Tag - Donella Meadows

Vad kan vi enas om kring problem med klimatförändringar?

5 augusti 2018

Jag fick igår en fråga om vad mänskligheten skall göra för att hantera klimatproblemen. Jag tänkte det kunde vara värt att utveckla mitt svar i en egen artikel.

Så vad skall vi göra? Ja, förutom såna självklara saker som att låta merparten av de kända fossila koltillgångarna vara kvar i marken samt återplantera skogar (riktiga skogar, inte monokulturer) på marken, så kanske vi kan börja med att ifrågasätta vårt nuvarande paradigm.

Vi behöver släppa den antropocentriska världsbilden, dvs att världen, naturen, atmosfären, liv… finns till för vår skull. Att allt är till för oss att nyttja. Detta extremt egoistiska synsättet i kombination med våra fantastiska förmågor att ”förvalta” och dominera i princip vad som helst, gör att vi nu lever i det sjätte massutrotningen.

“Miljölagar” är inte på något sätt skrivna för att värna om miljön. De är till för att reglera vem och hur vi (människan) får utnyttja miljön. Allt handlar om att människan står i centrum och resten av världen, från mineraler tusentals meter ner i berggrunden till allt levande i haven, på marken och i luften, till och med andra planeter, kan förvaltas för att göra livet lite behagligare för de som har makten över systemet här och nu.

Jag menar INTE att vi behöver värna om allt liv eller be om ursäkt för att vi förändrar världen. Bara det att vi behöver inse att vi, liksom förmodligen alla andra livsformer, sätter oss själva i centrum och ser världen som ett smörgåsbord som finns till för vår skull.

Men skillnaden mellan människan och myror, mykorrhiza och makrill är att vi har självförtroende, förmåga och resurser att ta vad vi vill ha, dominera och förändra allt -överallt. Snabbt, ofta oåterkalleligt och utan att den som njuter av sötman behöver lida av vare sig skuld eller bieffekter.

Denna förmåga bör komma med en stor varningstext som tvingar oss att inse det som alla som läst Bamse och Pippi redan vet, nämligen att: “om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll”. Även de som följer Spindelmannen vet att “With great power comes great responsibility.”. Samma citat återfinns även hos Voltaire och i andra kulturer, religioner och epoker.

Men även om vi känner ansvar så är vi starkare och har mer makt och inflytande än vi känner ansvar. Återkopplingarna, kortsiktigheten och bristen på systemförståelse och ansvar för medmänniskor gör att vi stressar och urholkar livsuppehållande system på planeten. Sett till våra dagliga liv och vår närmiljö så går det långsamt, men geologiskt och ekologiskt är det en explosion.

Lägg därtill teknikoptimism och tilltro till att ”Marknaden” på något magiskt sätt kommer att lösa eventuella problem (återigen sett ur människans perspektiv) som dyker upp. Men i den mån Marknaden är ett komplext system så ser den till sitt eget bästa ur det korta perspektiv som präglar just Marknaden. Man kan tycka att Marknaden borde förstå att den behöver Människan för att frodas, men det inser den lika lite som cancercellen som tar livet av sin värd.

Visst gör vi människor bra saker gentemot varandra. Vi har lyckats minska barnadödligheten, vi mättar allt fler munnar, allt fler kan läsa och skriva, vi botar sjukdomar, demokratier ersätter diktaturer och livslängden ökar. Jag har sett, läst och samtalat med Rosling (som för övrigt gav mig i feedback efter ett föredrag att han uppskattade att jag beskrev världen som den är, utan värderingar, ideologi eller agenda.)

Men vår framgång inom vissa, eller ens väldigt många, områden kan inte tas för intäkt för att vi inte gör fel inom andra, mycket väsentliga, områden. Eller på andra tidsskalor än här och nu.

Ett grundläggande problem i dagens samhälle är att det är för mycket Jag och för lite Vi. Samhället hyllar inte bara individualismen, det kan vara okay, men berättelsen om att “du kan bli vad du vill” skapar en kultur där ett av de yttersta målen är att maximera den egna lyckan och egna framgången. Inte att fråga sig vad jag kan göra för att samhället, systemet jag verkar i och kommande generation skall få det bättre.

Bilder och berättelser på sociala media är ofta ett uttryck för detta: “Titta vad härligt jag har det på min exotiska plats och situation”. Och visst är det roligare att visa upp ett solbränt leende och ett par svindyra solglasögon från ett Jeepsafari i Sydafrika än att stimulera andra till att ta ansvar för sina medmänniskor. Det första vittnar om framgång, som det definieras idag, det senare betraktas som pretentiöst.

En annan sida i flödet på sociala media är snuttifiering, lösryckta argument och påhopp. Återigen ovilja att se sammanhang och skapa förståelse. Kan jag inte föra fram vettiga argument så kan jag alltid sabba och smutskasta någons annans samtal eller insikter. Framgång i systemet handlar om att synas, inte om att hjälpa varandra eller systemet.

Egentligen självklara systemvillkor för framgång tillämpas inte på global nivå. DNS, Det Naturliga Stegets, systemvillkor lyder:

Förhindra koncentrationsökning av ämnen från berggrunden i naturen.
Förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
Inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder.
Inte hindra människor att tillgodose sina behov

Bryter man mot dessa så kommer man, förr eller senare, att oåterkalleligen förändra systemet. Det handlar inte om huruvida man har för avsikt att göra det eller att det är ett problem att just vi människor gör det. Om ekorrar kunde göra detta på stor skala så skulle även de förändra systemet. Till och med intellektuellt extremt lågt stående livsformer kan förändra systemet. Tex bakterier som förändrade klimat och sina egna livsbetingelser för 2-3 miljarder år sedan. Jämfört med oss människor tog det dem dock längre tid och de fattade inte vad de höll på med.

Det leder mig in på Donella Meadows systeminsikter och hur man kan förändra system. System består av reservoarer, flöden av energi och information samt återkopplingar. Komplexa system har medvetenhet om sig själv (ehuru inte total insikt) samt förmåga till urval och att förändra sig självt.

De flesta system vi ser omkring oss är stabila, dvs deras funktion och “karaktär” förändras inte. De är inte oföränderliga, de modifieras, men deras “personlighet” kvarstår. Det kan vara en skog, ett statsskick (såväl demokratier som diktaturer är förhållandevis stabila, på var sin kant), en individs immunsystem, ett företag, klimatet osv.

Men om man ändrar tillräckligt mycket på vissa saker i systemet, vare sig det är reservoarerna (tex ett företags likviditet, makten hos en ledare, pH-värdet i en sjö eller mängden växthusgaser i atmosfären) eller återkopplingarna, så förändras till slut systemet så mycket att det får en annan karaktär/personlighet. Det skiftar till en annan regim. Flöden och återkopplingar förändras.

Den nya situationen, regimen, kan vara minst lika stabil som den tidigare och möjligheten att återfå det gamla systemet kan ha gått förlorad. Inte sällan måste man “överkompensera” för att komma tillbaka, eller tom “ta en annan väg” för att återfå den tidigare situationen och återkopplingarna. Om det går alls.

I de flesta fall är det rådande systemet ganska nöjt med hur systemet ser ut, men i vissa fall vill man förändra systemen till en annan regim. Donella Meadows identifierade olika metoder för att förändra systemen och var man får bäst utväxling på sin insats. Hon kallade det för “Leverage points“. I en artikel som återfinns på en hemsida efter henne kan man läsa var man kan/bör gå in i systemen om man förändra dem:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM (in increasing order of effectiveness):
12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Ju lägre nummer, desto större utväxling på en given insats. Men/och det blir också abstraktare. För att återknyta till rubriken och inledningen av den här artikeln så vill jag belysa punkt nummer 3. The goals of the system. Vad är målet/målen med/i det paradigm vi lever i?

Som jag skrev inledningsvis så handlar den västerländska kulturen och efterkrigstidens paradigm om individens lycka, möjligheter och “framgång”. Det handlar om att ackumulera kapital, tillgångar och status. Det senare får man genom andra människors beundran. Ju fler människor som beundrar dig, desto mer framgångsrik är du. Du har lyckats.

När många strävar efter detta så rör vi oss oundvikligen till den punkt där vi är idag och systemet blir alltmer ohållbart. Snart kommer systemet att förändras. Inte för att vi medvetet har valt det utan för att vi har brutit mot tillräckligt många systemvillkor tillräckligt länge. DN hade häromdagen en artikel om hur stora delar av Östersjön är död. Det var ingen som ville det och trots att forskare varnat för det under lång tid så …bara blev det så här. Accelererande bränder, artutrotning, bakterieresistens, havsnivåhöjning, havens försurning… Listan med problem kan göras lång och vi borde ändra kurs. Men hur? Meadows lista ger del av svaren. Och insikten om att vi måste lyfta oss mins en nivå ovanför den där vi observerar problemen.

Punkterna 12-5, dvs konstanter, reservoarer, återkopplingar osv är bra och behöver adresseras. Tex skatter och avgifter på fossil energi, lyxkonsumtion mm. Subventionera bra saker. Bättre information och relevanta underlag för beslutsfattare. Lagar och förordningar. mm. Det här är saker som är ganska enkla att komma åt, men det tar tid innan man når resultat. Om man alls kommer hela vägen fram. Men ju lägre nummer, desto bättre. 6, 5 och 4 är riktigt bra och skall inte förringas. Men om man verkligen vill åstadkomma saker så skall man titta djupt i listan.

Jag vill belysa punkt nummer 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. Om vi inte är nöjda, eller ser problem som vi behöver lösa, som relaterar till Målet med systemet, så kan det vara värdefullt att förstå ur vilket mindset, vilken filosofi, som målen uppstod.

Om vi vill förstå hur vi skall förflytta oss från något som är kortsiktigt bra för ett fåtal (dvs rika människor som lever just nu) till något som är långsiktigt bra för många så tror jag att det är på den här nivån, från 4 till 1, som vi behöver lägga betydligt mer kraft. Dels för att förstå var vi är idag och varför vi är här. Dels för att få insikt om hur vi skall förändra systemen.

Och om vi inte kan enas om vart vi bör röra oss (vad som är långsiktigt bra, eller om det ens är ett bra mål) så kan vi förmodligen samlas kring vilka faror och fallgropar vi skall undvika. Just nu accelererar vi utför ett sluttande plan. Det är önskvärt att göra något annat.

Vi behöver skapa berättelser, engagemang och strukturer som får oss människor att hitta ett bra sluttande plan (återkopplingar) som återskapar och stärker ekosystem, resiliens och tillit i en värld som om ingen ny kurs tas ut blir allt mer instabil.

/Martin

Miljölagar skyddar inte miljön, de ger oss laglig rätt att förbruka den

12 april 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

13 Comments

Vad är viktigast, människors rätt till en frisk miljö, eller människans rätt att förbruka miljö?

Jag lyssnar till en intressant podcast av Kira Allmann vid University of Oxford som intervjuar Mari Margil från USA-baserade Community Environmental Legal Defense Fund (CELDF), en juristbyrå som utifrån juridikens verktyg arbetar för att stärka naturens rättighet att existera för sin egen skull.

Jag träffade Mari för ganska precis ett år sedan då hon var i Sverige på besök. Hon blandar kunskap och envishet med visdom och ödmjukhet.

Våra juridiska system, bygger på idén om att betrakta naturen som en resurs som vi människor kan nyttja efter behag. Lagar reglerar vem av oss människor, individer, bolag eller nationer som får göra vad och hur.

Är det något fel med det? Naturen bara ligger där, varför skulle vi inte kunna ta vad vi vill? Allt vi behöver göra är att komma överens om vem som har den rätten. För det måste ju vara en av oss, för allt ägs ju av någon? Och äger man det så får man ju göra vad man vill, -så länge man inte bryter mot några lagar. Om jag vill bygga en väg genom orörd natur så frågar jag markägare och myndigheter om det går bra. Våra lagar legitimerar nyttjandet av ekosystemen såväl som resurs som soptunna.

Så vi borrar, bärgar och bryter mineraler, mat och massa. Och på vägen dit och därifrån förorenar vi vatten, förstör livsbetingelser och utrotar växt- och djurarter. Vi fiskar ut haven vilket inte bara rubbar balansen i näringskedjor och utrotar arter, det förstör även för kommande generation människor att leva med mångfald och ekosystem i balans.

Våra lagar reglerar vem, och hur, hen kan använda, förändra och förbruka naturresurser. Den som äger naturen har också rättighet att förstöra den. Men det är inte bara den mark som jag själv äger. När det kommer till utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser så ger lagen mig rätten att bidra till att förstöra ekosystem och livsbetingelser för såväl växter och djur som andra människor i andra nationer och för kommande generationer.

Är det så vi vill ha det? Det synsättet som genomsyrar dagens juridiska system och vår filosofiska syn på oss själva och våra rättigheter (och diskrepans visavi skyldigheter) leder oss i den riktningen, till de resultaten.

Paradigmskifte I grunden har vi ett så antropocentriskt perspektiv på vår omvärld att vi ofta har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Om vi inte är tillfreds med utvecklingen så är det inte hastigheten vi förbrukar och förorenar som är intressant att ifrågasätta och reglera. Nej, vi måste till ett djupare filosofiskt plan och ifrågasätta paradigmet vi lever i.

Och det är vi som härskar som behöver släppa på makten. Ungefär som när man avskaffade slaveriet eller kvinnor fick rösträtt. (Det är värt att reflektera över att människan har kunnat flyga längre än kvinnan har kunnat rösta.) Det handlade inte om att slavarna skulle få reglerad arbetstid eller sjukpension. Det handlade om att man inte kan ha slavar. Och rösträtten handlade inte om att kvinnor skulle få rösta om de var gifta eller på annat sätt var under överinseende av en man. Det handlade om att kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Att vi betraktar naturen som en ägodel leder till att den bryts ner, att skogar skövlas, fiskebestånd utrotas, luft och vatten förorenas och sist men verkligen inte minst att vi människor har blivit en geologisk kraft som förändrar hela klimatsystemet. Inte omedelbart och det är inte alla ägare som gör fel. Lika lite som att det kan ha funnits hyggliga slavägare (I doubt) eller kvinnor som inte ville rösta. Men man måste åt principen, paradigmet, för att lösa problemen.

För att förhindra, eller i alla fall begränsa, rovdriften i/på naturen så är det nödvändigt att värdesätta systemet, naturen, för dess egen skull. Ungefär på samma sätt som vi erkänner varje människas rätt till frihet och att inte vara ägd av någon annan eller varje människas rätt att rösta och fatta beslut på lika villkor, oavsett kön. (Vi har lite kvar att jobba på implementeringen av detta.)

Men det är inte helt triviala frågor att få grepp om. Man behöver komma en bit på djupet i Donella Meadows “Leverage points“, typ till punkt nummer två: “The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.” (De finns listade i en tidigare bloggartikel.)

Men det fina med de låga numren i Meadows lista över “places to intervene in a system” är att när väl tanken fått fäste så blir förändringarna av vår syn på världen väldigt självklara.

Men vi har ju miljölagar? Och i länder som Spanien, Frankrike, Portugal och Finland har man slagit fast att människan har en juridisk rättighet att ha en hälsosam miljö. I Sverige har vi Miljöbalken och på Naturvårdsverkets hemsida, står att läsa att Miljöbalken ska tillämpas så att:

människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
den biologiska mångfalden bevaras,
mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Men det räcker inte. Mari Margil menar att det är först när vi erkänner att naturen också har juridiska rättigheter som vi kan börja komma till bukt med de problem som vi staplar framför oss i samband med att vi ser på världen som vi gör idag.

Låter det konstigt? Naturen finns väl där ändå? Och hur ska skogar, djurarter, fiskebestånd och korallrev kunna stämma individer, företag eller nationer som bryter deras intressen eller förstör förutsättningar till dess överlevnad?

Men tanken är inte så konstig. Det finns andra som vi skyddar som inte heller kan ta sig till en domstol. Tex barn eller bolag. Barn har rättigheter och om någon bryter mot dem så kan man ställa den personen, företaget eller myndigheten till svars. Och samma sak gäller för bolag.

Man utser helt enkelt en representant som för barnets, bolagets eller naturens talan i den specifika frågan. Naturens rättigheter är inte konstigare än mänskliga rättigheter.

Och det finns samhällen som skapat utrymme inom juridiken för att Naturen kan ha rättigheter som kan försvaras i domstol. I tex Indien och Nya Zeeland har man fattat beslut beslut om att tilldela vissa naturfenomen status som juridisk person. Ecuador erkänner i sin konstitution att naturen har rättigheter vilket också har lett till juridiska utslag i domstolsbeslut.

Och det händer en hel del saker på det här området även i Sverige. Vill du veta mer så kan du besöka organisationen Naturens Rättigheters hemsida.

Jag har svårt att se hur vi skall klara av att leva upp till principer och mål som återfinns i tex Miljöbalken, Convention on Biological Diversity eller Parisavtalet om vi inte erkänner människans beroende av en väl fungerande natur. Och när vi har kommit till den insikten så blir nästa frågeställning varför inte naturen skulle kunna ha egna rättigheter som behöver tillgodoses. Inte bara för att det skulle gagna oss människor, utan för att det faktiskt är så.

Retoriskt stannar en del upp vid den här punkten. För om det inte gagnade oss människor, varför skulle vi då ge naturen rättigheter? Frågan är ungefär lika relevant som “Om det inte gagnar mig att släppa slavarna fria eller ge kvinnor rösträtt, varför skall vi då göra det?” Svaret på det är ju “För att det är fel att kunna äga en annan människa och för att alla människor oavsett kön, etnicitet osv, har lika rättigheter”.

När man lyssnar på Mari och andra som har ägnat dessa tankar väsentlig uppmärksamhet så väcks tanken kring att det är så att naturen faktiskt har rättigheter från början -alldeles oavsett om vi insett det eller inte.

Att det stora problemet inte är hur mycket rättigheter vi skall tilldela naturen, dvs synsättet att det är människan som har alla rättigheter och vi beslutar vilka ytterligare vi skall släppa in i klubben. Utan hur vi skall se och inse att hela systemet och dess delar har rättigheter att existera och utvecklas. Att vi är en del av det systemet och att vi behöver resonera om hur vi skall fördela rättigheter och skyldigheter inom systemet.

Jag kommer i en senare artikel presentera en av de föreläsningar jag spelade in med Mari Margil.

/Martin

PM i linje med Meadows: Förbud är effektivare än skatt

18 februari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

11 Comments

Så sent som i fredags så höll jag ett föredrag om att använda scenarier och hävstänger för att förstå och förändra världen (på NAV i Sickla). För att åstadkomma förändring använder jag resultat av Donella Meadows.

PM Nilsson skriver idag på Di ledare att “Hellre förbud än skatt” avseende bilar som drivs med fossila bränslen. Det är en rubrik och artikel som kommer att skapa debatt. PM:s slutsats har bäring på samma resultat av Meadows.

Han konstaterar att vi i Sverige är mycket glada i att införa skatter som styrmedel, men att man om man verkligen vill ha effekt så skall man hellre införa förbud.

Flera länder redan diskuterar att införa förbud mot fossila bränslen i sin fordonsflotta. Tex Indien, Frankrike, Storbritannien, Norge och Nederländerna som alla strävar efter att vara fossilfria år 2030. (När det gäller Norge så är det inte så lite skenheligt eftersom man samtidigt bryter och säljer olja och gas. Själv är man duktig, men man tjänar pengar på att skapa förutsättningarna för andra att skita ner och indirekt dessutom att skuldbelägga dem för det.)

Ja vi gör det ju även i Sverige, men lite mer diskret. Tex Stockholms Lokaltrafik, Malmö, Växjö och Jämtland/Härjedalen. Och så har vi initiativet Fossilfritt Sverige.

Målet är tydligt. Fossila bränslen hör det förgångna till. Det var en temporär lösning. Vem vill ha luftföroreningar, klimatförändringar och ett beroende av en resurs vi inte själva förfogar över och som dessutom sinar?

Oavsett vad man tycker om idén så har PM rätt i att förbud är effektivare än skatt om man vill skapa förändring. Mycket effektivare. Det skrämmer givetvis det rådande systemet vars särintressen gynnas av systemets nuvarande struktur. Därför kommer det rådande systemet att göra vad det kan för att förlöjliga, kritisera och motarbeta förslag som är/skulle vara effektiva förändrare.

Donella Meadows skrev för två decennier sedan Leverage Points: Places to Intervene in a System. Det revolutionernande var en kartläggning om var man kan gå in och styra i system om man vill åstadkomma förändring av systemet. Det är en 12-punkts lista rangordnad i ökande effektivitet:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM
(in increasing order of effectiveness)

12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Undrar man varför systemen inte förändras så kan man kolla strukturer, återkopplingar, flöden, reservoarer och mindset i Meadows lista. Vill man förstå varför de förändras, eller man själv strävar efter att förändra dem, så bör man ta hjälp av effektiva hävstänger. Det är samma lista.

Att ändra skatter förändrar systemet, men inte så effektivt.Det har möjligen ett signalvärde. Den åtgärden är listad som nr 12 i Meadows hävstångslista.

Att däremot införa ett förbud mot fossila fordon, dvs ändra spelreglerna i systemet, kommer på plats 5 på listan. Det är effektivt.

Den nyfikne studerar givetvis även de andra punkterna. Det är intressant både ur ett filosofiskt och ett politiskt/teknologiskt perspektiv. Nummer 3 och 2 är riktigt intressanta. Nummer 1 är komplex och lite svårare att greppa, vilket ligger i sakens natur.

Vi lever i intressanta tider som inte kommer att vara extrapolationer av det förgångna. Den som vill hänga med spejar inte så mycket i backspegeln som framåt och förbereder sig för förändringar som tidigare betraktades som osannolika.

/Martin

En påtaglig möjlighet är att vi misslyckas

30 januari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

14 Comments

Jag vet att det inte är så uppskattat att tala om eller eller höra någon resonera i banor av misslyckande, men vi behöver ha med det i beräkningarna. Som en i alla fall inte otänkbar option till alla lyckade framtidsscenarier. Vad innebär det?

Jag tänker på klimat, biodiversitet och upplevd välfärd och annat som vi, mer eller mindre ovetande, stresstestar IRL. Vi fortsätter att göra på fel sätt, systemet är fortfarande självförstärkande åt fel håll, det premierar beteenden som under viss tid gynnar delsystem, men missgynnar helheten.

Visst skall vi peppa varandra till att tänka och tro att vi, om vi bara lägger manken till, kommer att fixa klimat-, biodiversitet-, fattigdom- och andra kriser. Bin och insekter återhämtar sig, glaciärerna slutar smälta och fattiga och förtryckta får rätt till ett värdigt liv. Allt vi behöver göra är att tänka lite oftare på miljön, köpa saker och tjänster som någon printat ett grönt löv på och dra ur mobilladdaren ur kontakten när den inte används.

Nä, det senaste exemplet är gammalt, nu kan man installera relästyrda strömställare och fjärrstyra alla elförbrukare i sitt hem via mobilen när man sitter i kön på Essingeleden i sin självkörande bil. Men man kan inte ha oändlig tillväxt när resurserna är ändliga, “trickle-down” fungerar inte och BNP är ett ofullständigt, kanske till och med riktigt uselt, mått på framgång.

Så om inte någon entreprenör eller multinationellt företag inom snar framtid hittar på en apparat eller app som neutraliserar vår övergödning, försurning av hav, spridning av mikroplaster, utsläpp av tungmetaller och påspädning av såväl växthusgaser som läkemedelsrester och kemiska föreningar till den biosfär som kämpar med näbbar och klor för att hänga med i den geologiska explosion som just nu pågår, ja då får vi väl se vad vi kan göra av resterna.

Eller se vad resterna kan göra för oss. Och tugga i oss att man inte leker ostraffat med naturlagar och komplexa system.

Människans framgångsfaktorer, tex tillväxt, innebär positiv (dvs självförstärkande) återkoppling på sågandet av den gren vi sitter på, och är totalt beroende av. Jag har inget problem med tillväxt av virtuella saker som troféer i ett TV-spel, likes på sociala media eller till och med nollor på ett bankkonto. (Det skapar iof inflation som i värsta fall, när man är beroende av det virtuella systemet, leder till kollaps.) Men när tillväxten sker på bekostnad av de livsuppehållande naturliga systemen, då är vi riktigt illa ute. Och när tillväxten inte bara skapar upplevda orättvisor och avundsjuka utan faktiska och fysiska barriärer och poverty traps som skapar lidande, då är den kultur vi lever i illa ute.

Jag upplever att många gör mycket, men att vi som samhälle ändå inte förmår tänka ut vad som krävs för att lösa den Gordiska knuten i vars andra ände det sitter en snara lindad runt vår hals. Jag utesluter inte att det finns individer eller grupper som har klurat ut det, men vårt system, etablissemanget, har inte de återkopplingarna som gör att långsiktiga lösningar trumfar kortsiktighet och urlakning av resiliens.

Det finns så mycket kunskap, har skrivits och pratas så mycket som vårt predikament, men ändå fortsätter vi i huvudsak i samma riktning som tidigare. “Limits to growth” visade med all önskvärd tydlighet att det vi håller på med fungerar en tid, men att delar till slut kommer att kollapsa. Och genom kaskader och återkopplingar är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad, när eller hur det sker.

Donella Meadows visade på olika konceptuella systemnivåer och var man kan hitta hävstångseffekter om man vill förändra systemen. Men kraftfulla verktyg kan givetvis användas för att uppnå olika målsättningar, de måste användas med rätt intentioner och vem skall bedöma vad som är rätt? Människans kunskap kring klimat och biodiversitet är enorm. Ändå inte bara fortsätter utsläpp och tex skogsskövling, de ökar.

Frances Westley, som jag talade med igår, menar att i princip all systemförändring har baksidor. Hur goda intentioner man än har så kan man förvänta sig att det kommer att dyka upp minst en icke önskvärd bieffekt. Det medför inte att man skall låta bli att sträva efter att förbättra systemen, men man skall undvika att korka upp champagnen så fort man ser önskvärda resultat.

Många kanske inte ser problemen eftersom de är så tydliga. Det blir då lättare att välja en lagom svår lösning på ett lagom svårt problem och låta det vara styrande för hur man hanterar den stora krisen. Om man håller sig inom det befintliga paradigmet och systemet så minskar man ju också risken för oönskade bieffekter.

Att misslyckas, i smått eller stort, förefaller bli ett alltmer realistiskt alternativ. Härom dagen lyssnade jag till en forskare som menade att vi borde provocera fram, tidigarelägga, kollapsen. Detta för att undvika att den blir monumentalt stor, hellre en begränsad kollaps nu, än en stor i framtiden. Hans idé kanske kan beskrivas som att hellre haverera Titanic dagtid utanför kusten i tempererat vatten, än mitt i natten ute till havs mot ett isberg.

I vilket fall som helst behöver man kunna samarbeta, navigera, simma och ro. Det kräver förberedelser och övning. Man behöver förmodligen tänka utanför den varma salongens väggar och man skall inte vara berusad av champagne.

/Martin