Category - Allmänt

The idea behind this site

(This article is from the site BeyondOneDegree where I published some of the podcast-episodes that has been merged to this site)

About two years ago I was spending some time at the countryside, pondering, as usual, about how to cope with the consequences of climate change, mitigation as well as the daily life, what to spend time on making a living as well as living a decent life.

Relaxing and after taking a nap on the sofa my pieces of thinking fell on place. ”I will create a podcast and its name shall be Beyond One Degree”.

”That’s where we are today and it is looking at the future ahead. Not much is like it used to be and we need to figure out where we are and what is ahead.”

So I went of thinking about podcasting more than blogging and vlogging. I’d already done that on another site, martinhedberg.se. But now (as I write this) is the time to start publishing texts and videos here as well.

We have warmed the planet by 1°C from pre-industrial levels and it’s rising. In the Paris Agreement, adopted by consensus December 12, 2015 and entered into force November 4, 2016, humanity agreed to:

(a) Holding the increase in the global average temperature to well below 2°C above pre-industrial levels and pursuing efforts to limit the temperature increase to 1.5°C above pre-industrial levels, recognizing that this would significantly reduce the risks and impacts of climate change;
(b) Increasing the ability to adapt to the adverse impacts of climate change and foster climate resilience and low greenhouse gas emissions development, in a manner that does not threaten food production; and
(c) Making finance flows consistent with a pathway towards low greenhouse gas emissions and climate-resilient development.

The name Beyond One Degree also connects to Mark Lynas book ”Six degrees” from 2007, where he describes how different the world would look like given different amount of warming.

The temperature as a climate indicator has its benefits, but also some drawbacks. It is a bit to easy to think of it as a indicator of the weather, not realising the difference. During an ice age, when northern Europe and America is covered by thousands of meters of ice, the global average temperature, i.e. climate temperature, was 3-4°C lower than pre-industrial.

The Paris Agreement is half an ice-age, but in the opposite direction! This will fundamentally change the world. And as the trajectory of business as usual looks like today we are heading for 3-4°C of warming. Within 100 years. (A normal transition from ice-age to interglacial state takes between 5 and 10 thousand years).

Having sea level as the indicator of climate might tell us more from both an intuition and infrastructural point of view. Within a hundred years sea level will increase by roughly 1-3 meters. And it will continue to rise for many hundred of years.

Last but not least, climate change is a lot more than temperatures and sea levels. It is more than ice and ecosystems. It is more than Planetary Boundaries and humans affecting the whole planet. It is about knowledge, curiosity, communication, respect, reverence… it is about life itself.

/Martin

PS. Some texts, videos and podcasts will be in Swedish. DS.

På väg till Mission Innovation

Jag ser fram emot att deltaga i årets Third Mission Innovation Ministerial MI-3, i Malmö. Mission Innovation är en sammanslutning av 22 länder samt EU som har som mål att skapa grund och genomförande för innovationer som kan hantera klimatproblem, främst inom energisektorn.

Man har definierat syftet som:

Innovation Challenges are global calls to action aimed at accelerating research, development and demonstration (RD&D) in technology areas where Mission Innovation members believe increased international attention would make a significant impact in our shared fight against climate change. The Innovation Challenges cover the entire spectrum of RD&D; from early stage research needs assessments to technology demonstration projects.

Och grupperat frågorna kring sju utmaningar:

  1. Smart Grids Innovation Challenge – to enable future grids that are powered by affordable, reliable, decentralised renewable electricity systems.
  2. Off-Grid Access to Electricity Innovation Challenge – to develop systems that enable off-grid households and communities to access affordable and reliable renewable electricity.
  3. Carbon Capture Innovation Challenge – to enable near-zero CO2 emissions from power plants and carbon intensive industries.
  4. Sustainable Biofuels Innovation Challenge – to develop ways to produce, at scale, widely affordable, advanced biofuels for transportation and industrial applications.
  5. Converting Sunlight Innovation Challenge – to discover affordable ways to convert sunlight into storable solar fuels.
  6. Clean Energy Materials Innovation Challenge – to accelerate the exploration, discovery, and use of new high-performance, low-cost clean energy materials.
  7. Affordable Heating and Cooling of Buildings Innovation Challenge – to make low-carbon heating and cooling affordable for everyone.

Jag kommer att arbeta med Innovation Plant som leder innovationsprocesser kring ett par specifika problemformuleringar som jag är med och definierar.

Sätter mig strax på tåget mot Malmö och ser fram emot den resan också. Tåg är en fantastisk lösning på transportproblem, men tillför också dimensionen av kontemplation, frihet och förutsägbarhet.

/Martin

Det kan inte uteslutas att osannolikt kan vara svårt att tolka

Det kan inte uteslutas att jag ibland hör saker i media som får mig att reagera genom att skriva ett bloggartikel. Det hände idag, vilket tydliggörs genom att du läser detta, när jag lyssnade på P1 Godmorgon Världen.

Där avhandlades under några minuter skillnaden mellan begreppen ”kan inte uteslutas” och ”osannolikt”. Detta till följd av att statsminister Löfven vid Folk och Försvars konferens i Sälen i veckan stått kvar vid det senare uttrycket ”ett militärt angrepp mot Sverige är osannolikt” i kontrast till Försvarsberedningens som valt den nya formuleringen ”…kan inte uteslutas”.

Politiker (och en del andra) hade i veckan en diskussion om skillnaderna mellan dessa begrepp. Det politiska etablissemanget (inklusive Löfven) är överens om att hotbilden mot Sverige har ökat. Försvarsberedningen har markerat detta genom den nya formuleringen. Men statsministerns ordval (och han sade det inte bara i förbifarten, utan han markerade det) skapade bilden av att han inte tyckte det var någon skillnad mot tidigare.

För att bringa lite klarhet i sammanhanget så kontaktade Sveriges Radios Godmorgon Världen Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Han tänkte högt i söndagens sändning (idag 21 januari 2018) och kom fram till att det snarare var tvärtom, ”kan inte uteslutas” beskriver en mindre sannolikhet än ”osannolikt”.

Tack vare att Rosenkvist tänker högt så kan vi följa hans logik. Ni kan lyssna på inslaget här:

Till att börja med så finns det visst regler för hur begreppen skall tolkas. Han hänvisar tex själv till ordböcker. Lite längre ner så visar jag på hur man gör i klimatsammanhang för att kommunicera sannolikheter i ord.

För det andra så gör han som första steg att översätta ordet ”sannolikt” till ”troligt”, trots att han några sekunder tidigare sade att det inte fanns regler för hur orden skulle tolkas. Nåväl, han beskriver ”osannolikt” ”inte troligt, men fullt möjligt”. Jag är okay med den formuleringen.

Tankevurpan gör han när han skall kvantifiera ”kan inte uteslutas”. Han säger att ”Om man säger att något kan uteslutas så finns det inte ens minsta möjlighet till att det skall inträffa. …och om man säger att något inte kan uteslutas så finns möjligheten, men den kan vara väldigt, väldigt liten”.

– Men bäste professorn, bara för att den kan vara liten så betyder det att den är det! Det betyder inte heller att den inte kan vara stor!

Vill man belysa att en sannolikhet har ökat från nivån ”osannolik” så kan man använda många begrepp. ”Kan inte uteslutas” kanske inte var det bästa, men det bör tolkas som den ökade risknivå det var avsett att belysa.

Sedan rundar Rosenqvist med att föreslå att man hellre borde tala om att ”risken har ökat” istället för att definiera hur stor den är. Nå, man har ju faktiskt rätt många gånger sagt just det. Och det finns faktiskt en poäng med att dessutom försöka definiera hur stor den är, inte bara att den har ökat från någon annan luddig nivå.

Han avslutar, med ett fniss, att det vore bättre med de relativa begreppen ”så att man slipper ringa till en professor i Nordiska språk om såna här saker”. Nå, så mycket klarare över situationen blev man väl inte av den här intervjun. Allra bäst tycker jag det vore om man frågade statsministern respektive försvarsberedningen om vad de egentligen menade istället för att vrida och vända på vad de sade.

Nu kanske ni läsare tycker att jag har varit stöddig och moppsat upp mig mot uttalanden av en professor i Nordiska språk. Vad har jag då att komma med, vad är då min syn på saken?

Jag anser att man bör kvantifiera uttryck som beskriver sannolikheter i matematiska termer. Det är först då som man dels kan vara överens om vad de betyder, ställa dem i relation till varandra, beskriva verkligheten som den ser ut samt fatta rationella beslut utgående från ordvalen. Det är ungefär lika väsentligt när det gäller försvarsbeslut som i klimatfrågor.

Jag använder samma metod som Henrik Rosenkvist, dvs att invertera begreppet. Om ”kan uteslutas” är extremt osannolikt så ger jag det en sannolikhet som är mindre än 1% (Ja man kan diskutera om det skulle vara 0,0001% eller något liknande, men det spelar ingen roll för slutsatserna). Därmed får begreppet ”kan inte uteslutas” en sannolikhet som är större än 1%. Och den sträcker sig upp till 100%.

Begreppet ”osannolikt” har i andra sammanhang, tex rörande klimat (se tabellen nedan) en sannolikhet som är lägre än 33%. Jag tycker själv att det låter som ett stort tal, men min tes håller i alla fall (och stärks ytterligare om vi låter ”osannolik” vara tex <5%).

Vad har vi då? Jo,

  • kan inte uteslutas” är > 1%, dvs en sannolikhet som sträcker sig från 1% till 100%.
  • osannolik” är < 33%, dvs en sannolikhet som sträcker sig från 0% till 33%. (eller från 0 till 5%.)

Vilken av dessa innebär störst risk? Man kan börja med att konstatera att de är överlappande, dvs det kan finnas tveksamma situationer. Men man kan inte, såsom professor Rosenkvist gör, dra slutsatsen att ”osannolik” innebär större sannolikhet än ”kan inte uteslutas”. Och framför allt ser man att situationer som är mer sannolika än ”osannolik” bara omfattas av begreppet, ”kan inte uteslutas”.

När det gäller klimatförändringar så har man definierat begrepp som rör sannolikheter för att kunna tala om dem i vanlig text och tal på ett ledigt sätt utan att blanda in för mycket siffror. Tabellen med sannolikheterna nedan är i och för sig på engelska, men med en konsekvent översättning så kan man använda dem även på svenska.

Från IPCC Assessments of Climate Change and Uncertainties.

The standard terms used in this report to define the likelihood of an outcome or result where this can be estimated probabilistically are:

Likelihood Terminology Likelihood of the occurrence/ outcome
Virtually certain > 99% probability
Extremely likely > 95% probability
Very likely > 90% probability
Likely > 66% probability
More likely than not > 50% probability
About as likely as not 33 to 66% probability
Unlikely < 33% probability
Very unlikely < 10% probability
Extremely unlikely < 5% probability
Exceptionally unlikely < 1% probability

 

Men definitionerna ovan passar illa på det språkliga användandet av ”osannolikt”. Om Sveriges tidigare policy var att ett väpnat angrepp mot oss var ”osannolikt” och detta motsvarade <33% sannolikhet så skulle ”nästa nivå” vara ”about as likely as not” eller 33-66%. Det förefaller vara väldigt stor risk.

Men då kommer också tidsaspekten in. Vilken horisont talar vi om? Är det innevarande år, tio eller 30 år? Med tanke på den tid det tar att bygga upp en försvarsmakt så kanske det är de längre tidsaspekterna man skall ta i beräkning och då ackumuleras riskerna över de betraktade åren.

Rimligtvis så kan man inte betrakta sannolikheten för väpnat angrepp mot Sverige som en slumpmässig händelse. Utfallen av en försvarspolitik är annorlunda än sannolikheter när man kastar tärning. Risken för väpnat angrepp är inte en parameter som är oberoende av länders agerande. Eller formulerat utan de två negationerna: Risken för angrepp är beroende av hur nationerna agerar.

Risken för angrepp är först och främst beroende av beslut som främmande makt fattar. Och det innefattar, rimligen, den potentiella angriparens uppfattning av vad man har att vinna på ett angrepp och den angripna nationens förmåga att försvara sig. Om främmande makt uppfattar att de kan angripa en nation utan att riskera skada eller motgångar så ökar rimligen sannolikheten för angrepp.

Det är i alla fall logiken bakom att rusta upp försvaret när man upplever att hoten från andra nationer ökar. Genom att pressa upp priset för angrepp som pressar man ner sannolikheten för att det skall inträffa.

Men det var inte det som artikeln skulle handla om.

Min slutsats är att det är viktigt att ha tydliga definitioner av sitt språk när man fattar viktiga beslut på basis av språket. Och när det gäller sannolikheter så är det bättre att definiera ordval utifrån en matematisk beskrivning av sannolikheterna, än tvärtom.

/Martin

Cyklonen efter Harvey heter Irma

Nästa cyklon som hotar Karibien och USA heter Irma och finns redan som en kategori-2 cyklon ute på Atlanten. Den intensifieras och har redan fått sitt klassiska ”öga”.

Kommande dagar, fortfarande på Atlanten där den rör sig över vatten som är 2-3° varmare än normalt, kommer den att utvecklas till en kategori-4 cyklon med vindar över 210 km/h. Typ dubbel motorvägsfart.

Banan som Irma tar är ännu ett oskrivet blad, men kring tisdag-onsdag så kommer cyklonen fram till de östra delarna av Karibien. Ensembler visar att Irma kan gå söder, rakt över eller norr om Puerto Rico och de andra öarna i Karibien.

Lagom till dess att Harvey klingat av och man påbörjat nästa fas i katastrofhanteringen så utvecklas dessutom ett lågtrycksområde i Mexikanska gulfen. NHC kan ännu inte säga att det kommer att bli en ny storm, men med tanke på hur genomblött allt är efter Harvey så behövs inte mycket för att förvärra situationen. Och det här är alltså innan Irma kommer in i bilden.

Därtill skall vi ägna Indien, Nepal, Bangladesh och Pakistan lite mer tankar. De har också gigantiska problem relaterat till nederbörd. Det är monsunregnen som är ovanligt kraftiga vilket har krävt minst 1200 dödsoffer och gjort uppskattningsvis 3 miljoner hemlösa.

Men/och som sagt var, nästa vecka är det Irma, den andra ”Major hurricane”, dvs kategori-3 eller kraftigare, som närmar sig öar och fastland.

/Martin

Producerar podcast

Nu har det gått en tid sedan jag skrev sist. Även om jag hunnit med en bussresa tur och retur till Alperna och skidåkning så har jag inte bara legat på latsidan.

Nej, en inte oväsentlig del av tiden går åt till att producera podcastavsnitt, förutom andra uppdrag som föreläsningar, förkovran och förfäran. Det senare till följd av allehanda tokigheter som USA:s president och hand administration hittar på.

Jag hade tänkt skriva något om det, och om inte annat lyfta en del av de punkter som Trötter förser oss med i kommentarsfälten här på bloggen, men man hinner inte riktigt med. Därtill är det riktigt underhållande, och skrämmande, att följa amerikanska pratshowers bevakning av mr Trump och hans gäng.

Det jag jobbar med för närvarande är en podcast med professorn i klimat och energi, Kevin Anderson, som jag intervjuade för två veckor sedan. Den kommer jag att publicera i morgon fredag på systersajten och podden BeyondOneDegree.com.

Gå gärna in redan nu och lyssna på något av de tidigare avsnitten, skapa en prenumeration/flöde. Antigen via sajten eller från iTunes eller annan app som du använder för att lyssna på poddar. Jag kör android och använder appen ”Podcast republic” som jag tycker har ett bra användargränssnitt.

Just nu har vi faktiskt fler lyssnare i USA än i Sverige. Därefter kommer Storbritannien, Norge, Tyskland och Australien. Om ni uppskattar poddarna så får ni gärna betygsätta dem i iTunes (motsv) samt tipsa vänner och bekanta om att de finns.

/Martin

På och i en glaciär på Svalbard

Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.

Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.

Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)

Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.

Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).

Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.

60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).

På väg upp på Larsbreen.

Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.

Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.

Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.

På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.

Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.

Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.

I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.

I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.

Glaciären drar med sig stora mängder sten.

Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i ”yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, ”moulin”, i isen.

Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.

Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.


Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.

När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.

Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.

Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.

I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.

Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.

Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.

/Martin

Resan till Svalbard

Gick upp klockan 04.00 för att hinna packa (jag lägger fram allting dagen innan, men packar inte förrän strax innan jag åker), gå till bussen, ta tunnelbana och tåget till Arlanda. Övervägde ett tag att trycka ner allt som ett handbagage, men väljer istället att packa lite luftigt och checka in en av ryggsäckarna.

Det kommer att vara -20°C ett par dagar och jag skall ha med mig en del teknik som kamera, bandare, mikrofoner, stativ, dator, kablar och laddare. Det går att minimera, men jag väljer att ta med lite bra-att-ha saker också.

Jag ångrar mig halvvägs till bussen, men då är det för sent. Medveten om att det är en avvägning; Det mest irriterande är att sakna något man inte tog med sig. Det näst mest irriterande är att bära på något man aldrig använde.

Flyget går från Arlanda till Oslo. Från Oslo med mellanlandning i Tromsö och sedan vidare till Longyearbyen. Hela resan tar sju timmar.

På Gardermoen i Oslo möter jag Janet och Kim Holmén, väl förberedda för vädret i Longyearbyen.

På flyget mellan Arlanda och Gardermoen träffar jag min tidigare lärare Kim Holmén. Det är planerat eftersom han och Janet har varit i Stockholm och nu skall tillbaka till Svalbard. Kim är chef för Norska Polarinstitutet och är en av anledningarna till att jag reser till Svalbard då jag skall intervjua honom och hans kollegor.

De sista solstrålarna innan vi flyger in i jordskuggan träffar oss, och ett Stratocumulustäcke, mellan Tromsö och Svalbard.

Det är vackert när Svalbard dyker upp som skuggor och reliefer i olika nyanser av blått, vitt och svart vid inflygningen.

Det är vackert när Svalbards berg visar upp sig vid inflygningen.

Kontrasterna är stora mellan Tromsö och Longyearbyen. Från nollgradigt och fuktig luft till -18° och torr luft. Men blåste gjorde det på bägge platserna.

Ankommer till Longyearbyen flygplats på Svalbard.

Kims bil har stått kall över helgen men startar utan krångel. Han skjutsar lite folk innan vi åker till hans arbetsplats på UNIS, Universitetssenteret på Svalbard. Kim har även en professur i Tromsö som han delar sin tid med.

Kim Holmén på Universitetssenteret på Svalbard, UNIS.

Vi resonerar klimatpåverkan globalt och i synnerhet i Arktis, kommunikation, beslutsfattare och den naiva inställningen som råder till omfattningen av klimatförändringarna. Många inser varken hur mycket bi behöver behöver minska klimatpåverkan eller hur stora förändringarna kommer att bli -även med kraftigt minskad klimatpåverkan (för att inte tala om hur omfattande anpassning som krävs utan kraftigt minskad påverkan).

Det finns många intressanta spår att följa. Ett bygger på temat till en relativt nyutgiven bok som Kim medverkat i, ”The Ice is Melting” med undertiteln ”Ethics in the Arctic”. Jag tar med den hem till hotellet.

Boken The Ice is Melting – Ethics in the Arctic.

Vi resonerar kring själva frågeställningen kring klimatförändringar. Många vill ha ja-nej svar på hur vi skall agera. Men det är inte så enkelt, världen är komplex och full av gråskalor i alla upptänkliga nyanser. Vi ställer ofta frågor om naturen som är anpassade till oss. Istället bör vi anpassa frågorna efter hur naturen är beskaffad, och anpassa oss till det.

I morgon skall jag möta människor med insikter, BBC kommer hit för att intervjua Kim, jag skall på seminarium och lyssna när Kim föreläser för ett Koreanskt (!) rederi. Jag vill få med mig såväl fakta om förändringar av klimat och ekosystem här i Arktis, som känslan av att leva i den här miljön. Ett litet samhälle med stor mångfald, god sammanhållning och insikter om hur beroende man är av såväl dem miljö man lever i som de människor man lever och samverkar med.

/Martin

Nattlysande moln

I går kväll/natt (22 juli) så kunde man se nattlysande moln över Stockholm. De flesta reagerade säkert inte mer än att det var en vacker solnedgång och himmel, men de nattlysande molnen är ännu mer fascinerande än så.

När de finns så finns de under hela dygnet, men de syns bara i skymning och gryning. -På dagen är den blå himlen i sig så ljus att molnen inte framträder och på natten går till slut solen under horisonten även för de nattlysande molnen.

På fackspråk kallas de för ”noctilucent clouds” som direkt översätts till nattlysande moln. Det är givetvis inte så att molnen lyser av sig själv, men de lyser upp av solen när den står under horisonten.

Anledningen till detta är att de ligger så mycket högre, på 70-100 km höjd, än vanliga moln som vanligen håller till från marken upp till under 10-15 km. Solen kan därför lysa på dem efter att det blivit mörkt i övrigt. Vanligen syns de bäst när solen står mellan 5 och 15 grader under horisonten.

Nattlysande moln över Stockholm strax före midnatt den 22 juli, 2016.

Nattlysande moln över Stockholm strax före midnatt den 22 juli, 2016.

Man delar in luftlagret, från marken till rymden, i olika sfärer som beskriver deras olika egenskaper och förutsättningar. Vanliga moln, som utgör 99,99..% av alla moln, bildas i troposfären, luftlagret närmast marken. Det är här som allt väder händer. Men nattlysande moln bildas i ”mesopausen” nivån mellan mesosfären och termosfären.

Molnen bildas vanligen under sena våren och sommaren när luften närmast marken värms. Luftlagren högre upp kyls av och den ringa luftfuktighet som trots allt finns där kan kondensera till iskristaller. Det är inte helt självklart att beskriva temperaturen när lufttrycket är så lågt som där de nattlysande molnen finns, men det är kallt. Omkring -100°C.

De här luftlagren är i princip avskilt från väder, moln och alla annan cirkulation av vattenånga som till absolut övervägande del sker i troposfären. Nattlysande moln är de högsta molnslaget vi har.

De nattlysande molnen är mycket tunna, i princip genomskinliga och reflekterar bara en bråkdel av det infallande solljuset. Hur kraftigt de lyser/syns (brightness) definierar man på en 5-gradig skala där 1 är det svagaste och 5 det kraftigaste. 1:or är så svaga att man i princip måste veta att de finns där för att se dem. 5:or är så kraftiga att man lätt misstolkar dem för att vara vanliga moln. Molnen i går kväll/natt hade brightness 3.

De klassificeras även i olika typer beroende på form och struktur på molnen, men det blir lite för mycket att gå igenom i denna artikel. 🙂

Sannolikt har vi nattlysande moln i natt igen.

/Martin

PS. En annat bekant nivå är stratosfären där vi bland annat har ozonskiktet. Men ozonskiktet ligger på ca 35 km höjd, dvs bara halvvägs upp till de nattlysande molnen.

Ovanför de nattlysande molnen har vi i och för sig fenomenet norrsken (sydsken och eller sammanfattande namn polarsken) som inträffar på höjder mellan 90 och 200 km. Men det är inte moln utan elektriskt laddade partiklar från solen som fångas in av jordens magnetfält och kolliderar med tex syre och kväve varvid elektroner exciteras. När de faller tillbaka till sina normala energinivåer sänds ljus ut. Norrsken lyser med andra ord på riktigt eftersom det är ljus och inte moln som reflekterar ljus. DS.

Isobarer fortsättning

Vindar uppstår i samband med tryckskillnader. Detta eftersom luften strävar efter att strömma från högt till lågt tryck. ”Det borde ju gå rätt fort” kan man tycka. Och det skulle det göra om inte jorden roterade. I så fall skulle våra låg- och högtryck vara så långlivade.

Men jordens rotation och att jordytan är krökt gör att luften länkas av och kommer att strömma parallellt med isobarerna hos oss på mellanbreddgraderna. Vid ekvatorn däremot har luften lättare att strömma tvärs över isobarerna.

På norra halvklotet blåser det moturs kring lågtryck och medurs kring högtryck. Ju tätare det är mellan isobarerna, dvs just större tryckskillnad, desto kraftigare blir vinden. Med vinden i ryggen så har du högtrycket på höger sida om dig.

Friktion mot marken och havsytorna gör att vindarna länkas av något, vinden blåser snett in mot det lägre trycket. Det gör att luften sakta tar sig in mot lågtryckscentrum och lågtrycket efterhand fylls ut. Eftersom friktionen är större över land än över hav så de dör lågtrycken ut snabbare över land.

Vinden är alltså inte riktigt parallell med isobarerna. Vid havsytan kan man räkna med att vinden böjer av 10-30 grader in mot det lägre trycket. Över land är friktionen större och vinden nära marken blåser med 20-45 graders vinkel med isobarerna. Den större friktionen över land gör också att vindstyrkorna är lägre över land än över hav för samma täthet mellan isobarerna.

Älg om natten

Jag är i Jämtland och klockan är halv tre på morgonen när jag får syn på två älgar. De är både försiktiga och nyfikna. De vill inte vara för nära, men lyssnar, doftar och spejar åt mitt håll. De kommer närmre.

De skulle kunna kliva in i skogen och lämna mig vid vägen, men de inte bara nöjer sig med att vara på behörigt avstånd. Till slut kliver de vidare. Antar att det finns roligare och vettigare saker att göra än att glo på människa om man är älg.

/Martin