Tag - Kommunikation

Att måla och rita på tapeter

5 januari 2023

Det underlättar om man kan visa bilder och grafik och i vanliga fall går det ju lätt med dator och projektor. Men utomhus? Och i regn eller solsken? Greta hade ju en pappskiva som uppenbarligen fungerade, så något i den stilen hade jag som idé.

Jag behövde något någorlunda slitstarkt papper att rita på. Och för att kunna få ner grafiken i ryggsäcken så ville jag kunna rulla ihop den. Det gjorde att pappskivor gick bort och det rimligaste var att skaffa en tapet att rita på. Grafiken är ett urval av de bilder som jag använder när jag håller vanliga föreläsningar.

Jag monterade en projektor ovanför skrivbordet, projicerade bilderna på tapeten och fyllde i text och bild.

Projicerar grafik på en tapet och ritar av.

Första gången som “klimattapeten” kom till användning var vid skolstrejken i Kungsträdgården den 24 maj. (Hur mycket jag än hade tänkt på hur jag skulle skapa den och vilken grafik jag skulle använda så var det inte förrän natten innan som jag blev klar med den). Vi hade också lite tur att tapetens längd passade perfekt till den sammanlagda längden på de bord som vi hade vid sidan om stora scenen i Kungsan.

Tapeten var ett underlag för samtal när Researchers Desk föreläste i Kungsträdgården i samband med skolstrejken/demonstationen den 24 maj 2019.

Under hösten har jag och andra ur Researchers Desk både hållit både street lectures på Mynttorget och mer traditionella föreläsningar med Fridays For Future på skolor. Då utan tapet, men i gengäld mer grafik och fler åhörare.

Vetenskapsradion om bränderna i Sibirien och klimatkommunikation

10 juli 2020

Martin Hedberg

Klimat

Idag medverkade jag tillsammans med Michael Tjernström och Freja Vamborg i Sveriges Radios program Vetenskapsradio Nyheter.

Vi inleder med att prata om bränderna i Sibirien, bakgrunden och hur extremt det är. För att sedan resonera kring hur forskare, ibland lite motvilligt, svarar på journalisters frågor om kopplingen mellan extrema väderhändelser och klimatförändringar.

Marie-Louise Kristola intervjuade. Hon och Michael satt i Uppsala. Jag var själv i en studio i Stockholm och Freja medverkade från England via Skype.

/Martin

Lite off-topic, men ändå… Innan vi startade så sa programledningen till oss att vi hade tid till kl 12:30 (när Dagens eko tar vid). Det trodde jag och tänkte att jag har kanske hinner vika ut lite om att naturen skulle kunna bli en netto källa för atmosfäriskt kol. Det var lite vågat ur ett kommunikativt perspektiv, och jag hade inte gjort det om jag fattat att det var femtio sekunder kvar av sändningen istället för tre minuter. Jag hör efter några sekunder på Marie-Louise att jag bör runda av. Det var inte meningen att fylla ut de sista sekunderna, men/och jag är nöjd med att jag lyckade sy ihop säcken jag börjat på.

Kan ofödda barn rädda klimatet?

2 april 2019

Martin Hedberg

Uncategorized

27 Comments

SVT Opinion Live hörde av sig och ville ha med mig i torsdagens program som bland annat ska ha en diskussion “om vi bör sluta skaffa barn för att rädda klimatet”.

Men jag tackade nej. Och inte bara för bilden jag ser framför mig där kvinnor trycker ut barn ur sig och skadar klimatet på samma sätt som Al Capone skjuter kulspruta mot sina antagonister. (Just den illustrationen fick inte okay av en vän jag testade den på, så det fick bli den snälla varianten du ser idag)

Varför vill jag inte delta i debatten? Det är inte de nyfödda barnen som är problemet, utan att vi skolar in dem i vår livsstil. Vad gör det då för nytta att inte få barn om de potentiella föräldrarna fortsätter att leva icke-klimatsmart? Vi erkänner indirekt att vi lever ett ohållbart liv och vi vill “lösa” det problemet genom att inte föda in fler till att leva det livet. En inte alltför vild gissning är att vi förmodligen inte heller vill att människor som lever med små klimatavtryck skall anamma vår livsstil heller. Men att dra slutsatsen att vi har gjort fel hittills och att inte heller vi bör ta oss det utrymmet i framtiden? Nej, dit ska vi inte gå, bättre att säga att man “räddar klimatet” genom att inte föda barn.

Om man ska diskutera det ofödda barnets framtida klimatpåverkan så måste man väl rimligen börja med att diskutera de potentiella föräldrarnas klimatpåverkan. Det är ju de som ansvarar för barnets förehavanden de första åren, samt skapar vanor och värderingar som barnet förvaltar.

Forskarstudien som givit upphov till diskussionen visar på hur olika val vi gör har olika påverkan på klimatet. Den har en bredd och den resonerar utifrån olika antaganden. En lättläst sammanfattning har rubriken “De fyra livsstilsvalen som är mest effektiva för att minska din klimatpåverkan“. Det är relevant. Ingenstans säger de “Rädda klimatet genom att inte skaffa barn”. Men varför blir vetenskapliga studier ofta snuttifierade och grovt förenklade i den mediala debatten?

Ett antagande i studien är att barnen fortsätter med föräldrarnas livsstil. Genom att inte föda barn förhindrar man alltså detta. Nu är det dags att ta fram spegeln och inse att det som har störst inverkan är att ändra sin egen livsstil. Nu. Och givetvis se till att ens barn, födda eller ofödda, också har ett minimalt klimatavtryck.

(Jag vill också påtala hur illa det låter med ordet “skaffa” barn. Samt min djupaste respekt för de som väljer att inte bli gravida av vilka personliga skäl man än har.)

Vi exploaterar framtiden och kommande generationers förutsättningar utan att fråga dem som skall leva i den världen om lov. “Men hur ska man fråga den om lov som inte ens är född?” säger någon. “Använd fantasin.” svarar jag. Vi väljer att debattera för-emot och en fråga i sänder, istället för att utveckla tankar, filosofier och samtal som skulle göra skillnad på riktigt. Men vi kanske inte vill, törs eller ens fattar?

Om vi ska ha en 50-50 chans att leva upp till Parisavtalet så har vi tio-femton år kvar på nuvarande utsläppsnivåer. Sedan skall det vara noll (0) utsläpp av CO2. Dvs ingen olja, ingen naturgas, inget kol. Dessutom utan att skövla skogar eller ekosystem.

Det är så snart att barnen som föds idag är inte ens myndiga då! Om man är i fertil ålder så utgör man troligen större belastning på klimatsystemet än barn och ungdomar som inte ens är myndiga. Hur kan man då ens resonera i termer av “rädda klimatet” utan att ifrågasätta sin egen livsstil, förälder eller inte?

Vi haft såväl kunskap som tid på oss. Kunskapen förfinas, men tiden rinner ifrån oss. Det är inte “bara” barnen, kommande generationer och fattiga långt bort som drabbas. Även vi. På en planet och i en tid mycket nära oss. Och det vi som har skuldbördan, inte barnen.

/Martin

Kritik av min kritik och pudel i roll

25 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

34 Comments

I mitt förra bloginlägg tog jag i från fotknölarna och skällde på SVT Nyheters inlag där man resonerade om hur man kunde resa “klimatsmart” med flyget. Detta genom förslag på tips som i jämförelse är som att sätta plåster på benbrott.

Jag har fått support, men också kritik. Och jag tar till mig av dem bägge. Kritiken (och supporten) handlar om att jag använt en svordom och adjektiv som “infantilt” (barnsligt) och “patetiskt” (löjeväckande) när jag beskrivit inslaget. Samt att jag uttryckt att jag skäms för att ha arbetat på SVT.

Det senare är inte korrekt. Jag är tvärtom stolt över att ha arbetat på SVT. Det är också därför som jag blir precis så upprörd som jag blev när jag såg inslaget.

Men allt som kan liknas vid personliga omdömen av medarbetare ber jag om ursäkt för. Det var inte det jag åsyftade när jag namngav de som medverkade i inslaget. Namngivandet var för att kunna referera till vad som sades. Min kritik, och det artikeln handlar om, är vad som sades, orden och retoriken i just det inslaget.

Jag lägger mig på rygg för detta. Men för att komma till kärnan så roterar jag att halvt varv till. Åtgärderna som presenteras för att resa “klimatsmart” eller “miljövänligt” var barnsliga och löjeväckande. Samhället måste vakna ur sin törnrosasömn och inse vilka konsekvenser våra handlingar får.

En enskild människans bidrag är försumbart i det stora hela -om man inte har stort inflytande över många människors agerande, policy eller teknikutveckling. Och att då säga “fortsätt flyg, men ta inte med så mycket kläder” är fel av flera anledningar.

Dels för att det inte i princip inte gör någon mätbar skillnad på utsläppet från flygresan.
Dels för att det invaggar folk i en falsk illusion av att de har gjort vad som krävs för att agera i linje med vad tex FN:s klimatpanel eller forskarvärlden säger behövs, “vi gjorde vad vi kunde, vi har tagit personligt ansvar“.
Dels att man indirekt säger att samhället troligen kommer att fungera på ungefär samma sätt i en framtida värld och att de ekosystemtjänster som våra samhällen är beroende av och där planetära strålningsbalansen är i balans också kommer att göra det.

Men många små bidra tillsammans då? Tillsammans gör vi givetvis stor skillnad på totalen. Men då måste man ju också beakta totalen av det som inte förändrades. Om var och en minskar sina utsläpp med 0,1 promille, så blir det tillsammans…. 0,1 promille. (Om det nu inte är så att en enskild person skall tillgodoräkna sig summan av alla andras skillnader. Men då kan ju inte de andra tillgodoräkna något alls).

Sett ur ett systemperspektiv så innebär detta inte någon förändring av systemet. Att packa lite mindre kläder på flygresan ger inte någon ränta-på-ränta effekt (exponentiell tillväxt), det ändrar inte några återkopplingar, reservoarer eller incitament. Det som i sammanhanget skulle kunna göra skillnad är att resa på ett annat sätt, t ex att avstå från att flyga. Men där har man beröringsskräck. Inte ens att “klimatkompensera” flygresan fanns med på listan.

Man säger att klimat och miljö är viktigt och att man ska ta ansvar. Men man agerar inte i linje med det, och vill ändå säga att man är “klimatsmart” och “miljövänlig”. Det är därför jag är upprörd. Tipsen man kommer med i inslagen är bra, framför allt ur ett individuellt perspektiv. Men de är otillräckliga för att lösa problemen man adresserar.

Man behöver inte ens avstå från att flyga resten av livet, man kan börja med att halvera mängden flygningar. För om det är “klimatsmart” att banta sin packning med säg 5 kilo, då motsvarar ju min personliga vikt (75 kg) hela 15 stycken “SVT-klimatsmarta resor” (egentligen ännu mer eftersom jag givetvis inte behöver skicka med någon packning alls på det flyget). Tänk vad stor nytta man kan göra genom att avstå en enda flygresa! Dessutom så sänder man en signal till marknadens osynliga hand att den behöver utveckla andra sätt för oss människor att uppleva vår omvärld.

Ett tv-inslags anslag är givetvis inte detsamma som en hel organisation. Det finns massor av kompetens på SVT som inte har en förenklad syn på en av vår tids allra största frågor, klimatförändringar och samhällets anpassning till verkligheten.

Pudelns kärna: Jag ber om ursäkt för mitt språkbruk, men vidhåller att förslagen i inslaget, om ambitionen var att resa klimatsmart eller miljövänligt, var undermåliga. Jag kunde gott ha uttryckt mig mer ekvilibristiskt.

/Martin

Patetiskt inslag på SVT om att resa miljövänligt

23 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

30 Comments

Väx upp SVT! Det är svårt att ha överseende med det inslag som SVT Morgon presterade igår morse angående att “resa klimatsmart”, eller som url:en säger “resa miljövänligt”. Inget av förslagen som presenteras är i närheten av att göra någon som helst skillnad.

Men det kanske är det som är syftet? Vi ska kunna göra som vanligt, men bara slippa ha dåligt samvete. Det börjar med att man retoriskt konstaterar att: “Ofta är vi klimatsmarta hemma, men hur skall man göra när man är ute och flyger?“. Först kan vi eliminera idén om att vi lever klimatsmart hemma. Det finns några som är det, och inom vissa områden sker en bra utveckling, men på det hela taget så är lever vi fortfarande över våra tillgångar. Och det vill inte säga lite det i ett land med så fantastiska förutsättningar som Sverige.

Och när det gäller utlandsvistelsen så är det inte att man ber om en doggybag på restaurangen eller betalar några kronor för plastpåsen i mataffären som gör resan miljövänlig.

Jag ska gå händelserna i förväg och avslöjar redan här att det är själva flygresan som är problemet.

Men nej, den elefanten ser man inte. De vilseledande tipsen kommer rappt och är lika insiktsfulla som när barnet håller för ögonen och tror att hen inte syns:

“Du ska flyga så rakt som möjligt“, “…Gröna landningar“, och “men framför att så är det så att tungt innebär mycket utsläpp, så många bolag har mindre vatten i handfaten, man har tagit bort dagstidningarna och man har manualer på plattor… och man borde ta bort taxfree för det väger ju också rätt så mycket.”

Det är så dumt så jag saknar ord! Vakna, det går inte att göra flygresan “klimatsmart” genom att “inte ta med sig onödig packning“.

Det är som att säga att man kan dricka en flaska vodka utan att bli full genom att blåsa på spriten i glaset (jodå, lite alkohol avdunstar innan du sveper drickat).

SVT:s programledare Ted Wigren och Karin Magnusson spelar med i låtsasleken. Karin frågar: “Hélène, du har ju kommit med fantastiskt bra tips här, men hur långt räcker det för att kompensera för en resa till Thailand?“. “Nej, det gör det ju inte”, svarar Hélène, “men det kanske är därför som man skall titta på att göra en lång resa istället för många små“.

Ted gör i de sista sekunderna av inslaget ett försök med att fråga om man skall kompensera resan genom att betala extra… (För att flygbolaget eller någon annan skall kompensera* resan på något annat sätt får jag anta att han menar. Detta kan ske t ex genom att köpa upp utsläppsrätter, plantera träd, bidra till produktion av förnybar energi, nedgrävning av biokol… mm). Men nej, det vill inte Hélène säga att man ska, det är något du får bestämma själv. Det är ingen idé att komma med pekpinnar uppifrån.

Vi tar det en gång till: Väx upp, läs på och sluta berätta fördummande sagor! Hur resonerade den som var redaktör och övriga inblandade kring idén till det här inslaget? Vad kommer i morgon, Hur man lindrar lungcancer genom att dricka morotsjuice och tänka positivt? Om ni inte kan se elefanten i rummet, trots att forskarvärlden riktar massiva strålkastare mot den, så gör inslag om harmlösa saker istället för att låtsas att elefanten är en mygga.

/Martin

* PS. Vilken verkan, eller huruvida alls, så kallad klimatkompensation fungerar är en väsentlig fråga som jag har anledning att återkomma till i en senare artikel. Denna artikel låter jag stanna vid min ilska över löjeväckande och vilseledande råd från SVT om hur man kan hantera miljöpåverkan från flygresor. DS

Intervju på Public Radio International (PRI)

28 juli 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

3 Comments

Igår (fredag 27 juli) medverkade jag även i en intervju för Public Radio International (PRI). Jag och Eric Holthaus, amerikansk meteorolog och skribent på grist.org, blev intervjuad av Marco Werman.

Intervjun klipptes för att passa in i deras 45 minuter långa program som även innehåller sju andra inslag om händelser världen runt. Jag och Eric fick frågor som rörde de många värmeböljor och bränder som härjar runt jorden, kopplingar till klimat och hur våra samhällen och vi själva reagerar.

Det var en hel del av det som sades som inte kom med i det slutliga programmet. Tex,

Hur jetvinden påverkar hög- och lågtryck samt hur jetvinden påverkats av den kraftiga avsmältningen av isarna i Arktis.
Att vi hade tillräckligt med kunskap redan för trettio år sedan för att göra det vi gör idag.
Att Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till max 2°C motsvarar en halv istid, fast åt andra hållet. Och att vi är på väg mot 3 eller 4°C.
Att vi måste minska utsläppen av växthusgaser med med 10% per år för att till slut nå netto noll.
Att var och en av oss kan ta på oss ledarroller i omställningen, och inte minst ge support och stöd till andra som gör det vare sig det är individer, företagsledare eller politiker.
Behovet av visioner och berättelser som illustrerar såväl vad vi vill undvika som vad vil vill uppnå i framtiden.

Det här var saker som vi resonerade om under intervjun, men som alltså inte kom med. Må så vara. Men det som slog mig redan under intervjun som lite obekvämt var det här med att minska utsläppen med 10% per år och att bördan bara blir större för varje år som vi inte gör det. Det var liksom inte riktigt med på kartan över tillgängliga åtgärder.

Vad jag kanske borde tagit upp var behovet av prissättning, tex genom skatt på koldioxid. Men det är ju ändå otillräckligt. Det krävs någon annan medicin för att minska utsläppen så mycket som krävs för att det skall göra nytta.

Men jag fick i alla fall tydliggöra att det är människan som ligger bakom värmeböljorna, de hade inte inträffat om det inte var så att vi hade adderat så mycket växthusgaser till atmosfären.

Men jag skall inte lasta dem eller det sammanhang som programmet publiceras i för det. Vi är inte så mycket bättre här hemma heller. Våra klimatåtgärder ur ett vetenskapligt sammanhang erkänner förvisso att vi måste ställa om samhället och kraftigt reducera utsläppen. Men samhällets verklighet, i form av medvetenhet och incitament, är nog ganska nöjd med att ligga kvar på den här nivån och möjligen klimatkompensera* i lite större utsträckning.

Nåväl, det är bara att förbereda sig på ännu mer omfattande förändringar av klimat och ekosystem.

Ni kan höra programmet i dess helhet på PRI:s hemsida här. Om man klickar på “Fires in Sweden” hoppar man direkt till vårt avsnitt.

/Martin

* Jag anser att klimatkompensation är bra. Det skapar medvetenhet och justerar priser så att de är i bättre paritet med vad som krävs för att göra skillnad. Haken är att det är otillräckligt. Det krävs mycket mer. Det är alltså steg i rätt riktning, men inte ens om vi tar många såna steg så kommer vi i närheten av att komma över den avsats som krävs för att undvika katastrofala klimatsituationer.

PS. Igår skrev jag i en tweet att vi blev intervjuade av BBC World, vilket bara delvis var korrekt. Intervjun gjordes från BBC Worlds studio, men publicerades alltså av PRI World.
(PRI World produceras av PRI, BBC och WGBH). DS.

Jag om klimatet i Sveriges Radio i P5

27 juli 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

3 Comments

Jag medverkade i Sveriges Radio P5 Stockholm i morse (ca kl 07:30-08:00) på temat värme, bränder, extremväder och klimat.

Du kan lyssna på avsnittet i spelaren nedan. Om inställningarna fungerar borde det bara vara att klicka på play. Annars får du scrolla fram till ca 1h 35 minuter i ljudfilen.

Vi avhandlar värmeböljor, skillnader mellan bevis för/konsekvenser av klimatförändringar, havsnivåhöjning, istider, jetvindar och blockeringar, istider, hydrologiska kretsloppet, snöfall, sträng kyla, fossilbrytning, ozonskiktet och freoner, omställning, jordbruk, skuld, konflikter och vad som krävs för att uppnå Parisavtalet. Och lite till. 🙂

Intervjuade gjorde Martina Thun och Behrad Rouzbeh.

/Martin

Kan det här vara den värsta blooper jag gjort?

8 april 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

1 Comment

Nej, verkligen inte. Jag är förvånad att den överhuvudtaget kom med i kategorin. Dessutom var det ju inte ens jag som stod för misstaget. (utan Cecilia Gralde och det var bara en felaktig överlämning, det händer varje dag).

Men jag får vara glad över att jag hanterade situationen med sån iskall kyla. Tänk att behöva axla publikens förväntningar på att se A-ekonomi, och så blir det väder istället!

Se inslaget (öppnas i nytt fönster):
https://www.oppetarkiv.se/video/3146073/bloopers

Inslaget kommer SVT Morgon från 2002. Men vilket datum? Det är en visuell NOAA-satellitbild och klockan visar 06:30.

Solen har gått upp med marginal, jordskuggan ligger en bra bit ute på Atlanten. Om vi antar att den gick upp kl 05:30 över Stockholm så skulle det vara kring den 15 april.
Men snön har smält, det är bara snö på de högsta topparna i Skandinaviska fjällkedjan, inte alls i Norra Norrlands inland. Det borde då vara en bit in i maj, kanske tom juni. Jordskuggan på Atlanten skulle kunna vara från en tidigare bild som jag har mappat ihop för att inte den skarpa gränsen som NOAA:s polära satellitbilder har i kanterna.
Det skulle också kunna vara på andra sidan sommaren, typ i augusti, men det håller jag för mindre troligt.

Nåväl, det var lite skoj att se ett klipp från min tid på SVT.

Mitt värsta misstag från tiden på SVT? Jag gjorde i alla fall ett lite större misstag alldeles i början av min karriär som TV-meteorolog (1999-2004). Det var morgon-TV med väder en gång i halvtimmen. Jag missade tiden för en sändning och en grafiker ropade “Martin, du är i sändning!“. “Det är jag inte alls” tänkte jag där jag satt på kontoret och uppdaterade väderkartorna.
“Shit, jag ska vara i sändning!” insåg jag och började springa genom kontorslandskapet, ner för trappan, genom studiokorridoren, genom kontrollrummet och ut till studion. Jag saktade farten precis innan jag kom in i bild.
Det gick bra att prata de första sekunderna. “Det här går ju bra ändå“, hann jag tänka. Men strax ville lungorna flåsa för att ventilera ut koldioxiden efter min tjurrusning. Men då höll ju jag på att prata om vädret i Götaland (med Svealand, södra Norrland och norra Norrland kvar). Jag försökte hålla mig väldigt cool medan svettpärlorna trängde fram i ansiktet och jag funderade på hur jag skulle avsluta så snabbt som möjligt, andas, prata och se lugn ut. Eller bara flåsa alternativt gå ur bild. Det var en jobbig kombination rent fysiskt. Den förtjänar att vara med som blooper. Spring aldrig till sändning.

Den jobbigaste situationen mentalt var helt klart när min svensexa radade upp sig runt kameran precis när jag går ut i direktsändning. Och jag hade då ytterligare två minuter då jag skulle prata på i lugn takt och hålla masken. Men det skötte jag förmodligen/tråkigt nog alldeles för bra eftersom det är inte med på listan av SVT bloopers.
Ovanpå det så tog polarna mig inte då. De skulle bara psyka mig, det var en låtsas-uppladdning till svensexan. Den riktiga blev en vecka senare.

/Martin

Ge bort en kaka och vara nöjd med bilder av smulor

5 april 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

4 Comments

Funderar på all kritik som Facebook har fått och att många väljer att lämna stället. Det handlar då mest om hur de hanterar personuppgifter och integritet. Men har du tänkt på all tid och allt innehåll som du lägger i deras händer utan att förvänta dig något tillbaka?

Det finns så många andra givna sätt att kommunicera sin status och sina tankar på, inte minst på sin egen sajt eller i ett nätverk eller förening som man kanske ingår i.

Men att det förefaller som om de flesta ändå fortsätter att hänga på Facebook och ge dem av sin tid, engagemang, bilder och text. Du ger dem allt, inklusive rätten att göra i princip vad de vill med innehållet. Och va får du för det? Jo, sötman av att bli läst, lajkad och kommenterad. För de har ju koll på vilka dina vänner är och vilka av dem som går igång på ditt innehåll.

Men tänk om du hade skrivit på din egen sajt istället? Tänk om du där hade valt hur det skulle presenteras, bilder, typsnitt, färger, animationer och kopplingar till andra funktioner? Förutom att du styr hur det skall presenteras så äger du dessutom ditt material själv och du kan välja om du till och med vill tjäna pengar på annonser, -eller om du hellre låter bli.

Men nej, det är tydligen bättre att ge Facebook förtroendet att förvalta din tid, engagemang och upphovsrätt så att de kan göra vad de känner att de vill.

Det är som att ge bort alla ingredienserna till en god kaka, till och med en färdig kaka, till en anonym fabrik, låta dem baka kakan, sälja den och sedan nöja sig med att få bilder på kaksmulor i ersättning. Och dessutom fastna i monokulturen av att bara läsa och reagera på det som Facebook väljer ut åt dig. Men du kanske har gett upp och tänker att de ändå har bättre koll på vad du gillar än du själv har?

Vill du att det skall vara på ett annat sätt, vill du ha kontroll på vad du gör och hur det presenteras? Gör det själv, det är inte svårt. Och det kommer att sporra dig att också besöka dina kompisars kök och kolla vad de har bakat. Och det kan ju vara rätt trevligt.

/Martin

Jag skriver det här på egna sajten. Och delar det via Facebook och Twitter så att mina kompisar och andra får smaka. 🙂 Men glöm inte bort att man fortfarande kan går direkt till originalet utan att passera den stora FB-portalen.

Storebror ser dig och alla dina vänner

3 februari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

12 Comments

Visst är det praktiskt med alla finurliga tjänster man får i sin smartphone. Superkrafter som för några år sedan knappt fanns i fantasin. Jag skall erkänna att jag är kluven till det här.

Varför? Jo, för att det här skall fungera så samlar apparna in en stor mängd sensordata. Visste du att du att det finns databaser med detaljerad information om vilka platser du besökt, hur länge du varit där, hur du reste och vilka bilder och filmer du eventuellt tagit med din mobiltelefon när du var där?

Ovanför en skärmdump från min Google-tidslinje om var jag var, hur jag reste och de bilder jag tog den 28 juni, 2017. Det är en fascinerande information med många detaljer. Jag var i Italien (en resa jag skrev om i en bloggartikel i fjol.)

Zoomar jag in på Venedig så kan jag se precis vilka gränder jag gått längs, var jag bodde och adressen till Pizzeria Planet där jag var mellan klockan 21:47 och 22:39. Samt bilder som jag tog på min son och den Calzone han beställde.

Detaljer från hur min telefon och jag färdades i Venedig den 28 juni, 2017.

Storebror ser dig. Och det är du själv som har sett till att det fungerar.

I din smartphone har du en massa finurliga appar som ger dig möjlighet att… Ja, jag behöver inte försöka gissa, men vi har många appar i telefonen som gör livet enklare för oss. För att göra det så kan de behöva samla in information via de sensorer som finns i telefonen. Kamera, GPS, mikrofon, accelerometer, kontaktuppgifter i din telefonbok, sparade länkar, lösenord osv.

Vad händer med den här informationen?

Jag vet inte.

Men jag vet att det är väldigt mycket och detaljerad information som man lämnar efter sig. Det kan vara fascinerande att studera. Det finns mer än jag själv kommer ihåg och framför allt på en helt annan detaljnivå.

Google kan tex berätta att jag den 15 oktober 2013 mellan 08:36 och 09:06 cyklade 7,8 km från adress A till adress B. Med min GPS ger jag inte bara information om var jag har varit och när, Google klurar alltså också ut hur jag transporterat mig. Hastigheten jag rör mig med och var avslöjar det. I kombination med att Google vet vägnätets struktur och till och med kollektivtrafikens avgångar så kan de berätta att jag lite senare åkte tunnelbana till Södermalm, gick i en minut, besökte adressen C, troligen företaget Y, i 1h och 35 minuter för att därefter åka, denna gången buss, tillbaka till kontoret i City.

Om jag tagit några bilder med telefonen så presenteras den i detta tidsflöde. På Googles kartor kan jag zooma in och se precis vilka gator jag gått på. Nyligen besökte jag Sickla köpkvarter och jag kan via Google tidslinje se vilka affärer jag varit inne i, Clas Ohlson, Systembolaget, Paradiset, HiSport… Det är inte hundra procent korrekt träffar, men ganska rätt.

Det är fascinerande. Och har man rent mjöl i påsen så är det väl inga problem att spara information om var man har varit? Man kan se det som en mycket avancerad dagbok som man kan gå tillbaka till för att minnas sitt liv.

Och skrämmande. För tänk om Google, eller någon av de andra apparna som också loggar min GPS, använder min platsinformation till något annat än att tala om för mig att jag tex besökte cykelaffären Specialized i Hammarby sjöstad för ett år, tre månader och fem dagar sedan? (ett konkret svar jag fick när jag Googlade efter en reservel till en cykel för en tid sedan). I det här fallet så antar jag att sökresultatet var ett resultat av en tjänst från Google. För det är väl fint att kunna erbjuda kunder information om affärer som jag redan har en relation till, även om jag bara har varit där en gång? Att jag själv skulle vilja välja vilken cykelaffär jag skall besöka kanske inte är lika väsentligt?

Eller om det är ännu mer skarpt läge. Tänk om du känner någon som arbetar med säkerhetsklassad information (vare sig du vet om det eller ej) och om någon med skumma avsikter vill komma närmare din vän. De får reda på att ni är vänner dels genom FB, LinkedIn osv, dels genom att ni, via våra digitala spår, avslöjar hur och var ni umgås.

Eller om…? Inte ens fantasin sätter gränser. Informationen samlas kontinuerligt och utöver allt man kan komma på idag så är det givetvis värdefull information för framtida bruk och kreativitet. För den som har tillgång till den. Jag vet inte ens vem so har access idag. Än mindre i morgon.

Nu säger någon att det bara är jag själv, och några systemtekniker på respektive företag, som ser mina rörelsemönster och annan sensorinformation. Man måste trots allt vara inloggad för att ta del av den. Men var går gränsen? Hur säker är jag på att det bara är jag som har koll på min inloggning? Använder du din arbetsgivares mailadress som inloggning? Och hur använder de företag som jag givit access till sensorerna och tekniken i min telefon som sällan är längre bort än två-tre meter från mig, ens i de mest privata situationerna?

Eller om företaget bakom din app bestämmer sig för att använda information de har om sina användare för att skapa en bättre tjänst för att nå fler kunder? De tänker givetvis på säkerhetsrisker och integritet så de anonymiserar informationen, dvs så att de inte hänger ut någon enskild användare. Men tänk om det i alla fall blir fel, om det inte är individer i sig, utan information om att det överhuvudtaget finns en användare på en viss plats som är problemet?

Många Amerikanska militärer använder träningsappen Stava, vilket avslöjar inte bara var och när de tränar och patrullerar, även soldaternas puls presenteras öppet på Stavas sajt. Bild från artikel i Wired.

Som i fallet med träningsappen Strava som, via elitsoldaters rörelser tillsammans med sina smartawatches, avslöjat inte bara var USA har militära anläggningar, den talar också om var och vid vilka tider de tränar samt hur de genomför patrulleringar. Och som pricken över i:et vilken puls de har. Visst har militären regler och anvisningar om vad man får och inte får använda i olika situationer. Men det är människor det handlar om. Soldaten kanske inte använder sin Garmin-klocka när hen är på militärt uppdrag. Men när hen tränar eller tar en öl med polarna efteråt?

Håhåjaja. Så länge allt är som det skall vara, så är det bra. Men när något oförutsett inträffar, och det kommer det att göra frågan är bara vad och när, så kommer många att säga “varför gjorde vi inte rätt från början?”. Men då är det för sent. Vad skall USA: militär göra? Flytta sina militära baser?

Under Inställningar och Plats kan du styra telefons platsinformation (Android).

Men man kan också tänka sig att du själv har nytta av det. Jag har en god vän som loggar merparten av sitt liv, i och för sig bakom brandväggar och säkra lösenord, men så mycket hen kan. Platser, träningsrundor, tider, puls, vad hen ätit, väder, ev mediciner… allt. Detta i det närmaste som att samla data för att förutsättningslöst kunna göra grundforskning på sig själv. “Jag kan inte veta vad som händer i framtiden, inklusive med mig själv, men genom att logga så mycket som möjligt om min fysionomi och i vilken miljö jag vistas så har jag skapat möjligheter att undersöka och dra slutsatser om jag skulle vilja.” Men som sagt var, hen har koll på säkerheten, informationen ligger inte tillgängligt för någon annan.

Jag har inte något entydigt svar eller avslutning med stunds på den här artikeln. Men jag hoppas att jag i alla fall har väckt, eller återuppväckt, några tankar kring vilka spår vi lämnar efter oss och vad det skall vara bra för. Om du inte har någon specifik nytta av det så kanske du inte skall lämna ut den. Och om du loggar och ev lämnar ut den så kan det vara bra att veta vad du, och ev andra, kan få reda på om dig.

Mänskligheten har aldrig tidigare i historien vetat så mycket. Och förstått så lite i relation till det vi har data om.

/Martin

PS. Och en liten vädjan: Om du vill kommentera artikeln så hoppas jag att du gör det här, i anslutning till artikeln. Det skrivs mycket på Facebook, Twitter och andra sociala media, men de insikterna (som alltså har med den här artikeln att göra) blir ju hängande lite i luften. För andra som läser den här artikeln ser ju inte det med mindre än att de har en koppling till dig på sociala media.

Det här är ett generellt problem som jag observerat: Debatten sker i åsiktsbubblor på Twitter och FB, inte i anslutning till källorna. Man kan ju tipsa sin vänner om källorna via sociala media, men sedan diskutera dem där även andra än dina vänner kan ta del av din åsikt. DS