Nu har det gått drygt en vecka efter det att en den stora skogsbranden i Västmanland tog fart.
Jag, liksom många andra, pratar givetvis om den. Dels för att jag följer och rapporterar om vädret i media. Dels för att jag har själv skog, låt vara utanför det aktuella riskområdet i Västmanland (Jämtland). Jag bävar inför stormar, men ännu mer inför skadeinsekter och bränder.
I veckan hade jag ett möte med en representant från ett av våra större försäkringsbolag. Han uttryckte förtvivlan över att saker inte flyter på så bra som det skulle kunna göra och frågade sig vad han och hans företag skulle kunna göra för att mildra skadorna och bistå verksamheten. Det intressanta var att frågan sträckte sig utanför individens och företagets kärnverksamhet, att främst se till sitt eget bästa. Han frågade sig vad han/de kunde göra utöver vad som förväntas av dem, bara för att: 1. de har resursen, 2. det skulle kunna vara till nytta för andra.
Han var även irriterad över att många med makt förefaller vara uppenbart tafatta och initiativlösa. Om du är chef för någon resurs som skulle kunna användas när samhället krisar, varför tar du då inte initiativ och agerar? Folk i beslutande positioner sitter och väntar med hänvisning till att det inte ingår i deras arbetsuppgifter, att de inte fått en formell förfrågan eller att de inte vill göra mer än de har befogenheter till.
Vi väntar till det är helt uppenbart att vi har en kris, vi väntar till dess någon annan leder. Kruxet är att vi med den strategin förlorar värdefull tid. Krisen blir svårare att hantera, skadorna blir större och det krävs mer resurser för att hantera problemen.
Men det gäller givetvis inte alla. Det finns personer med civilkurage och initiativförmåga, men jag tror att man främst finner dem på en lägre nivå i makthierarkierna. Det är enskilda som använder sin gödselspridare som brandbil eller ringer runt till bekantas bekanta för att fråga om någon vill nyttja hens stallplatser, lediga säng eller skogsredskap.
I media och kommentarer har framkommit såväl beröm som kritik och gnäll. Men om vi skippar det senare och fokuserar på det som varit bra respektive riktigt konstruktiva lösningar, vad har vi då att lära oss?. Det handlar om dels om det som gjorts, dels om det som kan göra ännu lite bättre. Hur blir vi bättre på att ta hand och hjälpa varandra? Hur kan vi lära oss att vi som individer gör skillnad? Hur kan vi skapa en miljö där vi tänker och agerar utanför vårt formella ansvarsområde, trots att ingen (ännu) begärt det av oss? Vi kanske saknar inlevelseförmåga, framför allt på organisatoriskt nivå?
/Martin