Tag - Politik

Politik mm.

Certifierad Climate Reality Leadership Corps

Certificate

Solen skiner här i Miami dagen efter att jag avslutat Al Gores kurs i klimatkommunikation.

Det har varit några intensiva och mycket intressanta dagar. Kompetenta föreläsare, bra paneldebatter, utmärkt organiserat, många intressanta människor och nätverk samt formalisering och verktyg för nyckelfrågor, ”game changers” och kommunikation.

Certificate

Certifikat att jag genomgått träningen som Climate Reality Leadership Corps

Det som presenterades av klimatvetenskap hade jag koll på, men det var givetvis intressant att se hur man paketerar informationen så att även ledare som inte har naturvetenskaplig bakgrund skall kunna tillämpa den kommunikativt. (Man har ett visst försprång av att vara meteorolog, oceanograf eller liknande i detta sammanhang. Att kunna förklara utifrån egen kunskap, utan att behöva lära sig hur man kan förklara.)

Något som var lite nytt att träna på var att retoriskt utgå även från känslor och personliga erfarenheter istället för bara torra fakta. Det är tydligt att det fungerar i tex USA. Det känns (sic!) som att vi i Sverige mer vill ha torra fakta på bordet som motivation till varför detta är avgörande frågor, snarare personliga erfarenheter och övertygelser som grund för varför det är värt att lyssna på vad jag har att säga. Eller så är det bara en villfarelse hos mig för att jag har så goda erfarenheter från det. Det utesluter ju inte att en annan variant också kan vara framgångsrik.

Men även här råder det en skillnad i bakgrund. Som meteorolog/fysiker/vetenskapsman, dessutom med bakgrund inom Public Service, är jag i mångt och mycket mest exponerad som en oberoende och opartisk kommunikatör av fakta.

Det är lite annorlunda tex för varför en läkare, investerare eller politiker skulle ge sig i kast med att ens motivera varför just de ger sig i kast med att med utgångspunkt från vetenskapliga slutsatser argumentera för vissa åtgärder eller samhällsförändringar. Typ anpassning till förändrade sannolikheter för väderextremer samt mitigation genom minskade utsläpp av växthusgaser, skogsskövling, energipolicy mm.

Men det som känns vettigt är att belysa känslorna och bottna i vetenskap. Det är trots allt inte siffror och statistik som förändrar människor och samhällen, utan förtroende och känslor.

Jag har också resonerat med folk i vilken utsträckning som vi kursdeltagare nu är, eller betraktas som, ”Al Gores lärljungar” eller politiska slagträn. Men för det första så är det ju inte Al Gores sanningar som ligger till grund för utbildningen. Det är vetenskap. Jag har själv, utan tidigare koppling till Al Gore, använt samma vetenskapliga källor och kommit till samma slutsatser som hans team. (Vid ett par tillfällen så postade jag på vår interna sajt, live under tiden som Al Gore höll sin presentation, länkar till vetenskapliga artiklar som låg till grund för det han för tillfället talade om 🙂 ).

Dessutom, även om Al Gore visserligen presenteras som ”Vice President Al Gore”, så har han faktiskt sadlat om till näringslivet med ett otroligt stort kontaktnät och kunskaper inom såväl politik som vetenskap. Och även om han var den som enskilt mest stod på scenen dessa dagar, så består är utbildningen och teamet bakom Climate Reality av (gissningsvis) 40-50 personer. Al Gore är bara ett exempel på en person som med stort framgång hållit många föreläsningar (faktiskt fler än mig) och haft stort inflytande över samhällsutvecklingen och kunskapsläget inom näringsliv och politik rörande klimatfrågor. Han har stort intresse i själva materialet och retoriken, men han har (givetvis) många medhjälpare.

Vi har också fått en ytterligare inblick i amerikans inrikespolitik. Den kan som bekant vara både frustrerande absurd och positivt överraskande. Absurd då den kantas av många inflytelserika som förefaller vara totalt blockerade för modern vetenskap. Överraskande då de som är bittra fienden plötsligt går arm i arm när de hittar en gemensam punkt att fokusera på. En del av de saker som sades på scenen har jag kunnat läsa om i morgontidningarna till frukost dagen efter.

Jag kan även konstatera att jag haft tillgång till förstahandsinformation eftersom jag faktiskt har umgåtts med, och hållit seminarier tillsammans med, forskare som refereras till inte bara här utan även om media och i synnerhet inför COP21 i Paris, tex James Hansen och Robert Corell (ping Tällberg Foundation).

Det har också varit intressant att bli coachad av alla övriga kunniga föreläsare inom vitt skilda områden. För min egen del har jag kunnat konstatera att jag har gjort ganska så rätt avseende tex retorik, röst, ton, kroppsspråk, grafik, komplexitet, analys av åhörare mm. Men nu har jag fått verktyg och modeller att göra det på ett mer formaliserat och systematiskt sätt.

Det har varit en mycket givande utbildning och träning här i Miami med The Climate Reality Project.

/Martin

Om havsnivå, solenergi och politik

Mer från The Climate Reality Project här i Miami, Florida.

Alldeles nyss avlutade borgmästaren för Miami Beach, Philip Levine, ett brandtal om de utmaningar som Miami står inför. ”Our number one is sea level rise”.

”We just got attacked from the ocean”. Han berättar om olika situationer som har paralyserat staden och vad man gör åt det. Tex ett projekt att höja gator. Nyligen har man beslutat om att satsa 400 miljoner dollar för att höja fler gator i staden.

Philip Levine

Borgmästen för Miami Beach, Philip Levine

Man ändrar även byggstandarder för att inte ha bostäder för nära havsnivån. Man kommer även att transportera in sand eftersom haven eroderar stränderna längs det lågt liggande Florida och i synnerhet Miami.

Miami är den plats på jorden som är mest utsatt för extremväder när det gäller kostnader, typ försäkringsvärde. Det är mycket värde som står på spel inför det tydliga och frekventa hoten, främst från orkaner och stigande havsnivå.

Philip Levine poängterar att man strävar efter resiliens.

Jag frågar mig hur långt det räcker. Vi har tidigare talat om havsnivåhöjning som inte slutar vid en meter (och redan det blir en katastrof).

Sekunden senare säger Levine att han räknar med att dessa åtgärder räcker i 30-40 år. Därefter räknar han med teknologiska utvecklingar och revolutioner. Han jämför med utvecklingen av mobiltelefonen. ”Who would have thought, 3 years back in time, that we would be able to make phone calls from our watches?”.

Okay, man får väl göra vad man kan. Det är bra att tänka 30 år framåt istället för bara 3. Men samtidigt så försätter man kommande generationer i ännu större knipa när man gräver ner mer pengar i något som man vet man kommer att få ge upp. Låt vara att det är hans barn som kommer att få göra den avskrivningen.

Med berått mod bygger vi nya stranded assets. Även med goda intentioner.

Efter Levin följer en paneldebatt där man diskuterar solenergi i Florida. Florida är en av de bästa staterna i USA för att utvinna solenergi (3:e bästa potential). Men det är förbjudet att installera, sälja eller köpa annat än från de stora officiella elbolagen. Affärsmodeller där företag hyr ut solceller till individer är förbjudna. ”Florida is dysfunctional”.

Paneldebatt. Al Gore, Tom Larson, Debbie Dooley, Stephen A. Smith

Paneldebatt. Al Gore, Tom Larson, Debbie Dooley, Stephen A. Smith

Och nu följer en diskussion som visar på vilka patetiska argument som används i debatten, inte bara mellan kommersiella intressen utan även i politiken och administrationen. Man skruvar och tweakar fakta. En rolig one-liner var ”They say that Florida is the sunshine state. But it’s also the state of scattered cloudiness” och ”Sometimes it rains in Florida”. Typ: det är nog ingen idé att installera solenergi.

Men man har startat The Solar Initiative för att driva kampanj och lobba för solenergi och individers frihet att installera solenergisystem.

Man har gjort åsiktsundersäkningar och det visar sig att 82% vill ha en ändring på energibolagens monopol. Det har i sin tur gjort att energibolagen skapat en kampanjer som ”…smart solar”. Den är egentligen lobbyister som försöker finta folk. Typ samma sak som hände med ”clean coal” för ett par år sedan. Men/och det är inte lätt för den enskilde medborgaren att navigera i den smutsiga åsiktssoppan som präglas av särintressen. Suck

Jag skall poängtera att Det bara är fyra stater där det är förbjudet med privat solenergi. det finns ett par där situationen är oklar och/men i merparten är det tillåtet.

Nu lyfter Gore visionen och gör kopplingar till Sydafrika där man också har enormt stor potential för att utvinna solenergi, men man är mer eller mindre helt beroende av energi baserad på fossilt kol. Allt till följd av monopolistiska kommersiella intressen inom fossilindustrin.

Det är inte bara själva produktionen av energin som är problemet uta vem so äger makten över elnätet, the grid. Även affärsmodellerna är förlegade. Vi sitter i många sammanhang fast i kontraproduktiva system. Det är svårt att bryta upp dessa strukturer. Men där det har skett så är det sällan någon som önskar sig tillbaka till den gamla tiden, tex inom telekom, webben, mobiltelefoni mm. Eller fråga för den delen hur många av de som idag arbetar in om förnybar energi som hellre skulle vilja gå ner i en kolgruva.

I panelen sitter även Debbie Dooley, grundare av Conservatives for Energy Freedom. Hon är även med i ”The Green Tea Party”, en undergrupp till den superkonservativa Tea Party rörelsen. Med tydlig amerikansk accent går hon igång på att det handlar om frihet från monopol. Hon och Al Gore har givetvis en hel del skilda åsikter. Men här går de arm i arm i många frågor. Hon visar upp sin slogan ”Solar = Energy Freedom”.

Det är skoj när konservativa och demokrater kan mötas och enas, även om de gör det från olika håll.

Al Gore menar är att Europa ligger fem år före USA när det gäller affärsmodeller och framför allt regleringar av marknaden in om förnybar energi.

”Every election from now one must be a climate change election”: Al Gore.

”I am a climate change voter”: Al Gore.

/Martin

Inledande rapport från Climate Reality Project

Bill Nelson at The Climate Reality Project

Lyssnar för tillfället på senator och tidigare astronauten Bill Nelsen som talar mycket engagerat om vikten av att lyssna på vetenskapen, kämpa mot förnekare och hur vacker vår planet är från rymden och om vi bara öppnar våra ögon här på marken.

Bill Nelson at The Climate Reality ProjectVi tar mycket för givet, men/och inser inte alltid vad vi har förrän det har förändrats eller försvunnit.

Han får stående ovationer.

Tidigare inledningstalade fd vicepresenten Al Gore. Seminariet leds av Mario E. Molina.

Vi är ett bord med åtta personer från Skandinavien (av totalt 1100 deltagare). Projektet kommer under dessa tre dagar att handla om vetenskap, energi, politik, förhandlingar, risk, ekonomi, kommunikation och, mer speglande av situationen i USA än någon annanstans, hur man skall bemöta förnekare. I USA finns skrämmande många politiker och beslutsfattare som väljer att inte tro på vetenskap, i mångt och mycket för att skydda sina särintressen.

Man kan följa projektet under kommande tre dagar på #CRinFlorida.

/Martin

Orwell besöker Miami

Florida Guvernör Rick Scott

När man under ett par år stångat pannan blodig av allt resonerande kring klimatförnekare som inte tar till sig vetenskapliga resultat så dyker det upp en ännu mer absurd företeelse. Politiker och myndighetschefer som förbjuder anställda att använda vissa ord.

För ett par veckor sedan så kom det fram uppgifter om att Florida Department of Environmental Protection (DEP), Floridas Miljödepartement, hade varnats för att använda ord som ”klimatförändring”, ”havsnivåhöjning”, ”global uppvärmning” och ”hållbarhet”.

Fast man kanske inte skall vara så förvånad. Det visar bara hur otroligt mentalt fäste klimatförnekare, så kallade ”klimatskeptiker”, har fått hos många för sina tankar och resonemang.

Nu har i och för sig DEP tagit avstånd från att detta skulle ha skett, men enligt lokal media (bland annat Miami Herald) så vittnar flera anställda om att detta har kommunicerats muntligen vid flera tillfällen.

Det hela skall ha börjat när republikanen Rick Scott blev Guvernör i Florida 2011 och tillsatte Herschel Vinyard Jr. som chef för DEP. Scott har vid upprepade tillfällen sagt att han inte tror att klimatet kan förändras av människan.

Nedan ett filmklipp när en grupp vetenskapsmän träffar Gov. Rick Scott för att informera honom om grundläggande vetenskapliga fakta. Mötet skall ha varit varat i omkring 20 minuter, men utan att Scott skall ha givit någon substantiell respons.

Floridas Guvernör Rick Scott möte klimatforskare, augusti 2014. Han tycks inte ta intryck av vad de har att berätta.

Det märkliga är att Florida är en av de platser i USA som i mycket stor utsträckning kombinerar utsatthet (havsnivåhöjning och tropiska orkaner) med stor klimatpåverkan (energiförbrukning, kolkraftverk), goda möjligheter att producera förnybar energi (sol, havsströmmar, tidvatten, vågor, vindkraft) och dyr infrastruktur (fastighetsvärden).

Men det blir väl för mycket. Om det verkar lite jobbigt så kanske det går över genom att förneka problemens existens?

Kruxet är inte bara att möjligheterna att hantera såväl problem som möjligheter åker med i samma badvatten. Utöver det så är det många affärsmöjligheter som går till spillo, något som borde engagera den tidigare företagaren och riskkapitalisten Scott.

För att inte tala om att verkligheten ski-er fullständigt i om en guvernör stoppar huvudet i sanden eller inte. Klimatet förändras i alla fall. Skattebetalare och medborgare lider och missar såväl möjligheter till anpassning som till välstånd.

Men det kanske förnekare kan leva med. Inklusive att man stora delar av övriga världen tycker man är mer eller mindre knäpp. Bara man slipper ändra åsikt. Eller rättare sagt bara man slipper inse att det hänt saker de senaste femtio åren som kullkastar det gemene man trodde på i mitten av förra seklet.

Men är det inte bara för forskarna och tjänstemännen att hitta på andra sätt att beskriva vad som sker i naturen? Här hemma i Sverige förefaller en sådan fråga vara helt absurd, men i en artikel i Huffington Post så resonerar man utifrån perspektivet att den som har makten över språket har makten över människorna och exemplifierar med författaren George Orwell. Det ligger mycket i det.

”Perhaps no one understood this so well as George Orwell. In his 1946 essay ”Politics and the English Language,” Orwell concluded, ”Political language … is designed to make lies sound truthful and murder respectable,” and that in corrupting language for this purpose, that mutilated language in turn corrupts thought.

In 1984, Orwell took this further. His character Syme explained Newspeak, the language that he helped the Party to create, this way:

You don’t grasp the beauty of the destruction of words. Do you know that Newspeak is the only language in the world whose vocabulary get smaller every year?… Don’t you see that the whole aim of Newspeak is to narrow the range of thought? In the end we shall make thoughtcrime literally impossible, because there will be no words in which to express it…How could you have a slogan like ’freedom is slavery’ when the concept of freedom has been abolished?”

Antingen förstår Guvernör Rick Scott vad han gör eller så går han på magkänsla och blockerar alla intryck från kloka människor i omgivningen. Oavsett vilket så är det skrämmande att människor med makt och inflytande antingen missbrukar denna eller inte har insikt om hur deras agerande missgynnar mänskligheten.

Det ligger mycket i Orwells insikter om hur språket formar oss och våra samhällen. Vi är tjänare under språket och det är viktigt att kalla en spade för en spade. Naturen bryr sig inte om vi väljer bort vissa ord.

Naturen vokabulär är så mycket större än alla våra språk tillsammans. Vi behöver lyssna och lära. Det är det forskare arbetar med. En vetenskapsman är en tolk som lär oss förstå naturens vokabulär. Att inte lyssna, att förneka eller till och med försöka lägga munkavle på dem som kan tolka signaler ur verklighetens brus, det är riktigt korkat.

/Martin

Att minska vår påverkan på väder och klimat

De senaste åren har miljöproblemen åkt jojo i medias bevakning. Den vetenskapliga närvaron har stadigt ökat. Forskare observerar naturen och beskriver samband. IPCC sammanställer och det hålls konferenser och seminarier.

Insikten om allvaret i situationen ökar såväl inom näringslivet som bland politiker och andra beslutsfattare. Det författas strategiska dokument och avtal. Energieffektivisering, förnybar energi, handel med utsläppsrätter, skydd av biologisk mångfald. Listan kan göras lång.

NASA: Global Ocean Heat Content

Energiinnehållet i haven har ökat. (Grafik NOAA)

Men samtidigt: Människan trycker på gaspedalen och rycker i ratten när vi nu accelererar på en allt smalare väg. Hopp ställs till att mekanikerna skall trimma såväl motor som förbättra aerodynamik och vägegenskaper. Samtidigt börjar allt fler i baksätet att vakna och ha åsikter om vad som sker där fram.

Det råder ingen brist på vare sig vetenskapligt underlag eller politiska deklarationer. De stora bristen ligger i uppfyllande av dessa deklarationer samt i att anpassa politiken efter den fysiska verkligheten. Inget av detta är särskilt enkelt. Detta inte minst för att den breda allmänheten och de flesta beslutsfattare saknar såväl helhetsbild som detaljkunskap inom naturvetenskapen.

Jag har vid flera tillfällen frågat politiker och andra beslutsfattare vad vi måste göra: det naturvetenskapligt nödvändiga eller det politiskt möjliga. Ofta får jag en frågande blick tillbaka. Jag anar att det under dessa sekunder sjunker in hos dem att det kanske är en diskrepans mellan ”naturvetenskapligt nödvändigt” och ”politiskt möjligt”.

Värmebölja i Europa 2003

En extrem värmebölja i Europa sommaren 2003 orsakade omkring 35000 människors för tidiga död. Diagrammet visar observationer av dygnsmedeltemperatren juni-augusti för ett antal orter i Centraleuropa. 2003 sticker ut som en extrem anomali. En situation som, baserat på vår erfarenhet om hur varmt det brukar vara i Europa, föreföll oerhört osannolik. Ändå inträffade den. Värmeböljan är en del av konsekvenserna av att klimatet har förändrats. Klimatförändringar skördar sina offer, även här hemma. Grafik: IPCC.

Forskare och rådgivare har genom alla år varnat för annalkande problem. I vissa fall har man därtill givit ultimatum: ”Vi har tio år på oss”. I vissa fall har beslutsfattare hörsammat varningarna och vidtagit relevanta åtgärder, i vissa fall har man skjutit problemen framför sig eller ignorerat dem.

Den kvarstående bilden är att det alltid finns lite tid kvar. Vi alltid kan skjuta problem framför oss. Tills det faktiskt är för sent. Men då kan vi å andra sidan inte göra något åt det längre. Katastrofer undviks och de inträffar, både i stort och i smått, det finns det många exempel på. Men vi gråter inte över spilld mjölk, vi häller upp lite mer. Så länge det går.

Klimatet har redan förändrats. Vi ser redan en markant förskjutning åt det varmare hållet. Det sker inte bara med temperaturen i luften utan även i hav, isar och på land. Ett annat sätt att visa hur det som tidigare var osannolikt, nu har blivit betydligt mer sannolikt beskrev Hansen för ca ett är sedan. Jag skrev om det här.

Många lösningar haltar när vi ser vår värld i ofullkomliga modeller och metaforer. T.ex. när man jämför klimatförändringar med att köra bil eller katastrofer med spilld mjölk. Men samtidigt behövs modeller och metaforer för att vi skall förstå vår roll och handlingsutrymme. men man måste vara medveten om att såväl enkla som  komplicerade, eller till och med komplexa, modeller har sina för- och nackdelar.

Så är det till exempel med modellen av att klimatförändringarna orsakas av skorstenar och avgasrör. Förvisso är utsläpp av koldioxid den enskilt största orsaken till antropogen påverkan på klimatet, men kommer vi att undvika ”allvarlig påverkan på klimatsystemet” (UNFCCC) genom att försöka täppa till alla skorstenar och avgasrör? Det är att gå över ån efter vatten.

StenkolL

Bild: Stenkol. Förbränning av fossilt kol är en av alla anledningar till att klimatet förändras extra mycket i vår tid. 

Bert Bolin sade redan 1974 att: ”Det finns betydligt mer fossila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna användas med hänsyn till klimatpåverkan.” Det är insiktsfullt och mycket vackert i sin enkelhet. Det gäller givetvis fortfarande.

Jag ställer mig frågan: ”Leder våra klimatåtgärder till att fossilt kol blir kvar i marken, och träden kvar på marken, i en sådan utsträckning att vi uppnår våra mål?” Svaret är: Kanske. Men definitivt inte om vi kör framåt genom att bara titta ut genom sidorutan eller se avgasröret som problemet. Våra lösningar får vidare inte skapa andra oacceptabla problem.

Och hur skall vi tackla alla andra saker som också driver på klimatförändringar: Andra växthusgaser, aerosoler, albedoförändringar mm

Om vi verkligen vill ha en chans att uppnå de målsättningar vi deklarerat i nationella och internationella avtal så måste en väsentlig del av det fossila kolet vara kvar i marken, tillika måste en väsentlig del av träden vara kvar på marken, även om det är tekniskt och ekonomiskt tillgängligt att bryta dem. Och hur skall våra samhällen se ut då och framför allt: hur skall de se ut fram till dess?

Det är den verkligheten vi behöver förbereda oss på, parallellt med pågående klimatförändringar samt konsekvenser bland annat inom energi, livsmedel, samhälle, ekonomi och geopolitik. -Vilket också gör att vi tvingas förändra våra samhällen.

Det politiskt möjliga är föränderligt, men här saknar världen ännu ledarskap. Pudelns kärna är att finna och navigera det politiskt nödvändiga inom det naturvetenskapligt möjliga. Vi kan förhandla med varandra, men inte med naturen.

/Martin

Om helvetet i Norge

Av Martin Hedberg

Det är svårt att samla tankarna och resonera kring något annat än det helvete som drabbade Norge i går. Hur kan någon med så cynism och kallblodighet planera och genomföra de vidriga handlingar som nu successivt framkommer?

Först en kraftig bilbomb riktad mot maktens centrum med vetskap om att slumpen avgör vilka människor som drabbas. Därefter, med handeldvapen på nära håll, en avrättning av människor på ungdomslägret på Utöya.

Gärningsmannen/männen har haft gott om tid att tänka igenom sina handlingar, bearbeta intryck, skräck och vädjanden från sina offer. Men trots detta har han/de fortsatt sprida död, skräck och sorg omkring sig.

Vilket helvete måste inte ungdomarna på Utöya fått genomlida? Och vilka helveten måste inte anhöriga och överlevande nu genomgå? Alla vi andra må fasa av blotta tanken på händelserna. Överlevande och anhöriga har händelserna inpå skinnet under resten av sina liv.

All kommunikation, artiklar, TV- och radioprogram jag tar del av som inte direkt handlar som terrorattackerna i Norge får en dubbel mening: Vad tänker de på, sitt program eller terrorhandlingarna i Norge? Allt som inte rör händelserna i Norge verkar banalt i sammanhanget. Om man bortser från barnprogrammen så måste man verkligen fråga sig: Måste detta verkligen sändas? (Jag har själv stått i TV och önskat slippa presentera vädret när hela nyhetssändningen präglats av terrorhandlingar och mänskligt lidande.)

Sitter just nu och lyssnar till påannonseringen av P1:s Sommarprogram. Hur kan man sända ett sånt program idag frågar jag mig. Ögonblicket efteråt får jag höra att dagens sommarpratare och Radioledningen ställt sig tvekande till att sända programmet (som bandats tidigare) med hänvisning till händelserna i Norge. Bra.

Att det trots allt sänds speglar vädjanden från Norges statsminister Jens Stoltenberg om att vi inte skall låta terrorister diktera hur vi skall leva våra liv. Men det är samtidigt en balansgång mellan det och respekten för alla drabbade och anhöriga.

Massakern är över, men polisens analyser kommer att ta lång tid och händelserna kommer att påverka det norska, och även det svenska, samhället för all framtid. Det finns en tid före och en tid efter terrorhandlingarna i Oslo/Utöya.

Bearbetningen av personliga trauman kommer att ta lång tid. Sorgen över det inträffade är ofantligt stor. Såren läker inte utan ärr.

Jag vill framföra mitt deltagande till alla drabbade.

/Martin Hedberg

Angrip problemen vid källan

Detta är en kopia av en krönika som jag skrivit för Hagainitiativet.

De senaste åren har miljöproblemen åkt jojo i medias bevakning. Den vetenskapliga närvaron har stadigt ökat. Så även insikten, hos insatta, om allvaret i situationen.

Människan trycker på gaspedalen och rycker i ratten när vi nu accelererar på en allt smalare väg. Hopp ställs till att mekanikerna skall trimma såväl motor som förbättra aerodynamik och vägegenskaper. Samtidigt börjar allt fler i baksätet att vakna och ha åsikter om vad som sker där fram.

Det råder ingen brist på vare sig vetenskapligt underlag eller politiska deklarationer. De stora bristen ligger i uppfyllande av dessa deklarationer samt i att anpassa politiken efter den fysiska verkligheten. Inget av detta är särskilt enkelt. Detta inte minst för att den breda allmänheten och de flesta beslutsfattare saknar såväl helhetsbild som detaljkunskap inom naturvetenskapen.

Jag har vid flera tillfällen frågat politiker och andra beslutsfattare vad vi måste göra: det naturvetenskapligt nödvändiga eller det politiskt möjliga. Ofta får jag en frågande blick tillbaka. Jag anar att det under dessa sekunder sjunker in hos dem att det kanske är en diskrepans mellan ”naturvetenskapligt nödvändigt” och ”politiskt möjligt”.

Forskare och rådgivare har genom alla år varnat för annalkande problem. I vissa fall har man därtill givit ultimatum: ”Vi har tio år på oss”. I vissa fall har beslutsfattare hörsammat varningarna och vidtagit relevanta åtgärder, i vissa fall har man skjutit problemen framför sig eller ignorerat dem.

Den kvarstående bilden är att det alltid finns lite tid kvar. Vi alltid kan skjuta problem framför oss. Tills det faktiskt är för sent. Men då kan vi å andra sidan inte göra något åt det längre. Katastrofer undviks och de inträffar, både i stort och i smått, det finns det många exempel på. Men vi gråter inte över spilld mjölk, vi häller upp lite mer. Så länge det går.

Många lösningar haltar när vi ser vår värld i ofullkomliga modeller och metaforer. T.ex. när man jämför klimatförändringar med att köra bil eller katastrofer med spilld mjölk. Men samtidigt behövs modeller och metaforer för att vi skall förstå vår roll och handlingsutrymme. Såväl komplexa som enkla modeller har sina för- och nackdelar.

Så är det till exempel med modellen av att klimatförändringarna orsakas av skorstenar och avgasrör. Förvisso är utsläpp av koldioxid den enskilt största orsaken till antropogen påverkan på klimatet, men kommer vi att undvika ”allvarlig påverkan på klimatsystemet” (UNFCCC) genom att försöka täppa till alla skorstenar och avgasrör? Det är att gå över ån efter vatten.

Bert Bolin sade redan 1974 att: ”Det finns betydligt mer fossila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna användas med hänsyn till klimatpåverkan.” Det är insiktsfullt och mycket vackert i sin enkelhet. Det gäller givetvis fortfarande.

Jag ställer mig frågan: ”Leder våra klimatåtgärder till att fossilt kol blir kvar i marken, och träden kvar på marken, i en sådan utsträckning att vi uppnår våra mål?” Svaret är: Kanske. Men definitivt inte om vi kör framåt genom att bara titta ut genom sidorutan eller se avgasröret som problemet. Våra lösningar får vidare inte skapa andra oacceptabla problem.

Om vi verkligen vill ha en chans att uppnå de målsättningar vi deklarerat i nationella och internationella avtal så måste en väsentlig del av det fossila kolet vara kvar i marken, tillika måste en väsentlig del av träden vara kvar på marken, även om det är tekniskt och ekonomiskt tillgängligt att bryta dem. Och hur skall våra samhällen se ut då och framför allt: hur skall de se ut fram till dess?

Det är den verkligheten vi behöver förbereda oss på, parallellt med pågående klimatförändringar samt konsekvenser bland annat inom energi, livsmedel, samhälle, ekonomi och geopolitik. -Vilket också gör att vi tvingas förändra våra samhällen.

Det politiskt möjliga är föränderligt, men här saknar världen ännu ledarskap. Pudelns kärna är att finna och navigera det politiskt nödvändiga inom det naturvetenskapligt möjliga*. Vi kan förhandla med varandra, men inte med naturen.

/Martin Hedberg

* notera att detta inte är samma formulering som i frågeställningen början av texten.

USA tar ut en ny kurs

Obama har lagt om rodret. Och när USA agerar så händer det saker. Man avslutade andra världskriget, flög till månen, startade krig i Irak osv. Om det blir rätt eller inte beror bland annat på hur bra rådgivare ledningen omger sig med.

Den amerikanska ledningen har nu tillgång till de mest framstående forskarna inom klimat och energi. Och Obama förnekar inte kunskapen. Det ser vidare ut som om man både avser agera för att anpassa sig och minska klimatpåverkan i linje med de alarmerande resultat klimatforskarna presenterat den senaste tiden.

Hillary Clinton presenterar Todd Stern (20090126).

Video: http://www.state.gov/video/?videoid=9120359001
Text: http://www.state.gov/secretary/rm/2009a/01/115409.htm

Jag antar att det finns många som blir förvånade då de inser med vilken kraft USA kommer att möta hoten inom klimat och energi. Men det är inte förvånande. Alla som sätter sig in i frågorna inser behovet. Och man tänker inte agera ensam, man kommer att avkräva resten av världen ansvar och agerande.

Utdrag från talet av Hillary Clinton 20090126:
“… So the urgency of the global climate crisis must not be underestimated, nor should the science behind it or the facts on the ground be ignored or dismissed.
The time for realism and action is now. And President Obama and I recognize that the solutions to this crisis are both domestic and global, that all nations bear responsibility and all nations must work together to find solutions. Under President Obama, America will take the lead in addressing this challenge, both by making commitments of our own and engaging other nations to do the same…”

Hur kommer det här att påverka oss i Sverige? Det är strategiskt klokt att försöka ha tillgång till, och förstå, samma information som ligger till grund för USA administrationens agerande. Glädjande nog så finns informationen i vårt samhälle. Vad vi saknar i Sverige är ledarskap. Och insikt, riktigt djup, insikt.

Visst finns det goda exempel här hemifrån. Men med tanke på de extremt goda förutsättningar vi haft/har både kunskapsmässigt och resursmässigt så är det märkligt att vi inte kommit längre.

Vi behöver en bred och djup kunskap i hela samhället om både komplexiteten och detaljerna i klimat- och ekosystemfrågorna. Vi behöver förstå hur USA och resten av världen kommer att agera. Vi behöver utveckla strategier för att hantera förändringarna.