På och i en glaciär på Svalbard

Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.

Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.

Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)

Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.

Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).

Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.

60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).

På väg upp på Larsbreen.

Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.

Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.

Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.

På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.

Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.

Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.

I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.

I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.

Glaciären drar med sig stora mängder sten.

Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i ”yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, ”moulin”, i isen.

Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.

Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.


Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.

När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.

Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.

Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.

I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.

Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.

Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.

/Martin

Resan till Svalbard

Gick upp klockan 04.00 för att hinna packa (jag lägger fram allting dagen innan, men packar inte förrän strax innan jag åker), gå till bussen, ta tunnelbana och tåget till Arlanda. Övervägde ett tag att trycka ner allt som ett handbagage, men väljer istället att packa lite luftigt och checka in en av ryggsäckarna.

Det kommer att vara -20°C ett par dagar och jag skall ha med mig en del teknik som kamera, bandare, mikrofoner, stativ, dator, kablar och laddare. Det går att minimera, men jag väljer att ta med lite bra-att-ha saker också.

Jag ångrar mig halvvägs till bussen, men då är det för sent. Medveten om att det är en avvägning; Det mest irriterande är att sakna något man inte tog med sig. Det näst mest irriterande är att bära på något man aldrig använde.

Flyget går från Arlanda till Oslo. Från Oslo med mellanlandning i Tromsö och sedan vidare till Longyearbyen. Hela resan tar sju timmar.

På Gardermoen i Oslo möter jag Janet och Kim Holmén, väl förberedda för vädret i Longyearbyen.

På flyget mellan Arlanda och Gardermoen träffar jag min tidigare lärare Kim Holmén. Det är planerat eftersom han och Janet har varit i Stockholm och nu skall tillbaka till Svalbard. Kim är chef för Norska Polarinstitutet och är en av anledningarna till att jag reser till Svalbard då jag skall intervjua honom och hans kollegor.

De sista solstrålarna innan vi flyger in i jordskuggan träffar oss, och ett Stratocumulustäcke, mellan Tromsö och Svalbard.

Det är vackert när Svalbard dyker upp som skuggor och reliefer i olika nyanser av blått, vitt och svart vid inflygningen.

Det är vackert när Svalbards berg visar upp sig vid inflygningen.

Kontrasterna är stora mellan Tromsö och Longyearbyen. Från nollgradigt och fuktig luft till -18° och torr luft. Men blåste gjorde det på bägge platserna.

Ankommer till Longyearbyen flygplats på Svalbard.

Kims bil har stått kall över helgen men startar utan krångel. Han skjutsar lite folk innan vi åker till hans arbetsplats på UNIS, Universitetssenteret på Svalbard. Kim har även en professur i Tromsö som han delar sin tid med.

Kim Holmén på Universitetssenteret på Svalbard, UNIS.

Vi resonerar klimatpåverkan globalt och i synnerhet i Arktis, kommunikation, beslutsfattare och den naiva inställningen som råder till omfattningen av klimatförändringarna. Många inser varken hur mycket bi behöver behöver minska klimatpåverkan eller hur stora förändringarna kommer att bli -även med kraftigt minskad klimatpåverkan (för att inte tala om hur omfattande anpassning som krävs utan kraftigt minskad påverkan).

Det finns många intressanta spår att följa. Ett bygger på temat till en relativt nyutgiven bok som Kim medverkat i, ”The Ice is Melting” med undertiteln ”Ethics in the Arctic”. Jag tar med den hem till hotellet.

Boken The Ice is Melting – Ethics in the Arctic.

Vi resonerar kring själva frågeställningen kring klimatförändringar. Många vill ha ja-nej svar på hur vi skall agera. Men det är inte så enkelt, världen är komplex och full av gråskalor i alla upptänkliga nyanser. Vi ställer ofta frågor om naturen som är anpassade till oss. Istället bör vi anpassa frågorna efter hur naturen är beskaffad, och anpassa oss till det.

I morgon skall jag möta människor med insikter, BBC kommer hit för att intervjua Kim, jag skall på seminarium och lyssna när Kim föreläser för ett Koreanskt (!) rederi. Jag vill få med mig såväl fakta om förändringar av klimat och ekosystem här i Arktis, som känslan av att leva i den här miljön. Ett litet samhälle med stor mångfald, god sammanhållning och insikter om hur beroende man är av såväl dem miljö man lever i som de människor man lever och samverkar med.

/Martin

Mot Svalbard

I morgon måndag reser jag till Svalbard. Mittemellan Nordnorge och Nordpolen, Grönland och Novaja Zemlja. Så här års är det mörkt, men det har just börjat ljusna något mitt på dagen. Inte så att man ser solen, den är fortfarande under horisonten, men i alla fall något som visar att ljuset är på väg tillbaka.

Jag skall träffa forskare, prata förändringar av klimat, ekosystem och geopolitik. Jag skall också förbereda en konferens och workshop kring beslutsprocesser i samband med snabba och stora förändringar av politiska landskap och klimat. Nej, det är ingen udda kombination, de har mycket gemensamt.

Nyckelord i de sammanhangen är resiliens, förmåga till anpassning och att skapa handlingsplaner för olika scenarier. Insikten att optimering kostar i flexibilitet och att få en ökad förståelse för vilka återkopplingar och ”leverage points” som leder till systemskiften.

Det här är tillämpbart på många olika områden, men har aktualiserats de senaste åren dels genom en ökad politisk turbulens, geopolitiska förändringar samt klimatförändringar som sker snabbare än de medelvärden som brukar presenteras för allmänhet och beslutsfattare.

Jag gör det här tillsammans med forskare från Stockholms Universitet, SIPRI och KTH.

/Martin

PS. En personlig anekdot till Svalbard (såväl som till Sibirien). Min morfar hette Axel Dickson. Hans farfars bror hette Oscar Dickson. Oscar Dickson (1823 – 1897) var engagerad i och medfinansiär till ett flertal av de stora expeditionerna i polarområden under 1800-talet. Främst Nordenskiöld och Nansen men även till Andrée. Dessutom lite krydda på det just denna vecka: Bea Uusma, som vigt sitt liv åt att förstå Andrées polarexpedition, kommer att vara på Svalbard och föreläsa denna vecka. DS.

Trump, alternativa fakta, Arnulf och Tegnér

När verkligheten tränger sig på så är det lätta att falla i förnekelse. Och vad kan väl då vara bättre än att lyssna till en stark ledare som berättar saker som man vill höra, och låter bli att säga saker som man inte vill höra?

Det tillsammans med grupptillhörighet, en stor flock som rör sig i samma riktning och skapar Vi-känsla, är väldigt gångbart i det mänskliga sinnet.

Man ser det lite varstans, men allra tydligast är det hos USA:s nytillträdde president, Donald Trump. Hans uttalanden och utspel är så absurda att man slutar förvånas. Systemet är mättat, han har för länge sedan passerat alla anständighetsgränser, men bara det faktum att han gått vidare, tagit sig igenom demokratins nålsöga och blivit president, gör att en del kanske tänker att: ”Jomen det skall nog vara så här”, eller ”Det är mest munväder, riktigt så tokiga beslut kommer han inte att fatta.”.

Men se det visar sig nu, knappt en vecka in i presidentandet, att han fattar de mest konstiga beslut och agerar på de mest absurda sätt som någon modern tung beslutsfattare har gjort.

Det är svårt att lista vad som varit tokigast, men jag känner att införandet av ”Alternativa fakta” (alternative facts) tar priset. Trump har ju själv stått för det under en lång tid, men att hans rådgivare Kellyanne Conway uttryckligen definierar begreppet som ett argument i relation till de frågor som journalister och allmänhet ser och upplever… Det är smaklöst, patetiskt och mycket skrämmande. Och inte nog med det, de försvarar dessutom begreppet och retoriken efteråt.

Jag illustrerar detta med ett videoklipp från filmen ”Eric the Viking” där Terry Jones spelar King Arnulf och staten Hy-Brazil sjunker i havet. Med gott mod en en stor dos förnekelse följer folket med i djupet. En variant på den klassiska sagan Kejsarens nya kläder. Alternativa Fakta.

”Everyone stay calm. This is not happening.”

På goda grunder kan man hävda att ovanstående klipp kanske snarare återspeglar klimatförnekare är Trumps ledarskap. Och jag håller med, King Arnulf må vara blind för sanningen, men han följer själv med ner i djupet. Trump har så många fler osympatiska drag att Arnulf kommer till korta i jämförelsen. Men/och det gör det hela ännu mer skrämmande.

Så jag toppar med att citera några strofer i Esaias Tegnér dikt ”Det eviga”:

”Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

…”

”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.

…”

Nu skall man kanske inte dra för stora växlar (eller så skall man det) på vad en nationalskald inspirerad av krig och konflikter i dåtidens Europa för drygt 200 år sedan (Napoleon, finsk-ryska kriget mm) funderade kring.

Tegnér visste i alla fall inte något om vad som skulle ske idag, så vi kanske kan ta oss friheten att skriva och tolka om dikten i perspektiv av vad som sker just nu (inte så mycket som en prognos eller som en guidance av att Tegnérs omdöme räcker för att fatta kloka beslut idag). Vi utelämna vissa saker och lägger andra.

Om jag i det perspektivet läser raderna ovanför så känns det lite tryggare. Dravlet som Trump står för är sorgligt, patetiskt, farligt och skadligt. Men det kommer inte att vara för evigt.

Människan kommer att ställa sig upp igen, människor står redan, och tillsammans kan vi röra oss i en riktning som är sansad och i samklang med de värderingar som våra föräldrar och generationerna innan dem kämpat för.

Det sker redan, men/och vi kommer att ha en turbulent politisk och geopolitisk tid framför oss, oavsett vilket av alla tänkbara (och otänkbara) scenarier som inträffar.

Trump personligen utkämpar många strider och han har själv valt dem genom att förakta medmänniskor, yrkeskårer, etniska och religiösa grupper. Han slåss mot sin egen underrättelsetjänst, journalister, forskare, grannländer, andra länder, NATO-medlemmar, de som inte betraktar sig som vita kristna amerikaner, samt de flesta av de som betraktar sig som vita kristna amerikaner och sist men inte minst: Verkligheten. Han har ju en rätt så tung position att slåss från, han är ju ändå USA:s president. Men vi får se hur länge det håller och hur resan utvecklar sig.

Det brukar vanligtvis gå många år innan man kan skämta om stora katastrofer. Men när det gäller Trump så går det fort. Inte bara USA:s alla komiker och talkshows har gyllene tider (de måste upplevt Obama som overkligt svår att skämta och göra narr av), även alla kreativa människor som inte har en TV-kanal som plattform kan med dagens sociala media nagelfara, belysa absurditeteter och sprida information om honom.

Men det är sorgligt och skrämmande att det är verkligheten och inte en uppdiktad fars.

/Martin

Vulkanutbrott i Mexiko fångat på webcam

Som en metafor på hur många mexikaner kanske upplever tillträdandet av USA:s nye president. Hur som helst så fick en av Mexikos 14 aktiva vulkaner, Volcán de Colima, utbrott i onsdags 18 januari kl 00:27 lokal tid.

Händelsen fångades av webbkameror och det är imponerande hur snabbt explosionen sker. Nu kom det i och för sig inte helt överraskande eftersom vulkanen har visat på en ökad aktivitet de senaste månaderna.


En plym av aska skickades upp ca 2 km i luften. I det sammanhanget får det betraktas som ett måttligt utbrott.

Kraftiga utbrott, tex Pinatubo (Filippinerna) år 1991, skickade upp aska 35 km i luften, dvs inte bara i Troposfären utan även upp i Stratosfären. Som jämförelse kan nämnas att allt vanligt väder sker i Troposfären, dvs från marken och upp till en höjd av 10-15 km. Vanlig flygtrafik färdas på ca 10 km.

Men icke desto mindre är det ett maffigt skådespel. Man kan även se blixturladdningar i plymen. Det är egentligen mindre underligt med elektriska urladdningar i vulkaniska plymer än i Cumulunibusmoln (Cb). Men en väsentlig skillnad, förutom att åskoväder är mycket vanligare, är att den optiska tätheten gör att de är svårare att se i plymer av vulkanisk aska. Blixten måste helt enkelt ske på eller nära ytan av plymen för att den skall synas.

/Martin

Pärlemormoln, PSC

Pärlemormoln, pärlemomoln, Polar Stratospheric Clouds (PSC) eller Nacreous clouds, bildas under vissa betingelser som uppenbarligen var uppfyllda i dag i Jämtland. Bilden ovan är tagen över från Frösön över Vallsundet, Storsjön under förmiddagen den 31 december, 2016. Under eftermiddagen syntes ännu kraftigare PSC:s.

Det är vackra moln som skiftar i färger liknande pärlemor därav namnet. På anrika JPL:s (Jet Propulsion Laboratory, NASA) hemsida kan man läsa att ”…called ”Mother of Pearl” by Scandinavians due to their iridescent appearance”.

De bildas på höjder mellan 15 och 30 km, dvs i stratosfären och påminner ofta lävågsmoln (linsmoln) i strukturen. Det är ingen händelse, pärlemomoln bildas ofta i vågrörelser när det blåser kraftigt över bergskedjor. Och idag var det kraftiga västliga vindar över Skanderna.

De är ovanliga och när de väl syns så är det så gott som alltid i polarområdena, norr om 60°N (söder om 60° S på södra halvklotet). Men det är inte bara den begränsningen, det är dessutom väldigt torrt i stratosfären och det förekommer överhuvudtaget väldigt lite moln här. (99,x% av alla moln finns i troposfären, från marknivå upp till 10-15 km höjd.) Det är sällan moln i stratosfären (men däremot finns det ozon, mer om det lite längre ner).

Det finns två sorters pärlemomoln, typ I och typ II. Jag börjar med II eftersom den är enklast och i stort sett liknar vanliga moln:

Typ II: Pärlemormoln bestående av iskristaller med temperaturer på ca -85°C.

Typ I: Mindre spektakulär än pärlemormoln, mer diffus och mindre ljusa färger. Ibland är pärlemormoln typ II inbäddade i dem. Typ I är inte riktigt lika kalla som typ II, men håller ändå ca -78°C. De är sammansatta av mer komplicerade ämnen eller vätskedroppar och kommer i tre olika former:
Typ Ia: Kristallina föreningar av vatten och salpetersyra – särskilt NAT, salpetersyra trihydrat HNO3.3H2O
Typ Ib: Små sfäriska droppar av en lösning av salpetersyra och svavelsyra.
Typ Ic: Små icke sfäriska partiklar av en metastabil salpetersyra i flytande fas.
Summa summarum: Typ I består huvudsakligen av vattendroppar med salpetersyra och svavelsyra.

Pärlemomolnen må vara vackra, men de bär på obehagliga egenskaper. De bidrar nämligen till nedbrytningen av ozon. Det är inte molnen i sig utan att det sker kemiska processer på deras yta. Det sker på två sätt:

  1. De ger en yta som omvandlar de annars så stabila freonerna (som innehåller klor) till reaktiva former som bryter ner ozon.
  2. De tar också bort kväveföreningar som annars hämmar inverkan av klor.

Det behöver vara kallt, omkring -80°C, det behöver finnas moln (PSC) och det behöver finnas solljus. Det är därför som nedbrytningen av ozonet är som kraftigast över Antarktis under våren. Det är främst pärlemomoln av typ I, dvs de minst färggranna, som bidrar till nedbrytningen av ozonet.

Dess ytor fungerar som katalysator som omvandlar stabila klorföreningar till aktiva fria radikaler, tex klormonoxid ClO som genom kedjereaktioner bryter ner fler ozonmolekyler. Steg två är att de, som ovan beskrivits, tar bort kväve genom dess gasform av salpetersyra. Detta kvävet hade neutraliserat klormonoxiden och bromsat nedbrytningen av ozonet.

Och så lite klimatförändringar på det: Under de senaste åren har stratosfären över Arktis varit kallare än vanligt och pärlemomolnen har funnits kvar längre tid under våren. Som ett resultat har ozonnivåer minskat. (Vid marken/havsnivån är det varmare än normalt, men i stratosfären är det kallare till följd av den förstärkta växthuseffekten.)

Jag har en personlig relation till dessa moln. Mitt examensarbete (1994) när jag läste meteorologi vid MISU, Stockholms Universitet, var att beräkna vad satelliten Odin skulle kunna utläsa av ozonskiktet.

/Martin

 

Will Steffen. Anthropocene, Great acceleration and Feedbacks

This weeks episode is an interview with Will Steffen. He an Australian Earth system scientist and he knows a lot about things like the biosphere, glacial cycles, ocean acidification, fossil industry, geo-engineering, complex system, feedbacks, resilience and tipping points.

One of the stories Steffen will share with you is the situation when Nobel prize winner Paul Crutzen invented the name and concept of The Anthropocene. Will was one of the scientists in the room as it happened in at a workshop in Mexico 2000.

He will also describe the The Great Acceleration, another concept that was born with Will and his colleagues at IGBP.

He shares his top three high-level tasks that we need to manage a lot better than we’ve done so far, Radiative balance, Human Equity and our connection to the Biosphere.

We also talk about metaphors, energy, tipping points in nature as well as in the social-political system and the post-truth era in society.

Conclusions… a lot. For instance tipping points. Both in nature, for exemplet with the Arctic ice melting and it’s albedo feedback… But also the tipping points in renewable energy. We are so locked in to the view that the price of oil sets the price of all energy, consumption, travel, inflation and people worrying about their energy bills etc. But what happens if/when it is cheaper to build solar farms and put up solar panels on your roof-top than to dig up fossil carbon and build big infrastructure like coal fired power plants? That is a shift, not only in how we produce electricity, but in the way the price is set and who is to get the money. It is a shift of power, in many different ways.

I also find the discussion about the feedbacks in system very interesting. You have feedbacks in all complex systems. They take different forms, for example the feedbacks from society to climate, the climate negotiations and the UNFCCC, trying to keep the climate system in a stable situation.

And the resilience of the fossil industry threatening the resilience of both climate and civilisation as we know it (and hence of course also the fossil industry itself).

I slso ask Will about his favourite metaphors, for example to describe complex systems, feedbacks etc.

Martin Hedberg

Har skapat podcasten Beyond One Degree

Det finns så mycket att uttrycka och jag har alltid varit förtjust i ljud. Bild och film är bra, men ljud är fantastiskt. När jag arbetade som meteorolog på SVT medverkade jag även på Sveriges Radio, bland annat i Nattradions ”Väderbiten”. Jag var även med att göra testsändningar med DAB-radio.

Men mitt intresse för ljud började långt innan dess. Min pappa byggde en liten radioapparat som fungerade utan batteri och fick plats i en tändsticksask åt mig när jag var 10-12 år. Det var tillräckligt med energi i radioutsändningen i sig på mellanvåg för att, utan annan tillförd energi, driva en ström kraftig nog att lyssna på radion med hörsnäcka.

Själv byggde jag en skivspelare. Jag förfinade en hörsnäcka till att bli en pick-up. Det var lite knepigt att få konstant varvtal på skivan, men det var inte så viktigt som att på egen hand skapa ljud.

Men även om jag nu hyllar ljud så skall jag inte dissa bild och film. Jag har byggt lådkameror och efter att jag fick min första spegelreflexkamera har jag spenderat massor av timmar i mörkrummet med att framkalla och förstora svartvita bilder.

Och det finns analogier mellan svartvitt-färg och ljud-film. Många upplever svartvita bilder som mer konstnärliga och vackra än färgbilder. Jag antar att det beror på att avsaknaden av färginformationen gör att vi tvingas engagera vår fantasi för att fylla i information. (Det skall samtidigt skall sägas att det finns vissa saker som fortfarande gör sig bäst i färg.)

Lite på samma sätt upplever jag det med ljud vs. film. Det finns en del saker som gör sig bäst på film, men mycket information och känslor förmedlas lika bra eller bättre med ljud.

Det eleganta med ljud är att det rinner ner till två saker: Vad man säger och Hur man gör det. Kläder, frisyrer, rörelser, bakgrund och annat är ovidkommande. Man slipper också en del teknik som kan verka störande som skärpa, vitbalans, vibrationer mm.

Ljud kan konsumeras medan man gör andra saker och ljud skapar andra sorters bilder i huvudet än vad bild och film gör. Fantasin fyller i luckor, engagerar och skapar avtryck.

Nåväl, nu har jag i alla fall tagit steget ut i podvärlden. I podden Beyond One Degree presenterar jag samtal med forskare, entreprenörer, filosofer, ledare och andra som observerar, funderar och agerar i verksamheter som kretsar kring hållbarhet, resiliens, klimat, ekosystem, förändringar, entreprenörskap, ledarskap mm.

Jag vill delge de tankar, insikter och känslor som de har för vår tids stora frågor.

Jag kommer att publicera ett avsnitt per vecka. Publiceringstidpunkt är fredag eftermiddagar. Man kan konsumera podavsnitten visa spelare på hemsidan eller prenumerera via tex iTunes eller med RSS flöde i valfri pod-app.

Eftersom poddarna publiceras på en egen sajt så kan (och kommer) jag även att publicera en och annan vanlig bloggartikel mellan podavsnitten. Den kan du få i e-posten och det ordnar du via hemsidan.

Hemsidan finner du på BeyondOneDegree.com.

På iTunes finns podden under: https://itunes.apple.com/se/podcast/beyond-one-degree/id1183267632

Eller som RSS-flöde (”kopiera in URL i din podd-app”): http://beyondonedegree.com/feed/podcast/

Gå in och prenumerera. Ge också podcasten ett betyg du tycker den förtjänar.

Martin

Sarah Cornell about The Anthropocene

A conversation with Sarah Cornell, a scientist and researcher at SRC, Stockholm Resilience Centre, about The Anthropocene, ecosystems, feedbacks (both in nature and in models), Planetary Boundaries, the SDGs, dinosaurs and what it takes to create major shifts on this planet.

Sarah Cornell is the Coordinator of the Planetary Boundaries research laboratory and the co-convenor of the international Planetary Boundaries Research Network. She has a particular focus on conceptualisations of humans in the Earth system.

Some word explanation might help…
Endogenous substances and processes are those that originate from within an organism, tissue, or cell. (Wikipedia).
SDGs: The Sustainable Development Goals: ”…a universal call to action to end poverty, protect the planet and ensure that all people enjoy peace and prosperity.” (UNDP).
– Planetary Boundaries: ”…a set of nine planetary boundaries within which humanity can continue to develop and thrive for generations to come” (SRC).

The interview was made January 14, 2016 at the same event where Alan AtKisson had a release event around the SDGs. You can listen to him in this episode.

Caroline von Post och Stormie Poodle

Den här podden handlar om Caroline von Post som grundat Stormie Poodle. Jag intervjuade henne den 24:e november i Stockholm.

Caroline är biolog och har kombinerat behovet av bekväma barnkläder med minskat resursslöseri och ökade samhällsinsatser. Hennes företag använder lakan och handdukar, som ratas av hotellen, för att skapa bra barnkläder. Själva produktionen, tillverkningen är, som hon själv säger, juste.

Det stannar inte vid re-cycling, det handlar om up-cycling: Hon inte bara återvinner material som annars skulle gått till destruktion, dvs brännas eller hamnat på tippen. Hon skapar produkter som har ett högre värde än ursprungliga lakan och handdukar.

Dessutom har hon förlagt produktionen till organisationer som därmed hjälper andra i samhället, Yalla trappan i Malmö och Livslust i Lettland.

Lyssna på Carolines berättelse. Den börjar med varför hon paddlar kajak och hennes val av egna kläder. Vi får höra om hennes insikter och drivkrafter som ledde fram till Stormie Poodle samt om hennes ambitioner och förslag på hur man skall bidra för att göra världen lite bättre.

Du kan även följa Stormie Poodle på deras hemsidaFacebook och på Instagram.

Martin