Tag - Kommunikation

Lena Mellin vill flyga, men är ute och cyklar

I en artikel i Aftonbladet ondgör sig kolumnisten Lena Mellin över den växande trenden att avstå från att flyga. Hon förnekar inte att flyget medför miljöproblem, tvärtom, hon förtydligar dem. Men sedan snubblar hon i sitt resonemang.

Hon konstaterar att:

”Men är då svaret att vi ska sluta flyga? Det är i alla fall inte det långsiktiga svaret eftersom det skulle förändra världen till någonting som de flesta av oss inte skulle uppskatta.
Nämligen till ett ställe där man inte har tid att resa och därmed sällan få chansen att uppleva andra kulturer och miljöer eftersom man tvingas begränsa sig till att tuffa omkring i en elbil, på ett tåg eller möjligen på ett klimatsmart fartyg.”

Det här är en genant svag retorik. Om argumentet för att vi skall få flyga är att vi annars skulle byta ner oss och ”begränsa” vårt resande, borde vi då inte samtidigt se till att många fler människor, de miljarder som idag inte har möjligheten vare sig att flyga, ta tåget eller åka båt, också får möjligheten att ”uppleva andra kulturer och miljöer”?

Och argumentet för att vi skall få fortsätta skita ner planeten på andras bekostnad är att ”vi inte skulle uppskatta att inte få resa som vi vill”. Mellin illustrerar tondövhet, egoism och total brist på insikt av problemens omfattning.

Så här ligger det till: Problemen som uppkommer om vi fortsätter att utvinna och förbränna fossilt kol samt överutnyttja ekosystemen kommer oundvikligen att leda till kollaps av ekosystem samt omfattande klimatförändringar för vilka vare sig vår infrastruktur, moral eller samhällssystem har kapacitet att hantera. Vi pratar om att förändra världen. Bokstavligen.

Konsekvenserna av det är, milt uttryckt, något som samtliga tänkande varelser inte kommer att uppskatta.

Men Lena Mellin anser att vår (vi som har möjligheten) upplevelse av frihet att kunna resa vart vi vill och hur vi vill, trumfar andras lidande. Det trumfar också att vi själva kommer att drabbas av omfattande fysikaliska och ekologiska konsekvenser av vår påverkan på ekosystemen.

Det är inte bara att förneka den reella verkligheten, det är även att sätta sig själv i högsätet och säga att min upplevelse av frihet är mer värd än din rätt till livsuppehållande ekosystemtjänster. Den sortens kortsiktiga och självdestruktiva resonemang har mänskligheten haft tillräckligt av, men den frodas uppenbarligen.

Jovisst slår hon ett slag för att flyget måste ”klimatanpassas”. Men det räcker inte att ”blanda in förnybart flygbränsle” eller ens skifta helt och hållet till förnybart bränsle. Det är en rörelse i rätt riktning, men fel fokus som gör att vi inte kommer i mål med det som behöver ske.

Det samhället behöver göra är att snabbt ställa om till ett system som tillgodoser mänskliga behov (livsmedel, trygghet, sjukvård osv) utan att använda fossilt kol. Därefter kan vi börja fundera på hur vi skall bygga flygplan som tar oss till främmande kulturer och miljöer. Om vi börjar med flygplanen, och dessutom bara små steg, så kommer vi inte att leverera på det som verkligen behöver ske, nämligen att lämna en väsentlig del av det fossila kolet kvar i marken.

Och notera att Mellins resonemang inte bara är ett moraliskt moras för hur man bör behandla sina medmänniskor. Resonemanget, om det fullföljs, leder ju till att hon själv drabbas av urholkade ekosystemtjänster och klimatförändringar. Men det är klart, sett i det perspektivet är det trevligt att ha sett och upplevt andra kulturer och miljöer. För min upplevelse när jag är på den där andra platsen samt minnet av den är värt mer. Eller?

Det kan ju vara värdefullt att samtidigt passa på att sprida information om den egna kulturen och miljön så att andra (oavsett om de har möjlighet att flyga eller inte) vet vad och vem det var som bidrog till systemkollapsen.

Om dessa argument inte räcker så har jag fler. Ett är att vi, om det nu är så att vi är extremt beroende av fossilt kol för vårt välbefinnande, också är extremt sårbara. Mänskligheten förfogar nämligen inte över obegränsade resurser fossilt kol. Det är alltså inte bara så att vi inte bör släppa ut mer växthusgaser, vi kan inte göra det hur länge som helst heller.

Och behöver jag påpeka att vi i Sverige inte heller har några egna fossila resurser. Oljan köper vi från andra, främst Ryssland (40%), men också Norge, Danmark, Nigeria och Venezuela. Andelen Rysk olja har ökat under hela 2000-talet.

Och det är korrekt att Sverige är beroende av fossilt kol, främst olja. Men det man skall oroa sig över är inte hur detta påverkar möjligheterna att flyga till Spanien, Singapore eller inrikes i Sverige. Nej, men man bör skänka en tanke över hur beroendet av fossilt kol påverkar vår förmåga att producera spannmål, leverera samhällsfunktioner och skapa geopolitisk säkerhet.

Som världen och Sverige ser ut idag så kan man konstatera att om vi inte har kontinuerliga leveranser av olja så har vi inte mat på bordet eller möjlighet att transportera oss på annat sätt än med tåg, elbilar, cykel och till fots. Hur långt kommer vi som samhälle på det? Vad händer i resten av världen och hur påverkar det oss?

Det är stora och komplexa frågor utan enkla svar. Det gör att kolumnister som Lena Mellin hellre omdefinierar berättelse om vårt fossilberoendet till att handla om rätten att kunna resa till valfri plats i världen för att uppleva andra kulturer och miljöer, än att inse dess betydelse för riktigt väsentliga frågor i våra liv.

Vi har möjligheten att välja, men vad vi kan välja förändras av tidigare val vi gjort och tid som förflyter. Hittills har vi gjort val som känts skönt i stunden men som till slut leder till kollaps och misslyckande inte bara för andra utan även för oss själva. Detta trots att vi de senaste decennierna blivit serverade hyllkilometer med vetenskapligt förankrade insikter om vad som är bäst för oss. Men ”We choose to fail” som klimatforskaren Kevin Anderson uttrycker det. Lena Mellin knuffar på.

/Martin

PS. Cyklisten som faller handlöst med sin cykel heter Nicholi Rogatkin och han inte bara klarade sig, han reste sig och fullföljde tävlingen han deltog i.
Men alla klarar sig inte lika bra. Man måste ha övat, vara vältränad och ha en god portion tur. Hur väl förberett är det svenska samhället, på individ och systemnivå? DS.

Modererar konferensen Consuming the Environment i Gävle

Idag var jag både föreläsare och moderator på konferensen Consuming the Environment på Högskolan i Gävle. Passande nog hölls den i lokalen Valhall.

Titeln och temat för konferensen var väl lite provokativ i den bemärkelsen att den inte återspeglade var deltagarna ansåg var en plausibel, men kanske sannolik, färdväg framåt. I alla fall som vi hållit på fram till dags datum.

Efter att rektor Ylva Feltholm och Landshövding Per Bill hälsat välkommen och inlett konferensen så var det min tur att skapa bakgrund och ramverket för var vi står i klimatsammanhangen idag.

Jag visade bilder från IGBP:s The Great Acceleration, jag förklarade växthuseffekten, kolcykeln, kolbudget samt efterfrågade visionärt ledarskap.

[smartslider3 slider=4]
Efter mig talade Åsa Persson, SEI, om politik och förhandlingar. Sedan tog Don Kulick vid och berättade en mycket gripande berättelse om hur minoriteter på Papua Nya Guinea resonerar. Och om hur vi vi Väst givetvis lurar dem på deras tillgångar och tillit om vi kan. Titeln var ”The Air we Breathe”. Tini Warg presenterade sin utställning och därefter år vi lunch.
Efter lunchen talade Terry Hartig om ”Communication about Nature and Health.”
Och efter honom Stephan Barthel om Social-Ecological Urbanism.
Det hela var en givande och intressant dag.
/Martin

Slumpmässig reklam i tunnelbanan

Det är inte alltid man har tid eller är på humör för att reflektera över tunnelbanereklamen. Men i morse, när jag var på väg till Gävle för att föreläsa och moderera ett seminarium på Gävle Högskola, så gjorde jag det.

Anledningen var att jag funderade på varför samhället har så svårt att ta till sig allvaret i de fakta som i decennier har presenterats av forskare rörande stora globala frågor. Frågor som tex förlust av biodiversitet, klimatförändringar, skogsskövling mm.

Jo visst har samhället ”agerat”. Vi tänker miljö, klimatkompenserar, källsorterar, åker på konferenser, skriver och river upp avtal (eller helt enkelt struntar i dem) och vi allt det här så snyggt att vi själva går på det.

Varför?

Ett av skälen kan vara reklamen. Inte bara att den får oss att konsumera mer än vi på riktigt behöver. (Definiera ”behöver”).

Utan framför allt att reklamen är så uppenbart falsk. Den lovar saker som vi vet inte är korrekta. Och eftersom en stor del av kommunikationen till oss är envägskommunikation i ”one-liners” (vare det är forskare, myndigheter, politiker eller företag), så blir vi allt mer skeptiska. Vi tar in det som stämmer med vår egen världsbild.

Så. I tunnelbanan noterade jag olika storbildsannonser.

On a mission.” ”Helt nya BMW X3.” ”Mot tuffare utmaningar.” Det är en förföriskt fin bild på alpin miljö. Och en läcker bil. Men vad är det för mission? Har vi för övrigt inte slutat med såna saker? Och vaddå ”helt ny”? Den modulbaserade plattformen kommer från 5 och 7-serien. Den har inte ens laddhybrid som alternativ. Men det är klart, den är 5 centimeter bredare än förra generationen X3. Det var ju nytt så det förslår. Utmaningen? -Gör en helt ny bil, det blir en tuff utmaning som bilen uppenbarligen inte möter.

Överlevnadskit för mellandagarna”? Om det åtminstone hade varit något man kunde äta, värma sig med, rena vatten, bygga med… Men en mobiltelefon på avbetalning? Överlevnad?

Nä, jag fattar att Telia inte menar allvar med vare sig ”överlevnad” eller att man tror att släkten är så besvärande att man måste fjärma (skärma) sig från dem. Men det är också lite det som är problemet, det sliras så mycket på påståenden att det inte finns mycket innehåll kvar till slut.

Så plötsligt blev det en ordentlig kontrast. Hjälporganisationen Plan Sverige som vädjar till oss att skänka pengar så att de kan hjälpa att ta tillvara på barns rättigheter. Den lilla flickans blick borrar sig in i mig och andra resenärer som går förbi. Och i logiken i min (tillräckligt nya) mobiltelefon som fokuserar på hennes ansikte när jag fotograferar annonsen.

Ska det bli en ny fossilbil, ännu en telefon eller pengar som hjälper barn att läsa, skriva och utvecklas som medborgare och individer?

Vi vet alla (troligen även de som lever på att göra, sälja och kommunicera annonser) vad vi borde lägga mer fokus på. Ändå hjälper vi inte så mycket som vi skulle kunna göra.

Jag tror det beror på minst två saker: Dels att det kräver mer av oss för att se och ta till oss resultatet av att hjälpa någon annan. Dels att annonserna ger bilden av att det är lika mycket okay att köpa en ny telefon som att bidra till att barn blir läs- och skrivkunniga.

Jag skyndar vidare till tåget mot Gävle för att prata klimat under temat ”Consuming the environment”. Att skapa en bättre framtid handlar inte bara om att moderera akademiska föreläsningar. Det handlar minst lika mycket om att välja rätt julklappar.

/Martin

Föreläste för Lomma kommun

Idag har jag varit i Skåne och föreläst för Lommas kommunpolitiker. Utgångspunkten var att den miljöstrategisk samordnaren på Lommas samhällsbyggnadsförvaltning tillsammans med en av politikerna hörde mig tala på en konferens arrangerad av Svensk Försäkring i början av sommaren och ville ge kollegorna en fördjupande grund att stå på.

När jag föreläser har jag publikens bransch, kunskapsnivå och befogenheter som ingångsparameter för hur jag sätter samman, utformar och presenterar innehållet i min grafik och föredragning.

Samtidigt är jag väldigt angelägen om att att inte förenkla för mycket eller ta för många genvägar. Jag vill berätta var vetenskapen står och vilka ramar och förutsättningar vi har att hantera olika framtida scenarier.

Det gäller också att hitta en balans mellan fakta och de känslorelaterade argument som alltfler menar är det som krävs för att få oss människor att ”fatta på riktigt”, dvs så att vi börjar agera och inte bara förstår intellektuellt.

Jag har två i mitt tycke mycket viktiga insikter vill jag helst inte missa chansen att tala om oavsett vad det övergripande temat är på respektive konferens eller workshop. Det är planetens strålningsbalans samt kolets kretslopp.

Den första ger en fysikaliskt riktig förståelse för varför det blir varmare (tips: det är inte någon stickad kofta) och hur vi kan hantera det.

Den andra förklarar varför det först är när vi minskat våra utsläpp till 5 miljarder ton kol på år (istället för nuvarande 10) som vi kan räkna med att halten i luften slutar stiga. Och om vi vill få halten koldioxid att minska (vilket krävs för att uppnå Parisavtalet) så inser vi att det är meningslöst att utvinna mer fossilt kol än vi har möjlighet att släppa ut.

Men jag vill också få med Milanković-cykler, återkopplingar, albedoeffekter, havens försurning, havsnivå, rättvisefrågor, vetenskapshistoria, förhandlingar, antropocen, stranded assets och en del annat.

[smartslider3 slider=3]

Ovan ser ni fyra av 72 bilder jag passade på att visa (på ungefär 1,5 timma).

Jag gillar metaforer och jämförelser och är ganska nöjd med vad man kan göra om man översätter vår kolbudget till vinflaskor. Vi har druckit ur sex flaskor (à 100 miljarder ton kol) och har två kvar till det som får betraktas som efterfesten. Vem skall tillåtas hälla upp och vem skall dricka? Och hur undviker man baksmälla?

Jo, jag avslutar med lite muntra fraser också, solenergi, elbilar, biokol och efterfrågar visionära och handlingskraftiga ledare som i kan peka ut färdriktningen i stil med Kennedy och rymdprogrammet på 60-talet.

Men till skillnad från hur retoriken har låtit i de senaste åren så lovar jag inte ”vi kan klara det”. Det kommer att bli förändringar i klimat och andra system som vi är beroende av. Men vi kan begränsa dem.

Åker tåg från Lund till Stockholm. Det tar precis lagom lång tid. Man hinner läsa, vila, fika, skriva en bloggartikel och lyssna på radio.

Johan Rockström och Annika Nilsson blir intervjuade av SR Studio ett. Det var ett intressant inslag som i sin helhet var bra, men jag opponerar mig mot Johans ovilja att konstatera att det blir stora och svåra förändringar även om vi lyckas hålla oss under 2 grader.

Det är inte så att han drar sig för att konstatera att vi måste göra allt som står i vår makt för att uppfylla Parisavtalet. Men han får det ändå att låta som om Bangladesh och Florida kommer att ”klara sig” om vi fixar Paris.

Så är det inte. Även med 1,5 graders uppvärmning, eller för den delen 1,1 som vi har idag, så kommer havsnivån att stiga med storleksordningen meter. Förvisso, det kan ta tid, men det är nu vi slår an tonen för hur mycket det kommer att bli såväl om decennier som århundraden.

Twittrar om det, men det instrumentet är lite trubbigt för att få med nyanser.

Men mycket annat bra blir sagt i programmet, kanske borde skriva en separat artiekl om det.

Nu kopplar jag över till Jimi Hendrix.

/Martin

Föreläsning av mig på NAV i Nacka

I morse föreläste jag för inbjudna gäster på mötesplatsen NAV i Nacka. Jag måste erkänna att det var en utmaning att få med allt jag hade föresatt mig att tala om. Inbjudan lät meddela att:

Martin beskriver människan som global kraft som påverkar klimat och natur, fossila dilemmat, antropocen, teknologi, investeringar, livsstil och berättelser. Är utvecklingen problemet, eller går den inte fort nog? Vad är ett komplext system och är resiliens bra eller dåligt? Hur kan vi hitta rätt ”leverage points” för att få så stor utväxling som möjligt om vi vill ändra på system? Vad gör det för skillnad vad vi gör lokalt om resten av världen rör sig i en annan riktning? Hur får vi till en omställning och berättelser om vad som sker?

Jo, jag var med och formulerade den själv så jag gnäller inte. Jag vill bara säga att det gick strålande att med hastigheten 1 bpm (bild per minut) ta oss igenom de fem stora områdena Antropocen, Komplexa system, Leverage points, Omställning och Berättelser.

Och jag var så inne i presentationen att jag inte reflekterade över att man (jag) kanske borde släckt ljusen och gasspisen bakom min rygg. Det var varmt ett par gånger, men jag trodde att jag stod längre ifrån den än vad jag ser på videon att jag gjorde i verkligheten.

Nåväl, tänk lika lite på det som jag gjorde och häng istället med på den inspelade versionen av föredraget. Ljudet är lite bullrigt i början, men Daniel Lundqvist från NAV byter mikrofon två gånger så till slut blir det bättre.

Bilderna som jag använde finner du nedan, dock utan eventuella animeringar.

[smartslider3 slider=2]
Vänligen respektera upphovsrätten genom att ange källa (Martin Hedberg samt en länk till den här artikeln) om du skulle vilja använda någon av dem i eget bildspel eller presentation.

/Martin

Notering 11 oktober 2017: Jag har uppdaterat innehållet i en av bilderna, nr 14 den som illustrerar strålningbalansen.

Positiv eller realist?

Hur positiv skall man vara? Michael Mann har stor koll på vad som sker, scenarier och vad som krävs för att undvika respektive uppfylla olika framtida situationer.

Intervju på ABC Morning

Mellan raderna formligen skriker han konflikter, katastrofer och misär.

Men han håller fanan högt och inger en bild av att ”jag tror fortfarande vi kan klara det” som om det stod 1-1 vid halvlek i en fotbollsmatch.

Till och med när de diskuterar utsläppen av koldioxid så fastnar de i bilden av att utsläppen av koldioxid planat ut. Han bara missar att säga att det fortfarande leder till att halterna fortfarande stiger i atmosfären.

Förvisso poängterar han att vi måste få ner utsläppen allt brantare ju senare vi agerar, men bilden är missvisande.

Vi har tidigare accelererat i fel riktning. Nu minskar vi på accelerationen, men rör oss fortfarande i fel riktning. Visst, vektorn som illustrerar förändring har rätt riktning, men i absoluta mått rör vi oss fortfarande i fel riktning.

/Martin

Hoppfull, men inte naiv

Sverker Sörlin skriver i dag på DN Kultur om balansen mellan förtvivlan och hopp. Förvisso behöver vi hopp för att åstadkomma förändring, men vi får inte vara naiva. Hopp och engagemang, javisst. Men inte utan realism.

Jag säger inte att Sörlin inte är realist, tvärtom. Sörlin är en av få verklighetsförankrade filosofer och nutidstänkare Sverige kan stoltsera med.

Sverker skriver: ”Att skriva om hopp innebär att föreställa sig den ”framtida historia” som måste till för att inte den obeboeliga jorden ska bli verklighet.”.

Men däremot möter jag många i samhället som förefaller vara så förblindade av hopp att de inte ser den uppenbara verkligheten. Vi står vid ett vägskäl med flera val. En är att fortsätta som vanligt, då går det åt pipsvängen. Och ju mindre åt pipsvängen vi vill att det skall gå, desto mer måste vi väga ifrågasätta hur vi använder de resurser och de insikter som finns på bordet. Det förefaller som om vi prioriterar användandet av resurser istället för att använda insikter. Sverker Sörlin hjälper oss att se verkligheten och de verktyg vi har för att bromsa in resan mot pipsvängen.

Och vi måste vilja ta till oss av insikter. Vilja se verkligheten och vilja förändra riktningen vi rör oss i. Det är inte bara oss det handlar om det, det är även alla andra. Och det är inte bara alla andra, det är också vi. Antingen skapar vi förändring hos oss själva och ser till att få följare. Eller så väntar vi tills någon annan gör det och följer dem.

Realist vad gäller naturen. Inte naiv.
Hoppfull vad gäller mänskligheten. (Det hjälper om man är lite naiv)

Och framför allt så behöver vi en beskrivning av framtiden som är realistisk och inger hopp. Annars går det år pipsvängen av bara farten när vi konstaterar att vi är på väg åt det hållet. Då blir vi passiva passagerare som varken leder, läser kartan eller försöker styra undan faror.

/Martin

Surrealistiskt samtal om extrem värme

Lyssnade just på ett samtal om extrem värme till följd av klimatförändringar på P1 Morgon. Undertonen råkade bli att ”människorna som drabbas i tex Indien och Pakistan kanske kan anpassa sig ändå”.

Bakgrunden var att en forskarrapport visar att klimatförändringarna kan bli så extrema avseende temperatur och luftfuktighet, daggpunkt/”våta temperaturen” (wet-bulb temperature), att människan inte längre kan göra sig av med överskottsvärme. Vi blir då överhettade och i övrigt fullt friska människor avlider. Detta kommer att göra delar av Sydasien, tex områden kring Indus och Ganges, mer eller mindre obeboeligt.

Värst ser det ut att bli kring Persiska viken. Men anledningen till att man fokuserar på Indus och Ganges är för att det blir tillräckligt illa där för att hettan/fukten skall vara dödlig och att en stor del, 20%, av jordens befolkning bor i de områdena.

Från artikeln i Advanced Science: If ambient air TW exceeds 35°C (typical human body skin temperature under warm conditions), metabolic heat can no longer be dissipated. Human exposure to TW of around 35°C for even a few hours will result in death even for the fittest of humans under shaded, well-ventilated conditions. While TW well below 35°C can pose dangerous conditions for most humans, 35°C can be considered an upper limit on human survivability…

Pia Sjögren intervjuade Johan Rocklöv, docent i epidemiologi vid Umeå universitet. (Nej inte Rockström och det som om journalisten Pia var lite ovan att säga ”Johan Rock…” och inte få avsluta med …ström).

Nåväl, Johan redogjorde för bakgrunden där man har gjort studier på hur människokroppen påverkas av hög värme i kombination med hög luftfuktighet. Det är föga överraskande att kroppen inte förmår bli av med överskottsvärme genom svettning om det är väldigt varmt och fuktigt.

Det som är uppseendeväckande är att vi inom några decennier tidvis med stor sannolikhet kommer att ha dessa förhållanden på platser där det idag bor väldigt många människor. Det skall tilläggas att det redan idag avlider storleksordningen tusentals människor varje år till följd av värme och hög fuktighet.

Intervjun rundas av med att konstatera att västerländska idrottare och brandmän ingått i studien. Kan det vara så att människor som bor där borta i Indien har bättre fysiologiska eller livsstilsmässiga förutsättningar för att klara den extrema värmen? Ja, kanske…

Men hallå! Vi pratar om hur nära kanten man kan gå innan man avlider. Och samtalet rundas av med något som ger känslan av att de kanske tål mer och kan anpassa sig?”. Till lyssnaren lämnar man därmed att dra sina egna slutsatser. Jag misstänker att många tänker: ”Den där forskarrapporten kanske inte är så relevant.”, respektive ”Vi behöver nog inte grunna så mycket på det här, vare sig för att minska klimatpåverkan eller för att anpassa oss till värme”.

Vi behöver nog inte heller känna skuld för att andra lider, eller avlider, till följd av mänsklighetens beroende av fossilt kol och fortsatta suicidala beteende, trots all vetenskaplig kunskap. Vi behöver inte heller fundera på mänskligt lidande och vad som händer geopolitiskt om folk börjar vandra från platser för att de tinte längre går att överleva där.

Missförstå mig inte, inslaget i P1 Morgon var sakligt och bra. Men det speglade inte den väckarklocka som den vetenskapliga artikel man refererade till är.

Johan Bergendorff och Vetenskapsradions inslag omfattade mer, lyssna gärna på det också, länk nedan.

/Martin

Länk till intervjun (15 minuter och 45 sekunder in i sändningen) i P1 Morgon.

Länk till Vetenskapsradions inslag.

Länk till artikeln i Science Advances:

Jag i samtal om klimat och säkerhet i P4 Gotland

Jag är i Almedalen och i förmiddags (måndag 3 juli) medverkade jag i SR P4 Gotland där jag blev intervjuad av journalisten Erik Timan kring klimat och säkerhet i stort och smått.

Samtalet, en knapp halvtimme, handlade om anpassning och minskad klimatpåverkan, hållbarhet, människans syn på naturen, teknikoptimism, plast och föroreningar, ekosystemtjänster, framtid mm. Erik ville gärna veta vad de största problemen med klimatet är vilket vi resonerar om. (Hint: snarare än en lista är det ett system och vår förståelse för det. Och även om det blir stora konkreta problem av klimatförändringar så kommer troligen de största problemen att komma från konflikter mellan människor.)

Jag poängterar också att 2°C faktiskt motsvarar en halv istid, men åt andra hållet. (När vi har istid är jordens medeltemperatur mellan 3 och 5 grader lägre.) En del av de förändringar vi står inför är så monumentalt stora att de är svåra att föreställa sig, tex förändringar av monsuner, havsnivåer, förutsättningar för livsmedelsproduktion, extremväder mm. Och många av dessa förändringar ligger latenta, inbyggda i de förändringar av klimatsystemet som redan är gjorda.

Vi lever i ett samhälle som strävat efter optimering och förvisso har vi lyckats åstadkomma stora förbättringar av vår livskvalitet. Men ”optimering sker på bekostnad av flexibilitet”. Samhället har blivit mer och mer specialiserat och beroende på att många små delsystem fungerar. Och det skapar ju för stunden bra levnadsvillkor, så länge allt fungerar.

Jag växlar mellan att resonera kring de dystopiska framtidsbilderna och de hoppfulla bilderna som tonar fram tex i samband med teknikutvecklingen kring förnybar energi. Vi talar också om seminariet ”Klarar du 72 timmar i en krissituation?” arrangerat av Pelletsförbundet som jag just deltagit i och vad MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap rekommenderar oss till.

Vi kommer också in på Golfströmmen, afrikanska monsunen, flyktingkriser, havsnivån, livsmedel och vatten. Samt behovet av att vi, innan internationella kriser uppstår, ser till att reda ut de diplomatiska och juridiska förhållandena för hur tex flyktingsituationer skall hanteras.

Vi är sent ute. Det kommer att bli stora förändringar i klimatet och vi måste både reducera vår påverkan på klimatet och anpassa oss till det som vi inte kan förhindra.

Vi hinner också resonera kring grundvattnet på Gotland och morgondagens väder.

Lyssna gärna. Det är ett pass i deras program ”Förmiddag i P4 Gotland” måndagen den 3 juli, 2017. I länken ovan har jag satt en autostart när vårt samtal börjar, men om en av någon anledning inte fungerar så kan man söka efter den på Sveriges Radios hemsida eller SR Play. Min medverkan startar ca 1 timme och 20 minuter in i programmet.

/Martin

Positiva berättelser eller dödsångets

Jag kom i samtal med en präst som just hade lyssnat till en föreläsning jag hållit. Hon förstod min frustration över att vi människor gör oss själva så mycket skada, trots all kunskap vi har. Att kortsiktiga vinster trumfar kommande generationers (även nuvarandes) möjligheter till ett hälsosamt liv. Att vi indirekt accepterar orättvisor, gör oss handfallna, blundar och förnekar saker som vi vet är fel.

Jag hade i min föreläsning talat om slutsatser som författaren Per Espen Stoknes gör i sin bok (med den långa titeln) What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming. Han talar tex om ”The five psychological barriers to climate action: Distance, Doom, Dissonance, Denial and Identity”, typ varför vi förnekar fakta och kunskap. Han (och många andra) talar också om behovet av positiva historier. Berättelser om att det går att skapa en bättre värld. Och just behovet av berättelser och känslor, mer än fakta.

Jag brukar försöka balansera mellan att ge publiken en lagom dos av många saker. Dels fakta (jag är ändå naturvetare, kan inte riktigt släppa det), dels berättelser, såväl andras som egenupplevda.

Jag försöker också finna en balans mellan den något dystopiska berättelsen om var vi är idag och lite mer hoppfulla framtidsvisioner. Men det är ofta lättare att finna verklighetsförankring i de mörka bilderna. De positiva är antingen för små/lokala eller rent naiva. Det går förvisso att hitta berättelser och visioner som skalar upp de positiva berättelserna, men dystopierna försvinner inte för det.

(Tex insikten om att haven håller på att försuras: Det är bara hälften av våra utsläpp av CO2 som stannar i luften, resten binds i biosfär och hav. Detta gör att havens pH-värde sjunker och organismer som använder kalk för att bygga skal eller skelett påverkas. Det fräter helt enkelt. Från plankton och räkor till korallrev och stora fiskar. Vad kan hindra försurningen? Jo att haven blir så varma så att koldioxid slutar bindas eller tom frigörs. Den hamnar då i luften igen och våra möjligheter att begränsa uppvärmningen blir ännu mindre. Inga vegetariska skolmenyer, laddstolpar eller internationella avtal kan ändra på det.)

Prästen såg mig i ögonen och frågade ”Har du provat att ge folk dödsångest någon gång?”

Det var inte en helt ny tanke, men den framfördes på ett överraskande rakt sätt. Jag letade genast fram ett par invändningar, men hon stod på sig. ”Om inget annat fungerar så brukar det ta skruv. Det är väldigt motiverande om personen behöver, men själv inte förmår, skapa förändring av sitt liv”, svarade hon.

Jag lämnar några blankrader här eftersom jag inte skall förta den här berättelsen med alltför många av mina reaktioner, kommentarer och slutsatser på hennes förslag.

Jo två saker. 1. Jag tyckte att jag kunde ana att hon sade det med glimten i ögat -och jag vet inte hur jag skall tolka det. Och 2, jag har blivit ännu mer övertygad om vikten av att finna andra verktyg, företrädesvis positiva berättelser, som går att skala upp från det lokala till det regionala och förhoppningsvis i tid till det globala systemet.

Jag låter hennes verktyg ligga ouppackad längst ner i verktygslådan.

/Martin

PS. Jag vill återigen tipsa om intervjun jag gjorde med forskaren Kevin Anderson på podden Beyond One Degree. Han är lite dystopisk, eller realist som han själv beskriver det. Det kan tidvis vara lite jobbigt, men också uppfriskande med någon som inte blundar för hur verkligheten faktiskt ser ut. I grunden är han optimist, han tror att det går att lösa problemen. Men vi har kort om tid på oss och det kommer att krävas mycket.

Man åtar sig inte att göra som Kevin säger att vi borde bara för att man lyssnar på honom. Men det kan vara bra att hålla sig informerad om vad som kommer att krävas av oss -och vilka konsekvenserna blir om vi (dvs alla tillsammans) låter bli. DS