Det underlättar om man kan visa bilder och grafik och i vanliga fall går det ju lätt med dator och projektor. Men utomhus? Och i regn eller solsken? Greta hade ju en pappskiva som uppenbarligen fungerade, så något i den stilen hade jag som idé.
Jag behövde något någorlunda slitstarkt papper att rita på. Och för att kunna få ner grafiken i ryggsäcken så ville jag kunna rulla ihop den. Det gjorde att pappskivor gick bort och det rimligaste var att skaffa en tapet att rita på. Grafiken är ett urval av de bilder som jag använder när jag håller vanliga föreläsningar.
Jag monterade en projektor ovanför skrivbordet, projicerade bilderna på tapeten och fyllde i text och bild.
Projicerar grafik på en tapet och ritar av.
Första gången som ”klimattapeten” kom till användning var vid skolstrejken i Kungsträdgården den 24 maj. (Hur mycket jag än hade tänkt på hur jag skulle skapa den och vilken grafik jag skulle använda så var det inte förrän natten innan som jag blev klar med den). Vi hade också lite tur att tapetens längd passade perfekt till den sammanlagda längden på de bord som vi hade vid sidan om stora scenen i Kungsan.
Tapeten var ett underlag för samtal när Researchers Desk föreläste i Kungsträdgården i samband med skolstrejken/demonstationen den 24 maj 2019.
Under hösten har jag och andra ur Researchers Desk både hållit både street lectures på Mynttorget och mer traditionella föreläsningar med Fridays For Future på skolor. Då utan tapet, men i gengäld mer grafik och fler åhörare.
Det finns många metaforer att välja bland, en variant skulle vara ett steg fram och två tillbaka. En annan om milstolpar som trots löften kommer att bli översvämmade när havet stiger.
En mängd tunga politiker var på plats och inledningstalade väldigt engagerat, men forskare var tveksamma till hur långt löftena skulle hålla och FridaysForFuture analyserade det som ännu ett ”bla-bla-bla”.
Indien lovade att ha ”net zero” utsläpp år 2070, vilket är för lite och för sent. Och dessutom oklart hur och var alla länder ska kompensera sina utsläpp utan att det blir dubbel eller trippel bokföring (naturen binder en hel del koldioxid helt på egen hand, det finns en uppenbar risk i att vi människor tillgodoräknas oss detta som vår förtjänst). Men ändå ett stort steg att Indien kommer med något löfte alls.
Många länder enades om att minska avskogning och börja återplantera skogar. I alla fall från och med 2030.
Förhandlarna är mer eller mindre överens om att anstränga sig (Kina är inte riktigt med i den här båten) för att minska utsläppen an metan, de växthusgasutsläpp som har näst störst klimatpåverkan efter våra utsläpp av koldioxid.
Kina och USA, som tillsammans står för ca 40% av utsläppen av växthusgaser, presenterade ett samarbete om att minska klimatpåverkan.
Men störst av allt var att man lyckades tända en liten lampa ovanför elefanten i rummet, utvinningen av fossilt kol. Att orden ”fossilt kol” överhuvudtaget fanns med i ett utkast till avtal är en världsnyhet!
Samtidigt som det givetvis är en självklarhet. Det går inte att minska utsläppen av fossilt koldioxid med mindre än att utvinningen av fossilt kol minskar. De står i 1:1 relation till varandra.
Men hittills, sedan förhandlingarna startade 1992, så har lobbyister och nationer vars ekonomi är beroende av fossilt kol, lyckats förhandla bort denna uppenbara insikt.
Och så länge som diskursen handlar om utsläpp, gärna om att skuldbelägga dem ner på individnivå, så kan kan utvinningen av fossilt kol fortsätta. ”Vi gör inget fel, det är ju ni som eldar upp oljan som står för utsläppen” som Norges fd statsminister Erna Solberg sa i P1 lördagsintervju 2 nov. Och BP var tidigt ute med att lansera begrepp som ”carbon footprint”.
Nå, COP26 går in på slutvarvet. Återstår att se om/när milstolparna översvämmas. Och om det beror på att man fattar beslut som gör att isarna inte smälter, om målen görs mobila eller om man helt enkelt placerar dem högt upp på berget.
Nu börjar FN:s årliga globala klimatkonferens, Conference of the Parties. Den hålls i år i Glasgow och går under namnet COP26. Det har varit ett par förhandlingar tidigare (25 stycken uppenbarligen) och man frågar sig hur tonläge och taktik har förändrats genom åren.
Den mest kända av dessa konferenser var COP21 som hölls i Paris år 2015. Det var den som, till slut, mynnade ut i Parisavtalet. I det beslutades att alla nationer, genom frivilliga åtaganden, ska verka för att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C med sikte på 1,5°. Det var stort och klimatvärlden bubblade av lycka. Äntligen!
Men världen varken lättade på gasen eller vred på ratten i den riktningen. Nix, vi fortsatte längs med vanans väg och utsläppen ökade. Jovisst, pandemin skapade ett litet gupp på vägen, men vi accelererar nu i vanlig ordning och har inte tappat så mycket mer än kanske ett år i utsläpp.
I år är det folkliga engagemanget större än någonsin, men förhoppningarna om att COP26 ska resultera i något som matchar de problem mänskligheten står inför är små. Utsläppsminskningarna bygger på frivilliga, inte bindande, åtaganden. Och inte ens då kommer vi i närheten av vad vi behöver göra för att klara Parisavtalet.
Hur kom vi då fram till att förhandlingarna skulle gå till så här?
IPCC:s första klimatrapport kom 1990. De internationella förhandlingarna om att begränsa klimatförändringarna började 1992. Det så kallade Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005. Det var ur ett internationellt perspektiv både detaljerat och lite märklig överenskommelse eftersom det var bindande och innehöll detaljer om påföljder för de nationer som inte följde avtalet. Det var ett dokument i tidsandan som följde åren efter att Berlinmuren föll, Sovjet kollapsade och kalla kriget var över. Man hade inställningen att mänskligheten kunde enas kring globala frågor.
Kyotoprotokollet löpte ut och skulle ersättas, men tiderna var förändrade och på COP15 i Köpenhamn 2009 fick vi i stället Köpenhamnsackordet. Det var mindre bindande och baserade sig i stället på ett ”bottom-up” perspektiv: Länderna skulle var och en på frivillig basis anstränga sig för att uppfylla de övergripande målen om att minska utsläpp, stoppa avskogning, hjälpa fattiga och drabbade mm. Frivilliga bidrag i stället för bindande åtaganden.
Processen som startade i Köpenhamn fullbordades i Paris. Parisavtalet bygger på ”pledge and review”. Det innebär att nationerna erbjuder sig att göra icke bindande åtaganden, Nationally Determined Contributions (NDC), för att uppnå de övergripande målen. Därefter sitter man ner och granskar hur långt man kommer med detta. Man har också byggt in en process om att gradvis höja ambitionerna. I cykler om fem år publiceras vetenskapliga sammanställningar och man följer upp och skärper gemensamma mål och enskilda åtaganden.
Vart är vi då på väg? I mitten av oktober så presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, rapporten ”The 2021 Production Gap Report”. Den visar att fossilproducerande länder och bolag planerar att utvinna betydligt mer olja, kol och naturgas än vad som är förenligt med såväl Parisavtalet som de NDC’er som länderna lovat FN-processen.
Här har vi lite av pudelns kärna: Ingen välinformerad vill ha global uppvärmning och klimatförändringar. Men det finns enorma särintressen som såväl nationer som bolag och individer värnar. Risken för att förlora tillgångar och investeringar, ”stranded assets”, är uppenbar. Det är många som sitter med Svarte Petter.
Men även på användarsidan sitter vi i klistret. Finns det fortfarande en väg ut ur beroendet av fossilt kol när vi ska vidmakthålla välfärd, livsmedelsproduktion, samhällsfunktioner och geopolitisk stabilitet? Upplevelsen av att man tvingas offra tillgångar och positioner här och i nuet för att minska framtida problem för andra någon annanstans är uppenbar. Med tanke på att utsläppen inte minskar utan ökar och dessutom accelererande så måste man konstatera att det pratas mycket, men de flesta tunga spelare sitter väldigt still i båten eller ror i fel riktning.
Vad kommer att hända? Framtiden inte är huggen i sten. Många försöker sig på att göra profetior om såväl klimat som mänskliga förhandlingar och beslut. Kommande två veckor ligger fokus på mänskliga aktiviteter i form av de senare två. Jag ser med intresse och nyfikenhet fram emot det.
Översvämningar i Tyskland, värmekupol över Kanada, bränder i Sibirien. Igen. Är det här det nya normal? Och den klassiska journalistfrågan ”Är det orsakat av klimatförändringar?”
Låt mig börja med den sista frågan. Den är nämligen felformulerad. Extremvädret vi upplever orsakas inte av klimatförändringar, extremvädret är klimatförändringar.
Jovisst, extremt väder fanns även innan vi människor började värma upp planeten, uttryckt i begreppet Global uppvärmning (vilket inte används så ofta i media längre). Men hur storleken på det extrema och hur ofta det återkommer har förändrats signifikant till följd av den globala uppvärmningen. Och det är vi människor som ligger bakom den. Helt och hållet. Framför allt genom att vi konsekvent har ökat halten växthusgaser i luften, främst koldioxid.
Så JA, det finns en tydlig länk mellan utsläpp av koldioxid (från såväl förbränning av fossilt kol som förändrad markanvändning och förbränning av biomassa) och det ökande antalet och storleken på extremt väder vi upplever.
Det är som att vädret går på steroider och det är vi som har injicerat dem.
Är det här det nya normala? Ja och nej. Det här är det vi får vid en grads uppvärmning. Men vi är i rask takt påväg mot ytterligare en, två och kanske tre graders uppvärmning. Dels för att klimatet, energibalansen till/från planeten, inte är i balans ännu. Växthuseffekten är förstärkt och Planeten ackumulerar energi. Dels för att det finns trögheter i klimatsystemet, till exempel är inte glaciärer i massbalans ännu på många hundra år. De tinar varvid mer mark exponeras vilket i sin tur gör att albedot, jordens färg, förändras vilket i sin tur gör att det blir varmare. Dessutom har vi ju på intet sätt upphört med utsläppen av växthusgaser.
Det kommer att bli ännu varmare. Så det vi upplever nu i form av ökat medeltemperatur och mer extrema väderhändelser, det är normalt bara just nu. Det kommer att vara en västanfläkt jämfört med hur det blir i framtiden.
Nuvarande klimat är statistik på nuvarande väder, inklusive det extrema. Framtidens väder och det extrema, kommer att vara ännu längre ifrån det vi genom hela vår civilisation betraktat som normalt.
De senaste drygt tiotusen åren, perioden som vi kallar Holocen, har klimatet varit förhållandevis stabilt. Vi har inte behövt reflektera över det. Men oj, ”Lilla istiden” hände ju för några hundra år sedan? Vadå, Themsen var frusen på vintern och det var missväxt i Europa? Under en riktigt istid ligger det två kilometer is över hela norra Europa. -Även på sommaren. I hundratusen år. Lilla istiden kontra en riktigt istid är som som att jämföra ett snuvigt förskolebarn i Gustavsberg med Covid-19 pandemin globalt.
Låt oss hitta fler paralleller med istider. Under en istid är jordens medeltemperatur 2 till 5 grader lägre än under Holocen (det finns olika sorters istider och grader i is-helvetet).
Nu är det drygt en grad varmare. Och inom något eller några decennium, så kan det vara två grader varmare. Typ en halv istid men åt andra hållet.
Och innan Greta, dina egna barn och kanske också du själv hunnit göra karriär, fått makt och kunnat ersätta dagens beslutsfattare med personer förmår ta med vetenskapliga insikter som funnits på bordet sedan 1960-talet samt tänka och agera långsiktigt och globalt ansvarsfullt, så kommer vi att reflektera över 2020-talet och säga att det inleddes med en pandemi, men att det parallellt med den blev uppenbart för många att de allt mer extrema väderhändelserna bara var början på väldigt omfattande förändringar. Förändringar som det varken fanns vaccin eller flockimmunitet mot.
Vad vi människor gör spelar roll. Det kan bli sämre och det kan bli bättre. När det gäller klimat och extremväder så står förhoppningarna till att få förändringarna att gå så långsamt att vi som individer, våra samhällen och naturen i stort ska kunna anpassa oss/sig. Utan kollaps. Det kommer att bli mer extremt innan det förhoppningsvis planar ut på en nivå som fortfarande är hanterbar. Det är upp till oss.
/Martin
Btw, det här är den första bloggartikeln jag skriver sedan slutet av mars. Jag hade skrivit klart allt så som du läser det här ovan. Och som en händelse så hör Dagens Eko av sig och gör en intervju om kopplingen mellan klimat och extremt väder. (Ska förmodligen sändas i P1 Luncheko idag). Jag förklarar att global uppvärmning leder till intensivare hydrologiskt kretslopp, mer fart i avdunstning och regn och att det ökar sannolikheterna för att extremt väder ska uppstå. Det är i princip samma sak som kollegan Michael Tjernström säger, men som journalister formulerar sig så tvingas Michael (så som han svarade igår i alla fall) inleda med att säga ”man kan inte koppla en enskild väderhändelse till klimatförändringarna”. Det tolkas troligen av lyssnare som att det inte har med varandra att göra. Men det det mycket väl ha. Det är bara det att vädret en dag inte är ett bevis för klimatförändringar. Men det kan mycket väl vara orsakat av globala uppvärmningen. Det är som en dopad idrottare. Hen hade kunnat vinna tävlingen även utan doping, men sannolikheten ökar med doping och rekorden blir mer extrema. Men att en idrottare vinner en tävling eller slår ett rekord är inte bevis för att hen är dopad.
Det är som att ta huvudvärkstabletter för att hantera alkoholskador. Eller kissa i byxorna när man fryser. -Att hindra solinstrålningen för att sänka medeltemperaturen istället för att minska utsläppen av koldioxid. Det dämpar symptomen av problemen en stund. Men det varar inte länge, det löser inte problemen och det skapar dessutom nya problem. SR Klotet handlar idag om Solar Radiation Management (SRM) i allmänhet och SCoPEx (Stratospheric Controlled Perturbation Experiment) i synnerhet (länk i slutet av den här artikeln).
Den här typen av quick-fix är en konsekvens av reduktionism och hybris. Dvs idén om att vi kan dela upp och isolera system och problem. Det går bra i laboratorier och med mekaniska system, men det fungerar inte i komplexa system och i synnerhet inte problem som omfattar allt liv på hela planeten. Människans hybris -jovisst har vi skapat fantastiska system och löst oerhört svåra problem, men det betyder inte att vi kan bemästra och kontrollera vilka problem som helst. I synnerhet inte om de involverar allt liv på hela planeten.
Men är det inte bra att forska på det här? Jo, forska är okay om det sker i laboratorier och med datormodeller. Men det man nu vill göra är att inleda experimenten ute i naturen. Just det som är planerat att ske i sommar kommer inte att påverka klimatet eller miljön. Det är bara till för att testa teknik och koncept. Men det är ett första steg på vägen att normalisera konceptet med storskalig manipulering av planeten. Men det är ju bara litet? Jovisst, men små experiment inte ger tillräckliga svar om det globala. Ska man säga något om den globala verkligheten (det är ju det man vill undersöka förutsättingarna för) så måste man göra det på global skala under flera år. Och förutom att det är förbjudet med storskalig manipulering av klimat- och ekosystem så skulle man i och med det storskaliga då redan påbörjat resan dit man inte ville.
Det är helt enkelt en farlig väg att börja vandra på. Syftet med småskaliga experiment är att förstå hur man ska kunna göra stora experiment. Men det storskaliga är dels inget som gagnar oss, ingen plats vi vill vara på, dels är det förbjudet.
Och inte minst, SRM skapar nya problem. Ändrade vädermönster, grogrund för geopolitiska konflikter, förändrad växtlighet, ozonuttunning, ”termination shock” (att det ännu snabbare blir varmare när man upphör med det) bara för att nämna några.
Vi vet vad problemet är: Det är för mycket växthusgaser i atmosfären.
Vi får lika mycket från solen som tidigare, men den förstärkta växthuseffekten gör att mindre strålar ut i rymden. Och eftersom energi inte kan förstöras så lagras det på planeten. Jorden ackumulerar värme. Det mesta, närmare 93%, lagras som värme i haven. Resten fördelas mellan att värma luften, värma marken och värma/smälta glaciärer. En del av denna energi manifesteras i form rörelseenergi, kraftigare vindar. Det hydrologiska kretsloppet blir också intensivare: Det avdunstar mer vatten och det regnar/snöar mer och intensivare.
Ser man jorden som ett mekaniskt system där problemet är att det bli varmare så är steget inte långt till approachen: ”Om det är jobbigt att se till att bli av med energi, se då istället till att minska inflödet.” Därför föreslår man ”Solar Radiation Management”, ”Albedo hacking eller ”The Pinatubo option” (att härma gigantiska vulkanutbrott). Ovälkommet barn har många namn. Alla är varianter av samma sak: Minska mängden solenergi som når marken genom att reflektera bort solenergi.
Men det löser alltså inte grundproblemet och det skapar dessutom nya problem.
Kan man inte göra det ett tag bara, det storskaliga alltså? -Nix. Man måste hålla på så länge det finns för mycket växthusgaser i luften. Förr eller senare så måste vi alltså ta oss an problemet med våra utsläpp av koldioxid.
Och väntar vi för länge med att minska våra utsläpp av koldioxid till noll (hur länge är det?) så hamnar vi i en situation där återkopplingar i klimatsystemet netto släpper ut mer koldioxid och metan än den absorberar och andra effekter som driver på ett allt varmare klimat. Återkopplingar som vi vet inträffar efterhand (det är så naturliga klimatförändringar sker). Det handlar om att ett varmare hav släpper ifrån sig mer koldioxid än det absorberar. Det handlar om utsläpp av metan och koldioxid från tinande permafrost. Och det handlar om att smältande glaciärer exponerar mörka mark- och havsytor som i sin tur absorberar solljus som tidigare reflekterats av snön och isen.
En korrekt lösningen på För mycket växthusgaser i luften är: Ta bort växthusgaser från luften.
Ett första, nödvändigt, men inte tillräckligt, är att sluta släppa ut koldioxid. (Och när man insett det så förstår man att det är långsiktigt meningslöst att utvinna fossilt kol och i synnerhet investera i prospektering och utvinning av nya fossila källor.)
När det gäller att ta bort koldioxid så kan man göra det på olika sätt. Det lättaste, billigaste och mest naturliga är att återbeskoga områden som tidigare haft skogar. Den är given. Den har även positiva konsekvenser för biologisk mångfald, produktion av matjord och dricksvatten.
Sveriges Radio Klotet sänder idag onsdag ett program som handlar om Harvard-projektet SCoPEx som vill göra inledande tekniska försök med utrustning för SRM. Man mötte för stort motstånd för experimenten i på hemmaplan i USA. Så man har ansökt om att få göra det i Sverige, på Rymdbolagets forskningsstation i Esrange, fyra mil öster om Kiruna.
/Martin
PS. I SR Klotet så nämner man i en passage ”Lagrangepunkten”. För den intresserade så skrev meteorolog Anders Persson en artikel om Lagrangepunkten här på bloggen för ett par år sedan. DS.
Det är för mycket koldioxid i luften. Den höga koncentrationen gör att energi, främst i form av värme, ackumuleras på planeten. Ett amerikanskt team har begärt att få påbörja experiment som kyler planeten genom att spreja partiklar i stratosfären. Det är som att hälla socker i för salt mat. Man stötte på patrull för att göra försöken i Arizona så nu har man ansökt om att få göra dem här i Sverige, i Kiruna.
Det blir varmare i luften, glaciärer smälter, permafrost tinar och framför allt så blir haven allt varmare. Vädermönster förändras. Torka på en del platser med missväxt och skogsbränder som följd. Långvariga regn och skyfall på andra platser eller under andra årstider med översvämningar, jorderosion och förstörd infrastruktur som följd. Tropiska cykloner och förändrade vädermönster. Dvs klimatförändringar. Mätt i enheten ”Global medeltemperatur” så är vi nu uppe i drygt 1 grad, men alla delar i systemet har inte hunnit ikapp den temperaturen ännu. Glaciärsmältning, havsnivå och klimatzoner till exempel. Som jämförelse så är det under en istid 4 grader kallare. Smaka på det när när vi talar om Parisavtalet -och att vi dessutom är på väg att misslyckas med dess mål om max 2 graders uppvärmning.
Inte nog med att klimatförändringarna är stora, förändringarna går geologiskt sett väldigt snabbt. När vi gick ur senaste istiden, med 4 graders uppvärmning, så tog det 7000 år. Nu har vi gjort 1 grads uppvärmning -på 50 år! Och kan de närmaste 50 åren vara på väg mot ytterligare 1 till 2 graders uppvärmning. Geologiskt sett är detta en explosion. Det är inte underligt att ekosystem inte hinner anpassa sig. Situationen försvåras ytterligare av hur vi förorenar naturen med kemikalier, tungmetaller, läkemedelsrester samt hur bygger om den rent fysiskt.
Vi gör det här för att må bra, utvecklas, skapa välmående, fascineras, få makt, inflytande,.. Ja alla möjliga skäl. Såväl relevanta som mindre moraliskt försvarbara. Kruxet är att naturen inte tar hänsyn till varför vi gör saker. Hur goda avsikter vi än har så kan det få negativa konsekvenser. Det är därför oerhört viktigt att inte förblindas av vår egen moral. Sättet som vi försöker skapa välfärd på leder genom återkopplingar och förändringar av naturen på sikt till mindre välfärd. Och det handlar inte bara om ”fattiga människor och kommande generationer” (som om det skulle ursäkta oss), det har redan börjat. Också här i västvärlden.
Och hur många magiska innovationer vi än skapat som skapar välfärd, förundran och löser problem så är det enfaldigt, naivt och vanskligt att tro att framtida teknik kommer att lösa, eller ens signifikant mildra, de problem och händelseförlopp vi står inför. Hela den idén bygger dessutom på premissen om kunskap och kontroll. Men även om kunskapen ökar (så länge som vi och våra samhällen är välmående) så är idén om kontroll över naturen inget annat än hybris på globala skala. Kontroll existerar i laboratoriemiljö och väl avgränsade miljöer (många argumenterar för att kontroll inte ens existerar där).
Haven blir allt varmare. Den högre halten koldioxid i luften gör också haven allt surare, pH-värdet sjunker.
En ökad halt koldioxid leder inte bara till att det blir varmare och mer extremt väder. Det leder också till att haven sakta men säkert försuras. En tredjedel av våra utsläpp av CO2 absorberas av haven. Fröjdens liljor? Nix, förvisso slipper vi ha koldioxiden i luften, men å andra sidan så blir haven allt surare, hittills ca 30%. pH-värdet sjunker. Vad spelar det för roll? -Fråga de som simmar i haven hur de känner. Alla organismer som använder kalk för att bygga skal och skelett. Alltifrån plankton och räkor till fiskar och korallrev. Strukturerna löses upp. ”Ocean acidification” är globala uppvärmningens elake tvilling.
Vi kan med teknologi sänka temperaturen i en galleria och vi kan styra pH-värdet i ett bassäng. Vi kan odla mat i växthus och är det för kallt, varmt, torrt eller blött så kan vi styra det. Om jorden blir förorenad eller vi får utbrott av svamp eller skadeinsekter så kan vi byta ut växter och jord. Men allt detta förutsätter att det finns ett ”utanför växthuset” som vi kan ta spjärn emot. (förväxla nu inte detta exempel med växthus med diskussionen om växthuseffekten)
De finns kreativa och inflytelserika individer och organisationer som tänker sig att vi ska skala upp denna modell till globala skala. Om det är för varmt globalt så borde vi kunna reglera temperaturen! Man tar sig för att betrakta hela planeten som objektet som ska styras i en viss riktning (inte bli för varm). Men man beaktar inte de andra delarna av systemet som också utgör hela planeten.
Orsaken till den global uppvärmningen är att vi har en överdriven halt koldioxid i luften. Om man försöker sänka temperaturen genom att hindra solinstrålning så kommer man att skapa nya problem och man kommer inte att lösa andra problemen som uppstår genom den förhöjda halten koldioxid i luften.
Om maten är för salt så ska man fokusera på att ta bort salt ur maten. Se till att luften har så nära den halt koldioxid som den haft de senaste 12.000 åren. En koncentration på 280 ppm istället för 415 som vi har nu. Det är inte svårare än så. Bind koldioxid, förslagsvis genom att återbeskoga världen. (PS. Att hugga ner och elda upp skogar är tvärtemot. DS).
Koldioxid år 1700 till 2021. Från https://keelingcurve.ucsd.edu/pdf-downloads/
Och för att inte göra det onödigt svårt så ska man givetvis också se till att andra handen slutar att hälla på mer salt på maten. Eftersom det förefaller vara svårt att bli bönhörd så får man låta bli att plocka fram nya saltkar ur skafferiet. Den ska ju ändå inte förbrännas så varför exploatera och investera i nya olje- och gasfält, kolgruvor och kolkraftverk? Det är principerna för att hantera globala uppvärmningen.
Som alla vet så försvinner inte saltet ur maten om att man sockrar den. Man kan kortsiktigt förvilla smaken av saltet, men har kvar problemen. Och skapat sig nya problem.
Tekniken att kyla planeten genom att hindra solinstrålning, ”Solar Radiation Management” eller ”Albedo hacking” som det snarast handlar om, skapar såväl nya klimatrelaterade problem som geopolitiska problem på global skada. För att få upp partiklarna (till exempel svavelföreningar) i stratosfären så krävs teknik som bara ett fåtal nationer har. Det kan ske genom artilleripjäser, raketer, stora ballonger, militära flygplan och liknande. Vem ska fatta beslut om vad som ska göras? Tänk om det visar sig att USA kan skapa fördelaktigt väder för sig, men det får oönskade konsekvenser för Kina, Ryssland och Indien, hur kommer samtalet då att låta? Och hur blir det med ozonskiktet, utsläppen sker på samma höjder som det tunna skiktet ozon finns som skyddar oss mot solens UV-strålar.
Och eftersom halten koldioxid kommer fortsätta att öka (vi väljer ju att kyla planeten genom att begränsa solinstrålningen, inte genom att minska utsläppen av koldioxid) så måste vi matcha detta med att även öka mängden partiklar vi sprider.
Och så var det det här med ”Termination chock”. Partiklarna stannar kvar i stratosfären i 1-3 år. Men koldioxiden blir kvar i hundratals år (den klingar av sakta och spår av CO2 utsläpp idag kommer att synas i tusentals år). Så ett till tre år efter det att vi slutar spraya stratosfären med svavel så poppar temperaturen upp till den nivå den skulle ha i relation till halten koldioxid som finns där. Då kan det bli 1-2 grader varmare inom loppet av lika många år.
Sötman från sockret är kort, löser inte problemen och kommer med oacceptabla biverkningar.
Man har gjort modellförsök i datorer på Albedo hacking. Nu vill man göra praktiska försök. För första gången någonsin. Och man vill alltså göra det i Sverige! Det föreslagna experimentet, SCoPEx (Stratospheric Controlled Perturbation Experiment), är fysiskt sett litet (ett kilo partiklar) och kommer inte att han någon nämnvärd påverkan på klimatet. Men det kommer att ha en stor påverkan på fortsatta tekniska och politiska utvecklingen. Det är föreslaget att ske juni 2021.
Om Sverige vill ha trovärdighet rörande hållbarhet, miljö, internationell politik mm och inte vill hamna i situationer där vi försöker hantera globala miljöproblem på samma sätt som att sockra för salt mat så ska vi inte ta det där första steget. Inte ens en tesked av det.
/Martin
PS. Ytterligare konsekvens av Solar Radiation Management är att den klara himlen inte längre kommer att vara blå utan röd, orange eller grå. DS.
Det är skojfriskt att säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick slut på stenar”. Jag antar att man vill säga att ”Med nya upptäckter, teknologier och innovationer kommer vi att kunna lösa såväl dagens som morgondagens problem”. Men det finns en hel del krux. Till exempel att ”problemen” inte går att isolera, att vi inte håller jämna steg med storleken på problemen och att det finns problem som inte har lösningar.
Miniberättelsen om stenåldern är ett tappert försök att gjuta olja på de vågor som skapas av begrepp som Planetära gränsvärden, Limits to growth, The Great Acceleration, Anthropocene, Overshoot, The sixth extinction, Peak oil, Tipping elements och allt fler rapporter, från såväl från forskare som analytiker, om att vi människor sabbar förutsättningarna för drägligt liv för såväl oss själva som många andra livsformer. För överskådlig tid. Från och med nyss tills vidare, flera hundra generationer in i framtiden.
Vi är så förblindade av alla framgångar och fantastiska framsteg människan har gjort att vi förmodligen fått hybris. Inte på individnivå, men som kollektiv. Individer fattar att man själv inte förstår hur alla saker och system fungerar. Men vi ser ju att många andra är bra på sina respektive områden och löser problem som jag inte ens visste fanns. Och visst är människan extremt kreativ. Med de här observationerna är det lätt att bygga upp bilden av att hur komplext och svårlöst än ett problem synes vara för mig, så finns det helt säkert många andra experter och organisationer som har kunskap, färdighet och incitament att både ta sig an och lösa problemet.
Metaforer och berättelser är fantastiska då de kan skapa mening och förståelse för abstrakta händelser, system, idéer och tankar. En foton beskrivs ha förmåga att byta skepnad mellan att vara som en biljardboll eller vågor på en sjö. Vi bygger kunskap av erfarenheter. Och människan är skapelsens krona. Några har planer på att göra en sedan länge död grannplanet beboelig. ”Det är bara fantasin som sätter gränser”.
Man använde mer trä än sten på stenåldern. Men spåren vi ser idag är givetvis de betydligt mer beständiga stenarna. Alla andra redskap är sedan länge återcirkulerade och absorberade i naturen.
Fossilåldern som vi nu lever i kanske tar slut för att oljan sinar. Eller till följd av restprodukterna i form av växthusgaser vi lämnar efter oss. Som cirkulerar i naturen. Men inte absorberas utan istället absorberar långvågig strålning och därmed rycker undan mattan på det stabila klimat under vilken såväl stenåldern som alla civilisationer efter den blomstrat. Eller till följd av att sanden håller på att ta slut. Sedan stenåldern har vi stadigt ökat användandet och beroendet av sten och sand.
I en artikel i Deutsche Welle berättar man hur floder, samhällen och ekosystem förstörs till följd av all sand som samlas in och används vid tillverkning av betong, vägar, glas mm. Visst finns det mycket sand i Sahara, men sandkorn som driver omkring i öknar har slipats för runda för att duga som bas i betong och konstruktioner. Det krävs kantiga sandkorn för att få bra hållfasthet. Den får man leta efter. Skyskrapan Burj Khalifa i Förenade Arabemiraten byggdes med sand från Australien!
Uppskattningsvis 40-50 miljarder ton sand flyttas omkring varje år (UNEP). Det är sex ton per person. Varje år!
Peak sand. Sand av rätt kvalitet håller på att ta slut. Vårt hopp kanske står att finna i att det snart inte finns tillräckligt med sand vi kan stoppa huvudet i.
Har du inget bättre för dig så här på söndagskvällen, och det här är svårslaget, så kan viga en timme åt en dokumentär på SVT om humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser av klimatförändringar.
58 minuter ägnas mycket övertygande om komplexa problem i form av missväxt, svält, migration, kapprustning, destabiliserade stater, … Och under typ två minuter på slutet, med lite up-beat musik, försöker man ingjuta hopp i att vi kan ordna till det här -om vi tar oss i kragen och gör det vi vet är rätt.
Nåväl, den är väldigt snyggt gjord. Du kan väl se den för dess konstnärliga värde i alla fall? Väck barnen, korka upp en flaska vin och sätt er framför dokumentären ”Klimatets våldsamma konsekvenser”.
/Martin
PS. Medan jag gick tillbaka för att leta efter detaljerna i ett citat så snubblade jag över det smått klassiska ”The stone-age didn’t end because we ran out of stones. We found something better!” Jag fattar att syftet är att skapa hopp, i synnerhet för teknologiska lösningar. Kruxet med argumentet/metaforen är att den är djupt felaktig på flera plan. ”Stenåldern” borde heta ”träåldern”, för det var nog det materialet man använde mest (men de verktygen är inte kvar). Och framför allt: Vi använder väldigt mycket mer sten idag än vad man gjorde på stenåldern. Inte bara totalt utan även på individnivå. Och det vi ersatte stenarna med hade omfattande konsekvenser för oss själva, övrigt liv och kommande generationer.
Men det jag letade efter var ”…Americans can always be counted upon doing the right thing. -After exhausting every other possibility.” Det kan vara vanskligt med roliga och slagkraftiga metaforer och berättelser och det är inte bara USA som bär skuld i frågan. Men det finns anledning att fråga sig hur det kommer sig att vi agerar så irrationellt. Vilket är precis den frågan som filmen ställer sig och oss. DS
Tack Dagens Nyheter för att ni vågar vara progressiva och gå utanför komfortzonen. Tack Greta Thunberg för att du skådar och tränger igenom sånt som så många andra ser som hinder.
Idag 6 december är dagen då Dagens Nyheter ”lämnar över ansvaret för Sveriges största dagstidning till en omyndig, outbildad aktivist…” för att citera Greta själv som gästande chefredaktör. Hon må ännu vara omyndig (fyra veckor kvar), men epiteten outbildad aktivist är där för att belysa de patetiska argument som många makthavare, lobbyister och fördomsfulla uttalat om henne.
Tidningen innehåller mängder av relevanta fakta, pedagogiska sammanställningar och illustrationer. Man behöver ta sig tid att läsa, observera och kontemplera. Kan vi förstå skillnaden mellan 37,6 miljoner fler extremt fattiga år 2030 (”optimistiskt scenario”) och att 100,7 miljoner människor (”mindre optimistiskt scenario”) knuffas in i extrem fattigdom år 2030 till följd av klimatförändringar?
En mening i Gretas inledning behöver understrykas än mer än vad som sker i den utmärkta tidningen. ”Om vi ska lösa klimatkrisen måste vi inse att den är en del av en större hållbarhetskris”.
Så när vi har tagit in insikterna om hur stora problemen är, att det inte går att fly eller köpa sig fri från konsekvenser (jag har mött många välbärgade som tycks resonera i termer av att ”det är synd om de fattiga, men jag har resurser att klara mig”) och hur genomgripande förändringar som måste till såväl för att undvika katastrofer som för att anpassa oss till det som inte går att undvika, då är det dags att filosofera över vad den större krisen går ut på.
En del svar hittar jag i frågor som ”varför finns vi?”. Inte för att det måste finnas något specifikt syfte med mitt, mänsklighetens eller annat liv. Men att allt (?) liv har en strävan och att vi människor dessutom har förmågan att reflektera över våra roller och vilka eventuella syften vi har eller kan tillskriva vår strävan, rörelse och riktning.
Själv har jag tagit intryck av Donella H. Meadows texter kring systemförståelse. Läs gärna hennes bok Thinking in Systems och artikeln Leverage Points: Places to Intervene in a System, där hon resonerar kring hur system är återkopplade och vad som krävs, eller underlättar, om man vill förändra dem.
För att göra en lång historia kort så underlättar det om man förstår var i systemet man försöker angripa det. De flesta av våra klimatinsatser rör saker som förvisso är bra, men som bara putsar systemet. Vad jag talar om är 12. Parametrar (constants…), 11. Reservoarer (buffers … stabilizing stocks…) och 10. Strukturer (structure of material stocks and flows).
Lista från Meadows hävstång (från länken ovan). 12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards). 11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows. 10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures). 9. The lengths of delays, relative to the rate of system change. 8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against. 7. The gain around driving positive feedback loops. 6. The structure of information flows (who does and does not have access to information). 5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints). 4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure. 3. The goals of the system. 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. 1. The power to transcend paradigms.
Meadows beskriver punkterna 12 till 1 som en metafor över olika angreppspunkter på en hävstång med vilken man försöker ändra systemet, illustrerat av en sten som ska vältas. Det är en bra metafor, men som alla metaforer har den sina tillkortakommanden. Det tog ett tag tills jag insåg att stenen inte var ”systemet”. Systemet är alla de tolv angreppspunkterna.
Man måste vara över hela spektrat, men/och de områden som verkligen har kraft att förändra systemet, och som man i alla händelser förr eller senare kommer att vingas beröra och hantera, är punkterna längst ner på listan: …4. Förmåga till självorganisering, 3. syftet med systemet, 2. Paradigmet och de grundläggande berättelserna om varför vi finns, och 1. Förmågan att se, lämna och inse/skapa paradigm. Det senare ger förutsättningar till ”hållbarhet” -eller i alla fall en bättre verklighetsförankring.
Men det mesta av klimatåtgärder (samma sak gäller de flesta problem i var i samhället) vi ägnar oss åt handlar om punkten 12, konstanter, parametrar och tal. Alltifrån bränsleförbrukning till kolbudget. Bra grejer, men de ändrar inte systemet.
Vill vi verkligen gör skillnad så måste vi fråga oss, och förmodligen förändra, syftet med våra samhällen, företag, organisationer och individuella. Det kan vara nyttigt att reflektera över om syftet med livet på jorden, 3,7 miljarder år av liv och utveckling, är att vara vår generations räkmacka? Så länge som vi betraktar naturen och övrigt liv som en resurs som finns till för oss att utnyttja, och att vår roll är att förvalta denna möjlighet så att det gagna oss, här och nu, då handlar det nog mest om i vilken takt det går överstyr.
Men om syfet med våra samhällen är att leva med respekt för och i samverkan med övrigt liv, även det som vi ännu inte förstått gagnar oss, då har vi lite bättre förutsättningar att inte fullfölja den 6:e massutrotningen, inklusive förutsättningarna för våra egna tekniskt och intellektuellt sofistikerade samhällen.
Så, Dagens Nyheter den 6 december 2020 är ett bra nummer att kontemplera över. Annonsavdelningen kunde man dock haft i lite tajtare koppel. Jag förstår att annonssäljarna sett möjligheter att dra in pengar på helsidor till politiker, företag och aktörer som känner att de gör gott för klimat och miljöfrågor. Eller som vill spinna på det varumärket.
Men jag antar att annonsörerna varken läst eller på annat sätt tagit in budskapet som förmedlas i tidningen. Det smakar illa att se klichéartade uttalanden från politiska partier och företag, inte minst BMW. De senare har gjort en parafras på Gretas handmålade plakat och till och med placerat det på kullerstenarna utanför riksdagen. ”VÄRLDENS BÄSTA BILMÄRKE FÖR KLIMATET…”.
Det är så j-la osmakligt och korkat att jag inte riktigt finner ord att beskriva det. Vad tänker man med? Det kan bara visa hur LITE de har fattat. Såväl om klimat och hållbarhetsfrågor som om kommunikation. Skäms på er BMW!
Just nu löper de gatlopp i sociala media för detta och deras annons kommer att gå till historien som ett exempel på hur man absolut INTE ska göra. Snylta inte på Gretas eller klimat- och miljörörelsers autenticitet, trovärdighet eller inarbetade varukännetecken. Det slår tillbaka och det borde ni fatta.
Det senare, varukännetecken, är beskrivet av Patent och registreringsverket PRV. Det är ingen vild gissning att Gretas handmålade skylt faller in under den kategorin.
BMW hade liknande frågor på bordet för ett år sedan då Greta seglade över Atlanten med segelbåten Maliza II. Som i princip alla båtar liknande kategori så var den var sponsrad, men strippades på alla loggor och företagskopplingar -just för att Greta inte vill förknippas med kommersiella intressen. BMW var (är) huvudsponsor till Maliza II. Lärde man sig något eller trodde man att man nu var kompisar och kunde kränga lite mer genom att kopiera något som unikt uttrycker Gretas patos?
Här en tweet där Greta adresserar frågan om annonsörer och i vilken utsträckning hon kunnat påverka det.
Och självklart har jag – som alla chefredaktörer antar jag – haft en väldigt begränsad roll. Jag har kommit med förslag och feedback, som t.ex att man inte kan ha en seriös klimat- och miljörapportering samtidigt som man tillåter klimat- och miljöskadlig annonsering…
Nåväl, hinner vi smälta det som står i tidningen innan glaciärerna har gjort det och den nödvändiga transformationen snarare handlar om långskott på att rädda och bevara skärvor av det som en gång var? Intressant i artikeln är inte bara alla insikter om klimat, pandemier, åtaganden, kriser, teknikoptimism, migrationsvågor, svält, vattenbrist och extremväder… utan också ljusglimtar och berättelser som ”rewilding” och blottläggande av brister i tex Parisavtalet som vi kan rätta till.
Komplexa globala frågor som rör klimat, ekosystem, samhällsutveckling, rättvisa mm är inga end games som fotboll, schack eller affärer där man vid en given tidpunkt kan säga om man lyckades, vann eller förlorade. Livet är något som pågår hela tiden och det tar sig uttryck i olika system med olika återkopplingar, strävan och karaktärer. Ingen har kontroll, men vi påverkar alla systemen på olika sätt, nivåer och tidshorisonter.
Det är inte ovanligt att direkta ”lösningar” är kontraproduktiva på långt sikt. Om man alltid plockar upp och städar efter sina barn så ska man inte vara förvånad över att de blir obenägna att göra det själva, ”det brukar ju lösa sig av sig självt”. Eller som när man för tiotalet år sedan började ersatta olja med biobränsle vilket ledde till skogsskövling och skenande matpriser för fattiga. Goda intentioner, men en kortsiktigt lösning med ”unintended consequences” och utan att faktiskt lösa problemet man adresserade.
Vi måste se helheten i systemen, här är DN idag utmärkt som startpunkt, vidta no-brainers, hur små de än förefaller (som tex att sluta med skidvalla som innehåller fluor) och parallellt fråga oss hur vi ändrar paradigm, mål, visioner, berättelser och spelregler för att uppnå andra framtider än de som IPCC och IPBES målar med penslar doppade i orange och rött.
Länk för att läsa hela Dagens Nyheter året ut utan kostnad.
Den senaste tropiska cyklonen på Atlanten, Eta, har skapat stor förödelse i Centralamerika.
Eta blev den näst kraftigaste novembercyklon som någonsin registrerats med vindar på 67 m/s, (240 km/h), som en kategori 4-orkan. Dess långsamma förflyttning skapade långvarigt extremt väder i form av vindar, flodvågor, regn och jordskred över stora delar av Centralamerika.
Efter att ha försvagats så meddelade just MetOffice att den återhämtar kraft och kommer att beröra Kuba, Bahamas och Florida.
Årets Atlantiska orkansäsong har redan slagit en rad rekord. Aldrig tidigare han man observerat så många tropiska cykloner under säsong, hittills 28 namngivna varav 12 orkaner (vindar över 33 m/s) och 5 ”major hurricanes” (kategori 3, 4 eller 5. Tidigare rekordet var 27 som sattes 2005. Officiellt slutar säsongen den sista november och det finns alltså utrymme för att ytterligare öka rekordåret 2020.
Det finns en tydlig relation mellan ökade halter växthusgaser, global uppvärmning, förändrade vädermönster och förekomsten av allt kraftigare och fler tropiska cykloner och annat extremväder som tex bränder, torka, skyfall, tinande permafrost, minskat istäcke mm.
