vi borde provocera fram, tidigarelägga, kollapsen. Detta för att undvika att den blir monumentalt stor, hellre en begränsad kollaps nu, än en stor i framtiden. Hans idé kanske kan beskrivas som att hellre haverera Titanic dagtid utanför kusten i tempererat vatten, än mitt i natten ute till havs mot ett isberg.

I vilket fall som helst behöver man kunna samarbeta, navigera, simma och ro. Det kräver förberedelser och övning. Man behöver förmodligen tänka utanför den varma salongens väggar och man skall inte vara berusad av champagne.

/Martin

Lena Mellin vill flyga, men är ute och cyklar

I en artikel i Aftonbladet ondgör sig kolumnisten Lena Mellin över den växande trenden att avstå från att flyga. Hon förnekar inte att flyget medför miljöproblem, tvärtom, hon förtydligar dem. Men sedan snubblar hon i sitt resonemang.

Hon konstaterar att:

”Men är då svaret att vi ska sluta flyga? Det är i alla fall inte det långsiktiga svaret eftersom det skulle förändra världen till någonting som de flesta av oss inte skulle uppskatta.
Nämligen till ett ställe där man inte har tid att resa och därmed sällan få chansen att uppleva andra kulturer och miljöer eftersom man tvingas begränsa sig till att tuffa omkring i en elbil, på ett tåg eller möjligen på ett klimatsmart fartyg.”

Det här är en genant svag retorik. Om argumentet för att vi skall få flyga är att vi annars skulle byta ner oss och ”begränsa” vårt resande, borde vi då inte samtidigt se till att många fler människor, de miljarder som idag inte har möjligheten vare sig att flyga, ta tåget eller åka båt, också får möjligheten att ”uppleva andra kulturer och miljöer”?

Och argumentet för att vi skall få fortsätta skita ner planeten på andras bekostnad är att ”vi inte skulle uppskatta att inte få resa som vi vill”. Mellin illustrerar tondövhet, egoism och total brist på insikt av problemens omfattning.

Så här ligger det till: Problemen som uppkommer om vi fortsätter att utvinna och förbränna fossilt kol samt överutnyttja ekosystemen kommer oundvikligen att leda till kollaps av ekosystem samt omfattande klimatförändringar för vilka vare sig vår infrastruktur, moral eller samhällssystem har kapacitet att hantera. Vi pratar om att förändra världen. Bokstavligen.

Konsekvenserna av det är, milt uttryckt, något som samtliga tänkande varelser inte kommer att uppskatta.

Men Lena Mellin anser att vår (vi som har möjligheten) upplevelse av frihet att kunna resa vart vi vill och hur vi vill, trumfar andras lidande. Det trumfar också att vi själva kommer att drabbas av omfattande fysikaliska och ekologiska konsekvenser av vår påverkan på ekosystemen.

Det är inte bara att förneka den reella verkligheten, det är även att sätta sig själv i högsätet och säga att min upplevelse av frihet är mer värd än din rätt till livsuppehållande ekosystemtjänster. Den sortens kortsiktiga och självdestruktiva resonemang har mänskligheten haft tillräckligt av, men den frodas uppenbarligen.

Jovisst slår hon ett slag för att flyget måste ”klimatanpassas”. Men det räcker inte att ”blanda in förnybart flygbränsle” eller ens skifta helt och hållet till förnybart bränsle. Det är en rörelse i rätt riktning, men fel fokus som gör att vi inte kommer i mål med det som behöver ske.

Det samhället behöver göra är att snabbt ställa om till ett system som tillgodoser mänskliga behov (livsmedel, trygghet, sjukvård osv) utan att använda fossilt kol. Därefter kan vi börja fundera på hur vi skall bygga flygplan som tar oss till främmande kulturer och miljöer. Om vi börjar med flygplanen, och dessutom bara små steg, så kommer vi inte att leverera på det som verkligen behöver ske, nämligen att lämna en väsentlig del av det fossila kolet kvar i marken.

Och notera att Mellins resonemang inte bara är ett moraliskt moras för hur man bör behandla sina medmänniskor. Resonemanget, om det fullföljs, leder ju till att hon själv drabbas av urholkade ekosystemtjänster och klimatförändringar. Men det är klart, sett i det perspektivet är det trevligt att ha sett och upplevt andra kulturer och miljöer. För min upplevelse när jag är på den där andra platsen samt minnet av den är värt mer. Eller?

Det kan ju vara värdefullt att samtidigt passa på att sprida information om den egna kulturen och miljön så att andra (oavsett om de har möjlighet att flyga eller inte) vet vad och vem det var som bidrog till systemkollapsen.

Om dessa argument inte räcker så har jag fler. Ett är att vi, om det nu är så att vi är extremt beroende av fossilt kol för vårt välbefinnande, också är extremt sårbara. Mänskligheten förfogar nämligen inte över obegränsade resurser fossilt kol. Det är alltså inte bara så att vi inte bör släppa ut mer växthusgaser, vi kan inte göra det hur länge som helst heller.

Och behöver jag påpeka att vi i Sverige inte heller har några egna fossila resurser. Oljan köper vi från andra, främst Ryssland (40%), men också Norge, Danmark, Nigeria och Venezuela. Andelen Rysk olja har ökat under hela 2000-talet.

Och det är korrekt att Sverige är beroende av fossilt kol, främst olja. Men det man skall oroa sig över är inte hur detta påverkar möjligheterna att flyga till Spanien, Singapore eller inrikes i Sverige. Nej, men man bör skänka en tanke över hur beroendet av fossilt kol påverkar vår förmåga att producera spannmål, leverera samhällsfunktioner och skapa geopolitisk säkerhet.

Som världen och Sverige ser ut idag så kan man konstatera att om vi inte har kontinuerliga leveranser av olja så har vi inte mat på bordet eller möjlighet att transportera oss på annat sätt än med tåg, elbilar, cykel och till fots. Hur långt kommer vi som samhälle på det? Vad händer i resten av världen och hur påverkar det oss?

Det är stora och komplexa frågor utan enkla svar. Det gör att kolumnister som Lena Mellin hellre omdefinierar berättelse om vårt fossilberoendet till att handla om rätten att kunna resa till valfri plats i världen för att uppleva andra kulturer och miljöer, än att inse dess betydelse för riktigt väsentliga frågor i våra liv.

Vi har möjligheten att välja, men vad vi kan välja förändras av tidigare val vi gjort och tid som förflyter. Hittills har vi gjort val som känts skönt i stunden men som till slut leder till kollaps och misslyckande inte bara för andra utan även för oss själva. Detta trots att vi de senaste decennierna blivit serverade hyllkilometer med vetenskapligt förankrade insikter om vad som är bäst för oss. Men ”We choose to fail” som klimatforskaren Kevin Anderson uttrycker det. Lena Mellin knuffar på.

/Martin

PS. Cyklisten som faller handlöst med sin cykel heter Nicholi Rogatkin och han inte bara klarade sig, han reste sig och fullföljde tävlingen han deltog i.
Men alla klarar sig inte lika bra. Man måste ha övat, vara vältränad och ha en god portion tur. Hur väl förberett är det svenska samhället, på individ och systemnivå? DS.

Mot Svalbard

I morgon måndag reser jag till Svalbard. Mittemellan Nordnorge och Nordpolen, Grönland och Novaja Zemlja. Så här års är det mörkt, men det har just börjat ljusna något mitt på dagen. Inte så att man ser solen, den är fortfarande under horisonten, men i alla fall något som visar att ljuset är på väg tillbaka.

Jag skall träffa forskare, prata förändringar av klimat, ekosystem och geopolitik. Jag skall också förbereda en konferens och workshop kring beslutsprocesser i samband med snabba och stora förändringar av politiska landskap och klimat. Nej, det är ingen udda kombination, de har mycket gemensamt.

Nyckelord i de sammanhangen är resiliens, förmåga till anpassning och att skapa handlingsplaner för olika scenarier. Insikten att optimering kostar i flexibilitet och att få en ökad förståelse för vilka återkopplingar och ”leverage points” som leder till systemskiften.

Det här är tillämpbart på många olika områden, men har aktualiserats de senaste åren dels genom en ökad politisk turbulens, geopolitiska förändringar samt klimatförändringar som sker snabbare än de medelvärden som brukar presenteras för allmänhet och beslutsfattare.

Jag gör det här tillsammans med forskare från Stockholms Universitet, SIPRI och KTH.

/Martin

PS. En personlig anekdot till Svalbard (såväl som till Sibirien). Min morfar hette Axel Dickson. Hans farfars bror hette Oscar Dickson. Oscar Dickson (1823 – 1897) var engagerad i och medfinansiär till ett flertal av de stora expeditionerna i polarområden under 1800-talet. Främst Nordenskiöld och Nansen men även till Andrée. Dessutom lite krydda på det just denna vecka: Bea Uusma, som vigt sitt liv åt att förstå Andrées polarexpedition, kommer att vara på Svalbard och föreläsa denna vecka. DS.

Att tänka innan man tuggar

Videon Unbroken ground nedan visar på en rad goda exempel på hur man kan skapa mat på ett betydligt mer hållbart sätt än vad som till stor del sker idag. Det handlar såväl om produktion av spannmål som kött och fisk. Den är producerad tillsammans med företaget Patagonia och dess grundare Yvon Chouinard.

Vid första anblicken kan det förefalla svårt att skala upp produktionen för att mätta alla munnar, men å andra sidan så är det just såna tankar som stoppar kreativitet och framgång. Man måste försöka och en av de grundläggande insikterna är att man inte i första hand gör detta för att stilla sitt samvete. Nej, det handlar om att vi skall kunna äta mat även i framtiden.

Ekosystemtjänster betraktas av många som ”gröna idéer för engagerade”, men de är så mycket större än så, de är livsnödvändiga. Utan livskraftiga ekosystem, ingen hälsosam mat.

Nåväl, se videon och upplev kraften och potentialen i nytänkande och insikter.


/Martin

Jag har en vision

World

”Jag hörde att du skall börja på nytt jobb. Vad skall du göra?” är en fråga jag fått många gånger den senaste tiden.

När folk frågar så gör jag ett litet överslag innan jag börjar berätta: Hinner jag dra bakgrunden och i så fall den långa eller den korta, eller skall jag bara ta resultatet? Jag känner att jag helst ger lite bakgrund för att öka förståelsen för de faktiska agerandet.

Jag har en vision som jag delar med allt fler. Att göra världen lite bättre.

Det är tveklöst så att många fakta pekar på att vi rör oss i, för oss som människor och samhällen, fel riktning. Vi utarmar naturens resurser ekosystemtjänster och minskar resiliens såväl i naturen som i samhällen. Vi bygger system som förutsätter reservoarer som dock är på väg att utarmas. Vi är fartblinda av vår egen framgångssaga.

WorldVi gör bra saker, fler människor kommer ur fattigdomsfällor, barnadödlighet och svält minskar, läskunnigheten ökar, livslängden ökar, tidigare dödliga sjukdomar botas… välfärdslistan kan göras lång.

Men samtidigt så lever alltför många med antagandet, illusionen, om att naturen finns till för vår skull. De lyssnar inte på vetenskapen när den allt tydligare påvisar att vårt sätt att resonera och hantera vår omgivning inte är hållbart. Och att ”hållbart” inte bara är en fråga om moral utan i första hand handlar om våra förutsättningar att även i framtiden skapa förutsättningar att må bra.

Antaganden som genomsyrat hela civilisation, fundamentala för hur vi organiserar våra liv och samhällen, gäller inte självklart längre. Exempel på detta är stabilitet i klimatsystemen, havsnivåhöjning, tillgång till vattenreservoarer, sannolikheten och förekomst av för extremväder, kapacitet att producera livsmedel mm

Vi lever nu i Antropocene. Det är den tidsperiod när människan har blivit en global kraft, jämförbar i storlek med de krafter som i förhistorisk tid fundamentalt omformat livet på den planet som vi delar med allt känt liv före oss.

Vi har ännu bara sett början av de förändringar av klimat och ekosystemtjänster så är på väg att manifesteras. Många som resultat av systemförändringar och återkopplingar som involverar såväl oss själva som processer som ligger helt utanför vår mänskliga kontroll.

Dessa förändringar, vårt bidrag och vår kunskap om att vi är en del av dem, har skapat ett paradigmskifte. Det uppstår ett för mänskligheten helt nya spelregler om hur vi skall/måste förhålla oss till oss själva och vår omgivning och den miljö i vilken vi fattar beslut som påverkar vår framtid. Något som de flesta beslut handlar om.

Det finns sedan decennier tillbaka ett stadigt ökat medvetande om den föränderliga spelplanen vi lever på och av. Men de allra flesta av oss är fortfarande upptagna av att oss bli styrda av kortsiktiga snabba belöningar utan att reflektera över vad som sker på andra skalor, hur vi själva är del av ett större system och hur vårt agerande påverkar vår egen förmåga att anpassa oss till en föränderlig men/och delvis obekant värld.

Jag vill bidra till att göra världen lite tryggare och bättre förberedd på framtiden. Vare sig det handlar om vädret i morgon, återuppbyggnad av samhällen efter extremväder, anpassning till klimatförändringar, produktion av förnybar energi, ökad resiliens, minskad klimatpåverkan eller att stötta andra individer, organisationer eller företag som också har som vision att skapa en lite bättre värld.

/Martin Hedberg

Kan man blanda en kall sommar med global uppvärmning?

Samtidigt som vi i Sverige har haft en regnig och i vissa avseenden sval sommar så har det slagits värmerekord på många andra platser runt om på Jorden. Ändå har media inte lyckats beskriva det nyckfulla vädret i relation till de pågående klimatförändringarna.

I USA har den extrema värmen och bristen på vatten fått allt fler att fråga sig om det trots allt inte ligger något i forskarnas enträgna talande om global uppvärmning. Detta i ett land som präglas av såväl några av de mest framstående klimatforskarna som beslutsfattare som förnekar vetenskapliga resultat.

Här i Sverige har vi under flera år haft en betydligt mer öppen och ödmjuk hållning till klimatfrågorna. Men trots att det ofta poängterats att det är skillnader mellan väder och klimat så har den ”usla” svenska sommaren gjort att en och annan kanske tvivlar på att det pågår en global uppvärmning med klimatförändringar som följd. ”Det skulle ju bli varmare, hur kan det då vara så kall sommar?”.

Bild 1. Normalfördelning av temperaturavvikelser för juni-juli-augusti landmassan på norra halvklotet relativt medelvärdet mellan 1951-1981. I denna sammanställning visar det sig att 50-, 60- och 70 talet hade i stort sett samma fördelning av temperaturer (även illustrerat med svart linje). Men under 80-, 90- och 00-talet har det skett en förändring av fördelningen av temperaturer. Det som på 1950-70-talet var osannolikt varmt har nu blivit betydligt mer sannolikt. Kurvorna har också blivit mer tillplattade, det är fortfarande inte osannolikt med kalla somrar, trots att förekomsten av de varma har blivit väsentligt vanligare. Från Hansen et al 2012.

Det förefaller osannolikt att allmänheten skulle kräva minskade utsläpp av växthusgaser om man dels inte ser tydliga orsakssammanhang och dels inte upplever konsekvenserna som skrämmande nog för att vilka undvika. Det är också tydligt att vi människor tar till oss av fakta främst när vi kan verifiera dem med egna observationer, helst upplevelsebaserade.

Men kan man verkligen koppla enskilda händelser och extremväder som stormar, översvämningar, torka och värmeböljor till klimatförändringarna? Frågan har ställts många gånger i media och så gott som konsekvent har forskare och andra experter svarat något i stil med ”…man kan inte koppla en enskild händelse till klimatförändringarna…”

Men hur blir det om det dyker upp väldigt många enskilda händelser? Kan inte de kopplas till klimatförändringar? Jo de kan det, men den frågan får sällan forskaren och experten i media, för där behandlas enskilda händelser som enskilda händelser, inte som delar i ett sammanhang.

Men när man sammanställer enskilda händelser i ett sammanhang, t.ex. alla temperaturer i form av temperaturavvikelser från ett medelvärde i ett diagram (se bild 1) så framträder en tydlig förändring. Det som var osannolikt i fråga om värmeböljor på 1950-, 60- och 70-talet har nu blivit betydligt mer sannolikt!

Hela intervallet av temperaturer har skiftat till höger, dvs till det varmare. Vi har tidigare talat om att jordens medeltemperatur stiger, men här ser vi mer konkret vad det kan innebära. I diagrammet visas hur medeltemperaturen för juni-juli-augusti för norra halvklotets landmassa har varit i relation till tidigare år. Man jämför block om 11 år (t.ex. 2001-2011) med varandra. Som synes så var det relativt lika under 1951-1981, men därefter blir det varmare.

Normalfördelningskurvan kan ses som en beskrivning av sannolikheter för att sommarens temperaturer skall avvika från medelvärdet. Det som tidigare var behäftat med liten sannolikhet, t.ex. 3 grader varmare än normalt, har på 2000-talet blivit om inte vanligt så i alla fall betydligt mer sannolikt.


Bild 2. Principdiagram över normalfördelning och standardavvikelse. Från Wikipedia.

I statistiska sammanhang har man definierat begreppet standardavvikelse (σ). Den är ett mått på hur mycket de enskilda värdena i en population avviker från medelvärdet (μ). Inom +/-1 standardavvikelse finner man 68,2% av de enskilda fallen. Det kan även beskrivas som att det är 68,2% sannolikhet att ett slumpvis tal i hela mätserien faller inom en standardavvikelse.

Som synes i bild 2 så minskar sannolikheten för händelser med ökad standardavvikelse. Sannolikheten för att något skall vara över (eller under) tre standardavvikelser (3σ) i en normalfördelning är 0,13%. Dvs om klimatet hade varit normalt (i det här fallet definierat som det var under perioden 1951-1981) så skulle bara 0,13% av alla mätstationer över norra halvklotet registrera den typen av extremvärme.

Men eftersom normalfördelningen har förskjutits sedan 80-talet (se bild 1) så har det som tidigare var tänkbart men ovanligt (temperaturer över 3σ) ökat i sannolikhet från 0,13% till omkring 10% sannolikhet! Sannolikheter för värmeböljor har alltså ökat från några promille till ca tio procent.

Det är därför inte förvånande att det varit flera omfattande värmeböljor och torrperioder de senaste åren. T.ex. Europa 2003, Ryssland 2010, Mexico och södra USA 2011 samt USA 2012.

I media har anledningen till dessa värmeböljor ofta varit i form av väderförklaringar: ”blockerande högtryck…”, ”kraftig La Niña…” ”sydliga vindar” osv. Det må stämma ur ett meteorologiskt perspektiv, men anledningen till att värmeböljorna blir så kraftiga, uppträder så ofta, täcker så stora områden och varar så länge är beroende av att klimatet har förändrats. Det har blivit varmare och normalfördelningskurvan över temperaturer har förändrats.

Bild 3a och b. Det har skett en omfördelning av vad som är vanligt. De tre ytorna med blå, vit och röd färg i bild 3a är alla lika stora och representerar 33,3% av temperaturmätningarnas avvikelse från medelvärdet under juni-aug 1951-1980 för norra halvklotet. I bilden till vänster (3b) syns hur antalet varma sommardagar (rött) har ökat markant om man jämför 2001-2011 med 1951-1980. Därtill har det börjat uppträda situationer med extrem värme (mörkrött) vilket var mycket sällan förekommande tidigare. Från Hansen et al 2012.

Normalfördelningskurvan har också blivit mer ”tillplattad”. Sannolikheten för ”kallare än normalt” har förvisso minskat, men den har inte minskat lika mycket som ”mycket varmare än normalt” har ökat. Man skall därför inte vara förvånad om det dyker upp en säsong med kallare väder som t.ex. den svenska sommaren 2012.

Klimatförändringarna har hittills medfört att sannolikheten för en sommar som är kallare än normalt har minskat från 33% till ca 15%. Sannolikheten för att sommaren skall bli varmare än normalt har ökat från 33 till ca 50%. Och/men mest skrämmande av allt är att sannolikheten för extremt varma somrar har ökat från blygsamma 0,13% till storleksordningen 10%.

Vårt klimat uppvisar nu mer extremer än det gjorde för bara en generation sedan!

Ovanstående resonemang leder inte bara till slutsatsen att sannolikheten för att värmeböljor skall uppstå har ökat. Den är ett krasst konstaterande av att det redan har skett ett större antal värmeböljor, såväl som vanliga varma dagar, än för en generation sedan.

Och klimatet kommer att fortsätta att förändras i samma riktning som hittills. Det blir varmare och sannolikheten för extrem värme kommer att öka. Detta beroende på att planetens energibudget är ur balans. Planeten strålar inte ut lika mycket energi som vi tar emot. Det leder till en ackumulation av energi vilket i sin tur leder till att temperaturerna stiger.

Bli inte förvånad om det oftare än förr blir missväxt, skogsbränder och sinande vattenreservoarerna. På global skala. Det händer redan i större utsträckning än det hade gjort om det inte var för den globala uppvärmningen vi nu bevittnar. Och klimatet har inte kommit för att stanna, det fortsätter att förändras -åt det varma hållet.

/Martin

PS. Till uppvärmningen hör även att det hydrologiska kretsloppet, dvs avdunstning och nederbörd, ökar. Det betyder i korta drag att vi även kan förvänta oss att det blir torrare på en del ställen och blötare på andra. DS.

Resten av sommaren kanske blir sval?

Det är sånt här (SVD Torka hotar svenska jordbruk) och mycket mer som vi skall anpassa oss till. Ett klimat i förändring.

Jovisst hade det kunnat vara varmt i alla fall, även utan atropogen påverkan på klimatet. Det tydliga är bara att många av de konstaterade variationerna i vädret/klimatet stämmer så väl överens med modeller över framtida klimat. Det skrämmande att många saker händer tidigare än vad modellerna förutspått.

Jag talade i förra veckan med en ekonom som sitter på en hög befattning inom svenskt näringsliv. Han konstaterade raljant att ”vi kommer att anpassa oss” och att ”dyker det upp problem så kommer marknaden att lösa dem”. Det resonemanget fungerar inom avgränsade områden. Men klimatförändringarna och människans påverkan på klimatet är tyvärr större än så.

Hur skall bonden anpassa sig? Genom att använda vinterfodret eller genom att nödslakta sina djur? Det är att anpassa sig. Var det önskvärt? Nej. Var det priset han fick betala för att vi gör saker som påverkar vädret? Ja.

Den senare tidens högtryck och värme är inget bevis för antropogen klimatpåverkan. Nästa år kan bli svalare- Men trenden är given, vi kommer att få mer värmeböljor, skogsbränder, översvämningar, missväxt osv. Och det är inte bara den extra koldioxidens fel, det finns många andra faktorer. Med de har det gemensant att det är vi människor genrerar dem. Tillsammans med naturliga klimatförändringar som alltid finns i bakgrunden.