Archive - april 2019

Otidsenligt att elda som vi gör på Valborg

Som scout var jag i tonåren med om att tända valborgseldar. Jag förstår att många har en speciell relation till elden som symbol och traditionsbärare. Men en del av den här sortens traditioner är det hög tid att låta tyna bort. (En annan är fyrverkerier.)

Visst, det kan väl vara bra att göra sig av med trädgårdsavfall och visst är det trevligt att samlas och prata med grannar, sjunga och vad man nu har för sig. Men alla de här sakerna kan man göra utan att okontrollerade eldar. (Visa mig den arrangör som har resurser att släcka elden de startat.)

Vad jag ser idag är att det blivit närmast ett självändamål att samla flera ton brännbart material och sätta fyr på helt i onödan. Om man vill ungås kring en eld så gör man lämpligen en lagom stor brasa. Nu har det i många fall blivit avfallshantering under förteckning ”kultur”.

Det här handlar inte om igelkottar som stryker med eftersom de övervintrat i rishögarna, utan om resurshantering. Varför lämnar man inte in även detta ris och annat brännbart material till återvinning/kretsloppscentraler? Då blir det varmvatten och el av riset. På vissa stationer kan man numera även göra biokol som kan användas för att förbättra växtligheten. Och allt detta under kontrollerade förhållanden med minimala utsläpp av partiklar och obefintlig risk för bränder i skog och mark.

Just i år är det senare ett vågspel som många eldansvariga har att tampas med. ”Ska vi tända valborgselden eller inte, vad är risken för att branden sprider sig?”. Och om den sprider sig okontrollerat så tvingas samhället ut med resurser för brandbekämpning. Och inte bara det utan även att prioritera mellan olika bränder.

Räddningstjänsten tvingas, oavsett om det blir utryckning eller inte, ha mer brandpersonal i beredskap bara för att det är en ökad risk. Den här resursen kanske man hellre vill lägga på att bekämpa bränder som uppkommer genom blixtnedslag och annat som är svårare att kontrollera än kulturbärare som med avsikt och tändstickor skapar öppna bränder.

Ha gärna kvar traditionen med Valborgsfirande, men låt det vara kring en lagom stor eld. Och låt merparten av ris och annat brännbart avfall bli värme och el.

/Martin

…som fascineras av såväl pyroteknik som vanlig eld, men förfäras över att människan är kortsiktig, har så många skygglappar och inte ifrågasätter vad vi håller på med.

BBC klimatfilm med David Attenborough

Om du vill ha en bra sammanfattning av klimatläget (och det vill du) så kan du titta på BBC:s film Climate change – The Facts. Det är lika snyggt och lagom mycket fakta som det brukar vara när BBC och David Attenborough producerar film.

Ögonvittnesskildringar från extrema situationer blandas med samtal med kunniga och kommunikativa forskare. Allt omfamnas av Attenboroughs omisskännligt trygga röst.

Det är tongivande att man inte viker sig för att resonera om skuld. Naomi Oreskes resonerar om de särintressen som fossilindustrin hade/har och hur de i decennier aktivt har motarbetat spridning av vetenskapliga insikter. Och att de har lyckats med sina uppsåt. Det vi vill göra idag hade varit så mycket enklare att genomföra på 80-talet. Ambitionerna fanns, även på högsta politiska nivå, men det blev inte mer än vackra uttalanden.

Lite kritik, eller tillägg till innehållet… Underförstått betraktar man naturen som en resurs som vi kan kontrollera, bara vi väljer rätt väg! Man förminskar de extrema predikament vi befinner oss i till svåra problem. Och problem har vi en lång tradition av att ”lösa”. Oftast med teknologi.

Missförstå mig inte, vi måste göra allt det man föreslår i dokumentären. Och mer. Men filmen hinner inte riktigt komma fram till att det handlar om värderingar och moral snarare än att tillämpa andra tekniska lösningar än de vi har idag. Det handlar inte bara om att använda mindre energi, köpa färre saker (men gärna med bättre kvalitet), att äta bättre osv.

Man avslutar med Greta Thunbergs skolstrejk och hur den har inspirerat upprop över hela världen. Var och en har vi möjlighet att bidra på våra egna sätt med att skapa den förändring som krävs för att undvika tipping points och andra katastrofer i klimatet.

Det här är en bra start på samtal kring klimat, energi, ekosystem och livsstil. Gå nu inte bananas på eventuella brister i filmen (som jag själv snuddar vid här ovan), utan ta istället dokumentären som en startpunkt för att vidareutveckla samtalet, fördjupa relationer med människor omkring dig och bidra till att skapa förändring.

/Martin

Snart blir det bok om extremt väder

Jag har fått tidigare fått frågor om att skriva bok men det var först i det här projektet med förlaget Max Ström som jag kom till skott. Merparten av boken skrev jag i vintras och veckorna fram till förra veckan. Just förra veckan skulle jag ha deltagit i en think tank och åkt skidor i Lyngen i Nordnorge, men tvingade mig att välja bort det för att möta en deadline i bokprojektet. Det kändes surt då, men desto bättre när jag hade skickat texterna till korrektur. Och denna soliga fredag igår så signerade Jeppe Wikström och jag avtalet kring boken. En nog så viktig text.

Boken kommer, som jag tidigare har nämnt att handla om extremt väder. Orkaner, översvämningar, tromber, kyla, blixtar, värme, torka och bränder. Men den förklarar också hur jordskred och laviner bildas, vad norrsken är, varför pärlemomoln är vackra men bryter ner ozonskiktet, varför alpinister kan få lungödem, hur riktigt stora vågor bildas och varför korallreven i haven tar skada av koldioxiden i luften. Samt hur allt förändras med klimatet, varför och hur vi bör tänka på framtiden. Framtiden som redan är här. Men inte lika mycket som den kommer att vara snart.

Svårt att avgöra vem som är gladast, förläggare Jeppe Wikström eller författare Martin Hedberg.

Tro nu inte att det blir bok bara för att Jeppe och Martin är glada på bild. Mest slitsamt jobba har nog Charlotta Broady som brottas med mina texter, städar och gör så att det blir flyt i språket och en fröjd att läsa. Och Marianne Lindgren som som letar rätt på alla magiska bilder som jag kommer på att vi vill ha. Eller Martin Thelander som gör grafiken och Mikael Engbom som ser till att alla bilder och bokstäver hamnar i rätt ordning i själva boken. Och Henrik Grape som ser till att boken hamnar hos läsaren. För att inte tala om Johan Salander som leder projektet.

Boken blir både vacker, fascinerande och lärorik. Jo, jag vet att jag är jävig, men det är i alla fall min bestämda ambition och målsättning. En av mina favoriter är den grönländska katabatiska (fall-) vinden Piteraq vilket betyder ”den som överfaller dig”, eller hur det kan komma sig att en måttlig vind kan flytta tunga stenar i öknen. För att inte tala om alla rekord. Hur står sig Gudrun jämfört med Katrina, vilka är de dödligaste naturkatastroferna, var är det mest solsken och hur litet är Gotland i jämförelse med ett stort isberg?

Nåväl, än är det sidor som ska skrivas och korrigeras, bilder som ska förhandlas och layout som skall förfinas. Men/och det är stimulerande och skönt att ha kommit över en tröskel i form av att ha skrivit merparten av råtexten.

Vi gjorde en print på halva boken i februari och den var magisk att bläddra i. Om två veckor kommer vi att få en känsla för hur hela boken blir. Och det finns sju sidor (av tvåhundra) som fortfarande är blanka där jag kan skriva mer på. Det här blir bra.

Boken kommer ut i mitten av september.

/Martin

Kan ofödda barn rädda klimatet?

SVT Opinion Live hörde av sig och ville ha med mig i torsdagens program som bland annat ska ha en diskussion ”om vi bör sluta skaffa barn för att rädda klimatet”.

Men jag tackade nej. Och inte bara för bilden jag ser framför mig där kvinnor trycker ut barn ur sig och skadar klimatet på samma sätt som Al Capone skjuter kulspruta mot sina antagonister. (Just den illustrationen fick inte okay av en vän jag testade den på, så det fick bli den snälla varianten du ser idag)

Varför vill jag inte delta i debatten? Det är inte de nyfödda barnen som är problemet, utan att vi skolar in dem i vår livsstil. Vad gör det då för nytta att inte få barn om de potentiella föräldrarna fortsätter att leva icke-klimatsmart? Vi erkänner indirekt att vi lever ett ohållbart liv och vi vill ”lösa” det problemet genom att inte föda in fler till att leva det livet. En inte alltför vild gissning är att vi förmodligen inte heller vill att människor som lever med små klimatavtryck skall anamma vår livsstil heller. Men att dra slutsatsen att vi har gjort fel hittills och att inte heller vi bör ta oss det utrymmet i framtiden? Nej, dit ska vi inte gå, bättre att säga att man ”räddar klimatet” genom att inte föda barn.

Om man ska diskutera det ofödda barnets framtida klimatpåverkan så måste man väl rimligen börja med att diskutera de potentiella föräldrarnas klimatpåverkan. Det är ju de som ansvarar för barnets förehavanden de första åren, samt skapar vanor och värderingar som barnet förvaltar.

Forskarstudien som givit upphov till diskussionen visar på hur olika val vi gör har olika påverkan på klimatet. Den har en bredd och den resonerar utifrån olika antaganden. En lättläst sammanfattning har rubriken ”De fyra livsstilsvalen som är mest effektiva för att minska din klimatpåverkan”. Det är relevant. Ingenstans säger de ”Rädda klimatet genom att inte skaffa barn”. Men varför blir vetenskapliga studier ofta snuttifierade och grovt förenklade i den mediala debatten?

Ett antagande i studien är att barnen fortsätter med föräldrarnas livsstil. Genom att inte föda barn förhindrar man alltså detta. Nu är det dags att ta fram spegeln och inse att det som har störst inverkan är att ändra sin egen livsstil. Nu. Och givetvis se till att ens barn, födda eller ofödda, också har ett minimalt klimatavtryck.

(Jag vill också påtala hur illa det låter med ordet ”skaffa” barn. Samt min djupaste respekt för de som väljer att inte bli gravida av vilka personliga skäl man än har.)

Vi exploaterar framtiden och kommande generationers förutsättningar utan att fråga dem som skall leva i den världen om lov. ”Men hur ska man fråga den om lov som inte ens är född?” säger någon. ”Använd fantasin.” svarar jag. Vi väljer att debattera för-emot och en fråga i sänder, istället för att utveckla tankar, filosofier och samtal som skulle göra skillnad på riktigt. Men vi kanske inte vill, törs eller ens fattar?

Om vi ska ha en 50-50 chans att leva upp till Parisavtalet så har vi tio-femton år kvar på nuvarande utsläppsnivåer. Sedan skall det vara noll (0) utsläpp av CO2. Dvs ingen olja, ingen naturgas, inget kol. Dessutom utan att skövla skogar eller ekosystem.

Det är så snart att barnen som föds idag är inte ens myndiga då! Om man är i fertil ålder så utgör man troligen större belastning på klimatsystemet än barn och ungdomar som inte ens är myndiga. Hur kan man då ens resonera i termer av ”rädda klimatet” utan att ifrågasätta sin egen livsstil, förälder eller inte?

Vi haft såväl kunskap som tid på oss. Kunskapen förfinas, men tiden rinner ifrån oss. Det är inte ”bara” barnen, kommande generationer och fattiga långt bort som drabbas. Även vi. På en planet och i en tid mycket nära oss. Och det vi som har skuldbördan, inte barnen.

/Martin