Sverker Sörlin skriver i dag på DN Kultur om balansen mellan förtvivlan och hopp. Förvisso behöver vi hopp för att åstadkomma förändring, men vi får inte vara naiva. Hopp och engagemang, javisst. Men inte utan realism.
Jag säger inte att Sörlin inte är realist, tvärtom. Sörlin är en av få verklighetsförankrade filosofer och nutidstänkare Sverige kan stoltsera med.
Sverker skriver: ”Att skriva om hopp innebär att föreställa sig den ”framtida historia” som måste till för att inte den obeboeliga jorden ska bli verklighet.”.
Men däremot möter jag många i samhället som förefaller vara så förblindade av hopp att de inte ser den uppenbara verkligheten. Vi står vid ett vägskäl med flera val. En är att fortsätta som vanligt, då går det åt pipsvängen. Och ju mindre åt pipsvängen vi vill att det skall gå, desto mer måste vi väga ifrågasätta hur vi använder de resurser och de insikter som finns på bordet. Det förefaller som om vi prioriterar användandet av resurser istället för att använda insikter. Sverker Sörlin hjälper oss att se verkligheten och de verktyg vi har för att bromsa in resan mot pipsvängen.
Och vi måste vilja ta till oss av insikter. Vilja se verkligheten och vilja förändra riktningen vi rör oss i. Det är inte bara oss det handlar om det, det är även alla andra. Och det är inte bara alla andra, det är också vi. Antingen skapar vi förändring hos oss själva och ser till att få följare. Eller så väntar vi tills någon annan gör det och följer dem.
Realist vad gäller naturen. Inte naiv.
Hoppfull vad gäller mänskligheten. (Det hjälper om man är lite naiv)
Och framför allt så behöver vi en beskrivning av framtiden som är realistisk och inger hopp. Annars går det år pipsvängen av bara farten när vi konstaterar att vi är på väg åt det hållet. Då blir vi passiva passagerare som varken leder, läser kartan eller försöker styra undan faror.
/Martin
Wallace-Wells artikel har det varit rabalder om länge nu. Intresserade har redan läst vad de som ”stegrat sig” tycker, t ex Michael Mann.
Sett att många blivit irriterade på Michael Mann. Dels har han misstolkat Wallace-Wells lite. Dels att många inte ser tillräckligt av handling, de som inte bryr sig alls behöver inte hopp, de behöver sluta förneka vetenskap och verklighet. Dit hör även teknikoptimisterna och de som är förblindade av hopp, som du kallar det. Tycker de är för många, vi har passerat bäst före datum med många år och sitter likväl med hopp om att göra mjölken drickbar igen.
Tycker vi är passiva passagerare. Men det sista som överger är hoppet och det kan ingen ta ifrån mig. Definitivt inte Wallace-Wells. Det motsatta gäller Michael Mann, han kan inte ge mig något. Det hopp jag vill se heter sjunkande mätvärden av växthusgaser i atmosfären.