Author - Martin Hedberg

Rysslandsfond eller hållbar energi?

Så här inför det nya året sitter jag och funderar på om man skulle justera någon investering.

Nu ligger jag i och för sig rätt tungt i skog och vindkraft (reella illikvida tillgångar, inte aktier) samt i cat bonds (walk the talk, vår egen fond i Entropics), men jag såg att jag hade en kvarglömd liten post på några tusenlappar kr i en av Handelsbankens blandfonder.

Så jag bläddrar runt bland deras utbud av fonder och sorterar dem på olika kriterier, Bäst utveckling, Högst rating och Hållbarhetsbetyg.

Fastnar för ”Hållbar Energi”, dels för att jag är intresserad av det bakomliggande tillgångsslaget, dels för att jag undrar hur bankerna hanterar hållbarhetsfrågor.

Informationstexten kring fonden förkunnar att:

Hållbar Energi är en aktivt förvaltad aktiefond med renodlat fokus på hållbarhet… Investeringar görs enbart i företag som utvecklar eller använder metoder och teknologier för att begränsa den globala uppvärmningen, och i företag som kan bidra till en effektivare energianvändning. Tillväxten i området har varit mycket stark och fortsatta utmaningar på klimatområdet talar för liknande utsikter framöver.

Hållbar Energi är sedan den 10 oktober en Svanenmärkt fond.

Det låter ju bra. Men lite underligt är det allt att den bara får två av fem globar på deras egen rating.

Jag scrollar vidare till listan över fonder med bra hållbarhetsbetyg. Om deras ”Hållbar energi” bara får två stjärnor så måste dessa vara något i hästväg. Som nummer tre på listan återfinner jag ”Rysslandsfonder”.

Övergripande sammanställning av fonderna.

Nu blir jag riktigt nyfiken. Vika hållbarhetsinvesteringar har Handelsbanken hittat i Ryssland?

Nå, nu var det varken något hållbart eller hittills en särskilt bra investering. Inte nog med att fondens utveckling pendlat kring noll, den har också en fondavgift på 2,4%. Tjoho, vem vill ha den?

  1. Hållbarhetsfrågor är avgörande för förvaltarens val av bolag
    Fonden har specifika och uttalade kriterier för att välja in bolag utifrån miljö, sociala och affärsetiska frågor. Analys av bolagens arbete med hållbarhet är avgörande för valet av bolag i fonden.
  2. Fondens förvaltare tar hänsyn till hållbarhetsfrågor
    Hållbarhetsfrågor beaktas i ekonomiska bolagsanalyser och investeringsbeslut, vilket får effekt men behöver inte vara avgörande för vilka bolag som väljs in i fonden.
  3. Fondens förvaltare har tillgång till hållbarhetsanalys
    Fondens förvaltare har tillgång till bolagsspecifik hållbarhetsanalys, vilket i vissa fall skulle kunna få effekt på vilka bolag som väljs in i fonden.

Fonden Hållbar Energi har nr 1 markerat på sin info. Därtill är et en tematisk fond som uttryckligen ”väljer in bolag utifrån ett angivet hållbarhetsrelaterat tema (t ex klimat, vatten, miljöteknik, social hållbarhet).”.

Rysslandsfonden har nr 2, ”tar hänsyn till…” ibockat. Jovisst, det är ju lite bättre än att bara ha tillgång till info (underförstått inte ta hänsyn till den).

Ett av kruxen med Handelsbankens Hållbarhetsindex är att den jämför fonden med andra i samma kategori. Deras illustrativa grafik tar således inte hänsyn till respektive kategoriers hållbarhet.

Mellan de här två fonderna (och kategorierna) är det inte svårt att välja. Jag hoppas att folk gör aktiva val i sina sparanden.

/Martin

Debattartikel i SvD om mat, klimat och krisberedskap

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel som jag är medförfattare till. Vi tar i den fasta på den uppenbara sårbarheten som svenska samhället har för något så grundläggande som att skapa förutsättningar för sina medborgare att äta i händelse av internationell kris.

Krisen kan bestå i såväl yttre militärt hot som peak oil eller att vi tar klimatansvar och minskar på nyttjandet av fossil energi. Sverige kan idag vare sig producera eller transportera mat till sina medborgare utan att använda olja (diesel eller bensin).

På 80-talet florerade dekaler med en slogan som löd ”Utan bilen stannar Sverige”. Den propagerade för att göra det lättare och billigare att köra bil. (En sökning visar att det fortfarande är en slogan som Bil Sweden och MRF står bakom.) Det må vara behjärtansvärt och till och med viktigt att underlätta transporter och dessutom mer eller mindre sant, men den enkla one-liner’n belyser inte det mest väsentliga: vårt beroende av något som vi inte har rådighet över.

Hur skall vi säkerställa att samhället fungerar, tex kan göra högst väsentliga saker som att producera och transportera livsmedel, utan import av fossil energi? Sverige har unikt bra förutsättningar. Men en alltför naiv tilltro till att marknadslösningar skall vara oss till gagn, eller ens fortfarande fungera, i händelse av kris har gjort oss extremt sårbara.

Och för att inte fastna i ”det går inte”-argument så tar vi artikeln fasta på att våra grannar i öst, Finland, har betydligt bättre beredskap.

Nu har ju finnarna Sisu, en gren där vi svenskar är lite underlägsna, men något djävlar anamma skall vi väl kunna uppbringa? En Finnkamp i krisberedskap? Bortsett från Sisun så har vi inte mycket att gnälla på jämfört med Finland. Vi borde inte bara kunna matcha utan även komplettera våra bröder och systrar.

Tajmingen för debattartikeln är god, den skedde en timme innan Försvarsberedningen publicerade och lämnade över sin rapport Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 till Försvarsminister Peter Hultqvist. Den rapporten belyser dels att hotbilden mot Sverige har förändrats, dels hur Sverige kan/skall bygga upp ett civilt försvar i samarbete med Norge och Finland.

I samband med insikten om förändrade hotbilder och ett stärkt civilt (och militärt) försvar behöver vi öka graden av självförsörjande. Det fina i kråksången är att lösningarna, tex småskaligt jordbruk, energieffektivisering och produktion av förnybar energi, har positiv inverkan på biologisk mångfald, lokalsamhällets utveckling, arbetstillfällen mm.

Nu hoppas vi att diskussion tar fart, att vi kavlar upp ärmarna och sätter ena foten framför den andra och påbörjar en förflyttning.

/Martin

Agnostiker i duggregnet

Jag är periodare mellan att vara agnostiker och ateist. Vid ett par tillfällen har tvivlen infunnit sig och jag har funnit mig funderandes på om jag trots allt hade en tro.

Men efter en stunds vidare kontemplation kom jag fram till att anledningen till detta främst torde ha varit för att det skulle underlätta sökandet efter någon eventuell mening med livet. I samma veva infinner sig insikten att livet i sig är så värdefullt och fantastiskt att lättjan inte gärna kan utgöra grund för att tvivla på den verklighet som jag observerar.

Ett skäl att ändå stanna kvar på agnostikerns spelplan, förutom att det inspirerar i samtalet med såväl troende som ateister, är att litteratur med religiös anspelning har en hel del att erbjuda. Detta vare sig det handlar om en förståelse över det historiska kulturarv som vi lever i, eller om det handlar om färgstarka metaforer för att underlätta (återigen denna lättja) tolkningen av livets paradoxer och motsättningar.

Inte vet jag om våra arvingar om en miljon år betraktar oss som patetiska sömngångare eller jämlika bröder och systrar. Eller för den delen hur arvtagarna till korpar, kaniner och kackerlackor, som ju även är objekt för, och utvecklas av, evolutionens obönhörliga selektion, betraktar oss i framtidens historieböcker. Eller vad det nu kan komma att kallas när man eventuellt tittar tillbaka i framtiden.

Men våra religioner lär nog inte överleva så många hundra år till, men det är inte lika väsentligt som hur det går för människor, korpar, kaninen och kackerlackor för den delen. Eller se och se. De som får se är de som överlever, det kanske bara blir bakterier och svampar. Vi människor spänner så många bågar att någon högre makt, om det nu finns någon, har mången anledning att känna sig förtörnad.

Något som jag dock känner mig ganska säker på kommer att fortsätta är vädrets växlingar. Större delen av jordens historia har vädret växlat, och träden fallit i skogen, utan att människor har observerat det. Men tänk om allt var grått och utan egentliga skiftningar? Hur kan jag vara så säker på att det inte varit jämngrått under långa perioder?

Och är inte hösten osedvanligt seg i år? det kom snö, men den slaskade bort och trots att det snart är lucia så töar det i Norrland. Ve så led man kan vara på vädret.

Det här funderade Hjalmar Söderberg på i sin mininovell Duggregnet och det blev jag påmind om precis nyss när jag föreläste om klimatförändringar för Lomma kommun. (Tack Helena Björn). I Skåne, och resten av Sverige också för den delen, är det grått just idag. Men i övrigt har jag ingen anledning att associera mer av berättelsen till Skåne.

Det skulle möjligen vara en parallell till Noak och att delar av södra Sverige kommer att bli översvämmat i och med att havsvattnet expanderar och glaciärerna smälter i takt med att klimatet förändras. Men inte annars…

Jo, möjligen att vi människor är dåliga på att ta hand om den kunskap som vi fått oss i gåva i det samhället som vi ändå lyckats utveckla. (Här vill jag verkligen inte peka ut Skåningar eller andra som bor nära havsnivån. Snarare är det så att dessa individer kommer att ta del av kunskapen lite tidigare än de som bor högre upp.).

Jag tar som sagt var inte ställning till om det var en förmågan att bygga civilisationer och förgöra är en gåva från någon specifik gud eller om det är ett resultat av slumpmässiga och genetiska variationer hos ett stort utfall individer, lång tid och selektion. Men den gode Söderberg hade i alla fall humor och kunde förvalta de religiösa skrifternas verklighetsbeskrivning med en bra metafor.

Här kommer texten Duggregn av Hjalmar Söderberg (från projekt Runeberg):

Åter är det höst och mörka dagar, och solen gömmer sig i rymdens skummaste vrå, för att ingen skall se hur blek och åldrad och tärd hon blivit denna sista tid. Men medan blåsten visslar i fönsterspringorna och regnet porlar i takrännan och en våt hund tjuter framför en stängd port där nere på gatan, och innan höstens första brasa ännu brunnit ned i vår kakelugn, vill jag berätta er en saga om duggregnet.

Hör nu på:

Den gode guden blev för någon tid sedan så förtörnad över människornas dålighet, att han beslöt att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Allra helst hade han i sin stora godhet velat dränka dem allesammans i en ny syndaflod: han hade icke glömt, hur angenäm den synen var, då allt levande förgicks i floden. Men tyvärr, hade han en gång i ett sentimentalt ögonblick lovat Noak att aldrig göra så mera.

– Hör på min vän, sade han därför en dag till djävulen. Du är visserligen icke något helgon, men du har stundom goda idéer, och man kan resonera med dig. Människorna äro dåliga och vilja icke bättra sig. Mitt tålamod, som är oändligt, har nu tagit slut, och jag har beslutat att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Jag hoppas nämligen, att de då allesammans skola förgöra varandra och sig själv. Det förefaller mig, som om våra intressen – eljest så vitt skilda – här för en gång skulle kunna finna en beröringspunkt; vilket råd har du att giva mig?

Djävulen bet eftersinnande i spetsen av sin svans.

– Herre, svarade han slutligen, din visdom är lika stor som din godhet. Statistiken utvisar, att det största antalet brott begås om hösten, då dagarna äro mörka och himlen grå och jorden ligger svept i regn och dimma.

Den gode guden grubblade länge över dessa ord.

– Jag förstår, sade han slutligen. Ditt råd är gott, och jag vill följa det. Du har goda gåvor, min vän, men du borde använda dem bättre.

Djävulen log och viftade på svansen, ty han var smickrad och rörd, och därefter haltade han hem.

Men den gode guden sade till sig själv:

– Hädanefter skall det alltid duggregna. Molnen skola aldrig skingras, dimman aldrig lyftas, solen aldrig lysa mer. Och det skall vara skumt och grått till dagarnas ände.

Och det vart så.

Paraplymakarna och galoschmakarna gladde sig i början, men det dröjde icke länge, innan löjet stelnade också kring deras läppar. Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid ha nödgats sakna det. De glada blevo tungsinta. De tungsinta blevo vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke längre, och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna överbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De levandes antal avtog, och deras bostäder stodo övergivna. Man stadgade dödsstraff på självmord; ingenting hjälpte.

Mänskligheten, som genom så många generationer drömt och diktat om en evig vår, gick nu sina sista tider till mötes genom en evig höst.

Dag för dag skred förstörelsen fram. Landsändar lades öde, städer föllo i ruiner. På torgen samlades hundarna och tjöto; men i gränderna gick en gammal halt man omkring från hus till hus med en påse på ryggen och samlade själar. Och varje kväll haltade han hem med påsen full.

Men en afton haltade han icke hem. Han gick i stället till himmelrikets port och rakt fram till den gode gudens tron. Där stannade han och bugade och sade:

– Herre, du har åldrats på sista tiden. Vi ha åldrats bägge, och det kommer sig därav, att vi ha så tråkigt. Ack herre, det var ett dåligt råd jag gav dig. De synder, som intressera mig, behöva då och då en smula sol för att trivas. Se här, du har gjort mig till en usel lumpsamlare!

Och med dessa ord slängde han sin smutsiga påse mot tronens trappsteg så häftigt, att bandet brast och själarna fladdrade ut. De voro icke svarta, utan grå.

-Det är de sista människornas själar, sade djävulen. Jag skänker dem åt dig, herre. Men akta dig väl för att begagna dig av dem, om du har för avsikt att skapa en ny värld!

Blåsten visslar i fönsterspringorna, och regnet porlar i takrännan, och nu är sagan slut. Den som icke har förstått den kan trösta sig med att det blir vackert väder i morgon.

Hjalmar Söderberg, Historietter, 1898.

Modererar konferensen Consuming the Environment i Gävle

Idag var jag både föreläsare och moderator på konferensen Consuming the Environment på Högskolan i Gävle. Passande nog hölls den i lokalen Valhall.

Titeln och temat för konferensen var väl lite provokativ i den bemärkelsen att den inte återspeglade var deltagarna ansåg var en plausibel, men kanske sannolik, färdväg framåt. I alla fall som vi hållit på fram till dags datum.

Efter att rektor Ylva Feltholm och Landshövding Per Bill hälsat välkommen och inlett konferensen så var det min tur att skapa bakgrund och ramverket för var vi står i klimatsammanhangen idag.

Jag visade bilder från IGBP:s The Great Acceleration, jag förklarade växthuseffekten, kolcykeln, kolbudget samt efterfrågade visionärt ledarskap.

[smartslider3 slider=4]
Efter mig talade Åsa Persson, SEI, om politik och förhandlingar. Sedan tog Don Kulick vid och berättade en mycket gripande berättelse om hur minoriteter på Papua Nya Guinea resonerar. Och om hur vi vi Väst givetvis lurar dem på deras tillgångar och tillit om vi kan. Titeln var ”The Air we Breathe”. Tini Warg presenterade sin utställning och därefter år vi lunch.
Efter lunchen talade Terry Hartig om ”Communication about Nature and Health.”
Och efter honom Stephan Barthel om Social-Ecological Urbanism.
Det hela var en givande och intressant dag.
/Martin

Slumpmässig reklam i tunnelbanan

Det är inte alltid man har tid eller är på humör för att reflektera över tunnelbanereklamen. Men i morse, när jag var på väg till Gävle för att föreläsa och moderera ett seminarium på Gävle Högskola, så gjorde jag det.

Anledningen var att jag funderade på varför samhället har så svårt att ta till sig allvaret i de fakta som i decennier har presenterats av forskare rörande stora globala frågor. Frågor som tex förlust av biodiversitet, klimatförändringar, skogsskövling mm.

Jo visst har samhället ”agerat”. Vi tänker miljö, klimatkompenserar, källsorterar, åker på konferenser, skriver och river upp avtal (eller helt enkelt struntar i dem) och vi allt det här så snyggt att vi själva går på det.

Varför?

Ett av skälen kan vara reklamen. Inte bara att den får oss att konsumera mer än vi på riktigt behöver. (Definiera ”behöver”).

Utan framför allt att reklamen är så uppenbart falsk. Den lovar saker som vi vet inte är korrekta. Och eftersom en stor del av kommunikationen till oss är envägskommunikation i ”one-liners” (vare det är forskare, myndigheter, politiker eller företag), så blir vi allt mer skeptiska. Vi tar in det som stämmer med vår egen världsbild.

Så. I tunnelbanan noterade jag olika storbildsannonser.

On a mission.” ”Helt nya BMW X3.” ”Mot tuffare utmaningar.” Det är en förföriskt fin bild på alpin miljö. Och en läcker bil. Men vad är det för mission? Har vi för övrigt inte slutat med såna saker? Och vaddå ”helt ny”? Den modulbaserade plattformen kommer från 5 och 7-serien. Den har inte ens laddhybrid som alternativ. Men det är klart, den är 5 centimeter bredare än förra generationen X3. Det var ju nytt så det förslår. Utmaningen? -Gör en helt ny bil, det blir en tuff utmaning som bilen uppenbarligen inte möter.

Överlevnadskit för mellandagarna”? Om det åtminstone hade varit något man kunde äta, värma sig med, rena vatten, bygga med… Men en mobiltelefon på avbetalning? Överlevnad?

Nä, jag fattar att Telia inte menar allvar med vare sig ”överlevnad” eller att man tror att släkten är så besvärande att man måste fjärma (skärma) sig från dem. Men det är också lite det som är problemet, det sliras så mycket på påståenden att det inte finns mycket innehåll kvar till slut.

Så plötsligt blev det en ordentlig kontrast. Hjälporganisationen Plan Sverige som vädjar till oss att skänka pengar så att de kan hjälpa att ta tillvara på barns rättigheter. Den lilla flickans blick borrar sig in i mig och andra resenärer som går förbi. Och i logiken i min (tillräckligt nya) mobiltelefon som fokuserar på hennes ansikte när jag fotograferar annonsen.

Ska det bli en ny fossilbil, ännu en telefon eller pengar som hjälper barn att läsa, skriva och utvecklas som medborgare och individer?

Vi vet alla (troligen även de som lever på att göra, sälja och kommunicera annonser) vad vi borde lägga mer fokus på. Ändå hjälper vi inte så mycket som vi skulle kunna göra.

Jag tror det beror på minst två saker: Dels att det kräver mer av oss för att se och ta till oss resultatet av att hjälpa någon annan. Dels att annonserna ger bilden av att det är lika mycket okay att köpa en ny telefon som att bidra till att barn blir läs- och skrivkunniga.

Jag skyndar vidare till tåget mot Gävle för att prata klimat under temat ”Consuming the environment”. Att skapa en bättre framtid handlar inte bara om att moderera akademiska föreläsningar. Det handlar minst lika mycket om att välja rätt julklappar.

/Martin

Vad väger ett kylskåpshandtag?

Du är ingenjör och skall göra ett handtag till ett kylskåp. Funktionen är ”Se till att kylskåpsdörren öppnas när man drar i handtaget och att det håller i x år”. Du har ett halvt kilo metall till ditt förfogande. Hur svårt skall det vara att göra något där x är väsentligen längre tid än elva år?

När jag skruvade bort handtaget för att borra två nya hål/fästpunkter så var det slående hur löjligt tungt det var. Man skulle kunna göra två, eller möjligen tre, kylskåpshandtag av den mängden material som vi nu har i ett handtag.

Nu kanske någon hävdar att kylskåpet säkert är gammalt eller tillverkat i ett land med bristande ingenjörskunskaper. Men även om kylskåpet är elva år så kan man förvänta sig att en så trivial mekanisk funktion som ”grepp för att öppna dörren” bör hålla längre än tex kompressorn. Och det är tillverkat i Sverige och jag tycker man kan förvänta sig kvalitet.

Jag ser två tydliga problem med konstruktionen.

Om man nu överhuvudtaget behöver ett handtag som ”sticker ut” så kan man kosta på sig fler än två fästpunkter för att fästa handtaget i dörren. Då skulle krafterna fördelas på fler punkter. Dessutom skulle man undvika ett vridmoment kring den axel som uppstår om man bara har två fästpunkter. Det är uppenbart att handtagets utformning möjliggör att man får lika bra grepp att dra i direkt olämpliga ritningar som i den avsedda.

För det andra så måste det gå att göra ett kylskåpshandtag med mindre resurser än drygt ett halvt kilo aluminium. Men om man ändå tar den svulstiga lösningen så måste man fördela metallen så att den klarar belastningen av att folk gör det man kan förväntas göra med ett kylskåpshandtag: Drar i det. Nu ligger merparten av massan i det solida greppet och uppenbarligen för lite i kring skruvhålen där det blir störst belastning.

Första gången handtaget fallerade, för något år sedan, så var det ena skruvskallen som gradvis ätit sig genom skruvhålet. Det löste jag genom att sätta dit en bricka som var lite större än skruvskallen.

Nu andra gången var det alltså dags för godset att ge sig. Materialfel eller för stor punktbelastning? Hur som helst har man fördelat de överdrivet stora resurserna på ett tokigt sätt.

Skäms på er ElektroHelios.

Med två skruvar till ger jag som synes både kylskåpet och handtaget en chans att hänga med ett decennium till.

/Martin

Snökaos i Stockholm

Sitter på en buss från Nacka in mot stan. Stora snöflingor dalar till marken snabbare än bilar, bussar och lastbilar rör sig framåt.

I backen vid Sickla industriväg har en dragspelsbuss vikt sig så att front och akter stod i höger, medan dragspelet är i vänster körfält. Som om det inte var tydligt nog så försöker en lastbil köra om och parkerar därmed snett över körfälten i backen.

Vår buss tar en alternativ väg, ut mot påfart till södra länken. Det rullar på men sakta. Folk håller humöret uppe och är självironiska.

Hur mycket snö handlar det om? Ungefär en decimeter. Problemet är att det är för intensiv trafik. Stockholm tillåter sig att växa och optimeras för en situation utan friktion.

Så länge det är barmark, fungerande el- och mobilnät osv, så är stan en fantastiskt effektiv maskin. Men när det snöar och avståndet mellan två bilar i trafik inte lämnar utrymme för några misstag, så krävs det inte mycket för att det, genom kaskader, skall bli tvärstopp.

Optimering sker på bekostnad av flexibilitet.

COP23 ”Young Peoples Burden: Averting Climate Disaster”

En informativ, gripande och angelägen video från COP23 i Bonn. Dr. James Hansen (tidigare chef för NASA Goddard Institute for Space studies) och Sophie Kivlehan (barnbarn till James) som representerar de ungdomar som gått samman i OurChildrensTrust och stämmer staten USA genom ”Juliana v US Government”.

James och Sophie gästar Stuart Scott som är värd för programmet ClimateMatters.TV, en kombinerad TV-show/presskonferens. Avsnittet/föreläsningen/presskonferensen bär titeln ”Young Peoples Burden: Averting Climate Disaster” och spelades in 6 november 2017.

Sophie inleder med att visa en video från Riokonferensen juni 1992 där Severn Cullis-Suzuki, då 12 år gammal, vädjar till delegaterna att ta sitt ansvar och göra vad som krävs för att begränsa klimatförändringarna. (Vill du se hela klippet så finns det här.) Det är lika gripande som det brandtal som Sophie kommer att hålla lite senare i videon.

Skillnaden, förutom att det gått 25 år och att utsläppen ökat, är att Sophie inte nöjer sig med att vädja till vuxenvärlden. Sophie kräver att vuxenvärlden gör vad som behövs för att trygga kommande generationers framtid.

Därefter går Sophie och James växelvis igenom konsekvenserna av våra utsläpp av växthusgaser.

Hansen konstaterar att vi för att begränsa energiobalansen till RCP2.6* så måste vi minska utsläppen av koldioxid med 3% per år samt ta bort minst 100 miljarder ton kol från atmosfären. Det senare genom tex förändrat jord- och skogsbruk. Gör vi detta så kommer vi att begränsa uppvärmningen till 1,5°C över förindustriell nivå (just nu ligger vi på någon tiondel över 1°C).

Målet är att få ner halten koldioxid i luften från nuvarande 400+ ppm till max 350 ppm (förindustriell nivå var ca 280 ppm).

Hansen talar om behovet av att skapa en prisdifferentiering som gör att det blir successivt allt dyrare att använda fossilt kol.

Hansen får en fråga under frågestunden om man inte skall börja med att ta bort subventioner som stödjer fossilindustrin. James håller med om att det vore bra, men argumenterar samtidigt för att det är så många olika regelsystem som styr detta, det kommer helt enkelt ta för lång tid.

Man bör därför införa en avgift på brytningen av fossilt kol. Denna extra kostnad skall därefter successivt höjas vilket kommer att skapa nödvändiga incitament för att minska utsläppen av koldioxid från olja, kol och naturgas. (Han går inte in på detaljerna i förslaget som kallas Carbon Fee and Dividend, men jag berör det i andra artiklar.)

Har du ont om tid, men kan sitta koncentrerad i fyra och en halv minut så skall du börja lyssna 10:00 minuter in i videon. Där håller Sophie sitt tal till alla vuxna som hävdar att de bryr sig om framtiden.

Intressant är också diskussionen kring Our Childrens Trust där Sophie och 20 andra ungdomar stämmer den amerikanska staten för att de inte gör sitt jobb och skyddar sina medborgare.

”Along with 20 other young people and my grandfather I am a plaintiff in a lawsuit filed by Our Children’s Trust against President Trump and the United States government for violating our Constitutional rights to life, liberty and property.”

Även detta berörs i den efterföljande frågestunden.

Här kan du se manus till konferensen.

/Martin

* RCP står för ”Representative Concentration Pathway” och siffran efteråt för den förväntade energiobalansen år 2100. RCP2.6 innebär alltså utsläppsscenarier som ger en energiobalans på omkring 2,6 W/m2 år 2100 jämfört med förindustriell nivå.

För att begränsa energiobalansen till 2,6 W/m2 så måste våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser peaka mellan 2010 och 2020. Gör vi inte det så blir det en större energiobalans och mer omfattande klimatförändringar.

Föreläste för Lomma kommun

Idag har jag varit i Skåne och föreläst för Lommas kommunpolitiker. Utgångspunkten var att den miljöstrategisk samordnaren på Lommas samhällsbyggnadsförvaltning tillsammans med en av politikerna hörde mig tala på en konferens arrangerad av Svensk Försäkring i början av sommaren och ville ge kollegorna en fördjupande grund att stå på.

När jag föreläser har jag publikens bransch, kunskapsnivå och befogenheter som ingångsparameter för hur jag sätter samman, utformar och presenterar innehållet i min grafik och föredragning.

Samtidigt är jag väldigt angelägen om att att inte förenkla för mycket eller ta för många genvägar. Jag vill berätta var vetenskapen står och vilka ramar och förutsättningar vi har att hantera olika framtida scenarier.

Det gäller också att hitta en balans mellan fakta och de känslorelaterade argument som alltfler menar är det som krävs för att få oss människor att ”fatta på riktigt”, dvs så att vi börjar agera och inte bara förstår intellektuellt.

Jag har två i mitt tycke mycket viktiga insikter vill jag helst inte missa chansen att tala om oavsett vad det övergripande temat är på respektive konferens eller workshop. Det är planetens strålningsbalans samt kolets kretslopp.

Den första ger en fysikaliskt riktig förståelse för varför det blir varmare (tips: det är inte någon stickad kofta) och hur vi kan hantera det.

Den andra förklarar varför det först är när vi minskat våra utsläpp till 5 miljarder ton kol på år (istället för nuvarande 10) som vi kan räkna med att halten i luften slutar stiga. Och om vi vill få halten koldioxid att minska (vilket krävs för att uppnå Parisavtalet) så inser vi att det är meningslöst att utvinna mer fossilt kol än vi har möjlighet att släppa ut.

Men jag vill också få med Milanković-cykler, återkopplingar, albedoeffekter, havens försurning, havsnivå, rättvisefrågor, vetenskapshistoria, förhandlingar, antropocen, stranded assets och en del annat.

[smartslider3 slider=3]

Ovan ser ni fyra av 72 bilder jag passade på att visa (på ungefär 1,5 timma).

Jag gillar metaforer och jämförelser och är ganska nöjd med vad man kan göra om man översätter vår kolbudget till vinflaskor. Vi har druckit ur sex flaskor (à 100 miljarder ton kol) och har två kvar till det som får betraktas som efterfesten. Vem skall tillåtas hälla upp och vem skall dricka? Och hur undviker man baksmälla?

Jo, jag avslutar med lite muntra fraser också, solenergi, elbilar, biokol och efterfrågar visionära och handlingskraftiga ledare som i kan peka ut färdriktningen i stil med Kennedy och rymdprogrammet på 60-talet.

Men till skillnad från hur retoriken har låtit i de senaste åren så lovar jag inte ”vi kan klara det”. Det kommer att bli förändringar i klimat och andra system som vi är beroende av. Men vi kan begränsa dem.

Åker tåg från Lund till Stockholm. Det tar precis lagom lång tid. Man hinner läsa, vila, fika, skriva en bloggartikel och lyssna på radio.

Johan Rockström och Annika Nilsson blir intervjuade av SR Studio ett. Det var ett intressant inslag som i sin helhet var bra, men jag opponerar mig mot Johans ovilja att konstatera att det blir stora och svåra förändringar även om vi lyckas hålla oss under 2 grader.

Det är inte så att han drar sig för att konstatera att vi måste göra allt som står i vår makt för att uppfylla Parisavtalet. Men han får det ändå att låta som om Bangladesh och Florida kommer att ”klara sig” om vi fixar Paris.

Så är det inte. Även med 1,5 graders uppvärmning, eller för den delen 1,1 som vi har idag, så kommer havsnivån att stiga med storleksordningen meter. Förvisso, det kan ta tid, men det är nu vi slår an tonen för hur mycket det kommer att bli såväl om decennier som århundraden.

Twittrar om det, men det instrumentet är lite trubbigt för att få med nyanser.

Men mycket annat bra blir sagt i programmet, kanske borde skriva en separat artiekl om det.

Nu kopplar jag över till Jimi Hendrix.

/Martin

P1 Konflikt om att stämma staten för klimathot

Intressant på radion just nu om olika initiativ att stämma staten för brott mot mänskliga rättigheter till en trygg framtid. Anledningen är att stater i många fall genom grundlagsförordningar har skyldighet att se till sina medborgares bästa.

Och att degradera och förstöra livsmiljöer för nuvarande och framtida generationer genom att fortsätta agera på sätt som skapar mer växthusgaser och decimerar ekosystem är inte i linje med samma länders grundlag.

Många menar att man skall sköta detta genom andra demokratiska processer. Men å andra sidan har människan provat de vägarna i decennier, med otillräckligt resultat. Det är som att ha en tvist vilken som helst. Man provar alla givna och enkla vägar, argumenterar, debatterar osv. Men till slut kommer man till en punkt när man måste söka svar hos domstol.

P1 Konflikt, 4 november 2017. 09:03-10:00.

/Martin