Av Martin Hedberg
I en artikel i Science (7 januari, 2011) beskriver forskare hur Amasonas på kort tid drabbats av svår torka och hur detta dessutom skapar stora utsläpp av koldioxid. Regnskogen som brukar beskrivas som ”Jordens lungor”, har just andats ut rejält.
År 2005 inträffade en ”hundraårstorka”, en torka som statistiskt sett bara återkommer vart hundrade år. 37% av regnskogen i Amasonas drabbades av mindre nederbörd än normalt (≤–1 standardavvikelse från medelvärdet). Skogsdöd, bränder och förmultning skapade netto utsläpp av 1,6 miljarder ton kol.
Statistiskt sett så skulle gå hundra år till nästa torka av samma eller större storlek. Men redan fem år senare, år 2010, inträffade nästa hundraårstorka. Denna gång blev den dessutom ännu kraftigare! 57% av Amasonas hade mindre nederbörd än normalt och nettoutsläppet av kol blev 2,2 miljarder ton.
(Utsläpp av kol sker i form av koldioxid. När man beräknar mängden koldioxid som frigjorts kan man antingen ange massan kol eller massan koldioxid. I det senare fallet inkluderas massan av syreatomerna. Koldioxid väger 3,67 gånger mer än kolatomen.)
Skogar och hav har under hela industrialismen varit en netto sänka för koldioxid. De har alltså absorberat mer än de släppt ut. Ungefär hälften av människans utsläpp av koldioxid har absorberats av skogar och hav (tack vare ett högre partialtryck CO2 i luften så har koldioxid ”pressats” ner i haven). Men i fjol så förmådde inte längre Amasonas att netto binda koldioxid från luften. Utsläppen blev större än vad som absorberades genom fotosyntesen.
2,2 miljarder ton kol är lika mycket som världens två största tillväxtnationers, Kina och Indiens, gemensamma årliga utsläpp av fossilt kol.
Varför sker detta? Troligen så har skogsskövling och anlagda skogsbränder spelat en mycket stor roll. Det har påverkat lokal- och regionalklimatet i Amasonas. Stora mängder bördig jord har därtill eroderats bort när växter inte längre bundit jorden. Det förändrade klimatet har gjort att betingelserna för träd och andra växter har förändrats så mycket att de till slut dött, vilket i sin tur har ökat den biologiska nedbrytningen av biomassan samt ökat spridningen av skogsbränder.
Vad är följderna? Tja, till att börja med bör man konstatera att det redan för tiotals år sedan varnades för detta. Beslutsfattare har i vissa fall lyssnat till forskares varningar, man har haft konferenser, förhandlingar, skrivit deklarationer… men mänskligheten har inte levt upp till dessa.
Klimatmodeller har beskrivit att vi kan förvänta oss inte bara högre temperaturer utan även ett kraftigare ”hydrologiskt kretslopp”, dvs att det avdunstar mer på en del platser och regnar mer på andra platser. Det är precis det vi ser exempel på.
Inom klimatvetenskapen finns ett mycket grundläggande begrepp i form av ”återkopplingar”. Dessa kan vara positiva eller negativa, dvs accelerera eller bromsa förändringar. De kan även vara snabba eller långsamma. Snabba är tex vattenångan och molnigheten som reagerar inom sekunder och timmar på förändringar. Långsamma är havsströmmar, glaciärer, permafrost, skogar mm. En del av dem har betraktats så långsamma att de förväntas förändras först på skalan hundratals år.
Men mycket tyder nu på att dessa långsamma återkopplingar kanske var snabbare än samhället trodde (hoppades på?). Och/eller att vi kanske redan har knuffat till klimatsystemet mer än vi trodde (hoppades på?). Vi får se när nästa hundraårstorka inträffar. Vi behöver nog inte vänta så länge.
Eller så var det inget att bry sig om. En liten pust bara som blåser bort eller späs ut. Det kanske går över om man tänker på något annat (ironi).
/Martin