Av John Pohlman
De vetenskapliga framgångarna inom olika områden från 1500-talet och de följande århundradena medförde ett stigande intresse för vädret.
Under denna tid övergick vädret från en kunskapsgren till den naturvetenskapliga meteorologin. Bland alla forskningsprojekt började man nu också bli medveten om att det var egenskaperna i det luftskikt som omger jorden som är orsaken till vår existens.
På 1800-talet kom de första vetenskapliga teorierna om atmosfärens värmeabsorberande egenhet. Den franske matematikern och fysikern Joseph Fourier framhöll 1824 att det är gasernas i atmosfären olika förhållande till det inkommande solljuset och den utgående värmestrålningen som gör att jordytan är varmare än den skulle varit utan atmosfär.
Detta utvecklades vidare av den brittiske fysikern och kemisten John Tyndall som genom mätningar av olika gasers absorptionsförmåga drog slutsatsen 1859 att det var framför allt vattenångan och koldioxiden som hindrade värmeutstrålningen till rymden. Tyndall forskade också i ljusets spridning i mikroskopiska partiklar och gav därmed förklaring till himlens blåa färg och rödfärgningen vid soluppgång och solnedgång.
I slutet av århundradet påvisade den svenske geologen Arvid Högbom att människans förbränning av stenkol kunde öka koldioxidinnehållet i atmosfären. Detta spörsmål togs också upp av vår store vetenskapsman i kemi och fysik Svante Arrhenius. Han gjorde också beräkningar om hur ökningen av atmosfärens koldioxidinnehåll genom drivbänkseffekten påverkade jordens temperatur.
I detta avseende var han en pionjär även om hans beräkningar inte var korrekta och fick skarp kritik. Men han var inne på rätt spår. Arrhenius var en mångsysslare. Hans ämnesområde omfattade bland annat geofysik, kosmisk fysik och meteorologi, där han tillsammans med meteorologen Nils Ekholm forskade i en periodicitet för åskväder och norrsken. Han erhåll som förste svensk nobelpriset i kemi 1903 för sin elektrolytiska dissociationsteori.
Fortsättning följer.
/John
