Tag - Historia

Historia, litteratur, kultur, filosofi, konst mm

Podcast från MetOffice om att göra väderobservationer

Brittiska vädertjänsten MetOffice har gjort en podcast om hur, och varför, man gör väderobservationer. Det är den första delen i en trilogi om hur man gör väderprognoser. Kommande avsnitt kommer att handla om modeller för att beräkna framtida scenarier samt om hur man presenterar prognoser. De kommer i början av maj respektive juni 2016.

Väderstation på berget vid Bydalens skidanläggning.

Väderstation på berget vid Bydalens skidanläggning.

Vikten av standardiserade observationer i klimatsammanhang kan inte överskattas. Det är en av grundstenarna i diskussionen om antropogen klimatpåverkan. Samtidigt så har just luftens medeltemperatur (som man oftast talar om) fått en så stor symbolisk betydelse att en del andra väsentliga klimatparametrar, tex energibalansen, havsströmmar, ekosystem mm, inte riktigt når fram till allmänhet och beslutsfattare.

Hur som helst så ger podcasten en intressant historisk och nutida inblick i grunderna inom meteorologi.

[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/256737554″ params=”color=ff5500″ width=”100%” height=”166″ iframe=”true” /]

MetOffie hemsida för sina podcast finner du här.

/Martin

Jordens befolkning, lyft blicken

World population

Ibland måste man lyfta blicken eller på annat sätt ändra perspektiv för att se vad som sker. Det vi genomlever just nu beträffande många saker är inget mindre än en explosion.

Vi kan förstå det när det gäller tex minneskapacitet i datorer, digitala företags framväxt eller andra ”moderna” och i många fall önskvärda förändringar.

Men när det gäller andra fenomen som tex klimatförändringar, jorderosion, utrotning av växt- och djurarter mm så kan det vara svårare att se och förstå vad som händer. Dels för att processerna är lite utanför en enskild människas grepp, dels för att de ofta är rätt dystra förändringar.

Nedan en film som illustrerar befolkningsökningen. Att det föds fler människor än det dör är väl i varje enskilt fall inte så deprimerande. Snarare tvärt om, ännu en människa som lever, är medveten och kan sprida glädje till medmänniskor.

Men tillsammans så tär vi även på våra gemensamma resurser. Nå, ingen kan väl säga att just jag har mer rätt till dessa resurser än någon annan individ, ens den som ännu inte är född.

Men utan att lägga någon skuld, utan bara krasst observera och konstatera vad som sker, så förstår vi att vi är på väg att skapa problem för alla dessa människor och medvetanden. Dels de som redan finns, dels de som ännu inte är födda.

Det är inte antalet människor som är problemet, det är hur vi nyttjar våra resurser på planeten. Och planeten och dess resurser är begränsade. Japp, även om det finns saker (de flesta som människan själv har hittat på) som är obegränsade, eller i det närmaste obegränsade, så finns det fysiska och livsuppehållande saker som är begränsade.

Och en sak till, bara för att tydliggöra: Vi människor är fenomenala, kan färdas till andra planeter, skriva poesi, transplantera organ, studera framtid och historia, förstår matematik och annat. Men vi kontrollerar inte hela vår omvärld. Vi påverkar väldigt mycket, men kan inte styra alla processer. Det finns anledning att fundera på en del handlingsplaner som kan behöva sättas i sjön när tipping points och återkopplingar drar igång på allvar i naturen. För vår egen skull.

Nu illustrationen om antalet individer på planeten. Titta i lugn och ro, men blinka inte för ofta mot slutet, då går det nämligen fort och det är lätt att man missar ett par miljoner.

Filmen är producerad av Population Education. Originalet till filmen finns på worldpopulationhistory.

/Martin

”Fjärileffektens” fäder

Av Anders Persson

Det var i juni 2004 när jag besökte University of Maryland, som jag stötte ihop med matematikprofessorn James A. Yorke. Denne hade med en medarbetare 1975 publicerat en artikel om egenskaper hos icke-linjära matematiska system i American Mathematical Monthly. Artikelns titel var ”Period Three Implies Chaos” där för första gången ordet ”kaos” nämndes i detta sammanhang.

James A. Yorke

År 2004 hade vi ingen diskussion om detta, det mesta hade redan sagts, men vi hade däremot ett längre samtal om relationen mellan matematik och fysik. Jag tror att vi var överens om att ”kaosteorin”, hur nyttig den än är för fysiken, i sig själv bör räknas till matematiken. Yorke visade inga som helst tecken på att han förväntade sig något Nobelpris i fysik.

Den som lär ha myntat begreppet “Fjärilseffekt” var den kanadensisk-amerikanske meteorologen Phil Meriless. Legenden berättar att Edward Lorenz 1972 skulle hålla ett seminarium om sin upptäckt (drygt tio år tidigare) att mycket små osäkerheter i analysen av ett väderläge kan ge upphov till stora prognosfel. Men Lorenz hade svårt finna en slående titel. Meriless, som var med i organisationskommittén, föreslog då: Does the flap of a butterfly’s wings in Brazil set off a tornado in Texas? Och resten är historia, som det heter.

Phil Meriless

Meriless var min chef när jag 2001 jobbade på Naval Research Laboratory i Monterey. Min uppgift var att, lite i polemik med ”kaosteorin”, introducera metoder att i efterhand, när en prognos misslyckats, spåra upp dessa “fjärilar” genom att titta uppströms i atmosfären. Det skulle hjälpa meteorologerna att förbättra prognossystemet. Talet om ”fjärilar” hade lett mina amerikanska kollegor att tro att felen var mikroskopiskt små. Men jag visade, utifrån erfarenheter från ECMWF, att de hade letat på fel ställen och därför inte hittat något. De flesta av analysfelen var klart synliga och kunde ofta snarare karakteriseras som ”albatrosser”, ibland ”elefanter”.

Edward Lorenz träffade jag vid flera tillfällen då han besökte ECMWF. Det visade sig att han, trots sin teoretiska ”belastning”, var en meteorologiskt sett mycket praktisk man som hade god blick och handlag med väderkartor, något som få teoretiker har. Under kriget hade han tjänstgjort i Stilla Havet och också undervisat i kartanalys. När jag gav honom en aktuell karta med observationer, behövde han inte mer än en timme för att göra en helt professionell analys.

Han kunde också göra en helt professionell överlämning genom att påpeka att kallfronten over Mexikanska Golfen visade tecken på en ”sekundär utveckling”, dvs en ny lågtrycksutveckling. Jag har sedan dess alltid delat ut kopior av den här analysen för att visa teoretikerna att man blir inte en sämre vetenskapsman för att man är insatt i praktisk verksamhet, och till prognosmeteorloger för att stärka deras självförtroende; de kan också räkna in ”stora” namn i sina led.

Vad sedan gäller själva ”Fjärilseffekten” så angriper vi meteorologer den på två olika fronter: dels söker eliminera den genom bättre modeller, fler och bättre observationer, och bättre metoder att extrahera information ur dem till allt noggrannare analyser. Men samtidigt gör vi tvärtom: i den sk. ”ensembletekniken” stoppar vi in möjliga fel i både observationer, analyser och modeller för att ”se vad som händer”. Om prognoserna i stort sett är desamma vet att vi kan lita på dem trots prognossystemets brister, om de skiljer sig åt vet vi vilka olika möjliga utvecklingar som är tänkbara med olika grader av sannolikhet, men också, icke att förglömma, vad som troligen INTE kommer att hända!

/Anders Persson

Nobelpristagaren som räddade oss från ozonuttunning har avlidit

Professor F. Sherwood Rowland har avlidit vid en ålder av 84 år meddelar University of California.

Rowland var med och beskrev hur freon bryter ner ozonet i stratosfären. Han lade i och med detta grunden för att vi människor har undvikit en global katastrof. För upptäckten belönades han med Nobelpriset i kemi 1995 tillsammans med Mario Molina och Paul Crutzen.

Forskarna beskrev hur en enstaka kloratom kunde bryta ner hundratusentals ozonmolekyler i stratosfären. Samma ozon som skyddar livet på jorden från solens skadliga UV-strålar.

Rowland bidrog även till att fästa uppmärksamhet på de konsekvenser som skulle uppkomma till följd av fortsatta utsläpp av freoner. Han fick motstå mycket kritik, både på grund av eventuella ekonomiska konsekvenser för freonindustrin och till följd av att forskare tidigare hade visat att freon var väldigt stabilt och därmed antogs inte vara skadligt för miljön.

F. Sherwood Rowland. Foto: Nobelstiftelsen.

Att freon är stabilt var en del av problematiken, när de väl hade hamnat i stratosfären så blev de kemiska föreningarna kvar och fungerade tillsammans med partiklar och UV-strålning som katalysator för att bryta ner ozonet, molekyl för molekyl.

En av många fascinerande trådar i historien är att Rowland och hans kollegor arbetade intensivt med att varna för konsekvenserna av fortsatt obegränsat nyttjande av freon på basis av teorier och laboratorieexperiment.

De gjorde detta flera år innan man hade tillräckligt känsliga instrument för att med stor säkerhet mäta de förändringar som skedde i atmosfären. På 1970-talet fick man motstå mycket kritik. Tex sade DuPonts ordförande att teorierna bakom ozonnedbrytningen var: ”a science fiction tale…a load of rubbish…utter nonsense”.

Bakgrunden till uttalandet från DuPont och många andra anklagelser som Rowland och kollegorna fick motstå var inte baserade på fakta eller vetenskap, utan styrdes av särintressen. (Och paradoxalt nog gjorde inställningen hos förnekarna att de förlorade marknadsandelar eftersom de var långsammare än sina konkurrenter att utveckla mindre skadliga lösningar.)

I mitten av 1980-talet upptäckte forskare att ozonskiktet var onormalt tunt ovanför Antarktis. Det var då inte bara fråga om att man hade bättre instrument att mäta med. Ozonskiktet var så tunt att man till en början trodde att det handlade om mätfel eller felaktiga instrument.

Som ett resultat av forskarnas vetenskapliga arbeten och idoga arbete med att kommunicera sina resultat så skapades avtal där nationer enades om att begränsa utsläppen av freoner. Detta ledde senare fram till Montrealprotokollet.

Mänskligheten har Rowland, Molina och Crutzen (och många andra) att tacka för att vi undvikit ett av många globala, och antropogena (av människan skapade) hot. Hot mot såväl oss själva som stora delar av övrigt liv på planeten.

Under de senaste decennierna var Rowland engagerad i forskning kring människans påverkan på klimatsystemet och global uppvärmning.

Vid ett möte i Vita huset 1997 angående klimatförändringar sade Rowland:

“Isn’t it a responsibility of scientists, if you believe that you have found something that can affect the environment, to do something about it, enough so that action actually takes place?

If not us, who?

If not now, when?”

F. Sherwood Rowland dog i lördags den 10 mars 2012 i sitt hem i Californien, USA.

/Martin

”Alla klagar på vädret…”

Av Martin Hedberg

Vi fick nyss en kommentar från Ragnar där han konstaterar att ””Alla klagar över vädret, men ingen gör något åt det” eller, det kanske vi gör? Ja, den som lever får, som brukligt är, se”.

Jag har själv fascinerats av uttrycket sedan jag hörde det första gången. På engelska lyder uttrycket: Everybody talks about the weather, but nobody does anything about it..

Samuel Langhorne Clemens, alias Mark Twain. Från Wikipedia

Uttrycket brukar tillskrivas Samuel Langhorne Clemens*, amerikansk författare som levde mellan 1835 och 1910. Han är mer känd under sin pseudonym Mark Twain. Många, inklusive mig själv, mötte honom första gången som författare till böckerna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Uttrycket är bra. ”Gnäll inte, ta tag i problemen istället”. Alternativt ”Sluta gnälla eftersom det ändå inte går att göra något åt saken”.

Men det är värre än så: Vi påverkar vädret, men vi kontrollerar/styr det inte. Ju mer vi påverkar vädret desto fler kommer att ha anledning att klaga på det -både vädret och att vi påverkar det.

Mänskligheten kan fortfarande i stor utsträckning välja hur mycket eller lite vi skall påverka klimatsystemet och därmed vädret. Men som det ser ut idag, så väljer vi att agera på ett sätt som till slut kommer att förändra klimatet till något annat än det varit de senaste 12.000 åren. Det är den perioden som kallas ”Holocene” och det är (uppenbarligen) under den perioden som civilisationen som vi känner den har utvecklats. Mycket av det vi värdesätter högt: kulturer, samhällen, jordbruk, ekosystem, ekonomier, infrastruktur… allt har skapats under de klimatologiska betingelser som kallas Holocene. Om vi skall lämna Holocene eller inte, det är upp till oss.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen så kommer vi till slut att passera så kallade ”tipping points”, dvs situationer där förändringar i naturen blir självgenererande. Det som då sker är att så kallade ”tipping elements” (tex havsströmmar, monsunregn, barrskogar, glaciärer mm) förändras i grunden, tex genom att försvinna eller ersättas av andra situationer. Sannolikheten är stor att detta sker om/när medeltemperaturen stigit med 1-3 grader jämfört med förindustriell nivå (hittills har den stigit med omkring 0,8 grader). Eftersom det finns många latenta (ännu dolda) klimatförändringar så kan vi i princip redan ha passerat en tipping point utan att veta om det.

Men redan innan vi riskerar att passera dessa tipping points så drabbas människor, kulturer och ekosystem av gradvisa förändringar av klimatet. Många dör redan idag för tidigt till följd av att vi har påverkat klimatet. För att inte tala om all förlorad egendom, hopp och tillit som förloras vid såväl långsamma som snabba katastrofer.

Exempel på klimatrelaterat väder finner vi tex i fjolårets torka/bränder i Ryssland, översvämningarna i Pakistan och den stora avsmältningen av isar i Arktis. Det hade inte inträffat om inte människan hade påverkat klimatet. Men dessa situationer är alltså små i jämförelse med vad som kan ske.

Den som lever får se. Och det får vi försöka leva med. I naturen finns inte utrymme att ångra sig eller ta tillbaka något som gått förlorat. Naturen är irreversibel. Vi påverkar den, men kan inte kontrollera/styra den.

/Martin

*Det är fortfarande en öppen fråga om det verkligen var Mark Twain (Samuel Langhorne Clemens) som myntade begreppet. Många citatordböcker tillskriver Charles Dudley Warner som upphovsman till uttrycket. Warner var vän med Mark Twain och skrev i en krönika i the Hartford Courant i augusti 1897: “A well known American writer said once that, while everybody talked about the weather, nobody seemed to do anything about it.

Det kan vara Mark Twain som sade det ursprungligen, men det var Warner som skrev det och gjorde uttrycket publikt.

Mark Twain var för övrigt mycket intresserad av väder. Jag fann också en del väderrelaterade citat som tillskrivs honom:
-”Thunder is good, thunder is impressive; but it is lightning that does the work.”
-”One can enjoy a rainbow without necessarily forgetting the forces that made it.”
-”It is better to read the weather forecast before we pray for rain.”
-”If you don’t like the weather in New England, just wait a few minutes.”

Stigande temperatur med eller utan solfläckar

solfläckar

Av Martin Hedberg

Vi fick en fråga från en läsare, Arne K, om man inte kunde samla ihop och presentera mätdata kring väder för att reda ut diskussionen om huruvida temperaturen har stigit eller inte. Jag tar mig friheten att skriva en blogg kring detta och lägga till lite kring solfläckar.

Människan har registrerat väder under lång tid. En konkret sak man kunde mäta och jämföra var temperaturen (det är tex svårare att mäta vind eller klassindela moln på standardiserade sätt). De första termometrarna uppfanns i början av 1600-talet. Då hade forskarna ännu inte riktigt definierat begreppet temperatur. I början och mitten av 1700-talet började man enas kring metoder och vilka skalor man skulle använda och termometern blev allt mer spridd.

Men för att göra statistik (t.ex. för att säga något om klimatet) så behöver man många termometrar, de behöver vara kalibrerade, de behöver vara placerade på relevanta platser och man behöver kontinuerliga nedtecknade observationer från dem. Det dröjde fram till slutet av 1800-talet innan så var fallet.

Men hur gör man för att säga något om väder och klimat innan det fanns relevanta mätningar? Jo då kan man göra indirekta studier, från så kallade proxy data. Det man gör att att studera spår efter temperaturberoende händelser. Det kan tex vara studier av syreisotoper i iskärnor från glaciärer, bottensediment i sjöar och hav, lager av pollen, trädringar, koraller mm.

Men nu var frågan kring direkta mätningar. Nedan är en sammanställning av årliga medelvärden från väderstationer på land över hela världen sammanställd av NASA. Den röda linjen är ett femårs medelvärde. Grafen visar avvikelse från medeltemperaturen år 1951-1980. De gröna staplarna är osäkerhetsintervaller (fler och bättre temperaturmätningar i modern tid gör att osäkerheten minskar närmare nutid).

Global medeltemperatur relativt medelvärdet 1951-1980. (NASA)

Förutom att temperaturen ”hoppar” lite från ett år till ett annat (de svarta punkterna) så kan man se tendenser till regelbundna variationer i den röda linjen. Den har en periodicitet på ungefär tio år och dess ”toppar och dalar” kan/bör jämföras med solfläckarnas cykler.

Galileo Galilei 1636. Från Wikipedia.

Galileo Galilei var troligen den förste som observerade solfläckar. Han gjorde det 1610 med sitt nyligen uppfunna teleskop. Sedan 1849 har man gjort dagliga observationer vid observatoriet i Zürich. Nedan en sammanställning av solfläckarna sedan 1750 från NASA.

Solfläckar åren 1750-2010. (NASA)

Man brukar tala om solfläckarnas 11-års cykler. De fem senaste maxima inträffade 1959, 1970, 1981, 1991 och 2002. Vi håller just nu på att gå ur ett minima (som inträffade år 2009).

Givetvis påverkas Jordens klimat av solen. Det är naturligtvis rimligt att anta att även solfläckar kan göra det (även om vi inte går in på de fysikaliska processerna). Som synes på den röda linjen i den första grafen (5-års medelvädet), så hade även Jorden en viss periodicitet i medeltemperaturen. Vi hade maxima som i stort stämmer överens med solfläckarna, 1959, 1971, 1981, 1989 och 2005.

Lite anmärkningsvärt kan man kanske tycka att det är temperaturen bara planat ut de senaste fem åren (2006-2010), trots att solfläckarna minskade i antal. Temperaturen borde väl sjunkit då antalet solfläckar minskade? För att komma lite närmare svaret på den frågan behöver man studera den bakomliggande trenden i temperaturen sedan 1960-talet. Trenden är att temperaturen stiger. Kan det vara så att något av det som gjort att temperauren stigit de senaste femtio åren nu även gjort att vi inte ser så mycket av solfläcksminimat som rådde nyss? Vad händer då när solfläckintensiteten nu ökar?

Varför har då temperaturen stigit de senaste 50 åren? Vi vet att människan påverkar klimatet, det påpekar även inbitna ”klimatskeptiker”. Men hur mycket?

Frågorna är mycket relevanta:
-Vad, eller vilka processer, har medfört att jordens medeltemperatur stigit med omkring 0,8 grader sedan 60-talet?
-Vad kommer att hända kommande femtio år?
-Hur kommer det att påverka oss?
-Vad kan vi göra åt det, både avseende eventuell anpassning (som vi tvingas till) och avseende själva påverkan (om vi nu har någon påverkan på klimatet)?

Om jordens medeltemperatur både påverkas av solfläckarna och någon/några andra processer som fått temperaturen att förändras som den har hittills, vad kommer då rimligtvis att hända kommande tio år när solfläckarna blir fler? Tar vi då ännu ett kraftigare kliv uppåt? Och framför allt: Vilka är de andra processerna som verkat parallellt med solfläckarna.

Det finns svar på de frågorna, men bloggen är lite lång som den är redan. Vi kan väl i alla fall konstatera att forskarna har mätt temperaturen och sammanställt det som data i grafer. Temperaturen stiger. Och allt detta är utan att använda väder- eller klimatmodeller (som kritiker hävdar att man ”skruvar på” tills de visar ”rätt” resultat). Graferna ni ser ovan är mätningar av den verklighet vi lever i igår och idag.

NOAA skriver ”The year 2010 tied with 2005 as the warmest year since records began in 1880.”

/Martin

PS. Om man vill ha rådata som XML eller textfiler för att göra egen statistik så kan man få det från NASA.

Tack John. Nu tar Martin över.

Av Martin Hedberg

Jag lärde känna John efter att jag börjat arbeta som meteorolog på SVT sommaren 1999. Innan dess hade vi förvisso träffats ett par gånger. Meteorolog-sverige är inte så stort och i synnerhet under utbildningen så reser man runt mycket och träffar många kollegor. Men just att få arbeta tillsammans med John och andra erfarna meteorologer såg jag som en stor förmån då SVT kontaktade mig för att arbeta hos dem.

Stig Ahlgren och John Pohlman på SVT

När jag började på SVT arbetade jag fortfarande i Försvarsmakten. Det var också därför som jag flyttade till Stockholm. Någon av mina chefer tyckte att min militära karriär inte skulle begränsa sig till Flygvapnet och Norrland (Jag bodde på Frösön/Östersund och arbetade på F4 sedan 1994). Nu visade det ju sig förvisso att flytten till Stockholm var början på en ny karriär utanför grindarna. Men jag hann i alla fall arbeta nära två år i Försvarsmaktens Vädercentral, placerad i på ett kontor insprängt i ett bergrum långt under marknivå bakom både luftslussar, galler och decimetertjocka dörrar. (Fascinerande då vi hade siffror på vädret över hela jorden, men inte hade känsla för om det var kallt eller inte i skogen utanför bergrummet.)

Det var mycket berikande att arbeta på SVT. Dels för att jag fick arbeta nära och lära mig av de erfarna kollegorna, dels för att jag fick tänka väder i helt nya banor. I Försvarsmakten fokuserade jag på detaljer och specifika gränsvärden över ett begränsat område samt kommunikation till kollegor och specialister. Det liknade även det jag gjort till sport och expeditioner inom segling, flyg och skidåkning. På TV gäller det att istället kommunicera ett generellt väder över ett relativt stort område och till åhörare med stor bredd. Plötsligt var alla aspekter av vädret potentiellt viktiga, inte minst hur själva kommunikationen skedde.

Rekordsegling över Atlanten 1997 med Nicorette.

Och just kommunikation är något som John var och är duktig på. Att med ett fåtal väl valda ord och ett genomtänkt kroppsspråk och rörelser förmedla hur vädret kan/kommer att utveckla sig kommande dagar. John arbetar mycket metodiskt och lämnade inte mycket åt slumpen. Fronter, moln, solar, vindpilar och temperaturer placerades över Sverigekartan både för att illustrera dynamiken i vädret, för att fånga det väsentligaste och för att skapa en estetisk grafik. John hade till och med ett tidtagarur för att testa hur lång tid olika fraser tog att säga. Väl framför kameran så improviserade han med stöd av hela eftermiddagens och kvällens resonemang. Som att koka ner en hel arbetsdag till 90 mycket välformulerade  sekunder.

Redan ett år innan John pensionerades från SVT så hade jag presenterat att jag ville arbeta med honom utanför SVT. När John (och Stig Ahlgren) slutade på SVT i oktober 2002 så började John en ny karriär som föreläsare och krönikör i Swedish Weather & Climate Centre SWC som jag hade startat ett par år tidigare.

Martin och John reser runt och håller föredrag om klimatförändringar.

Vi har gjort många resor ihop runt om i Sverige för att prata om väder och klimatförändringar. Detta tillförde något nytt till Johns stora erfarenhet av kommunikation. Nu fick jag förmånen att tillsammans med honom använda vår erfarenhet från för att skapa bildspel och föredrag om hur planetens Jordens klimatsystem fungerar, vilka problem vi står inför och vilka möjligheter vi har att lösa dem och anpassa oss till förändringar. Jag är stolt över att få samarbeta med John såväl på TV som i vårt företag och här på Klart. Jag har lärt mig mycket och jag vet att även John har lärt sig en hel del på vårt samarbete.

Alla meteorologer har givetvis olika metoder och stilar. Jag kan inte säga att jag har anammat all Johns metodik rakt av. Men jag har genom alla arbetsplatser och kollegor jag arbetat med försökt lära mig av de bästa och skaffa mig en palett av metoder och förhållningssätt som meteorolog. Detta för att både kunna göra bra prognoser och dessutom kommunicera dem.

Som vanligt skiftar vädret från en dag till en annan. Vi har även förmånen att bo på breddgrader där årstiderna varierar mycket. Ovanpå detta kommer klimatförändringarna att göra sig ännu mer påminda i framtiden. När klimatet förändras så ändrar vädret karaktär. Väder är, och kommer att fortsätta vara, en väsentlig del av vårt samhälle. Teknologisk utveckling gör att vi idag dels kan göra bättre prognoser, dels kan kommunicera dem på fler och annorlunda sätt än tidigare.

Jag ser fram emot att vara chefsmeteorolog här på Klart.se. Målsättningen är Klart.se skall vara det självklara valet för den som vill ha relevant och korrekt väderrelaterad information. Sajten kommer att förändras något kommande veckor. Vi lyssnar till vad ni har att säga, vare sig det gäller något väder vi skall belysa eller hur vi skall utveckla sajten.

God Fortsättning!

/Martin Hedberg

PS. John fortsätter med jazz och föreläsningar. DS.

Solfilmen. Tack och farväl.

Av John Pohlman

Ett av Sveriges Televisions mest slitstarka inslag är den så kallade ”Solfilmen” som Aktuellt under drygt 45 år visat en gång i veckan första hälften av året. Den hade sin premiär i mitten av 1960-talet och anger solens upp- och nedgång med tidsvinst hur dagarna blir allt längre. Solen i filmen skapades av Sverker Lund som vid den tiden var frilans men senare blev anställd på Sveriges Television. Det är också han som hörs gäspa när solen lägger sig ner och somnar.

För att få bakgrundsmusik vände man sig till grammofonarkivet på Sveriges Radio där ett för många känt namn skickade några förslag varav man valde ut en fransk folkmelodi som genom solfilmen blivit allmänt känd. Visan heter Le fiacre som betyder hästdroskan och är skriven av den franske tonsättaren Léon Xanrof. Den version som är på solfilmen finns på skivan En revenant de la revue och spelas av Robert Valentino.

Men det finns också en text till melodin som just handlar om en hästdroska. Texten anspelar på de första åkdonen av det här slaget som startade i Paris i mitten av 1600-talet. Det var allmänna transportmedel som utgick från värdshuset Saint-Fiacre efter trädgårdsmästarnas skyddspatron det iriska helgonet Fiacrius. Samma typ av hel- eller halvtäckt åkdroska (fiaker på svenska) med parhästar och kusk infördes också i Wien och under glansperioden i slutet av 1800-talet fanns det över 1 000 fiakrar. En del kuskar underhöll då också under färden med sång. Även i våra dagar kan man i Wien åka med en fiaker och ta en turistrundtur i staden.

Denna blogg blir min sista för vädersajten som jag varit med från starten i juni 2009. Jag lämnar nu över hela verksamheten till Martin. Det har varit en inspirerande period och jag tackar för kommentarer och intresse såväl skriftliga som muntliga och slutar med en tillönskan om Ett Gott Nytt År.

/John

Ödesdiger väderhändelse

Av John Pohlman

För nästan 300 år sedan rasade ett oväder i den skandinaviska fjällkedjan med katastrofala följder i dödsoffer. Det är utan tvekan den största tragedin orsakad av en enstaka väderhändelse som vi har i vår svenska historia. Året är 1718. Kung Karl XII hade några år tidigare kommit hem från sina krigståg utomlands. Sverige låg i krig med flera stater, bland annat Danmark och Ryssland och vi hade fått utrymma Finland. Kungen vände då blickarna mot Norge som han hade för avsikt att erövra och ledde själv huvudangreppet med den stora armén söderifrån vid Oslofjorden.

Men en armé under general Carl Gustaf Armfelt tågade på hösten 1718 via Jämtlandspasset in i Norge för att inta Trondheim.  Angreppet mot Trondheim misslyckades och när Karl XII stupade den 30 november vid belägringen av Fredrikshalds fästning fick Armfelt order att dra sig tillbaka till Sverige. Återtåget blev tyvärr försenat och först i slutet av december hade man börjat närma sig gränsen till Sverige. Vid nyåret inleddes en häftig storm med snöyra som varade i tre dygn samtidigt med bister kyla.

Kombinationen av de kraftiga vindarna och låga temperaturerna blev ödesdiger och människor och djur frös ihjäl. Man har uppskattat att omkring 3 500 karoliner föll offer vid återtåget i de jämtländska fjällen eller senare på grund av frysskador. Ett minnesmärke över tragedin finns i Duved. Ett liknande oväder inträffade under julhelgen år 1915 då Skalstugan i Jämtland nordväst om Åre rapporterade storm och 30-gradig kyla under tre dygn.

/John

Julhelger, en tillbakablick

Av John Pohlman

Här är lite axplock från gångna julhelger sedan år 1900.

1902. Den ”Stora julstormen”. Ett av de värsta oväder som drabbat Götland med orkanartade vindar på västkusten och i Skåne med oerhörd skadegörelse.
1923. Snöstorm i landets södra och östra delar. På annandagen hade Halmstad 23 minusgrader.
1927. Västerås hade sin lägsta decembertemperatur med -27 grader.
1931. En kallfront med åska och hagel passerade Stockholm på juldagen.
1932. Milt. På annandagen hade Umeå 9 plusgrader.
1977. Lund noterade +11,8 grader på julafton.
1986. Ymniga snöfall i södra och östra Sverige.
1988. Kraftigt snöfall på julafton i nordöstra Götaland. Underkylt regn i mellersta Sverige med extrem halka.
1990. En av 1900-talets mildaste jular i norra Lappland.
1992. Orkanbyar i norra Norrland på annandagen med stora skador på skog, hus, el och tele. (Veckan innan jul uppmättes Sveriges högsta vindhastighet vid Tarfala i Kebnekaisemassivet med 81 m/s).
1993. Omfattande snöfall. I östra Götaland långvariga strömavbrott den 26-27.
1995. Tillsammans med 1923 seklets kallaste jular i södra Sverige. Falun hade på julafton -21,8 grader. (Seklets kallaste julafton i Falun är -26,3 grader år 1919. Men rekordkylan i Falun uppmättes 1876 med 31 minusgrader).
2003. Kall julaftonsmorgon. Sedan omslag till flera plusgrader och regn i södra Sverige. Havraryd i Halland fick 54 mm.
2006. Barmark på juldagen i hela Götaland, Svealand samt i sydöstra Norrland ända upp till Piteå.
2010. Rekord i kyla och snödjup?

Slutligen får jag önska en God Jul!

/John