För snart två veckor sedan medverkade jag i Johannes Cullbergs podd, Vägen mot Paradiset. (Lyssna på avsnittet ”Vad alla borde veta om Väder och Klimat” på Spotify eller Poddtoppen eller där du hämtar dina poddar). Jag och Johannes pratar om klimat, extremt väder och vår antropocentriska världsbild i vad som kanske närmast kan beskrivas som en skarp kontrast till den traditionella berättelsen om paradiset. Men Paradiset finns i olika former och är vad vi gör det till, något som Johannes tagit fasta på.
Johannes är entreprenör (driver tex matkedjan Paradiset Marknad), hälsofreak och planetskötare. Han är nyfiken, vetgirig och påläst. Inför intervjun hade han rotat fram saker om mig som inträffade långt innan sociala media fanns. Men det är bara en vägvisare, han balanserar och låter samtalet ledas av platsen och tankarna som vi har i nuet.
Han tog utgångspunkt i vad som är bra cykelväder och intresset för naturvetenskap, vandrar igenom boken Extremt väder, reder ut frågetecken kring klimatförändringar, tropiska cykloner, Rossbyvågor, årstider, istider, Milanković-cykler, tinande permafrost, varför klimatet inte bara handlar om koldioxid och temperaturen i luften, återkopplingar och ett nödvändigt, men troligen inte tillräckligt, villkor för att hejda klimatförändringarna.
Vad är skillnaden mellan att göra väderprognoser för Försvarsmakten, på TV och till extremsporter? Sedan hoppar vi in i finansvärlden och det filosofiska, riskanpassande och pedagogiska värdet av katastrofobligationer.
Vi talar om det människocentrerade, antropocentriska, synsättet vi har och konsekvenserna av det. Visst har vi människor rättigheter, men det märkliga i att vi betraktar övrigt liv på jorden som räkmackor som bara finns till för vår skull. Vem är, och varför är det skillnad på subjekt och objekt? Det ohållbara i att vi expanderar exponentiellt men att naturen inte anpassar sig i samma hastighet och scenarier av detta. Värderingar, moral, paradigmskiften, ecocide, andra arters rättigheter och sociala tipping point.
Det var trevligt att bli intervjuad. Det är mycket jag vill säga på en gång och ibland ger jag mig inte riktigt tid att uttala alla ord eller göra konstpauser, jag pratar tidvis lite väl snabbt. Tänk om man kunde prata i parallella spår samtidigt istället för seriellt? Mer som man tänker.
Nå, surfa nu iväg och lyssna på vårt samtal. Det finns i två versioner, 42 och 67 minuter. (Dessa två magiska tal. Det ena svaret på alla frågor och det andra när jag vaknade och kunde börja leta frågor). Man kanske behöver lyssna på bägge för att inte missat något och repetera det bästa. 🙂 Länkarna i början av denna artikel leder till fullängdsversionen.
Idag tilldelades jag, tillsammans med Kummelnäs förskola, Nackas Miljöpris 2019. Efter överlämnandet av diplom, blommor och en check på 5000 kronor så höll jag ett litet anförande. Och för en gångs skull hade jag skrivit ner vad jag skulle säga i förväg. Nu blev det inte så att jag läste allt innantill. Jag både la till och hoppade över. Men nedan finner ni texten jag hade tänkt läsa. Lätt friserad, jag har tex format om den från talspråk till lästext.
När jag var 16 år så kom jag på andra plats i en uppfinnartävling, FinnUpp83. Jag konstaterar att jag avancerar, nu är jag på delad förstaplats till utmärkelsen Nackas miljöpris!
Då kombinerade jag känd teknik till de första digitala klockorna -för att folk skulle kunna hålla rätt på tiden.
Nu kombinerar jag klimatvetenskap med kommunikation -för att folk ska förstå vad klockan är slagen.
Det här gör jag i en tid när allmänheten börjar komma till insikt om hur besvärlig situationen är. De reser sig och ställer krav på omställning. Mycket tack vare en extremt målmedveten annan 16-åring, Greta. Lika länge som hon är gammal, har jag jobbat med att skriva och föreläsa om klimat och miljö för både skolelever och näringsliv, politiker, tjänstemän och allmänhet.
Som meteorolog kan jag intyga att det är svårt att sia om framtiden. Man vet inte hur framtiden blir, men man kan räkna på sannolikheter för olika händelser. Jag tänker i scenarier och berättelser. På så sätt kan man förbereda sig, både för att allt fortsätter som förr, och för att världen förändrar sig. Och sannolikheten att allt ska vara som förr är obefintlig.
Världen förändras. Allt snabbare. Vi lever i Antropocen. Där människan har blivit en betydande, möjligen intelligent, aktör som förändrar grundläggande system på planeten. Växthuseffekten är bara en av dem. Det ger extremväder, havsnivåhöjningar, förändrade klimatzoner, torka, missväxt och översvämningar. Men vi förändrar också ozonskiktet, havens pH-värde, flöden av fosfor och kväve, livsbetingelserna för växter, djur och svampar mm.
De omställningar som samhället står inför är monumentala. Men insikten om det här saknas fortfarande hos många. Och även om folk börjar förstå, så saknas insikter om vad vi måste göra för att förhålla oss både till minskad påverkan, och anpassning till det som inte kan förhindras.
Antingen så lullar vi på i samma hjulspår som vi följt de senaste 75 åren -och de fördjupas exponentiellt-. Med kollaps av ekosystem, irreversibla klimatförändringar och extremväder som följd. Eller så tar vi oss samman, samarbetar och bygger ett samhälle som håller sig inom det sofistikerade och eleganta ramverk som naturen utgör. Och vi anpassar oss till konsekvenserna av dom förändringar som kommer att hända i alla fall.
Men just nu gör vi varken eller.
Klimatförändringar och extremväder är redan här. Fast ojämnt fördelade. Men i takt med tiden, våra utsläpp och urlakning av ekosystem så kommer allt fler, även vi, att få ta del av allt mer extremt väder.
Jag hoppas att jag kan bidra till att Nacka utvecklar en handlingsplan som gör att vi uppfyller vår moraliska och konkreta andelar av både Parisavtalet och andra globala, nationella och lokala miljömål. Vi kan nämligen inte förvänta oss att någon annan ska göra det jobbet åt oss. Genomförandet alltså, att minska utsläpp och miljöpåverkan. Att hålla oss innanför ramarna.
Såväl naturvetenskaplig fakta som de filosofiska aspekterna av att vara människa och ingå i olika system och relationer med övrigt liv på planeten är viktiga. En levande och livskraftig natur med mångfald är en förutsättning för våra egna liv och allt som vi bryr oss om. Som maten vi äter luften som vi andas eller skogarna omkring oss eller mykorrhizan, typ svamparna, i marken. Utan humlor, bin och andra insekter som pollinerar så försvinner en väsentlig del av vår mat. Likaså hav och sjöar som förorenas, försuras och övergöds. Eller skogen som alltmer liknar stora tändstickor, redo att brinna vid nästa torka och värmebölja. Naturen blir förpassad till reservat. Kvar blir ”produktiv” mark, infrastruktur och saker. Men utan naturen är vi inte människor.
Extremtorkan och värmen förvärras av att glaciärer i Arktis smälter. Det påverkar jetvindarna på tiotusen meters höjd. Det gör att vädret inte växlar som förr, utan lättare låser sig. Det ger tidvis högtryck med långvarig torka och det kan också ge lågtryck på rad och ihållande regn i veckor. Det gör att tundran tinar och släpper ut metan och koldioxid vilket gör att vi snart hamnar i en situation där vi inte kan, oavsett vad vi gör, bromsa klimatförändringarna. Vi är alla med och påverkar framtiden. Jag önskar att vi går från hybris och dominans till ödmjukhet och samarbete.
Jag vill tillägna det här priset: Dels alla forskare som i decennier arbetat med att ta fram beslutsunderlag -som samhället i stort har lämnat utan åtgärd. Dels alla ungdomar som ställer krav. Jag tänker på alla som kämpar på liknande sätt som Greta, men utan att få en bråkdel av den uppmärksamhet som de förtjänar. De ställer krav på oss, vi som idag sitter med utbildningar, kunskap och makt i samhället.
Det är vi som har det moraliska och handgripliga ansvaret. Det är vi som ska förändra samhället för att förbereda oss på extremväder och förhindra ekologisk stress, brist och kollaps. Vi gör det här för att välfärden skall vara given såväl våra, som andras, barn. Idag och i morgon. Vi gör det för oss alla.
Dr Peter Carter ger en intervju i samband med slutfasen av COP25 i Madrid. Han är inte nådig med kritiken av såväl resultatet av klimatförhandlingarna som själva ramverket.
Eller säg så här: Han är inte överraskad av bristen på verkningsfulla resultat givet hur ramverket är utformat. Det är trivialt för enskilda länder att obstruera och på så sätt motverka verkningsfulla åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser
Dr Peter Carter blir intervjuad av Nick Breeze vid COP25 i Madrid, December 2019
Han nämner den geologiska eran ”Cenozoic”, som vi nu lever i. Den sträcker sig 66 miljoner år tillbaka i tiden fram till idag. Den började dagen (eller ett par år) efter att en asteriod damp ner på jorden. Mest omtalad markör för detta är att dinosaurierna dog ut. Men inte bara T-rex och kompisarna, utan ungefär 75% av alla växt- och djurarter på planeten slogs ut. Livet och mångfalden var fattig. Men genom årmiljonerna så ökade mängden arter och komplexiteten i systemen. Människan driver nu på förändringar, dessutom accelererande, i en takt som planeten inte varit med om sedan den där asteroiden damp ner. Det gäller både utsläppen och hastigheten varmed växt- och djurarter dör ut.
Och ”Safe levels of levels of greenhouse gases” är ett bättre mått på klimatpåverkan än ”global warming” (dvs 1,5 eller 2°C). Halterna av alla tre signifikanta växthusgaser, koldioxid, metan och lustgas, ökar. Accelererande. Men vi adresserar inte detta utan talar istället om luftens medeltemperatur.
Carter menar att förhandlingarna är ”set up to fail”. Konsensus krävs i alla viktiga beslut. Men man kom inte överens om vad definitionen på konsensus var, om det nu skulle kunna vara något än att alla var överens. Systemet medför därför att alla parter i förhandlingarna, nationer, har veto. Detta är något som Saudiarabien, USA, Ryssland och några till gärna utnyttjar för att vattna ut slutdokumenten. Det gör att de varken talar om källorna till växthusgaserna (fossilt kol och skogsskövling/markanvändning) eller sätter upp bindande avtal. Jag kan bara hålla med. Det är märkligt att man inte kan tillåtas dra konsekvenserna av minskade utsläpp, dvs att det oundvikligen innebär minskad utvinning av fossilt kol. Diskursen skulle då handla om vem som får utvinna det sista fossila kolet.
Carter definierar nationerna som blockerar förhandlingarna som onda. Deras beslut leder till att vi fortsätter i gamla hjulspår med förödande konsekvenser för allt liv på planeten. Såväl på regional skala (natur, samhällen och ursprungsbefolkning) som på global skala (accelererande klimatförändringar och utrotning av växt- och djurarter).
Men viktigast att belysa är kanske bristen på referenser till vetenskapen i förhandlingarna och slutdokumenten. IPCC:s scenarier är inte uppe på bordet när man förhandlar vilket är mycket märkligt. I synnerhet som det de senaste åren har kommit flera mycket bra rapporter, tex 1,5°C-rapporten. Där drar man slutsatser om hur snabbt utsläppen måste minska för att att med en rimlig sannolikhet (tex 50% chans!) uppnå klimatlöftet i Parisavtalet.
Han är lite väl kategorisk i sina uttalanden om vad som aldrig eller alltid kommer att hända, tex huruvida Chile, Australien, Afrika osv någonsin kommer att undslippa sin extrema torka, ”mega-drought”. Men det ska inte förta det övergripande budskapet: Vi är väldigt sent ute, det har redan börjat och det kommer att bli mycket värre med stora förändringar i framtiden. ”Framtiden” är varken långt bort geografiskt eller tidsmässigt.
Antingen gör vi det vi borde för att undvika katastrofala förändringar av biodiversitet, eko- och klimatsystem, dvs minskar radikalt på utsläppen, eller så låter vi bli, dvs lullar på som vanligt -med förödande konsekvenser.
What do we call next climate epoch, the one after the Anthropocene? The one where feedbacks in the climate system outperform our capacity to mitigate climate change. The Runaway-feedback-someting-cene? The Runacene?The epoch we live in today, the Anthropocene, is characterised by human interaction on a scale that profoundly alters climate and life on earth. As Paul Crutzen wrote in 2002:
We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” –a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant –and potentially intelligent– force capable of reshaping the face of the planet.
The label ”Anthropocene” has been around for less than two decades, but scientist debate whether it started with the rise of agriculture, the industrial revolution or the atomic bomb. Or any other distinct marker.
But now the change of what we changed changes. We are poking the bear with sticks and stones, forests and fossils.
Thawing permafrost and glaciers, burning forests, warming oceans and other climate feedbacks will eventually dampen natural carbon sinks, and speed up ”natural” emitters of carbon dioxide, methane and other greenhouse gases and effects, such as changes in the albedo (the amount of solar energy reflected out to space) that increases global warming out of whatever little control we ever had. The Washington Post recently had an article about the arctic becoming a net source of carbon. Yale recently had an article about tipping points.
But how can I be certain the feedbacks will kick in and alter the climate beyond our capacity to mitigate the changes? Maybe we we get our act together and mitigate climate change in time?
We never had any control over the climate, but there was a time when we could have behaved in such a way as to stay in a modified Holocene (the epoch before Anthropocene) or a fading Anthropocene.
There is so much momentum in societal transformation. It takes at least three decades to transform any system, be it energy, agriculture, transportation, economy or just the mind shift needed to initiate real change. And that is if we act as one body. The political dynamics today move in the other direction, towards nationalism, fragmentation, ”we first” and lack of trust.
On top of that all the latent change in the climate system itself. We are already way out of planetary energy balance, hence the oceans will continue to absorb heat, glaciers and permafrost will thaw. And the complexity and non-linearity of the systems does not work in our favour.
We are moving in to a territory where geo-engineering will sound like a rational and necessary option, altering weather and radiation balance on a planetary scale. How will we decide, or who will take command, over such experiments with profound and very uncertain outcomes?
Climate has been extremely stable for almost 12 000 years, the Holocene. But during the last 75 years we humans (mainly the western world) have pushed us into what is called the Great Acceleration and the Anthropocene.
With confidence we slid out on oil, to a slippery slope of melting ice. Cracks in the ice opens up tipping points. We are entering a non-predictable and chaotic world. And I am frightened we might try to deal with the situations in a similar way to what got us, and the rest of life on the planet, into this mess.
What we do the next ten years will have a profound impact upon future climate and life. And ponder a minute or two about the time to ”recover” from what we do today: Time for climate to stabilise: The order of 1000 years or more. Time to recover diversity and complexity from collapse of species and ecosystems: The order of 1 million years or more.
Vad blir konsekvenserna av insikten om att inte bara mänskligt liv har rätten till liv? Och vad händer om vi erkänner det i våra juridiska system? På DN:s Ledarsida skrev Lena Andersson den 23 november att ”Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv”. Om jag tolkar henne försiktigt så ser hon mest farhågor och inte så mycket poäng med att vidga vad som ska inkluderas med någon form av rättigheter (och eventuella skyldigheter).
Men idén att något annat än människan skulle har rättigheter är inte så främmande. Företag och organisationer har rättigheter gentemot såväl människor som andra organisationer. Våra husdjur har rättigheter.
Lena hänvisar också, slagkraftigt så det förslår genom referens till Karl Marx, att bara den med förnuft har rättigheter. ”Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda.”
Fräscht. Allt annat liv bara håller på, helt utan medvetande och är därför inte värd att respektera. Eller? Vad vet Lena om ett bis medvetande när det bygger sitt bo? Eller en korp. Eller symbiosen mellan mykorrhiza och växter? Tror hon allt allt är mekanik, slump eller bara reflexer? Människan är alltings mått i sin fulländning? Resonemanget låter som förlegad 1800-tals filosofi och antropocentrisk hybris.
Idén, eller paradigmet kring Naturens Rättigheter är inte bara intressant för att det rimligen faktiskt är så (att allt levande har någon form av rätt till liv), det är också ett förhållningssätt som skulle kunna hejda, begränsa eller möjligtvis i alla fall sakta ner människans formidabla skövling av naturen.
Vi förefaller ju vara i det närmaste besatta av att konvertera vår omgivning, vare den är död eller inte, till prylar och pengar. Och vad ska vi göra med alla prylar och pengar när vi med exponentiell kraft slår i taket? Eller inte har någon exponentiell kraft kvar och börjar falla? Köpa tillbaka en levande natur? Av vem?
Nej, eftersom vi nu tycker att vi har rättigheter (vilket vi har), så kan det vara vettigt att inkludera lite mer i det begreppet. Förutom organisationer så har ju som sagt var redan till exempel våra husdjur ganska mycket rättigheter. Det är inte så svårt att vidga vyerna lite.
En intressant aspekt är att vi redan har principer och praxis för att hantera det här med vem som har rätt till vad. Vi har juridiska system som är skapta för just detta.
För precis som med människors och organisationers rättigheter (och i förekommande fall skyldigheter) så betyder inte det att alla parter alltid får rätt. Det är en förhandling. Men bägge parter har i alla fall rätt att bli lyssnade till. (Och Lenas exempel med cancer är väldigt lätt att besluta att den inte har rätten på sin sida, svårare än så var det inte.)
Men hur ska en flod kunna föra sin talan i en domstol? Jo precis som i fallet med företag eller barns rättigheter så utser man någon som för deras talan, ett ombud helt enkelt. Och precis som med barnet så har inte floden några skyldigheter.
Vi har redan löst de riktigt abstrakta och krångliga sakerna. Nu gäller det bara att idén får fäste. Som metafor kan man kan jämföra med paradigmskiftet om människors lika värde och frihet. Slaveri förbjöds i mitten av 1800-talet och fattighjonsauktion 1918 (dvs att sälja barn och andra som behövde hjälp till den som krävde lägst ersättning för att ta hand om, och äga rätten till, personen). Eller paradigmskiftet det innebar att alla vuxna, även kvinnor, skulle ha rätt att rösta (1919).
De i samhället som hade såväl makt som, av olika anledningar, betydligt mer juridiska rättigheter än andra delade med sig av rätten till rättigheter. Och samhället blev bättre. (Jag överlåter till läsaren att visualisera alla sätt som samhället blev bättre på).
Det finns skillnader och likheter mellan juridiska rättigheter och den filosofiska insikten att juridiken och våra samhällssystem är en antropocentrisk tolkning och återspegling av naturens faktiska beskaffenhet.
Naturens rättigheter som filosofi inser ödmjukt och krasst att allt liv faktiskt har någon form av rätt till liv. Man kanske tycker det låter flummigt eller känner sig hotad av att bli nerpetad från den piedestal som den västerländska mentaliteten byggt åt sig själv. Men man kan ändå bejaka begreppet eftersom det hjälper oss att låta bli att såga av grenen vi flätat denna piedestal av.
Så långt människan. Och förvisso företag och andra organisationer. Men djur? Och ekosystem? Allt möjligt som lever? Ska man inte längre kunna äga till exempel en skog? -Jorå, det är återigen inte krångligare än konceptet med företag, juridiska personer. De ägs av andra juridiska personer eller människor. Och har detta till trots rättigheter.
Det hela blir kanske lättare om man belyser och expanderar vad vi betraktar som subjekt respektive objekt. Objekt är rättslösa saker. En klocka, bil eller konsertbiljett. Ett subjekt är något som har rättigheter (och definitionen på detta kan göras lång). Låt det vara en människa, ett företag, en hund, ett flodsystem, ett fiskebestånd, en skog eller liknande.
Objekten har inte rättigheter, men subjekten har det. Att subjektet har rättigheter betyder inte att det har rättigheter till vad som helst. Vi ger inte en björn, en flod eller ett virus rätten att ta människors liv.
Detta trots att de två första, björnen och floden, alltså rimligen har vissa rättigheter. Men ALLT levande måste inte ingå i vad som har juridiska rättigheter, vi väljer. Det tredje exemplet ovan, virus, behöver vi inte ge rättigheter. Jag tror inte det blir svårt att komma överens om att inte tillskriva cancer, HIV, smittkoppor mm rättigheter som subjekt.
Att naturen har rättigheter betyder inte heller att man inte får fånga och äta fisk, fälla träd eller bygga bygga en stad. Men det betyder att vi tvingas hejda oss innan vi förorenar floden, förgör fiskebestånden, skövlar skogen eller driver ekosystem till kollaps.
Det finns fler än vi människor som har rätt till utveckling och liv. Och det är inte bara utifrån att vi moraliskt sett bör respektera liv som sådant. Det är ett synsätt som gagnar oss eftersom vi är helt och hållet beroende av övrigt liv på den här planeten. Det handlar om att respektera annat liv. Inte se det som en resurs vars enda syfte är att ge oss nytta.
Människan har tagit sig väldigt mycket rättigheter. Och vi beter oss som om naturen hade skyldigheter. Men naturen har inte det. Naturen bryr sig inte om människans väl och ve. Och även om vi dominerar, styr och ställer så har vi inte kontroll över naturen.
Om vi vill fortsätta njuta av naturens frukter och komplexa system, -vilket är en förutsättning för drägligt mänskligt liv-, så måste vi inse att naturen inte har skyldigheter. Men rättigheter. Hinner vi mejsla in det i våra moraliska paradigm och juridiska system?
/Martin
Bilden på förstasidan visar Redwood trees i Muir Woods, Kalifornien.
Greta Thunberg är fortfarande till havs och många frågar sig om hon kommer att komma i tid till klimatmötet COP25 i Madrid som pågår 2-13 december. (Officiellt är fortfarande Chile värd, men mötet genomförs alltså i Spanien)
Det är klart att det har ett visst symbolvärde om Greta, Svante och de andra ombord på La Vagabonde hinner fram till Europeiska fastlandet för att vara med på öppningen av klimatmötet. Men det är helt fel fråga och det belyser bara mänsklighetens behov av skådespel. Förmodligen som flykt från den bistra verkligheten vi har försatt oss i.
Det är så många som uttrycker sin beundran för vad Greta (och jag lägger till: alla andra ungdomar och vuxna som är engagerade) gör för klimatfrågorna. Det är bra och det finns inte uttryck nog att beskriva den impact som Greta (och andra) haft på miljöfrågorna.
Men varför händer inte mer? Vuxenvärlden och beslutsfattare står och applåderar ungdomarna. ”Det är fantastiskt att de är så engagerade och gör så mycket!”. Men vad gör vi? Varför ska Greta behöva åka till Madrid och COP25 överhuvudtaget? Vad är det för polletter som inte har ramlat ner ännu? Efter alla dessa år av vetenskap, konferenser och ambitiösa beslut?
Varför fortsätter vi åt fel håll? Accelererande?
Och pudelns kärna: Varför är det sånt glapp mellan att (helt korrekt) hylla Greta, men att mänskligheten därefter inte gå man ur huse och levererar på insikterna hon tydligt och med all önskvärd uppriktighet trycker upp i ansiktet på ALLA tunga beslutsfattare?
Hur kan det tex komma sig att det fortfarande finns ekonomiska subventioner för fossilt kol, och att företag investerar i drömmar om att bryta mer fossilt kol?
Jag påminner om vad som står i United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) miljöfördrag som antogs på Rio-konferensen i Brasilien 9 maj 1992.
Sedan dess har de årliga utsläppen från såväl fossilt kol som markanvändning stadigt ökat. Resultatet, halten CO2 i luften, ökar accelererande (och är nu högre än den varit på 3 miljoner år, dvs före vi överhuvudtaget hade istider och före människosläktet fanns). Haven försuras och blir varmare. Permafrosten tinar. Glaciärer smälter och rör sig allt snabbare. Havsnivåerna stiger. Växt- och djurarter dör ut i en takt som bara inträffat vid de fem tidigare massutrotningarna av liv.
Inte bara de vetenskapliga institutionerna har känt till detta i decennier. Även politiker (tex Lyndon Johnson 1965) och självaste oljeindustrin (tex Exxon 1982). Mest makabert är faktiskt hur bra koll fossilindustrin har haft på vetenskapen -och hur lite de gjort. Inte bara det, utan hur de faktiskt har motarbetat vetenskapliga insikter.
De tunga, välbetalda styrelsemedlemmarna och cheferna inom oljeindustrin har extremt stor skuld i den situation vi sitter i. Om det är några som skall avkrävas ansvar och engagemang i detta så är det alla dessa beslutsfattare som aktivt, trots kunskap, men i brist på moral, skapat mänskligheten ett energiberoende som är svårt att bryta.
Greta eller andra engagerade är inte sena till något möte. Sena är alla som haft såväl kunskap som makt i decennier, men utan att använda det på ett ansvarsfullt sätt.
Vi har inte tid att vänta på att de som har insikter, men inte makt, ska få makt. (Även om det arbetas på det.)
Det är bråttom nu. Återstår att de som idag har makt också får insikter. Det kan vara lite trögt, i synnerhet om deras makt bygger på att förneka, förminska eller fördröja insikter. Men det är i alla fall där ansvaret ligger.
/Martin
PS. Just nu gör La Vagabonde 10 knop rakt österut. Beroende på hur vädret utvecklas och de strategiska vägvalen man gör så kommer man fram om ungefär en vecka. Det handlar om en högtrycksrygg norr om Azorerna kommande dagar och ett lågtryck på en ostlig bana ännu längre norrut som böjer av mot Biscayabukten.
De skulle kunna nå fastlandet på måndag 2 december, men det kan också bli den 3 december. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de seglar på ett tryggt sätt och njuter av resan och relationerna. DS.
Tjugo minuter efter att jag publicerade artikeln ”Besvärande aktuell bok” (kl 14:18) så snubblade jag över nästa fenomen som korrelerade till något vi skrivit om i boken.
Nu är det inte i närheten lika katastrofalt stort slukhål i på Cronackersgatan i Göteborg som i Guatemala 2010 som är exemplet i boken (sidan 120-121 i boken Extremt väder).
Nedan bildtexten från boken:
Bildtext sidan 121 i boken Extremt Väder
Men jag finner det ändå lite fascinerande. Och frågan kvarstår, än mer aktuell: Vilka andra fenomen från boken kommer att aktualiseras? 😉
/Martin
DN (där jag läste om det först) skrev om det kl 14:35. SVT Väst skrev om det 13:29.
Det känns lite skrämmande att flera av situationerna som jag tar upp i boken Extremt väder är så aktuella. För någon vecka sedan var Venedig översvämmat. Igen. Och nu handlar det om koalor som lider av bränderna i Australien.
Bägge dessa händelser finns med på uppslag i boken.
Det ska tilläggas att avsnittet om koalor i boken handlar om extrem värme och fuktighet (som kan komma att nå en nivå som är dödlig även för oss människor), inte nödvändigtvis om brännskadade koalor.
Gjorde vi en extremt bra research eller är det slumpen som gör att det jag skrev om inträffade igen?
Eller har det upprepats för att jag skrev om det? 😮
Översvämningar i Venedig. Från boken Extremt väder (Max Ström förlag)
Hur många av de drygt hundra situationerna som beskrivs i boken är lika aktuella idag som de var aktuella eller exceptionella för ett år sedan? (Jag skrev på boken mellan september 2018 och maj 2019).
Bränderna i Kalifornien? Tropiska cykloner? Kusterosion? Jordskred? Rekordhagel? Laviner? Torka?…
Förutom givna saker som avsmältning av glaciärer, skogsskövling, havens försurning mm…
Nå, om man inte orkar med alla ödesmättade scenarier så kan man hänfalla sig åt extremt vackra moln, bisolar eller polarsken. Eller väderrekord.
Vad man inte får missa är de två sista, icke bildsatta, kapitlen: Framtidens väder och Epilog. Nu är vi i framtiden och det ser ut att bli mycket mer av den dessutom. Epilogen är mer av en guide, en lite mer filosofisk betraktelse av hur vi kunde försätta oss i den här situationen och vad det betyder för vår självuppfattning.
Är du intresserad av boken så finns den att köpa i bokhandeln (länk till MaxStröm). Den gör sig dessutom bra som julklapp. Men kolla först om nån bekant redan har den, då kan du låna den av hen.
/Martin
PS. Jovisst är det roligt och ett erkännande att att sälja böcker. Men det är inte det viktigaste. Prio från min sida är: 1) Att få kommunicera kring klimat, väder, natur, vetenskap, människan, relationer, scenarier mm. Det som är så viktigt att man vill skriva böcker om det. 2) Att skriva bok. 3) Att folk läser boken, lyssnar och pratar med varandra. 4) Att tillräckligt många uppmärksammar innehållet i boken (det kan tex vara genom att köpa den) så att 1 blir relevant igen med det vi har lärt oss på steg 2 och 3. DS.
Det är stort intresse kring boken Extremt väder. När jag får chansen så påpekar jag att folk inte bara skall fascineras av de fantastiska bilderna, utan även lusläsa texterna.
Dels finns inledande och avslutande kapitel med både fakta och mer filosofiska betraktelser av väder, geologi, klimat och natur. Dels sätter bildtexterna det extrema fenomenet i ett sammanhang.
Som ett försök att göra boken lite mer tillgänglig så kommer jag att läsa in valda delar och publicera här och på YouTube. Ett fösta sådant klipp finns på
Med tanke på min inledning ovan så kanske man kan tro att jag avsiktligt gjorde bilderna lite suddiga i filmen, men så var inte fallet. Anledningen är var helt enkelt att kamerans autofokus låste på avståndet till boken när jag startade filmen.
(Man lär sig. Ni slipper de fyra första varianterna. #TrialAndError. 🙂 )
Det här avsnittet handlar om fallvindar (katabatiska vindar). Jag gör det med utgångspunkt av Santa Ana vindar och bränder i Kalifornien. Jag kommer också in på fallvindar generellt och avslutar med kalla och extremt kraftiga fallvindar, Piteraq, på Grönland.
Den 14 juni 2019 höll jag en gatuföreläsning, street lecture, för Greta Thunberg och andra ungdomar och vuxna på Mynttorget.
Forskarvärldens tredje uppgift, att dela med sig av kunskap till allmänheten, är viktig såväl inom snäva områden som när det gäller globala frågor som påverkar alla och kräver allmänhetens engagemang. Frågor kring miljö, klimat, ekosystem, rättvisa, geopolitik, global hälsa mm är exempel på detta.
De två första uppgifterna är att bedriva forskning samt utbildning.
På engelska heter det science outreach vilket bättre beskriver vad det handlar om: att sprida vetenskaplig kunskap utanför de traditionella forskardomänerna, till medborgare och beslutsfattare som inte nödvändigtvis läser forskarrapporter, bedriver egen forskning eller ingår i vetenskapliga nätverk.
Det är precis detta som jag tycker är ett av de mest stimulerande sakerna att göra. Det finns så otroligt mycket vetenskap som dels är fascinerande i sig, dels utgör ett ramverk för vår gemensamma framtid.
Tänk att få gräva ner sig kunskaper och insikter samt träffa forskare och höra deras berättelser. För att sedan beskriva detta med metaforer, text, bild och verbalt på sätt som gör det tillgängligt för allmänhet och beslutsfattare. Och dessutom gå ut och möta allmänhet och beslutsfattare! Det är det som engagerat mig större delen av tiden sedan jag slutade på SVT för femton år sedan. 🙂
Tankarna på att föreläsa för skolstrejkande ungdomar fick jag under vår-vintern. Många, i synnerhet Greta, hade redan betydligt mer insikter i klimat-, miljö och rättvisefrågor än vad de flesta vuxna hade/har. Men vad vore väl lämpligare än att finnas tillhands för att svara på frågor, fördjupa kunskapen och dessutom lära mig/oss själva något om hur ungdomarna resonerar?
Här är en video med delar av en föreläsning där jag går igenom grunderna till varför klimatet förändras, Milanković-cykler, återkopplingar, växthuseffekten, istider, energiobalans, kolbudget mm. Hela föreläsningen var ca 30 minuter (videon nedan är ca 10 minuter lång).
Föreläsningen skedde i samband med nätverket av forskare och experter i Researchers Desk. Det är ett initiativ som stöttar ungdomarnas krav på att allmänhet och beslutsfattare ska ta till sig av vetenskapen. Det senaste året har flera liknande nätverk växt fram, ett annat som även finns internationellt är om Scientists For Future. Mer om dessa finns att läsa i en annan bloggartikel.
