Tag - Climate Change

After Anthropocene, The Runacene?

Massive blue ground ice exposure on the north shore of Herschel Island, Yukon, Canada.

What do we call next climate epoch, the one after the Anthropocene? The one where feedbacks in the climate system outperform our capacity to mitigate climate change. The Runaway-feedback-someting-cene? The Runacene?The epoch we live in today, the Anthropocene, is characterised by human interaction on a scale that profoundly alters climate and life on earth. As Paul Crutzen wrote in 2002:

We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” –a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant –and potentially intelligent– force capable of reshaping the face of the planet.

The label ”Anthropocene” has been around for less than two decades, but scientist debate whether it started with the rise of agriculture, the industrial revolution or the atomic bomb. Or any other distinct marker.

But now the change of what we changed changes. We are poking the bear with sticks and stones, forests and fossils.

Thawing permafrost and glaciers, burning forests, warming oceans and other climate feedbacks will eventually dampen natural carbon sinks, and speed up ”natural” emitters of carbon dioxide, methane and other greenhouse gases and effects, such as changes in the albedo (the amount of solar energy reflected out to space) that increases global warming out of whatever little control we ever had. The Washington Post recently had an article about the arctic becoming a net source of carbon. Yale recently had an article about tipping points.

But how can I be certain the feedbacks will kick in and alter the climate beyond our capacity to mitigate the changes? Maybe we we get our act together and mitigate climate change in time?

We never had any control over the climate, but there was a time when we could have behaved in such a way as to stay in a modified Holocene (the epoch before Anthropocene) or a fading Anthropocene.

There is so much momentum in societal transformation. It takes at least three decades to transform any system, be it energy, agriculture, transportation, economy or just the mind shift needed to initiate real change. And that is if we act as one body. The political dynamics today move in the other direction, towards nationalism, fragmentation, ”we first” and lack of trust.

On top of that all the latent change in the climate system itself. We are already way out of planetary energy balance, hence the oceans will continue to absorb heat, glaciers and permafrost will thaw. And the complexity and non-linearity of the systems does not work in our favour.

We are moving in to a territory where geo-engineering will sound like a rational and necessary option, altering weather and radiation balance on a planetary scale. How will we decide, or who will take command, over such experiments with profound and very uncertain outcomes?

Climate has been extremely stable for almost 12 000 years, the Holocene. But during the last 75 years we humans (mainly the western world) have pushed us into what is called the Great Acceleration and the Anthropocene.

With confidence we slid out on oil, to a slippery slope of melting ice. Cracks in the ice opens up tipping points. We are entering a non-predictable and chaotic world. And I am frightened we might try to deal with the situations in a similar way to what got us, and the rest of life on the planet, into this mess.

What we do the next ten years will have a profound impact upon future climate and life. And ponder a minute or two about the time to ”recover” from what we do today: Time for climate to stabilise: The order of 1000 years or more. Time to recover diversity and complexity from collapse of species and ecosystems: The order of 1 million years or more.

/Martin

BBC klimatfilm med David Attenborough

Om du vill ha en bra sammanfattning av klimatläget (och det vill du) så kan du titta på BBC:s film Climate change – The Facts. Det är lika snyggt och lagom mycket fakta som det brukar vara när BBC och David Attenborough producerar film.

Ögonvittnesskildringar från extrema situationer blandas med samtal med kunniga och kommunikativa forskare. Allt omfamnas av Attenboroughs omisskännligt trygga röst.

Det är tongivande att man inte viker sig för att resonera om skuld. Naomi Oreskes resonerar om de särintressen som fossilindustrin hade/har och hur de i decennier aktivt har motarbetat spridning av vetenskapliga insikter. Och att de har lyckats med sina uppsåt. Det vi vill göra idag hade varit så mycket enklare att genomföra på 80-talet. Ambitionerna fanns, även på högsta politiska nivå, men det blev inte mer än vackra uttalanden.

Lite kritik, eller tillägg till innehållet… Underförstått betraktar man naturen som en resurs som vi kan kontrollera, bara vi väljer rätt väg! Man förminskar de extrema predikament vi befinner oss i till svåra problem. Och problem har vi en lång tradition av att ”lösa”. Oftast med teknologi.

Missförstå mig inte, vi måste göra allt det man föreslår i dokumentären. Och mer. Men filmen hinner inte riktigt komma fram till att det handlar om värderingar och moral snarare än att tillämpa andra tekniska lösningar än de vi har idag. Det handlar inte bara om att använda mindre energi, köpa färre saker (men gärna med bättre kvalitet), att äta bättre osv.

Man avslutar med Greta Thunbergs skolstrejk och hur den har inspirerat upprop över hela världen. Var och en har vi möjlighet att bidra på våra egna sätt med att skapa den förändring som krävs för att undvika tipping points och andra katastrofer i klimatet.

Det här är en bra start på samtal kring klimat, energi, ekosystem och livsstil. Gå nu inte bananas på eventuella brister i filmen (som jag själv snuddar vid här ovan), utan ta istället dokumentären som en startpunkt för att vidareutveckla samtalet, fördjupa relationer med människor omkring dig och bidra till att skapa förändring.

/Martin

Kevin Anderson: We can succeed, but humanity is about to choose to fail

In this episode we meet Kevin Anderson, professor of Climate and Energy at the University of Manchester. Kevin talks about the widespread illusion that we can mitigate climate change within business as usual, small steps and some future technology. Instead the understanding that we have a carbon budget forces us to reduce the emissions of CO2 with about 10% per year, starting now.

He concludes that we have the scientific knowledge and technical solutions to move to renewable energy, but we lack the political, economical and cultural will to implement the systems at scale.

He is endorses the research of so called ”negative emissions” and geo engineering, but does not want us become dependent upon them.

He works on climate questions because we still have a possibility to avoid catastrophe, but he thinks we are about to choose to fail. ”Let’s not pretend it is not a choice”.

The conversation took place in Stockholm, February 20, 2017.

Abstract för Kevin Andersons föreläsning

Jag är på väg till en föreläsning på Uppsala Universitet med Kevin Anderson. Han kommer att tala om klimat ur ett insiktsfullt perspektiv.

Intresset här i föreläsningssalen är stort och förväntansfullt.

Sammanfattningen lyder:

The Paris Agreement was heralded by many as a triumph of international diplomacy, delivering an unprecedented covenant amongst world leaders to take action to hold “the increase in …temperature to well below 2°C … and to pursue efforts to limit the temperature increase to 1.5°C. But whilst the euphoric elite of climate change whooped with joy and clinked champagne glasses with high-carbon celebrities, movie stars and politicians – there was increasing unease amongst climate change’s foot soldiers and scientists that beyond the important headlines the Agreement had sown the seeds of its own demise.
With a focus on energy, this presentation will outline the successes and failures of the Paris process –offering not only an alternative take on the Agreement, but also sketching out a suite of opportunities that could yet deliver a sustainable and prosperous future. It will conclude by arguing that the real challenge now facing contemporary society, is to acknowledge that our abject failure to mitigate emissions has transformed climate change into an issue of profound and rapid ‘system change’. Only when we are sufficiently humble to concede this, will we be equipped to begin shaping our post-carbon paradigm.

Det här är synnerligen väsentliga insikter sompolitiker, företagsledare, strateger och andra beslutsfattare och rådgivare behöver ta till sig.

/Martin

Davos och Al Gore

Al Gore in Davos about Climate Change

Jag såg föreställningen live när den sändes i veckan. men via kommentar från ”Trötter” fick vi en länk till Al Gores presentation av klimatkrisen, ”the Subprime Carbon Asset” och andra mer positiva förändringar som han beskriver.

Al Gore beskriver också det stora skifte som sker nu när såväl privatpersoner som stora institutioner växlar över sina investeringar från fossil till förnybar energi.

Det är en bra presentation han gör, i synnerhet om man beaktar att han är politiker. Han tar en del genvägar rent vetenskapligt, men på det hela taget har han koll på vad som sker. Han håller sig långt borta från de grova felaktigheter som många av hans politiska motståndare och fossil-lobbyister gör sig skyldiga till.

Jag är säker på att han, i vanlig ordning, kommer att få kritik för att han tog flyget till Davos (istället för att cykla?) och andra enkla one-liners.

Men det viktigaste i sammanhanget är inte bara att ta del av vad han säger för sin egen skull. Nej det viktigaste är att inse vad gräddan av världens ledare fick sig till livs när de lyssnade till honom i Davos. Även om man inte tror på vetenskapen (suck) så måste man inse att världsledare fattar att andra beslutsfattare vet vad som är på gång.

/Martin