Category - Allmänt

Ja, värmen skapas av att vi eldat olja, kol och naturgas

Europa, och många andra platser badar i värme. Extrem värme på många håll. Människor lider och avlider. Har det med klimatförändringar att göra frågar någon kanske sig?

Ja, detta är klimatförändringar. Detta är exakt vad man kan förvänta sig när man, precis som vi gjort, lägger till extra växthusgaser till en planets atmosfär.

Det blir varmare. Värmeböljor blir vanligare, större och håller i sig längre tid. Och det som är extremt varmt blir ännu varmare.

Välkomna till den nya världen. Det kommer inte att vara så här varje dag. Men när man gör ett medelvärde av hela konkarongen så märker man att medeltemperaturen har stigit.

Det här är början. Det kommer att fortsätta och det kommer ett bli varmare.

Det hydrologiska kretsloppet blir också intensivare. Det betyder att det blir mer torka -och mer skyfall och ihållande regn. Och snö när temperaturen är under noll.

Detta är exakt vad forskare, i decennier, har beskrivit, kommunicerat och varnat för ska inträffa.

Och mänskligheten inte reagerat på på ett adekvat sätt. Än.

/Martin

Snart lägger vi det nya normala bakom oss

Översvämningar i Tyskland, värmekupol över Kanada, bränder i Sibirien. Igen. Är det här det nya normal? Och den klassiska journalistfrågan ”Är det orsakat av klimatförändringar?”

Låt mig börja med den sista frågan. Den är nämligen felformulerad. Extremvädret vi upplever orsakas inte av klimatförändringar, extremvädret är klimatförändringar.

Jovisst, extremt väder fanns även innan vi människor började värma upp planeten, uttryckt i begreppet Global uppvärmning (vilket inte används så ofta i media längre). Men hur storleken på det extrema och hur ofta det återkommer har förändrats signifikant till följd av den globala uppvärmningen. Och det är vi människor som ligger bakom den. Helt och hållet. Framför allt genom att vi konsekvent har ökat halten växthusgaser i luften, främst koldioxid.

Så JA, det finns en tydlig länk mellan utsläpp av koldioxid (från såväl förbränning av fossilt kol som förändrad markanvändning och förbränning av biomassa) och det ökande antalet och storleken på extremt väder vi upplever.

Det är som att vädret går på steroider och det är vi som har injicerat dem.

Är det här det nya normala? Ja och nej. Det här är det vi får vid en grads uppvärmning. Men vi är i rask takt påväg mot ytterligare en, två och kanske tre graders uppvärmning. Dels för att klimatet, energibalansen till/från planeten, inte är i balans ännu. Växthuseffekten är förstärkt och Planeten ackumulerar energi. Dels för att det finns trögheter i klimatsystemet, till exempel är inte glaciärer i massbalans ännu på många hundra år. De tinar varvid mer mark exponeras vilket i sin tur gör att albedot, jordens färg, förändras vilket i sin tur gör att det blir varmare. Dessutom har vi ju på intet sätt upphört med utsläppen av växthusgaser.

Det kommer att bli ännu varmare. Så det vi upplever nu i form av ökat medeltemperatur och mer extrema väderhändelser, det är normalt bara just nu. Det kommer att vara en västanfläkt jämfört med hur det blir i framtiden.

Nuvarande klimat är statistik på nuvarande väder, inklusive det extrema. Framtidens väder och det extrema, kommer att vara ännu längre ifrån det vi genom hela vår civilisation betraktat som normalt.

De senaste drygt tiotusen åren, perioden som vi kallar Holocen, har klimatet varit förhållandevis stabilt. Vi har inte behövt reflektera över det. Men oj, ”Lilla istiden” hände ju för några hundra år sedan? Vadå, Themsen var frusen på vintern och det var missväxt i Europa? Under en riktigt istid ligger det två kilometer is över hela norra Europa. -Även på sommaren. I hundratusen år. Lilla istiden kontra en riktigt istid är som som att jämföra ett snuvigt förskolebarn i Gustavsberg med Covid-19 pandemin globalt.

Låt oss hitta fler paralleller med istider. Under en istid är jordens medeltemperatur 2 till 5 grader lägre än under Holocen (det finns olika sorters istider och grader i is-helvetet).

Nu är det drygt en grad varmare. Och inom något eller några decennium, så kan det vara två grader varmare. Typ en halv istid men åt andra hållet.

Och innan Greta, dina egna barn och kanske också du själv hunnit göra karriär, fått makt och kunnat ersätta dagens beslutsfattare med personer förmår ta med vetenskapliga insikter som funnits på bordet sedan 1960-talet samt tänka och agera långsiktigt och globalt ansvarsfullt, så kommer vi att reflektera över 2020-talet och säga att det inleddes med en pandemi, men att det parallellt med den blev uppenbart för många att de allt mer extrema väderhändelserna bara var början på väldigt omfattande förändringar. Förändringar som det varken fanns vaccin eller flockimmunitet mot.

Vad vi människor gör spelar roll. Det kan bli sämre och det kan bli bättre. När det gäller klimat och extremväder så står förhoppningarna till att få förändringarna att gå så långsamt att vi som individer, våra samhällen och naturen i stort ska kunna anpassa oss/sig. Utan kollaps. Det kommer att bli mer extremt innan det förhoppningsvis planar ut på en nivå som fortfarande är hanterbar. Det är upp till oss.

/Martin

Btw, det här är den första bloggartikeln jag skriver sedan slutet av mars. Jag hade skrivit klart allt så som du läser det här ovan. Och som en händelse så hör Dagens Eko av sig och gör en intervju om kopplingen mellan klimat och extremt väder. (Ska förmodligen sändas i P1 Luncheko idag). Jag förklarar att global uppvärmning leder till intensivare hydrologiskt kretslopp, mer fart i avdunstning och regn och att det ökar sannolikheterna för att extremt väder ska uppstå. Det är i princip samma sak som kollegan Michael Tjernström säger, men som journalister formulerar sig så tvingas Michael (så som han svarade igår i alla fall) inleda med att säga ”man kan inte koppla en enskild väderhändelse till klimatförändringarna”. Det tolkas troligen av lyssnare som att det inte har med varandra att göra. Men det det mycket väl ha. Det är bara det att vädret en dag inte är ett bevis för klimatförändringar. Men det kan mycket väl vara orsakat av globala uppvärmningen. Det är som en dopad idrottare. Hen hade kunnat vinna tävlingen även utan doping, men sannolikheten ökar med doping och rekorden blir mer extrema. Men att en idrottare vinner en tävling eller slår ett rekord är inte bevis för att hen är dopad.

Ömsom vatten ömsom is

Oskars och Cassianis SUP-tur genom Stockholms skärgård flyter på enligt plan. Det är svårt att bryta is med deras bärplan, men planen var å andra sidan snarast att bryta nya mark. Och det går bra.

Människor de möter blir inspirerande och imponerade. Först för att de är ute och paddlar i snö och drivis. Sedan än mer när de får höra om var de startade och vart de är på väg. ”Genom hela skärgården! På en bräda med paddel. I snöfall?” Cassiani svarar ”Och vi har sett havsörn arton gånger!”.

Oskar är fotograf. Första gången vi träffades var när vi seglade Nicorette över Atlanten 1997. Alla femton ombord hade sina specifika uppgifter vid sidan om att segla. Oskar filmade. Min roll var att navigera, att hitta en rutt som gjorde att vi alltid var där det blåste fördelaktigt -kort och gott mycket.

Fem dagar innan vi avseglade från New York slet jag av korsbandet i höger knä på ett träningspass. Jag, och framför allt mina föräldrar, var tveksam till om det var så lämpligt att segla, och dessutom försöka slå världsrekord, på något som med all säkerhet skulle bli allt annat än en bekväm resa. Men Oskars lugn och försäkran om att prio ett på alla expeditioner han är med på är att alla ska komma hem helskinnade övertygade mig. Jag lämnade kryckorna på bryggan. (Jo, jag fattade att ingen kan lämna några garantier om något. Men det var förtroendeingivande att förstå att jag var i sällskap med en vettig och rationell kamrat med hög riskmedvetenhet.)

Författaren vid navigationsbordet på segelbåten Nicorette 1997.

Nå, nu på Oskar och Cassiani:s paddeltur genom skärgården handlar det om att välja väg för att slippa de kraftigaste vindarna och vågorna. De är dessutom inte ute för att slå rekord utan för att ha trevligt och inspirera andra att uppleva naturen runt knuten och samtidigt våga utmana sina fördomar om vad som är möjligt att göra.

Men även om en del bilder andas lugn och harmoni så är det inte precis någon söndagspromenad de håller på med. Det är blött, kallt och tidvis riktigt blåsigt. Det är bitvis is såväl på havet som i vattenflaskan.

De har med sig olika kameror och jag undrar hur man, med blöta neoprenhandskar, hanterar en avancerad kamera som inte är vattentät. Om man överhuvudtaget gör det? Svaret blir att njae, det är inte en fotoexpedition. De har med sig kameror, men inte långa teleobjektiv (apropå havsörn) och fotograferar inte när det är som värst. Men jag ser i alla fall fram emot bilder från storm och snöfall på torsdag.

Ja det är kallt och även om de har bra kläder och utrustning så blir man både blöt och kall. Men de konstaterar att jag inte ska tycka synd om dem. Och nej, det gör jag inte. 🙂

Idag har de tagit sig från Björnö (sydöstra Ingarö), förbi Stavsnäs, in under Djuröbron, genom Vindöström och tältar nu på en ö norr om Abborrkroken.

Det flyter på norrut och vindar och väder växlar på ett sätt som i alla fall inte missgynnar dem. Vi går igenom lite olika scenarier och planerar morgondagens rutt. Och ser med spänning fram emot torsdagen då det blir sydostlig kuling. Vinden peakar på torsdag kväll. I god tid om det så ska Cassiani och Oskar antingen vara på västra sidan av, och i lä om, Yxlan. Eller inne bland alla öar och skär väster om Furusundsleden.

Jag lutar mig främst mot två vädermodeller, ECMWF och UKMO. Olika vädermodeller visar lite olika väderprognoser vilket säger oss något om dels vilket väder man kan förvänta sig, dels om hur säger/osäker man bör vara på att olika scenarier slår in.

Framtiden är obestämd. En prognos ger en falsk trygghet. Vi förbereder oss genom att göra scenarier.

/Martin

Foto: Oskar Kihlborg och Cassiani Fotinos.

Potatisuppropet

Våren 2020 besöker Omställningsnätverket småbrukaren Anders Persson utanför Söderhamn. Han är ofta arg -på ett väldigt sympatiskt sätt. Anders upprörs både över hur samhället bidrar till att skapa miljöproblem och hur politiker brister i förmågan att identifiera problem innan de står skrivna i neon. Och därmed missar tillfällen att minska miljöbelastning, förbättra sociala tillvaron för folk och samtidigt öka livsmedelskvalitén och självförsörjningsgraden.

Nån måste göra något och han tycker att de som har makten borde vara de som lägger ihop ett och ett och får det till två. När det inte händer så brukar han påtala det för dem. Det tycker de är besvärande och till slut kommer stenarna i rullning.

Men där är vi inte riktigt än. Men Anders väntar inte. Inspirerad av Potatisupproret (Matkravallerna, Potatiskravallerna, Hungerdemonstrationerna) år 1917 så drar han -drygt hundra år senare- upp strukturen för Potatisuppropet.

Anders upprörs över Sveriges bristande självförsörjningsgrad. Men snarare än att demonstrera när problemen står för dörren så vill han skapa sammanhang, insikter och samarbeten så att problemen inte uppstår.

Anders han hyllar potatisen. Den är näringsrik, tålig, går att odla i hela landet och går att lagra hela vägen till nästa säsong. Och god.

Men det är så mycket gröna ytor som inte odlas. Och när man väl börjar bli hungrig är det lite sent att sätta potatis eller andra grödor. Vi lever i en tid av Just-in-time, varsom-helst-ifrån. Men när gränser stängs och vi varken kan vara säkra på att få vare sig livsmedel eller de insatsvaror (maskindelar, bränsle, konstgödsel mm) som krävs för att odla maten, då ligger vi pyrt till.

Hur kan politiker och andra beslutsfattare inte se detta? frågar sig Anders.

1917 var det krigsår. Sverige var avspärrat och dessutom hade skörden året innan varit dålig. Folk svalt i Sverige. I april och maj så startade flera demonstrationer, främst av kvinnor. Man krävde en rättvis fördelning av de basvaror som trots allt fanns och man krävde systemförändringar. Även militärdemonstrationer förekom och stora delar av samhället präglades av misstro och oroligheter.

Det är inte samma situation år 2020. Men vi behöver fortfarande mat. Och samhället är ännu mer komplext. I de allra flesta fall betyder det att vi kan leva ett mycket bättre liv än för hundra år sedan. Men komplexiteten kan också innebära ökad sårbarhet och mindre flexibilitet. Vi är beroende av att väldigt många sambandskedjor ska fungera för att vi ska kunna ha vårt överflöd och goda liv. Inget är självklart.

Pandemin är ett exempel på att vi, trots att forskare varnat för att den kommer att komma (men utan att kunna säga när), inte haft förmåga att bygga resilienta samhällen. Men pandemin visar också att vi är villiga att ändra såväl värderingar som beteenden och prioriteringar när vi väl fattar att det är på riktigt. När vi inte bara förstår hoten intellektuellt. Utan när vi känner hoten i luften vi vi fyller våra lungor med.

Potatisuppropet handlar om att agera medan man har handlingsfrihet. Att göra något med det man har. Att gräva där man står. Att samarbeta. Att inspirera varandra. Att skapa relationer. Att odla mat. Inte bara potatis.

Här nedan följer ett par filmer som förklarar Potatisuppropet. Röster som är kritiska till svensk livsmedelsstrategi, och gör något. Gräver där de står, bildligt och bokstavligt.

Kor och Kritik mot Sveriges Livsmedelsstrategi. Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.
Matparken i Uppsala
Anders Persson, Söderhamn, förklarar Sveriges bristande beredskap och Potatisuppropet.
Favoriten: Att bygga en jordkällare av en vägtrumma. Och potatissorteringsmaskinen.

Mycket nöje. Du kan läsa mer på Potatisuppropet.se. Men se framför allt till att sätta många potatisar, samarbeta, fascineras och förundras över den fantastiska naturen.

Besök också Omställningsnätverket hemsida och FB-sida.

/Martin

Omslagsbilden är ritad av Anders Persson.

Videor om väder som avviker

Finns det något att tillföra djungeln av appar, institutioner som SVT, TV4, SMHI och sajter som ägnar sig åt att samla och presentera väderdata? För att inte tala om vanliga media som rapporterar om både väder och klimat. Ja, tänker jag. Det skulle kanske vara frestande att försöka ta nån annans koncept och förfina det…

Men något saknas, så jag kan väl försöka mig på att fylla de luckorna först. Därför sammanfattar jag extremt väder jorden runt, vanligt väder i Skandinavien och klimatinsikter i 2-3 minuters videor. Jag lägger dem på en kanal på YouTube och presenterar dem dessutom i bloggform på sajten weather.se.

Målet är att kommunicera väsentliga väderhändelser. Ofta handlar det om extrema händelser som tex den tropiska cyklonen Amphan som i detta nu rör sig in över kusten mellan Indien och Bangladesh med vindar på dubbla orkanstyrka och en 4-5 meters flodväg av vatten som sveper in över Mangroveskog och floddelta.

Men det finns också ett behov av att ha lite koll på vädret här hemma, extremt eller inte. Så det väver jag också in. Även här försöker jag lyfta fram det som avviker och sticker ut snarare än att lägga för mycket tid på typ växlande molnighet. Vädret ska spela roll och göra skillnad. Och informationen ska vara relevant även om man befinner sig i Norge, Finland, Baltikum, Danmark och Island.

Jag kryddar med klimat. Här finns det mycket att resonera kring, men många aspekter tar längre tid än ett par minuter att redovisa, vilket gör det till en rolig utmaning.

2-3 minuter och ett ganska rappt tempo är lagom för att man ska kunna titta på och tillgodogöra sig informationen när som helst och var som helst. Jag hoppas därför att ni tittare väljer att prenumerera på kanalen och även klicka på den lilla larmklockan, dvs att ni får en påminnelse när en ny video är publicerad.

Mitt syfte är att nå ut till så många som möjligt med information som i grunden handlar om människans relation med övrigt liv på planeten.

Det finns i vanlig ordning massor att göra via Facebook, Twitter, Instagram, LinkedIn osv. Jag tar gärna emot förslag på integrationer. Samma sak gäller samarbeten med andra media eller sajter.

Så, besök gärna weather.se där jag länkar in alla videor i separata blogginlägg.

Och givetvis Weather på YouTube där du markerar att du vill prenumerera. 🙂

/Martin

Webinar: ”Ställa om istället för tillbaka”

Kan vi anpassa oss till omgivningen och förutsättningarna, vara flexibla och förnuftiga och inse att vi aldrig haft kontroll? Och att vi nu har drivit systemen till gränser som gör att vi numera har ännu mindre möjligheter att förutse framtiden?

Kan vi ställa om till ett samhälle som i större utsträckning baserar, och balanserar, sina behov efter lokala och regionala förutsättningar? Ett samhälle som inte förutsätter extraherande av sällsynta jordartsmetaller, fossilt kol, undanträngning av människor och natur? Ett samhälle som lever upp till de fina deklarationer som folkvalda har skrivit under, men utan att med andra handen såga av grenen vi lever av?

Hur odlar man mat lokalt och regionalt? Hur samverkar man med grannar och regioner? Hur fördelar och delar man på resurser? Hur reparerar och återvinner man? Hur släpper man loss kreativitet, nyfikenhet och samarbete när nyheterna präglas av till synes oöverstigliga problem? Hur skapar vi visioner och berättelser som får oss att ställa om?

Det handlar inte om att gå tillbaka, inte heller fortsätta framåt. Som metafor. Utan att ställa om. Till något annat. Hitta andra värdegrunder, målsättningar, visioner. Se världen i ett annat paradigm än att den är en resurs som bara fanns till för oss här och nu. För med Business As Usuall slår vi strax i taket igen, eller faller genom tunn is.

Vad har vi för val?

Det här och mycket annat är sånt som Omställare tänker på, pratar om och agerar för. Jag sitter med i Omställningsnätverkets styrelse. I morgon torsdag 2 april kl 10-13 så arrangerar vi ett webinar med ett digert program kring detta och många andra frågor.

I vintras började vi planera för ett fysiskt seminarium. Men pandemin tvingade oss att konvertera det till ett digitalt möte. För någon vecka sedan, när vi började dela information via sociala media, insåg vi att det skulle dra betydligt fler deltagare än vi från början hade tänkt. Utveckligen av plattformar för att dela information och samarbeta över Internet är en viktigt del av omställningen. Den inte bara gör det möjligt att till stor del ersätta det fysiska mötet, den skapar även nya möjligheter som inte är möjliga i den fysiska världen. Till exempel att på kort tid få över 700 personer att deltaga i en konferens.

Läs pressmeddelandet som också innehåller praktisk information.

Webinaret kommer att ske över Zoom, men också att streamas över facebook. Läs mer .

Här nedan en karta som visar varifrån deltagarna kommer.

Omställningsnätverket hittar du på https://omstallning.net/

/Martin

Boken extremt väder inom räckhåll

Ett av de första exemplaren av min bok Extremt väder

Tidigare i veckan besökte jag förlaget Max Ström och fick äntligen hålla i ännu ett exemplar av min alldeles nytryckta bok Extremt väder. Det allra första exemplaret av boken fick jag för drygt två veckor sedan. Men det exemplaret gav jag bort. Den boken är nu på väg över Atlanten.

Så boken ni ser på bilden ovan är egentligen bok nummer två av mitt första alster som författare. Det en väldigt speciell känsla. Jag är glad och oerhört tacksam dels över att ha fått den här möjligheten, dels över att ha fått arbeta med en fantastisk redaktion. (Läs mer i en tidigare bloggartikel).

Vandrande stenar. Från boken Extremt väder

Boken kretsar kring fyra teman, vindar, temperatur, nederbörd och fenomen. Den bygger fantastiska bilder med lite längre bildtexter. (Nej inget av det jag fotograferat dög, och förläggaren Jeppe Wikström (som är fotograf) fick bara med en av sina egna bilder.)

Jag förklarar hur olika fenomen uppstår och beskriver hur människa och natur samverkar med väder och naturkatastrofer. Det är faktiskt lite mer än ”bara” väder. Boken behandlar även jordskred, jättevågor, slukhål, norrsken, permafrost mm samt medicinska och ekosystemrelaterade aspekter av dessa. Där jag har lämnat min confort-zone har jag tagit hjälp av sakkunniga inom dessa (och mina egna) områden för att landa rätt.

Nedisning. Från boken Extremt väder

Med min profil kanske många tänker att boken mest handlar om hur klimatförändringar skapar extremt väder, men så är inte fallet. Förvisso sätter jag, där det behövs, in extremt väder och naturkatastrofer i perspektiv av att klimatet förändras. Det går inte att komma ifrån att vi människor är en del av vad vi kallar ”Earth system”. Vad vi gjort märks i naturen.

Fenomen. Från boken Extremt väder.

En orkan är fortfarande en orkan. Och vi har påverkat sannolikheterna för att den ska uppstå och hur mycket vindar och regn den kommer att ge. Och framför allt har vi förändrat förutsättningarna för allt övrigt liv på planeten, växter och djur. Det förändrar i sin tur förutsättningarna för oss. Förändringar av monsunregn till exempel. Eller havsnivåerna, permafrost som tinar, hav som försuras och skogar som skövlas. Allt är återkopplat, det är vansinnigt intressant och skrämmande.

Vi har också med ett uppslag av väderrekord. Kallast, varmast, torrast, högs/lägst lågtryck, tromber, blixtar, dödligaste naturkatastrofer, hagel, tropiska cykloner, isberg och annat för kalenderbitaren. Såväl globalt som, där det är relevant, i Sverige.

De avslutande två kapitlen, Framtidens väder och Epilog, är inte bildsatta. Efter man har läst de texterna får man sluta ögonen och skapa sig sina egna bilder. Där handlar det om sånt som ännu inte har skett. Men jag beskriver det i ord. Den stora frågan är hur människan och våra samhällen kommer att reagera. Lulla på som vanligt är inte en option. Naturen förändras och vi med den.

Jag har fått löfte om att boken skall att finnas i bokhandeln i slutet av nästa vecka (vecka 34).

/Martin

PS. Greta fick mitt första exemplar av boken. Boken kommer, när hon kommer fram till USA, att tillsammans med hennes övriga bibliotek hon har ombord på segelbåten Malizia II, doneras till Svenska ambassaden i USA. DS.

Om man inte håller balansen så ramlar man omkull

Stenmård, skelett

DN hade för ett år sedan en artikel om invasiva arter i Sverige och hur de påverkar och hotar det svenska ekosystemen. Det är bra att hålla koll på dem och se till att de inte stör balansen i ekosystemen. För balans vill man ju ha.

Apropå det, är vi människor bra på att upprätthålla balansen i systemenen?

Vi är, som alla djur, opportunister. Men till skillnad från dem så har vi betydligt mer inflytande på vår omgivning. Vi har också mer intellekt, förmåga att samarbeta och förstå konsekvenser av vårt agerande. Hur går det för oss, vad gör vi med vårt intellekt och förmågor?

Okay, så vi flyger, äter kött och beter oss allmänt dåligt. Lösningen på det måste rimligen vara att göra mindre av detta. Så vi flyger mindre, äter mindre kött, klimatkompenserar och så vidare. Bäst vore kanske om jag inte fanns alls?

Men det är ju inte så kreativt.

Göra saker mindre dåligt. Eller göra saker bra? Hur vore det om vi såg själva som en resurs? Någon som gör gott istället för att göra mer eller mindre ont? 

Det linjära synsättet tar oss inte dit vi vill. Kan vi tänka på ett annat sätt?

Hur kan vi bli bättre på att samspela med de levande systemen? Utveckla en sorts teknik och system som gör att vi är en bra integrerad del av de livsuppehållande systemen.

För de kanske vi behöver ny teknik, men tekniken i sig kommer inte att lösa annat än temporära och lokala problem. Vi behöver vara mer långsiktiga än så.

Hur tar vi ansvar?

Det finns en djupt rotad idé om att naturen finns till för vår skull, att den kanske till och med är skapad för att vi ska använda, förbruka, den. Det är en grundläggande tanke både inom religionen, tex kristendomen, och industriella revolutionen. Vetenskapen och fossila resurser har givit oss möjligheter att extrahera enorma mängder av dessa resurser som fanns/finns i naturen.

Vi har dessutom kommit att distansera oss från naturen. Vi står liksom utanför den. ”Människa och Natur”. Ändå, eller kanske just därför, är vi herre på täppan.

Men tänk om det är så att vi är en del av naturen? Att vi inte skiljer oss i egentlig mening annat än att vi har så ofantligt mycket mer kraft till följd av vår förmåga att samarbeta, nyttja extern energi och konstruera såväl maskiner som kemiska föreningar.

Det första vi kan göra är att erkänna att alla växter och djur, däribland människan, är opportunister. Ligger det en räkmacka på bordet så tar vi för oss. På samma sätt som växter växer på de mest otillgängliga platser och djur expanderar till nya platser. Tex de invasiva arterna som nämnas i DN:s artikel.

Kruxet är att vi människor är så otroligt bra på att ta för oss. Och på att dumpa saker efter oss. Gör man det så tappar man balansen. Vi måste anstränga oss väldigt mycket för att inte hamna i fritt fall. Signalerna är detekterade, bearbetade och kommunicerade sedan decennier. Men nervsystemet och alla mer eller mindre autonoma aktörer i våra komplexa samhällen har inte koordinerat sig för att återfå balansen.

Vi har spärrat upp ögonen och börjat veva med ena handen. Samtidigt brinner skogarna i Sibirien, glaciärer och permafrost tinar, haven försuras och arter och ekosystem går i spinn.

Vi håller på att tappa balansen, men tänker uppenbarligen inte göra något förrän alla, även de med mycket makt och inflytande, är riktigt tvärsäkra på att även de kommer att följa med i fallet. Och då…

Nä, makten och inflytandet vi har är inte obegränsad. Vi är en del av systemet och vi kan inte förhandla med naturen. Vi har knuffat många andra arter över kanten och håller själva på att förlora balansen. Återkopplingar i naturen gör att det tidigare någorlunda fasta fundament vi hade under fötterna flyttas i en annan riktning, i flera dimensioner, än vi rör oss i.

/Martin

PS. Bilden är ett skelettet av en stenmård, en av de invasiva arterna som nämns i DN’s artikel. DS.

BBC klimatfilm med David Attenborough

Om du vill ha en bra sammanfattning av klimatläget (och det vill du) så kan du titta på BBC:s film Climate change – The Facts. Det är lika snyggt och lagom mycket fakta som det brukar vara när BBC och David Attenborough producerar film.

Ögonvittnesskildringar från extrema situationer blandas med samtal med kunniga och kommunikativa forskare. Allt omfamnas av Attenboroughs omisskännligt trygga röst.

Det är tongivande att man inte viker sig för att resonera om skuld. Naomi Oreskes resonerar om de särintressen som fossilindustrin hade/har och hur de i decennier aktivt har motarbetat spridning av vetenskapliga insikter. Och att de har lyckats med sina uppsåt. Det vi vill göra idag hade varit så mycket enklare att genomföra på 80-talet. Ambitionerna fanns, även på högsta politiska nivå, men det blev inte mer än vackra uttalanden.

Lite kritik, eller tillägg till innehållet… Underförstått betraktar man naturen som en resurs som vi kan kontrollera, bara vi väljer rätt väg! Man förminskar de extrema predikament vi befinner oss i till svåra problem. Och problem har vi en lång tradition av att ”lösa”. Oftast med teknologi.

Missförstå mig inte, vi måste göra allt det man föreslår i dokumentären. Och mer. Men filmen hinner inte riktigt komma fram till att det handlar om värderingar och moral snarare än att tillämpa andra tekniska lösningar än de vi har idag. Det handlar inte bara om att använda mindre energi, köpa färre saker (men gärna med bättre kvalitet), att äta bättre osv.

Man avslutar med Greta Thunbergs skolstrejk och hur den har inspirerat upprop över hela världen. Var och en har vi möjlighet att bidra på våra egna sätt med att skapa den förändring som krävs för att undvika tipping points och andra katastrofer i klimatet.

Det här är en bra start på samtal kring klimat, energi, ekosystem och livsstil. Gå nu inte bananas på eventuella brister i filmen (som jag själv snuddar vid här ovan), utan ta istället dokumentären som en startpunkt för att vidareutveckla samtalet, fördjupa relationer med människor omkring dig och bidra till att skapa förändring.

/Martin

Kan mina tankar påverka VM i fotboll?

Jag har just sett matchen mellan Kroatien och England. Den slutade som bekant 2-1 till Kroatien. Matchen blev betydligt mer spännande än vad som föreföll sannolikt efter att England tagit ledningen efter bara fem minuter.

Att England fick ett inledande mål så tidigt gjorde att jag höll på Kroatien. De är ju också en underdog som fotbollsnation. Jag känd medgång när de svartklädda spelarna vann boll, och motgång när vita tröjor fick bollen och dirigerade spelet.

Men varför?

När Kroatien kvitterade i andra halvlek så bestämde jag mig för att jag istället ville att England skulle vinna. De förtjänade det efter många år som stor fotbollsnation utan medaljer i VM och det skulle dessutom bli en rafflande och förmodligen klassisk finalmatch mot Frankrike.

Jag hoppades på oavgjort genom ordinarie speltid och förlängning. Jag ville att England skulle vinna över Kroatien genom straffläggning. Så under förlängningen satt jag och hoppades på att ingen skulle göra mål. Och när Kroatien satte 2-1 kände jag mer och mer tvivel allteftersom vi närmade oss den 120:e spelminuten. Men inte ens en väl tilltagen extra speltid kunde hjälpa mig hjälpa England kvittera.

För det är så det känns. Att jag med mina varma och hoppfulla tankar skall hjälpa mitt favoritlag att få bollen att studsa och skruvas rätt väg. Jag tror inte jag är ensam. Jag befinner mig nog någonstans i mitten, eller möjligen med en ordentlig dragning åt det rationella hållet, i normalfördelningen över hur människor tror att deras tankar skall kunna hjälpa andra till framgång.

Det är ju en sak att påverka spelet när man själv är på planen. Att då känna hopp eller förtvivlan hör ihop med strid och fruktan som gör att vi läser av händelser, mobiliserar, koordinerar oss med stammedlemmar och försöker överlista våra fiender. Ja till och med när man är på läktaren så kan ju våra primitiva ljudliga läten stötta eller störa vänner och motståndare på planen.

Men när man sitter hemma stugan och glor på tv?

Jovisst är det ett arv från tider när vi endast var spelare IRL (In Real Life, dvs verkligheten (för min mamma och andra som inte hänger med i jargongen)), men känslan finns fortfarande där, väldigt närvarande. Förvånande närvarande.

Visst skall man bli glad/ledsen när ”sitt” lag vinner /förlorar. Men att ha känslor som gör att förnuftet helt åsidosätts och att faktiskt tro att vad jag tänker och känner kommer att påverka spelarna på planen i Moskva?

Det är ju till att råga på allt en fördröjning på någon eller några sekunder i och med att tv-bilderna skall processas och skickas i diverse system innan de når fram till min soffa.

Vi hoppas så gärna, mycket, lätt och på lösa grunder att vi lurar oss att tro att sannolikheterna förändras till vår fördel om vi tror tillräckligt starkt.

Min förra artikel handlade om räddningen av ungdomarna som fastnat 4 kilometer in och 800 meter under markytan i vattenfyllda grottor i Thailand. De hoppades och höll ihop, trots att oddsen inte var på deras sida för att de skulle klara sig. Men det lyckades. DÄR var det relevant att hoppas och tro, även på det mindre sannolika, eftersom det påverkade deras egen hälsa, stresshormoner, förmåga att fatta rationella beslut osv. Det påverkade däremot inte dykarnas och räddningsteamets förmåga att hitta dem eller ta dem därifrån.

Och nu kommer kopplingen ni alla har väntat på, klimatet.

De flesta förstår vad vi borde ha gjort för länge sedan och att många möjligheter inte längre är möjliga att nå. Men vi hoppas att på någon form av mirakel, att det skall komma fram någon forskarrapport som säger att allt bara var en jobbig dröm, felmätningar eller något annat som jag ännu inte begriper mig på.

Men det är inte så. Det var inte mina tankar eller mitt stöd för Kroatien som gjorde att de kvitterade i 68:e minuten. Och hur mycket jag än önskade oavgjort vid full tid och förlängning så kunde varken jag eller någon annan än spelarna och de aktiva vid planen påverka det. Inga tankar i världen från min sida kunde hjälpa England göra mål.

När det gäller klimat och miljöfrågor så är vi drygt sju miljarder människor på planen/planeten. Vad vi gör, snarare än vad vi tror eller hoppas, spelar roll. Men vissa har betydligt mer inflytande än de flesta andra. Det är företagsledare, investerare, politiker och influensers. Lite kategoriskt kan man säga att ju mer pengar och högre position i samhället, desto mer inflytande och därmed ansvar.

Ansvar för vår gemensamma framtid. Spelreglerna finns i naturen och uttolkas av vetenskapen. Naturen dömer obönhörligt, inte alltid (kanske tom sällan) rättvist enligt vår mänskliga moral och etiska riktlinjer. Och det finns inge möjlighet att överklaga eller begära VAR (video assistant referee).

Matchen slutar inte heller. Enskilda spelare får vi alla lämna planen efterhand. Och spelplanen förändras dessutom snabbare än någon gång tidigare, undantaget efter kollision med riktigt stora meteoriter. Vi har skapat situationen. Antropocen pågår och vi åker med.

/Martin